Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

söndag 3 mars 2013

En berättelse av Einar Egnell

Eskilstuna Bryggeri kring 1900.
När bryggeriett var ungt kom Einar Egnells far Herrman Egnell att bli inblandad i Eskilstuna Bryggeri. En intressant berättelse om staden som går att läsa på
http://egnell.smithdesign.se/biografier/einar-egnell/arne-intervjuar/
Här i en redigerad text.

Einar Egnell (87)(1880-1976) intervjuas  av sonen Arne Egnell (52) (1915  - på Koorregården 1967.

Innan bandet börjat registrera har Einar berättat att hans Farfar, Johan Egnell, född 1803 död 1871 , som ägde gårdarna Härna och Glansta i Vreta klosters församling utanför Linköping, var på kalas hos familjen Douglas på Stjernorp. Värdinnan frågade Johan: "Får jag skära en tunn skiva ost till Patron?" "Nej tack, fru grevinna" sa' Johan, " jag skall be att få skära mig en tjock själv"  Detta skall väl illustrera hur den enkle bonden kunde hävda sig inför den fina grevinnan.

Einar börjar också berätta hur hans Pappa, Herrman Egnell , född 1846, död 1917,  började sin karriär i Sverige, sedan han blivit bryggmästare vid Tekniska Högskolan i Weihenstephan  utanför Munchen. Einar: Han började på Neomullers Bryggeri i Stockholm och så var han där några år, ja inte så länge, och så skulle han köpa ett bryggeri. Han ville bli sin egen och då hade han att välja på Härnö Brygger i Härnösand och Eskilstuna Bryggeri.

Arne: Var han gift med Farmor då?
E: Ja, de blev fästfolk då, när de lärde känna varann där. (Arnes anmärkning: Min Farmor, Anna, var dotter till bryggaren Neomuller och de gifte sig 1877)  Ja, först kom Pappa som bryggmästare till Eskilstuna och då hade han lärt sig någonting om askorbinsyra, det visste de redan då att den var särskilt värdefull. När de då hade gjort ett brygd fårdigt och dragit av det på stora träliggare, som det låg på då, och när en så'n var tömd, så var det kanske 40-350 l jäst på botten, och den lät de rinna bort då. Man visste inte hur värdefullt det där var, så det fick rinna ut. När Pappa blev bryggmästare ingick det i han villkor att han skulle få ta vara på all jäst. Och det gjorde Pappa och så blev det känt hur utmärkt det var att använda till bak, alla bakade ju hemma då. Och så kom de och köpte för 2 öre, för 3 öre och för 5 öre och för 7 öre jäst och fick då ett litet mått. På det viset gick all jästen åt.

A: Hade han lärt sig det i Tyskland?
E: Ja, det hade han lärt sig i Tyskland. De är ju ekonomiska, så de tog vara på allting. De var ju mera vetenskapliga än vad vi var i Sverige då. - Så det blev pappas ekonomiska uppkomst, den där jästen. Han tjänade faktiskt grova pengar på den.

A: Var det i Eskilstuna?
E: Ja det var i Eskilstuna. Eskilstuna Bryggeri var på obestånd, när Pappa kom dit, så då började  Pappa fundera på att köpa sig ett bryggeri, men han visste inte om han ville ha Eskilstuna Bryggeri, för det fanns också ett bryggeri i Härnösand som hette Härnö Bryggeri, som var till salu. Pappa hade rest upp för  att köpa det bryggeriet, men så låg det en trave ved på gården och de kunde inte enas om den traven ved skulle ingå i köpet eller inte, och det strandade det på och så reste Pappa hem. Då började han köpa in aktier i Eskilstuna Bryggeri.

A: Var det ett aktiebolag?
E: Ja det var det.

A: Vem var det som ägde det?
E: Det var hela sta'n som ägde, alla möjliga.

A: Så det var  ingen särskild?
E: Nej det var  bara småposter och Pappa köpte upp och då var de ju billiga. Pappa köpte upp undan för  undan, och till sist köpte han den sista aktien och jag tror att det var av arkitekten Isac Kaijert.

A: Vad var det för  aktiekapital på den tiden?
E: Jag skulle tro att det var 75.000  eller något sån't.

A: Om han hade 27.000 i lön så skulle han på tre årslöner kunna köpa detta
företag.
E: Ja men det kostade ju litet att gifta sig, han hade gift sig då och Elsa Fahlstedt (det var Einars äldre syster) var ju född i februari 1879  och så föddes jag i december 1880.

A: Köpte han företaget innan han gifte sig?
E: Ja, det gick nog undan för undan. Han köpte det inte på en gång, det gick sakta, sakta. Hela min barndom, jag föddes ju där på Bryggeriet, och bodde i en vindskupa, där  uppe var pojkarnas rum.

A: Finns det kvar, det huset?
E: Nej det är bortrivet nu. Se'n kommer jag ihåg, hela min barndom, så var det alltid någonting, som höll på att byggas. Mitt tidigaste minne ifrån Eskilstuna var bryggeriet, som gick utmed gatan och så var det en iskällare utav trä, rutten, och så låg det ett ishus nere vid ån och så var det ett kolupplag och en brygga, som gick ut i ån och det var ingen strandskoning, utan det var vanlig å-strand så där med gamla pilar. Och ända ifrån inkörsporten och ner till ån var den en vådligt fin trädgård med fontäner och sådana där buskar med röd bark och blomsterrabatter; mycket stiligt var det. Det är mina tidigaste minnen. Sedan fick de ta av den där trädgården undan för undan när de skulle hartsa liggarna, (stora ölfat av trä, Arnes anmärkning) som det heter, de skulle rullas då, tills de var kalla efter hartsningen, och då hade de inte plats på gården.

A: Rev  de ner trädgården då  och  utvidgade Farfar bryggeriet?
E: Ja, Pappa byggde först en ny iskällare, lagerkällare, som  är borta nu också och så byggde han ett stort stall  av trä med bostäder för  kusk och maskinist och  mältare, det  var tre familjer, som  bodde däruppe. Och då bodde Pappa själv i det  här lilla huset ända till 1890, skulle jag  tro det  var,  då vi flyttade upp till Koraenska huset, som  då  var nybyggt.

A: Var det  det,   som  låg vid torget?
Mamma: Nej,  det  låg  vid -----.
E:  Det  var det  största huset i sta'n, med de där gavlarna.

A: Finns det  kvar?
E:  Nej  , det  är nyss  rivet, också. Och så 1891  köpte Pappa Löfgård.

A: Var det  så tidigt?
E: Ja, det  är faktiskt det  hemmet, som  vi minns bäst, alla  vi barn.

A: Hade han bostad både i sta'n och  på landet?
E: Ja, och då bodde vi i Koraenska huset* och åkte ut på lördagarna och söndagar och var på Löfgård och så alla lovena förståss. Vidar och Irma var ju födda 1892 och 1893, tror jag  det  var, så de växte upp på Löfgård, så då kom en tid när Pappa och Mamma bodde helt  och hållet på Löfgård och bara hade den  lilla våningen på  bryggeriet kvar, där Pappa kunde övernatta.

A: Var det  där det  där skrivbordet, som  jag  nu  har, stod?
E: Ja just precis. Det skrivbordet kommer jag  ihåg, först ifrån kontoret på Eskilstuna Bryggeri, sedan kommer jag  ihåg det  från det Koraenska huset, se'n kommer jag  ihåg det ifrån Löfgård, sedan kom det  till Malmskillnadsgatan 39 och sen kom det till Strandvägen 17 och  sen kom det  till Mälarbaden därifrån till Vårbacka.

A: Och så fick  Lennart det  när Farmor dog.
Mamma: Var det  det som Lennart hade?

A; Ja, jag  köpte det  av Lennart, både stol  och  skrivbord.
E: Ja, först kom det  till Lennart och  sen  kom det  till Dig. Jag kommer så väl ihåg det  där, rör  i högre klaffen på  juldagen låstes alla  våra julklappar in, alla finare julklappar, för  dem fick  vi bara fram vid högtidliga tillfållen. De låg i lådorna där, det  fanns en låda rör  varje barn.
Den  där lilla trävillan, som  stod  på Löfgård bort i skogen där, som  jag bodde i på  somrarna, den  stod  då  i gamla tiden i trädgården i Eskilstuna nere vid ån.  Där var det  kräftfester och  sån't därnt.

A:  När såldes Löfgård, kommer Mamma ihåg det?

Mamma: Det  såldes 1907.

A: Var det  då  när arbetarrörelsen började?
E:  Ja det  var det.  Pappa köpte ju Löfgård för att ha det  som  viloort och  för trivseln, och det  var en gammal inspektor Elmgren, som Pappa kände från sin ungdom, som  kom dit och skulle sköta det.  Pappa ville att det  skulle vara renligt, så att han sa' till att de här, som  kommer ner och mjölkar om
mornarna, de skall tvätta sig med tvål  och vatten innan de får börja mjölka, och då  sa' de att:  "Det gör  vi inte." Det  gjordes vattenledning och tvättställ i lagårn med handdukar och allting, men de ville inte  tvätta sig.
Då var det  en herre, som hette Salenius, som hade hittat på  en mjölkningsmaskin. Det  var första gången det  talades om mjölkningsmaskin. Pappa satte sig i förbindelse med honom och  han var bror till min lärarinna i teckning i skolan, därför känner jag  till det.
Då kom det  ut ett  par ingenjörer och  började gå och  mäta i lagårn och  så där och  då  frågade gummorna inspektor'n vad  det  skulle betyda. "Jo nu skall vi sätta upp maskiner och  mjölka med, så vi bryr oss inte  om Er längre, så Ni slipper tvätta Er om mornarna och Ni slipper mjölka också. " Då  kom de upp och sa': " Är det  så då  skall vi naturligtvis tvätta oss."  Och så började de på  att tvätta händerna innan de började mjölka.
Så gick  det  nå'n tid ända fram till en dag, det  hade varit en väldigt fin och varm sommar, kommer jag  ihåg, och  så skulle rågen skäras. Jag minns inte om det 7 eller 9  eller 11 liar, som  gick  i bredd fram då,  för  det ju inte slåttermaskiner. Då  kom de och  sa', det  hade varit någon där  och hållit föredrag, så de skulle inte  skära rågen förrän  de fått högre lön.

A: Kan det  ha varit Fabian Månsson eller Mäster Palm eller någon sådan?
E:  Namnet Palm kommer jag  ihåg, skräddar Palm.--- Ja , då  tröttnade Pappa på  det  där. Han sa': "Jag har ju skaffat det  här för att ha det som vila och rekreation" och så bjöds ut till salu.  Pappa hade täckdikat alla åkrar, byggt om alla  torp, så de hade fått nybyggda fina torp  och  byggt den stora statarstugan för 8 familjer, som  var så gjord att fruarna inte  kunde komma i delo  med varandra om vem, som skulle städa förstugan, för var och en hade egen förstuga, så de hade ingenting gemensamt. Gustaf Lindgren hade ritat det  där huset. Och så hade Pappa byggt den  där stora logen och det  nya stallet och  byggt till huset. Han hade lagt  ner flera 100.000 kr, där. Dragit in vattenledningar.
Och då  skulle det  säljas och det fanns inga spekulanter och  då  var det  en gång frågan om en bytesaffär; Pappa skulle få något hus  i Stockholm, ett  litet, obetydligt hus, men så skulle han få hela bergen ifrån Munchens Bryggeri ut till Långholmen i likvid.

A: Ja, det  hade varit någonting det.
E:   Då var Gustaf Lindgren med och  jag  var också med då  de stod  och pratade om Pappa skulle acceptera och  då  sa' Gustaf Lindgren till Pappa:
"Ja käre Herrman det  kan Du  väl begripa att de där bergen kan aldrig bli värda någonting."

A: Det  var slumrande miljoner där
E:  Ja 50-60  miljoner är de värda nu.  Så den affären gick  om intet. Det annonserade under ett  par år och Pappa höll  på  och försökte att sälja. Det fanns inga spekulanter, och de sa' att Pappa begärde för  mycket. Han begärde något mindre än hälften av vad  det  hade kostat, 150.000: - Och så äntligen kom det  några spekulanter, det var sådana där skogsmänniskor.
Det var fin skog och alla  byggen Pappa hade gjort hade han köpt virke till för att rädda skogen. Jag minns inte  vad  de där herrarna hette men vid slutuppgörelsen hade Pappa  kommit dit  på  basen av 150.000 och så prutade de ner till, jag tror det var till 125.000 eller kanske 130.000. När det var underskrivet så säger den där ordföranden: "Ja, det  här var ju ett  bra pris, men så här efteråt kan jag nog  säga att om Disponenten hållit på sina 150.000 så hade vi nog givit det.  "Då svarade Pappa: "Om herrarna hade bett att få det till skänks, så hade Ni fått det.  Utan ett öre hade jag varit villig att göra mig av med det,  för så mycket tråkigheter har jag  haft av det."

A: Ja det var ju betalt-kvitterat.
E: Ja det var det.  Och de där, som  köpte det,  de tog ner all skogen med en gång och  sedan sålde de det  till den  nuvarande ägaren, Aniansson, och  han var jordbrukare. Han är nog  en mycket prima jordbrukare men han bryr sig inte  om underhåll av nånting så det  ser  ut förskräcklig där på Löfgård
nu.  Skräphögar överallt och gamla maskiner, ja det  ser  förfärligt slarvigt ut och förfallet och dan't.

A: Jag ringde honom, Aniansson, en gång när jag  var i Eskilstuna på Sundbyholm och  så åkte jag  dit  och tittade på det,  men jag  träffade inte honom.
E:  Han är lika  gammal som  jag.

A: Jag tror att det  hans son,  som  har det  nu, han har en son,  som  är professor.
E:  Ja, han har en son,  som  är  professor.

A: Han höll  på  att bygga om en av  de här flyglarna.
E:  Det  har hållit på  med i  15  år, det  står likadant år från år.

A: Jaså, där har Faster Irma sagt att hon  skulle vilja bo.
E:  Det  var magasin på  den  tiden.

A: Då  hade Farfar det  i 17 år, ungefär lika  länge, som Pappa hade Lövgård. (1937 till 1955). Det  var nog stora problem med arbetarfrågorna då.
E:  Och sedan då 1895  var jag  ju färdig med skolan i Eskilstuna och  då  på somrarna hade Gustaf Lindgren -------

A: Vem  var Gustaf Lindgren?
E: Hovintendenten Gustaf Lindgren var arkitekt och  han ritade Pappas hotell. Pappa byggde ju hotellen i Flen, Oxelösund och Frövi.
( Enl Svenska Teknologföreningens Biografier 1861 -1936:  Gustaf Lindgren, 1863-1930, KTH 1881-85 , arkitekt, Hovintendent 1899)

A: Jaså, gjorde han det?
E. Ja, det  var Pappas

A: Var det  järnvägshotellet i Flen?
E:  Ja det har Pappa byggt.

A: Det  brukar jag  titta på när jag åkt förbi.
E: Ja nu  är det  moderniserat. Nå, i alla fall bodde Gustaf Lindgren  på Löfgård, de var på  något långt håll släkt, men hur kommer jag  inte  ihåg, så hade han en god  vän, som hette Karl Hilarion Agathon Hammarskjöld, (Enl Adelskalendern 1890:  född 1848, fil kand, amanuens på Riksarkivet,
överlärare i Beskowska skolan, Stockholm,) som  var lärare i historia och geografi i Beskowska skolan  och  som  var gäst på Löfgård och  det  blev  ju tal  om vad  det  skulle bli med mig när jag  slutade skolan i Eskilstuna, för jag  skulle ju ta studenten och  det  gick  ju inte  i Eskilstuna. Då  sa'
amanuensen Hammarskjöld, som han kallades,. "Det är klart att Einar skall gå i Beskowska skolan." Och som  en följd av det  kom både jag  och Badar när tiden var inne in i Beskowska skolan i Stockholm. Jag tog studenten där 1900.
Hammarkiöld var ett  av de få original, som fanns kvar på den  tiden Han gick  alltid med stärkskjorta och  öppen väst och även när han på måndagarna hade ren skjorta, var det  alltid litet  ägg  på  den  för att han ansåg att han skulle visa  att han ätit ägg,  så det  var alltid en äggfläck på hans skjortbröst. Det skulle se fint ut.
Jag tyckte historia var så gräsligt tråkigt, jag  var ointresserad för det  och kunde aldrig lära mig  årtal och  så en gång kom jag fast ror  honom, jag kunde inte  och  då sa' han: "Käre Einar från Löfgård, du kan aldrig årtal" "Jodå, amanuensen, det  kan jag  men jag  kanske inte  kan passa in dem på rätt ställe", sa'  jag.

A: Byggde inte  Farfar en skola i Eskilstuna också?
E:  Det  fanns bara 5-klassig skola i Eskilstuna och ror  att de skulle kunna sätta igång och  utvidga så skänkte Pappa en summa som  en bottenplåt till ett  gymnasium.

A: Jag fick  av Farbror Badar ett  mycket vackert diplom från  tacksamma föräldrar till Farfar.
E: Ja, han skänkte 50.000  kr då,  och  det  räckte visst  ett  år.  Det  var så mycket att det  kom igång och så kom väl Staten emellan. De ha  visst 1300 elever där nu.  En väldig skola.

A: Hur var det  när Pappa gjorde sin ångbåt?
E:  Den  där lilla?  Den  gjorde jag  på Löfgård.

A: Hur gammal var Pappa då?
E: Ja den  var färdig 1894,  så jag  var 14  år då.  Då sattes den  i sjön.

A: Var det  någon modell Pappa gick efter då?
E:   När jag var 11 eller 12 år hade jag  ---, jag  var ju så road av maskiner och Pappa hade en vän, som var kapten på Eskilstuna Nollan, den  snabba båten. Den var nybyggd då, 1892 tror jag  det var.

A: Hette den  nollan?
E: Det fanns Eskilstuna l, Eskilstuna 2 och Eskilstuna 3. Man kunde på  den tiden fara med 2 lägenheter till Stockholm varje dag.  Nå,  i alla  fall,  genom kapten Tjulin fick jag  anställning som  eldare, då var jag  väl 11 eller 12 år, så jag  var med en månad som  eldare på  den  där båten. Det  var Mälarens snabbaste båt.  Det  måste ha  varit 1891 och  sedan hade jag  gått med kapten Tjolin och i Riddarholmskanalen låg det  en massa sådana där färdigbyggda Söderköpingsbåtar, de kostade 10: ­ kr/fot, så en båt, som var 15 fot lång kostade 150:- kr.  Nu  kostar en så'n 1000:- kr.

A: Men ser  man på  penningvärdets forändring stämmer det  nog.
E:  Då  frågade jag Pappa om han inte ville köpa en sådan åt mig,  jag vet inte  hur många ångmaskiner jag  gjort redan, men då  skulle jag  göra en stor ångmaskin till en sådan båt.
Då  hade kapten Tjulin en svåger, som  var maskiningenjör, som jag  träffade ombord på båten, han kom ner om kvällarna och  han fattade nå'n slags tycke ror  mig ror att jag  var så intresserad utav maskiner, så vi satt där och pratade om en liten ångmaskin ibland om kvällarna när han kom och  jag ritade upp litet   sådär och  se'n gjorde jag  modellen till den där och så blev det  gjutet och då skulle det  kosta 10:-  kr att borra och svarva cylindern och det  tyckte Pappa var så väldigt mycket pengar men han sa' att: " Du  skall ett  ordentligt skruvstycke och ordentliga filar och  så skall Du fila den  där cylindern rund, för det  lär Du Dig på." Så jag  höll på nog ett år och filade den där cylindern.

A: Hade Pappa ingen svarv då?
E:  Jo, jag  hade fått en svarv, en liten supportsvarv, och då var jag  nog  inte mer än  9 -10 år när jag fick  den.

A: Trampade Pappa den?
E:  Ja den stod på en gammal symaskin, som  man trampade. Men jag  kunde inte  svarva de där bitarna, utan jag fick gå till gamla sliphuset i Eskilstuna, där det  var en herre, som  hette Porat, som hade varit maskinist på Bryggeriet. Han hade satt upp verkstad där nere, en så'n där liten
småfabrikant, och  där fick jag  gå och  svarva och så fick  jag  gå på Söderbloms verkstad och  kippa, där fick jag  låna en kipp, när jag  skulle hyvla bitar. Så jag  gjorde den  där maskinen på det  där viset  men pannan fick  jag  inte göra. Den  gjordes hos Söderbloms verkstad. Den  gjordes för 10 kg tryck. Det var ett  högt tryck då.  Så den  gjordes där och jag tror jag  har ritningen kvar nån'stans.
Ja, så kom båten  och så fick  jag  pannan och  då var maskinen färdig och så hade jag  hittat en propeller i en lumpbod i Stockholm, en liten propeller, men den  visade sig vara för liten.  Vi hade en smed på Löfgård, som hette Lundstedt, så han och jag,  vi smed en propeller och  så hade jag  fått av
Pappa en väldigt fin liten handborrmaskin. Det  måste jag ha för att kunna göra den  där maskinen. Det  var en mycket liten fin borrmaskin, det  var det.
Och den  följde med Löfgård när det  såldes, tyvärr. Ja i alla  fall, 1894  sattes den  där båten i sjön  vid Sundbyholm, den  kördes dit på  en oxvagn och då  ägdes Sundbyholm av fru Hammarhjelm, Mamma var god  vän  med henne och  utverkade tillstånd att jag  skulle få köra ner och  sätta ut den  i sjön vid  den  där sandstranden. Vi gjorde en sväng och så backade vi vagnen ut tills båten flöt.  Och så var det  att pumpa vatten i pannan och  tända på.  Det var färdigt allting och  så körde vi hem.

A: Det  måste ha  varit en triumffärd. Jag har en bild  av det  där men där var det  en baldakin runt hela  båten, en suffiett med fransar runt om.
E:  Ja, jag  har ett  par kort där nere av den.  På  taket, ja, det  var vanlig segelduk, för avloppsångan gick  ut i skorsten, om man då  gick  mot vind, slog där sotet ner på  folk  som  satt där, så det  var för  att man inte  skulle bli sotig.

A: Var tog den  vägen den  där båten sedan?
E:  Den såldes när jag flyttade till Zurich 1900 efter studenten och då köptes den av Harald Ståhlberg.

A:  Och vem  var det  då?
E: Han var en skolkamrat till mig,  hans Pappa hade det  här Låsbolaget
Han köpte den och hade den på Kvicksund och sedan jag frågade hans pojke, som  är läkare i Eskilstuna, om han kommer ihåg den  där båten. Ja han kom ihåg den  men han visste  inte  slutet på  den, vart den  hade tagit vägen.

A: Det  vore skojigt om man kunde finna på  den.
E: Ja, men det  är nog   omöjligt. Den  hade ungefär den  maskin, som står där nere.

A: Var den  en-cylindrig.
E:  Ja den  var encylindrig och  så hade vi smitt en propeller, som  var ungefär så här stor, den  var naturligtvis inte  så riktig men båten gjorde bra fart, den  gjorde nog 5,5 knop.

A: Eldades den  med ved  eller kol?
E:  Vi eldade den  med tallkottar och  vad ·vi hittade och  en och  annan gång fick  jag  en säck kol  från Eskilstuna. Då  gick  det  ju särskilt fort, förstås. Jag körde med den  där båten, vi körde till Västerås, vi körde till Sundbyholm och  vi körde runt alla  öar där. Jämt när det  främmande skulle vi ut och åka. Så var vi in till Eskilstuna en gång och så skulle vi lasta med så mycket kol vi kunde och  då  var Isac Kaijert med, och  han var en 100-kg- gubbe och  Pappa var också en lOO-kg-gubbe och Robert Kaijert  han vägde nog en 80-90  kg och  så hade vi 2 st stora säckar kol,  så det  var ganska lastat. Så gick  vi då  till Torshälla och  förtöjde där vid kanalbron och  så  bjöd Pappa på  middag och  när vi ätit middag skulle vi då  fortsätta. Det  är en bit  kanal innan vi kom ut på  sjön  och där blåste det  litet  grann så det  skvätte litet undan för  undan och  det  blev  mer och mer vatten i båten och  så kom vi ända hem, till 15  m ifrån stranden, där sjönk den.  Det  var litet  större sjö där det  grundade upp, och slog in över relingen på  bägge sidorna och just som den  tog botten så sjönk den.  Men den  blev  ju bärgad.

Och Mamma och  familjen och  några gäster stod  nere och väntade oss så det var skickat bud att vi skulle komma.

A: Var Farbror Hadar och Vidar också intresserade av mekaniska saker?
E:  Nej  inte  alls. Vidar var ständigt ute  på  jakt och Badar var också jägare och  de föraktade djupt allt,  som  jag  höll  på  med.
Nej,  det  var en annan tid  det  där och som  sagt det  var ett  stort hus  och  det var ett  gäst-fritt hus  också och när det  kom gäster på  den  tiden, de kom inte för  en eftermiddag. Till exempel kom familjen Åkerlund, man och  hustru och 2 barn och barn-jungfru, i början av sommaren och  stannade i 2 månader, hela  lovet.  Ett annat år kom kommendör Tore Sandström med familj, hustru och 2 barn och  var där. Han förde den  här korvetten Balder, när den  gjorde sista resan till Väst-Indien. Den  skulle fara på  hösten och vara borta ett halv-år och  då kommer jag  ihåg, när vi satt vid middagen, att Pappa sa'; "Hör Du  Tore , då  kan Du köpa en låda cigarrer på Cuba, så att jag  vet att de är äkta." Pappa mente en så'n här vanlig cigarrlåda, men han uppfattade det  som  "en kista". Så for han och det var ingen , som  tänkte på det  där , och  så en dag långt,långt efter, så ringde telefonen och  jag  svarade och  var det  ifrån Tullen: "Det har kommit en låda cigarrer till Disponenten, som  skall lösas  ut." Ja, jag  tänkte att det  var den  här lilla asken. "Tullen är 3852:- kr."

A: Det  var väl ett  par årslöner för  en vanlig människa då?
E:   Ja det var mycket. Pappa satt på sitt kontor, och jag gick dit och sa'"Det har kommit en låda cigarrer till Dig  och  tullen är 3852:- kr." "Kors i  Herrans namn,"  sa' Pappa och  blev  alldeles ifrån sig.  Vi fick  ju gå  upp och  betala det där och då kom det en stor kista mörkt chokladfärgade cigarrer, som  var inlagda i lådorna, när de var alldeles mjuka, så de såg förfärligt läckra ut,  ja de såg riktigt läckra ut, så där. Jag hade nyss lärt mig  röka på den tiden och Pappa skulle då  bjuda Petter och mig och  sig själv också och  han la' ifrån sig sin ögonblickligen och jag drog väl 2 bloss  och fick  så'n hjärtklappning och Petter, som  var en stark rökare, han rökte en liten bit  men se'n la' han den  ifrån sig. De var otroligt starka.
I den  där vevan på Löfgård ,ett jullov, var pojkarna, Badar och Vidar, eller om det  var bara Badar ,hemma, de var kadetter på Karlberg då,  och det var bjudet ner en 12- 15 kadetter från Stockholm, kamrater, och  så motsvarande antal flickor var mobiliserade ifrån Eskilstuna, så det  var storkalas, det  skulle bli bal  på Löfgård. Det  började med supe och  när supen var över så skulle jag  gå omkring och  hjälpa till att vara värd, så jag gick  omkring och  bjöd cigarrer och  jag  sa' till  de här herrarna: "De här är mycket starka cigarrer och  det  här är El La Sombro, som  är en mycket svag  holländsk cigarr."
Alla de här pojkarna tog de svarta cigarrerna , så började de röka och se'n skulle de dansa , en halv-timme efteråt, och  då  fanns det  icke  en enda kavaljer uppe utan de stod  nere på  gården och  mådde illa.

A:  Var de för  starka eller ----
E:  De var i vanliga lådor, så här långa cigarrlådor med mycket sköna damer på och inlindade i tenn-papper.

A:  Skulle de vara så starka? Var de för färska?
E:  Pappa presentade dem till alla, som  var intresserade för vi kunde inte röka dem, men det  är ju så med all tobak att man kan röka dem på platsen, där de är tillverkade men inte  på  något annat ställe. Det  var precis på likadant i Zurich, när jag  var där, där rökte alla  människor en och  samma sorts kvalitet, den  kallades för "stumfli", det  spanns rep utav tobak och lags ihop 20 st och  bands ihop och kapades i sådana här längder, kallades för "stumfli", och  det  kunde man röka obehindrat där nere. När jag  reste hem tog jag  med mig några sådana där buntar. Man blev sjuk av dem när man
kom hem. Det gick inte att röka dem här hemma. Samma, som  man var van att röka, gick  inte  att röka hemma.

A: Har det  med fuktigheten att göra? Det  måste ha  det.
E: Ja, jag  vet inte. Det  var ingen, som  ville ha  dem, och  jag  kunde inte  röka dem.  Så det  hänger nog ihop med det,  för  det  har jag  hört från Kuba, där går ju småbarn och  röker, sådana där cigarrer.

A: Ja det  var ju skojigt att höra. Hur har vi det  nu med bandet?
E:  Har ni tagit upp allt  det  här pratet?

Utskrivet av Arne (86) i augusti-september 2001.

*Koreanska huset. Adolf Vilhelm Koraen. Apotekaren. Född 1840-02-15 i Växjö. Död 1919. Karaen var kring sekelskiftet en av de inflytelserika personerna i Eskilstuna. Huset från 1890 med de ståtliga kölbågsgavlarna som avses i texten är det stora hus som stod på Kungsgatan 8 tyvärr revs det ståtliga huset 1963 när Åhlens varuhus byggdes.


 1890C knoppflaska Liljedahl
Om Bryggeridirektören Herrman Egnell  kan nämnas att han 1910 donerar 40,000 kr. till ett gymnasium i Eskilstuna. 

Flaskorna från bryggeriet hade gjuten text. På denna flaska finns informationen. 
ESKILSTUNA BRYGGERI-AKTIEBOLAG. En krona,  en "arm" som håller ett knippe med tre blixtar. och på sidan  står talet 3694.
Raderna nederst på flaskan har texten
HERRMAN EGNELL
HOFLEVERANTÖRER
ESKILSTUNA


På etiketter syns symbolerna tydligt. Brygden levererades utifrån stansningen 1897.



Historien om Bryggeriet.
Eskilstuna Bryggeri AB
Grundades 1874.  Den 1 Januari 1876 började  nämnda bryggeri sin tillverkning av öl.

De första åren av bolagets verksamhet gick med förlust. Men sommaren 1878  lyckades bryggeriet engagera herr Herman Egnell som bryggmästare, vilken var en duktig fackman. På hans tillskyndan inköpte bolaget det dåvarande Munktellska bryggeriet i Eskilstuna, som varit en svår konkurrent. Redan nästa bokslut visade en vinst av cirka 7,500 kronor. Från denna tid förbättrades årligen bryggeriets ekonomi.
Mellan åren 1878 – 1911 utvecklades Eskilstuna Bryggeri till ett av de större landsortsbryggerierna. 1882 hade man 24 st anställda, år 1900 var antalet uppe i 35 st anställda och 1955, när man var som störst, hade man 125 st anställda. 

År 1877 tillverkning av bayerskt öl (100.000 kannor om året), svagdricka, iskällardricka, bocköl och jäst.
År 1878 köps Munktells bryggeri (1868-1891).
1895 värderades Eskilstuna bryggeriaktiebolags
bryggeri tillverkningsvärde till 122,945 kronor medan Nya bryggeriaktiebolagets bryggeri tillverkningsvärde var 71,000 kronor.
År 1891 var specialtillverkningen av maltdrycker lageröl som även exporterades.
År 1900 tillverkades öl, svagdricka och läskedrycker.
År 1918 Eskilstuna Nya Bryggeri AB, (1888-1918), slås samman med Eskilstuna Bryggeri.
År 1926 övertas Strängnäs Bryggeri (1907-1956)
År 1930 Flens Bryggeri AB, svagdricksbryggeri. Delägare och  från 1947 helägt.
År 1939 tillverkning av pilsner klass I och II, svagdricka samt läskedrycker och mineralvatten.
År 1945 övertas Lindesbergs Bryggeri. ( - 1945)
År 1946 övertas Köpings Bryggeri. (1875-1956)
År 1955 tillverkning av malt och läskedrycker.



Under åren 1959 – 1963 användes även namnet Old Eskil.

År 1961 köptes man upp av AB Pripp & Lyckholm och 1964 övergick företaget i det då bildade Pripp-Bryggeri AB:s ägo.

1973 lades bryggeriet ned och därmed försvann maltdoften från kopparpannan ut över Fristadstorget.                 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar