Trollpacka Anna Eriksdotter 1704

Den sista kända dödsdomen för trolldom fälldes av Kungl. Maj:t år 1704 över en åttioårig kvinna i Eskilstuna. Anklagelsen gick ut på att hon "medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson därsammastädes till sin hörsel, syn och mun". Gumman, vars namn var Anna Eriksdotter, hade en söndag kommit in i Nils Jonssons stuga i och begärt en pipa tobak. Men då han undskyllde sig, att han ingen tobak hade, märkte han, att hon blev "som litet förtörnad"; dock »satte hon sig hos honom en stund och åt middag. Sedan begärde hon något — som hon alltid plägade göra — med sig hem, det hon ock bekom, nämligen en korv och en kaka samt något litet ull till strumpor, för vilket allt hon tackade och gick sin väg. Varuppå han icke det ringaste argt av henne kunde tänka, än mindre något ont avvisste, innan tisdags afton därefter, då han stod och talte med änkan Karin på Biltinge backe, varvid honom, fast det var stilla och lugnt, en tämligen stark väderpust på högra sidan av ansiktet träffade, så att icke allenast dess högra sida lika som rördes utan och hörseln och synen på samma tid blev honom alldeles betagen och mycket vatten utflöt av högra örat. Och blev han huvudrasande och lika som ifrån sina sinnen, och vart jämväl munnen dragen på sned på vänstra sidan in emot örat, så att, när han skulle spotta, spottade han bakom sig; och hade han mycket besvärligit med att tala, vilket allt bemälte hustru Karin åskådade och nu inför rätten edeligen bevittnar sannfärdeligen skett vara."
 

Den stackars mannen visste sig ingen annan råd än att skicka efter Anna Eriksdotter. Hon kom, och slutligen lyckades han med lock och pock avpressa henne ett löfte, att han den stundande natten skulle bli bättre. Och se: om natten, medan han sov, blev han "till synen och munnen färdig men intet till hörseln, varom han glömde isynnerhet bedja henne". Sedan en del vittnen intygat "allt så i sanning
hänt och skett vara", bekände Anna Eriksdotter, "det hon medelst sina konster haver Nils Jonsson samma olägenhet tillskyndat, för det han understundom visat sig något vidrig och änteligen därföre, att han nekade giva henne tobak".
 

Det onda hade hon skaffat på honom med djävulens hjälp. Hon bekände vidare, att "medan Nils Jonssons hustrus förra man levde", hade hon "trollat vargarne på deras får, som dem till största delen ihjälrivit". Anledningen hade varit den, att Anna vid ett besök "ej mera med sig hem bekommit
än en fårbog", och förtrollningen hade tillgått så, "att hon tillika med Hin Onde blåst i var sitt horn, då vargarne straxt voro tillstädes".
 

På närmare förfrågan, huru länge hon varit i den ondes tjänst, tillstod hon, att hon redan i sin tidiga ungdom blivit invigd däri av modern, som brukat smörja en kalv och på den fara upp genom skorstenen till satans samkväm. Även hennes fader, broder och två systrar voro "av samma fördömliga synd besmittade".
 

Men nu hade hon "på sin höga ålder kommit till sina grova synders känsla, som eljes hade kunnat henne uti det eviga fördärvet föra". Hon förklarade sig vara nöjd, vare sig överheten benådade henne eller läte henne, sig till välförtjänt straff, lida döden.
Om hennes uppförande efter häktningen meddelas i rättegångshandlingarna, att hon "mycket andäktig uti sina böner och åkallan varit".
 

Häradsrätten dömde gumman till döden. Men hovrätten hemställde till Kungl. Maj:t, att hon måtte "med livet benådas och med något annat straff, som närmast därtill kommer, avstraffas", alldenstund hon "är åldrig och minneslös" och "jämväl till en del berättar sådant, som icke annars än av förbländelser och i galna inbillningar kan bestå". Det ligger något särskilt upprörande däri, att den gamla det oaktat blev av Kungl. Maj:t dömd att undergå dödsstraffet.

Källa: SVENSKA FOLKETS UNDERBARA ÖDEN CARL GRIMBERG 1922.

Anna Eriksdotter (eller Anna Ersdotter), kallad Sotpackan, född 1624, död 15 juni 1704, var den sista människan som avrättades för häxeri i Sverige.

Anna, som bodde i Lista socken, hade sedan hon flyttat dit 1680 ansetts vara en häxa på grund av sin förmåga att stämma blod och sin goda hand med djur. Hon hade varit piga hos prästen och då hon avskedats sades hon ha trollat honom stum en dag då han skulle hålla sin predikan.