Vindkraft i Eskilstuna snart i drift

31.102.023 Nio turbiner resta

13.10.2023

31102023 är alla 9 verken resta.

 

 

Så var det omstridda projektet rest! Den som cyklar till Sundbyholm har säkert lagt märke till att vinden ständigt är närvarande, något som observerats av de som investerar i vindkraft. När byggnationerna är i det närmaste klara går det att skaffa sig en överblick över hur de påverkat omgivningen. Från Mälarvägen dyker möllorna upp och blir helt dominerande.  Jäders kyrka som kan ses i horisonten har länge ståt ensam har nu fått konkurrens som landmärke. 

Vindkraften har blivit den billigaste nyproducerade el-tillskottet följt av storskaliga solpanels anläggningar. Utvecklingen är sådan att vi med tvång tvingas lämna oljesamhället för något mer hållbart. Den tekniska utvecklingen har visat att det är möjligt. Någonstans får vi acceptera den förändring som blir, fast för många så känns det bekvämast att fortsätta som förut. 

Redan på 1970-talet talades om den annalkande katastrofen. Sedan dess har den hela tiden förnekats. Den överskuggande fråga är om vi ska fortsätta ropa på tillväxt och medvetet köra över stupet mot avgrunden, och sedan säga hoppsan.  Eller ska vi stanna före och bygga ett samhälle som är långsiktigt hållbart?

 

Estniska Föreningen fyller 75 år 2021

25 September 2021 uppmärksammar vi att ESKILSTUNA EESTI SELTS (EES) fyller 75 år. 

Föreningen bildades den 26 januari 1946, dagen efter Baltutlämningen. En händelse som betraktas som en skamfläck i svensk historia och skapat djupa sår i förtroendet till Sverige.

Trotts att det var förbjudet för utlänningar att bilda föreningar så gjorde esterna det ändå. Först 68 år senare, 2013 registrerades Eskilstuna Estniska föreningen officiellt.

     Konstnär Leida Rives.

Föreningen anordnar en utställning på Ebelingmuseet med temanamn Naised (kvinnor). Enbart estniska kvinnliga artister verksamma i Sverige visas.

Utställningen öppnar 25 september men någon större folksamling blir det inte. Kommunens regler runt corona 19 gäller, dvs. att öppettider hålls men några aktiviteter där en större samling människor kan uppstå får inte annonseras eller anordnas. Kan enligt  det klassiska uttrycket "Meddelas endast på detta sätt".

Givetvis händer det mer efter att pandemins regler lättas upp!

Nåväl: Utslälda verk är av artisterna

Agaate Veeber 1901 Tallinn

Karin Luts 1904  Viljandimaa

Nancy Nömmeots 1933 Kärdla

Luule Sova 1920 Viljandi

Jutta M Klein 1933 Estland

Marje Taska 1955 Tallinn

Kristiina Kauri 1943 Tartu

Leida Rives Elfven 1915 Tartu

Pille Haamer Florell 1932 Estland

Veronika Keerdoja 1904 Otepä

Maire-Helve Männik 1922 Tartu

Reet Lindeberg 1950 Estland

Silvia Leitu 1912 Tartu

Maire Ilon Vikland 1930 Tartu

Mari Simmulson 1911 S:T  Petersburg

Ruth Tulving 1930 Tallinn

Leida Org 1907 Tartu

Marja Jaanivald 1926 Tartu

Lenna Vasur 1941 Estland

Imbi Rahumaa 1947 Estland

Lea Vahur Lundin 1960 Estland

Linda Nurk 1975 Estland

Meelya Klimson  1987 Otepää

EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.

Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Nästa möte blev den 3 mars 1946 även då på frimurarhotellet, Kungsgatan 28, 34 personer medverkade. Då valdes en styrelse med 5 personer. Det beslutades att var lördag kl 19 var det clubträff på Frimurarhotellet. Att en kör under Herr P. Rei ledning, en dansgrupp under herr A. Ilver´s ledning samt en kurs i engelska under fru Raidma startas.

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år) och nuvarande Mati Nömm.

I början hyrdes lokal i Frimurarhotellet, Nyfors och på Rademachergatan. Föreningen första egna lokal kom att ligga på Nygatan 11, fastigheten till vänster, Stadshuset till höger. Nygatan 11 revs 1969 och tvingade föreningen till en flytt.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.

Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg, Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Den estniska komplementärskolan är lika gammal som föreningen. Den upphörde på 1980-talet mest på grund av att hemspråksundervisningen infördes.

Eskilstuna Eesti Täienduskool Estniska skolan

En estnisk komplementärskola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementärskola bedrevs även i Hällby. 

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet. Allide Reinart undervisade barnen i Holmens skola och senare i en källarlokalvid hamnen.

Under en kortare period har hemspråksundervisning givits i den kommunala skolan. Estniska föreningen har länge, och med flera lärare undervisat i estniska i form av studiecirkeln.

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har länge, och med många lärare verksamma, bedrivit undervisning i estniska i form av studiecirklar.

Biden från skolavslutning 1954.

Det är även ett faktum att församlingen Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Eskilstuna skulle fyllt 75 år. Församlingen avvecklades dock innan dess 2019.

Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan.

Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELK). Estland har varit lutherskt alltsedan reformationen på 1520- talet. Tsar Alexander III genomförde en förryskningskampanj 1881. Tsaren inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delen av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisninginsspråk. En del av befolkningen konverterade då till den ryskortodoxa kyrkan.

Den estniska evangelisktlutherska kyrkan i sin nuvarande form bildades 1917.

Till skillnad från Sverige har Estland aldrig haft någon statskyrka utan EELK har alltid varit folkets kyrka. Den Estniska Evangeliskt Lutherska i Sverige uppstod samma stund som den första prästen anlände som flykting och kyrkans arbete började. Till en början skedde arbetet parallellt med svenska präster när dessa besökte sjuka och vid begravningar. I Västmanland fanns flera flyktingläger. på KFUM Lövudden påbörjades gudstjänster. Från Estland hade även Ärkebiskop Juhan Kõpp flytt. Tillsammans med Ärkebiskop Erling Eidem  började de i december 1944 viga exilprästerna för tjänst i Sverige. Totalt var det nio präster som invigdes, varav sex som flytt från Estland.

Erling Eidem

DN 29 Dec 1944. Skriver att ett "Baltisk kyrkoorganisation med nio präster" inrättats.                                  

          

Uppgiften är att

- anordna ett baltiskt kyrkosekretariat

- anknutet till diakonistyrelsen

- uppdelad på tre byråer, en estnisk, en lettisk o en litauisk, var o en med en infödd präst som föreståndare

Juhan Kõpp 

- samt en svensk präst för korrespondens med Senska kyrkliga o andra myndigheter.

- 9 baltiska präster skulle anställas varav 6 estniska.

- 40.000 kr från statens flyktinganslag för finansiering, under en tid av ett eller högst ett o halvt år.

I Sverige upprättades 1945 inom E.E.L.K. tre pastorat. I det Norra pastoratet ingick bland flera orter Sundsvall, Härnösand, Gävle, Uppsala, Västerås, Ockelbo, Rättvik, Vikarbyn, Olofsfors, Ängelsberg, Kumla Örebro, Åkers Styckebruk, och Eskilstuna.

I juli 1946 tappar E.E.L.K. stödet från den Svenska statskyrkan och blir en självständig kyrka.

E.E.L.K. i exil och EELK i Estland är sedan 200? en gemensam kyrka, EELK.

Eesti Evangeelne Luterlik Kirik Välis-Eesti Piiskopkond                                                                                                                                       

                                                                                                                                      

Församlingen E.E.L.K. i Eskilstuna bildades 14 juli 1946.

Den första gudstjänsten i Eskilstuna hölls 24 juni 1945 av KFUM på Solvik, Torshälla. I Klosters kyrka hölls predikan 22 september 1945.

Estniska församlingen bildades 14 juli 1946. Först hölls en gudstjänst i Klosters kyrka följt av ett högtidligt möte i Stadshuset i Eskilstuna där det valdes ett styrande råd.

Vid gudstjänsten  insamlades 13 kronor och 42 öre i kollekt samt vid det efterföljande församlingsmötet 5 kr och 68 öre.

Kollekten genomgången av revisor A.P. den 30 juli 1946.

Församlingens  samt norra stiftets präst från 1945 var Richard Koolmeister. Förutom Eskilstuna, ingick församlingarna i Örebro, Kumla och Västerås i Koolmeisters arbete. 1953-1955 var Koolmeister E.E.L.K. Rootsi praostkonna abipraost, och 1955 - 1981 E.E.L.K. Rootsi praostkonna praost.

Församlingens första 25  år firades i Ansgars kyrkan den 31 oktober 1971. 25 a. juubeli Jumalateenistusest on lühike artikel "Eesti Kirik" US 1971/ nr.10-12.l.210.

 

"Fors Kyrkoblad"  -on ka info allikas. Nimetavad Eesti Jumalateenistusi. Kas muud

mis arhiivi töösse puutub nendes kirikulehtedes leidub -ei tea. Nimetan kuna allikate all seda ega teisi kiriklike ega KFUMi lehti ei leidnud.

Arkivet saknar de två första protokollböckerna.  Första kända protokoll är från 20 augusti 1953. Kassaböcker och verifikat är bevarade där kollekt och kvitton kan visa församlingens verksamhet.

I augusti 2016 firades församlingens 70-årsdag med gudstjänst i Fors Kyrka samtidigt firade 25-årsdagen av Republiken Estlands återupprättande. Samtliga stiftets präster och församlingar deltog.

Församlingens digitaliserade handlingar kan ses  här.

TORSHÄLLA ÅR 1903.

1903 var ett vanligt sättet att resa att göra det på Mälaren. Skulle man från Stockholm ta sig ut till den fina värden som Köping och Arboga blir resan en passage av lantliga idyller. När resenärerna passerat det välkända Sundbyholm, märks från båten en tornspira utformad i trappgavel stil som i söder höjer sig över skogsbrynet. Väl framme i Torshälla möts du av en samling hus, tätt hopgyttrade kring det åldriga templet. Samhället som breder ut sig mellan berg, kullar och lummigt lövverk är en av vårt lands mindre städer, som varken låter tala om sig som någon hälsobringande brunnsinrättning eller livligt fabrikssamhälle. Fredligt och stilla ligger den lilla staden där, en knapp fjärdedels mil genom Torshälla ström till Mälaren.

Torshälla är en av vårt lands äldsta orter fylld av sägner och minnen från svunnen tid ända från den tid båtar kunde passera staden upp för ån innan fallen blev hinder. Här samlades redan under hednatid Rekarneslättens invånare till offergillen och fester. Till Tors ära brann bålen på de berg runt vilka staden är byggd, och där drakskepp var förtöjda nere vid stranden. Platsen kallades då Torshaergh, Tors offerplats.

Vid gryningen av en annan tid kom biskop St.Eskil till trakten och började förkunna Vite Krists lära. Han bodde i grannbyn Tuna och Torshaergh blev med säkerhet en av de platser som blev utsatta för hans missionsarbete. Folket i Rekarnetrakten hade i alla tider varit kända som ett styvsint och obändigt folk, och den fromma predikantens verksamhet lär varit ganska ansträngande, tills han slutligen led martyrdöden nära Strängnäs. Enligt sägen skall han blivit begraven i sin klosterkyrka i Tuna.

För kristendomens ljus vek småningom hedendomens och försoningens lära besegrade

Asa-tron. Men av gammal vana samlades allmogen fortfarande vid det gamla offerstället,

fast nu under psalmsång hylla den nye guden. Kyrka byggdes i bit för bit på offerplatsen och Torsilia blev centralort för den omgivande fruktbara slätten. Så fick Torsilia eller Torshälla stadsprivilegier 1317 av kung Birger Magnusson, och bekräftades sedan av de efterföljande regenterna.

I tvisterna under unionstiden syns Torshälla ej spelat någon framstående roll. Under

striderna mellan Karl Knutsson och Erik Puke efter Engelbrekts död intogs staden av den förre, och den djärve riksföreståndaren aktade ej för att med våld bryta sig in i kyrkan och bortröva borgarnas där förvarade egendom. Sägnerna berätta, att i Torshälla skulle funnits ett stort kloster med ofantliga rikedomar, men hur det förhållit sig är osäkert.

Karl IX fick som hertigdöme av sin fader Södermanland, Närke och Värmland, och gästade som hertig flera gånger Torshälla. Redan då hade Eskilstuna nått en viss betydelse, och på dess slott Eskilstuna hus, det av kungen beslagtagna klostret Tuna, bodde den stränge hertigen långa tider. Han förnyade och bekräftade 1593 Torshälla stads privilegier.

Erik Dahlberg har i sitt verk, Suecia antiqva givit oss en bild av det dåvarande Torshälla.

Men den store tecknaren har säkerligen här liksom vid flera andra tillfällen låtit sin fantasi spela in, ty inga andra underrättelser ger vid handen, att staden varit så rik och utsträckt som Dahlbergs teckning framställer den. Enligt uppgifter skall staden 1665 blott haft 280 innevånare och nu 1903 har den något över 1800.

På 1600-talet fick den gemensam borgmästare med Eskilstuna, och borgmästaren bodde, i Torshälla. Detta förhållande bestod i över 100 år under ständig protest från den sydliga grannen. Under denna tid utmärktes Torshälla av livlig handel och köpenskap av de goda borgarna. Vittnesbörd om så väl den materiella som andliga odlingens utveckling under denna tid är de gillen och skrån som förekom. Ett av gillenas vapen blev stadsvapen, som föreställer St. Olof med riksäpple, krona och spira.

Efter kanalöppnandet 1860 ställdes Torshälla i skuggan av sin grannstad Eskilstuna vid kanalens slut. Där höras maskinernas dån, och där stiger stenkolsröken tjock och svart ur skorstenarna, vittnande om ett rastlöst arbete i nyttans och konkurrensens tjänst. Med förakt ser den framåtskridande staden ner på sin anspråkslösa granne i norr. Men då ditt öra blir trött av det rasslande ljudet från verkstäderna och dina lungor kvävs av gatornas damm, res då i sommarkvällen upp till Holmberget, ty i aftonbelysning bör Torshälla ses.

Vid solens sista strålar färgas den gamla kyrkan i purpurglans och lägger ett medeltida skimmer över staden som minner om fordom tid med dess tidigare släktled, som trampat de krokiga gatorna och bebott de låga trähusen. Bland de äldsta byggnaderna kan nämnas kyrkan byggd redan på 1200-talet. De äldre delen är uppförd av gråsten och de nyare av tegel. Själva kyrkan är vitrappad med ett röt listverk av tegelsten utmed takfoten. Tornet var förr 254 fot högt, byggt i trä, och syntes långt ute på Mälaren som ett sjömärke för seglarna, men i juni 1873 slog åskan ned i tornet och kyrkan torn och tak brann upp. Nuvarande torn är uppfört i samma stil som på de danska och skånska kyrkorna. Själva kyrkans byggnadsstil är den götiska, utom i koret, där den närmar sig den romanska. På korets väggar finns målningar, som i så många andra gamla kyrkor, vilka senare överkalkats. Själva kyrkan är rymlig och stor och skulle efter restaurering kunna bli en av stiftets pärlor.

Altartavlan, föreställer Kristus i örtagården, men är inte målad av någon mästare. Flera porträtt finnas av framstående kyrkoherdar, däribland av den kraftfulle prosten Olof Strandberg, som med stor duglighet verkade i Torshälla stads och landsförsamling under en tid av över 30 år i slutet af 1700-talet. Kyrkan ligger vid Östra torget. Under vintern är torget utmärkt som kälkbacke och används också för detta ändamålet flitigt av stadens uppväxande ungdom. Med knapp nöd lyckas en åkande ta sig ned till den nedanför liggande gatan och uppför är det hart när omöjligt att gå. Men det gör ingenting. Torshällaborna är stolta, ty de ha ett torg som är originellt.

Vid torget ligger rådhuset, ett gammalt trähus i obestämd färg. Uppe på vinden var fordom finkan inrymd, men sedan det hänt, att där inlogerade personer, gripna av frihetskänsla, praktiserat sig ut genom en lucka i taket, blev av stadens styrelse beslutat, att en ny ”tidsenlig” finka skulle uppföras.

Själva staden är trång och liten. Visserligen härjades den av en stor eldsvåda 1798, men uppbyggandet gick efter ungefär samma plan som förut. Där finnas egentligen blott två gator, Stora och Lilla gatan, men ingen av dem är vidare storartad. Gatstenarna synas vara flera hundra år gamla, så knaggliga och ojämna är de. Vid Stora gatan ligger dock en fabrik, Holmens stora mekaniska verkstad, som sysselsätter ett par hundra arbetare.

Staden genomflytes av Eskilstunaån (Närje å). Ån grenar sig i tre armar: en, kallad Nybyån eller Gravån, grävd under Karl IX:s tid byggdes 1596-1610 (Sveriges första kanal), en, som går mitt genom staden och där bildar flera fall, efter fallen kallad Torshälla ström och en slutligen, en som går öster om staden. Alla tre förenas sedan åter med varandra norr om staden. Stränderna utgöras i själva staden av bergiga höjder och kullar, klädda i rik grönska, som ger hela platsen ett lummigt och lugnt utseende. Nere vid stora bron, som leder över ån, ligger ett litet hus, numera mejeri, som utpekas som den Liljans krog, där Bellman besjöng ”Bergströmskans porträtt”. Där flödade förr helt andra dryck än de oskyldiga, som nu på samma plats erbjudes allmänheten.

Florapaviljongen

Staden har ett nyuppfört ståtlig folkskola, som stolt från sin höjd bredvid kyrkan dominerar stadens horisont. Och inte nog med det, uppe på Holmberget finns en utsikt över hela staden. Låt blicken dröja vid templet därborta, vars spira avtecknar sig så skarpt mot aftonhimlen. På den gamla kyrkogården bredvid kyrkan sover gångna släkten sin sista sömn. Tiders barn trampar på deras gravar, nyare tankar och idéer tränga hit, men alltjämt vilar en prägel av ålderdomlig frid och ro över de låga byggnaderna. De små täpporna med sin rikedom på syrener och äppelblom kontrasterar mot de nötta gatstenarna. En och annan nybyggd villa tittar fram bland träden och vittnar om den moderna tiden, men den skär inte mot de äldre, de visar blott, att nytt och gammalt kan trivas samman.

Skymning faller så tung över kullar och dalar, över slätten därute med sina avmejade skördefält och gröna ängar. Nu rings helgfrid över nejden. Efter en bortdöende klockton från stadens tre kyrkor är allt åter tyst, på gator och torg och tyst i naturen. I en sådan kvällsstund kan du ta farväl av den lilla Torshälla stad. Tidigt på morgonen kan resenären vid slussen kliva upp på ångbåten från Eskilstuna för återfärd till Stockholm.

Det korta besöket är över men det vackra minnet består.

Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.

Ett hus passerar genom staden!

Fritz Persson.

1927 fick byggmästare Fritz Persson från Mjällby i uppdrag att flytta ett hus på Lister i Blekinge. I 72 år  fram till 1999 flyttade sedan firman  Fritz Persson & Söner hus runtom i hela Sverige.

1961 flyttades Stora Fristadshuset med hjälp av en Scania-Vabis,  från Fritz Persson.

Husets historia  Huset byggdes 1772 och flyttades till sin nuvarande  plats 1961 från en tomt i centrala Eskilstuna där Domus skulle byggas vid Kungsgatan. Än idag talar man om Domustorget centralt mellan tre köpcentra.
Stora Fristadshuset användes som bostad av fristadsdirektören Samuel Schröderstierna och hans familj. I huset fanns sammanlagt nio inredda rum. Huset blev det enda som blev kvar av kvarteret Vestalen.

Huset och kvarteret före att allt rivs. Litografi av Sixon.

Inifrån Vestalen 1960-talet

Konsums varuhus och den lilla röda stugan längst bort i bilden. Domusvaruhuset med tillhörande parkeringshus kom att täcka 3/4 av kvarteret Vestalen. På den återstående delen planerades ett 15 våningars höghus. Den ytan är 50 år senare ej bebyggd.

  Jernbolagets kontor Kungsgatan 24. Foto: Olle Forsslund.

Första etappen invigdes 11 mars 1965, andra i augusti 1967.

När "Domus-ladan" byggdes hade gamla anrika byggnader och kulturhus jämnats med marken. Den politiska makten var stark där några få bestämde för att stadsplanen skulle passa Domus. Socialdemokratiska kommunpolitiker var ofta inblandade i KF:s planer och det okritiska samarbetet fick förödande konsekvenser för bebyggelsen i centrum.

Hamngatan. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Ett hus passerar brandstationen på  Hamngatan.

Ett hus passerar brandstationen. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Rademachergatan. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Huset i Rademacherreservatet.

Samuel Schröderstierna : grundare av Eskilstuna Fristad
 

av Helena Karlsson.

Samuel Schröderstierna.

http://www.eskilstuna.se


År 1720 föddes i Stockholm en pojke vid namn Samuel Schröder (adlad Schröderstierna år 1770). Fadern var en tyskfödd köpman, som redan i unga år bosatt sig i den svenska huvudstaden. Sonen Samuel visade snart intresse för bergsvetenskap. Han tog studenten i Uppsala och fortsatte sedan sin utbildning hos bergskollegiet.

Det dröjde inte länge förrän Schröderstiernas kunskaper och skicklighet uppmärksammades. Bergskollegiet gav honom flera fina uppdrag, bl.a. som bergmästare och senare bergsråd. Genom sin yrkesutövning kom Schröderstierna i kontakt med en annan av svensk bergshanterings klarast lysande stjärnor vid denna tid, Sven Rinman. De båda inledde snart samarbete, en samverkan som skulle komma att utvecklas genom åren.

Vid flera tillfällen under 1750-talet besökte Schröderstierna Eskilstuna, där han för bergskollegiets räkning studerade utvecklingen vid Tunafors bruk och Carl Gustafs stads bruk. Kollegiet sände honom också på studieresor runt om i Europa. Hans besök i England i mitten av 1700-talet gav honom nya idéer och bidrog i hög grad till hans fortsatta karriärsval.

Särskilt intresserad var Schröderstierna av den engelska näringsfriheten. Han såg hur näringslivet i England blomstrade, mycket tack vare den utökade friheten för de engelska företagarna. Snart föddes en tanke hos honom om att införa liknande friheter för svenska hantverkare. När han sedan återvände till Sverige försökte han på olika sätt få sina idéer genomförda. Efter 1753, då han utnämnts till direktör för den finare järnförädlingen i riket, kunde han genom sin nya ställning aktivt försöka påverka de svenska makthavarna att införa liknande lättnader för svenska manufakturister.

Det visade sig emellertid svårt att få gehör för förslagen om ökad näringsfrihet i Sverige. Svårigheterna att reformera svensk näringspolitik i sin helhet gjorde att Schröderstierna 1760 bestämde sig för att istället satsa sina krafter på lokal nivå. Hans mål blev nu att uppnå näringsfrihet för någon av de svenska städer, som hade störst potential som industrimetropol. Valet föll på Eskilstuna. Efter sina många besök här hade han en positiv bild av platsen och dess förutsättningar. I sina argument för att göra Eskilstuna till den första s.k. fristaden lyfte Schröderstierna fram sådant som tillgången på skolad arbetskraft, närheten till naturresurser som vatten, skog och produktionsråvaror liksom den stora livsmedelstillgången i området.

Efter flera fruktlösa försök att skapa Eskilstuna fristad, lyckades Schröderstierna 1771 få sin fristad till stånd. Han blev själv utsedd till fristadsdirektör, med sin gamle vän Sven Rinman vid sin sida. Här verkade Schröderstierna sedan under återstoden av sitt liv. Han avled 1779 vid ett besök i huvudstaden, där han också begravdes i S:t Nikolai kyrka.

Källor

• Hellberg, Knut (1938). Järnets och smedernas Eskilstuna. Andra delen. Katrineholm: Förf. förlag.
• Ohlsson, Bror-Erik (1971). Eskilstuna fristad.
• Fristadsinrättningen i Eskilstuna före sammanslagningen med Gamla staden 1771-1833. Eskilstuna: Kommunen.
• Ohlsson, Bror-Erik och Magnusson, Ulf (2000). Eskilstuna historia. Städerna och landsbygden från 1500-talet till 1830-talet. Eskilstuna: Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland (Del 2 i ”Projektet Eskilstuna historia”).