Minnen från 1800-talets Torshälla

Till Torshällas 675-årsjubileum utkom Torshällaminnen.

Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala tog för några år sedan initiativet till systematiska undersökningar av de svenska städernas folkminnen och räknade då med att städerna själva skulle lämna denna forskning ekonomiskt bistånd. Arkivets undersökningar om anslag mottogos också mycket välvilligt, och uppteckningsarbetet kunde snart påbörjas i ett 40-tal städer med stöd från stadsfullmäktige eller i några fall från enskilda sammanslutningar.

En donation å 400 kronor från rådman A.F. Grönberg, Torshälla, har gjort det möjligt för arkivet att till vissa delar genomföra en uppteckning av denna stads folkminnen. Uppteckningsarbetet har utförts år 1943 av fil.kand. Sigbrit Plaenge Jacobson. Denna undersökning är att betrakta som en påbörjad allmän inventering, avsedd att ge kännedom om materialets art och beskaffenhet. Ehuru tillgängliga medel icke ha medgivit ett djupare och mera detaljerat studium av intressanta och viktiga ämnesområden, ger det samlade materialet dock åtskilliga värdefulla inblickar i stadens traditioner under 1800-talets senare del.

Med uttryckande av förhoppningen att detta traditionsmaterial skall visa sig vara till gagn vid utforskandet av stadens kulturhistoria och med tack för det ekonomiska stöd, som kommit Landsmåls- och Folkminnesarkivet till del, har jag härmed äran överlämna denna samling.

Uppsala i april1945

Dag Strömbäck

SAGESMÄN

Anjou, Carl Waldemar (C.A.), handlande f. 1872 3/5 i Maria församling, Stockholm
Bergström, Maria (M. B.), fröken f. 1877 1/3 i Torshälla
Boberg, Theodor (T.B. ), kyrkvaktmästare f. 1869 24/2 i Torshälla
Eriksson, Oskar (O.E.), fabrikör f. 1864 28/11 i Torshälla
Hellberg, Carl V. (C.H.), fabrikör f. 1865 20/2 i Torshälla
Hellberg, Johan Ad. (J.AH.), målarmästare f. 1871 27/7 i Torshälla
Jansson, Erik Lambert (E.L.J.), f.d. lykttändare f. 1854 18/3 i Lilla Mellösa
Larsson, Lars Erik (L.E.J. ), träarbetare f. 1859 2/4 i Torshälla landsförsamling
Lindblad, Lovisa Fredrika, f. Lundkvist (L.L.), fru f. 1867 18/7 i Torshälla
Lindskog, Anna Viktoria, f. Sköldberg (AL.), fru f. 1882 21/4
Nyström, Georg (G.N.), artist f. 1861 16/6 i Torshälla, d. 1945 

STADSDELAR, KVARTER, GATOR OCH DERAS INVÅNARE

Stadsdelar, gator m m
Staden delas efter ån i Öster och Väster. På Norr har vi Ängsholmen och på Söder åkerjord. Kyrkan ligger på Väster. (G.N.)

På 1880-talet fanns ingen bebyggelse på andra sidan ån utom en två, tre stugor. Det var på Öster det, på Väster låg alla hus. (J.AH.)

Vi har Stora gatan eller Storgatan, Lilla gatan, Källargatan, Bergströmsgatan, Gröna gången, den heter nu Munkgränd, S:t Olofsgatan, Hundbacksgränd (Hundbacken är ett berg), Vive Jönsgatan (Vive Jönsson var en gubbe från Stockholm, som donerade pengar), Nybomsgränd, Klostergatan och Vallgatan, Ståles gränd även kallad Rutas gränd (?), Järnvägsgatan, Kyrkogatan, Birgergatan och Brogatan. (J.AH.)

Vi hade inte så många gator förr; det var Storgatan, Lilla gatan, Vivejönsgatan, Bergströms gränd och Hundbacken. Staden delades i Norr och Söder. Var det så det skulle vara finare, så bodde man på Söder. Där bodde de, som hade något. Galgberget låg nära staden, men inte minns jag, att det fanns några sägner om det. Det berget ligger på Norr, på Nybybruks mark. (L.L.)

Svinstugan låg neråt hamnen, det fanns två förresten, den andra låg åt Oxbacken till. Folk släppte ut sina kor och svin, därför måste de ha grindar. Det var en gumma, som skötte var grind. Hon hade också lite annat bredvid, ibland sålde hon bullar och karameller. (L.L.)

Bebyggelsehistoriska minnen, gårdar 
 I staden fanns det röda trähus, som låg utefter de små gatorna. Ett och annat av husen var i två våningar. Gatorna var belagda med kullerstenar, och inga planteringar fanns. Ladugårdar hade de till sina gårdar, för det fanns alltid jordbruk till. Lilljans krog är gammal, den finns kvar fortfarande och ligger nere vid bron.
Det fanns en offerkälla bakom kyrkogården. Tomten, där den källan fanns, är nu bebyggd, och den gården, som byggts där kallas för Källgården. Man har funnit gamla mynt i källan. (G.N.)

Kronofogdegården; Fågelska gården (den har fått sitt namn därav, att en, som hette Fågel rådde om den); Myrstacken (i den bodde så mycket familjer med barn, den gården går under det namnet ännu); Mjölnargården låg där Sörmlandsbanken nu ligger; den brann ned för 25 år sedan; Smedgården (det var den gården, där Holmens verkstad ligger); Arvströmska gården (i den gården hade vi en småskola i en sal). Så var det några gårdar, som fått namn efter krogar, som var inrymda i dem. Det var Gula kanten och Skinnpälsen, bägge låg neråt hamnen. Garvaregården låg mitt för Spångbergs bageri. I Mejerigården fanns ett mejeri förr. Så fanns det Bergströmska gården, det var två förresten först, och Ytterbergs gård, Ali Anderssons gård och Videgrens gård och Nilssons sterbhus. Kvarnen den är mycket gammal, jag vill minnas, att den ska ha tillhört Julita kloster först. Nu är det Nyby bruk, som äger den. (J.A.H.)

Husen i staden var i allmänhet envåningshus. stockarna i väggarna syntes. Husen var rödfärgade och försedda med tegeltak. Inget av dem hade torvtak, det jag kan minnas. Kronofogdegården utgjorde ett undantag. Den var brädfodrad och oljefärgad och dessutom byggd i två våningar. (C.H.)

Stad och stadsbo
Figurerna på Torshälla vapen sa de, var två tiggare, som slogs om en brödkaka. Torshällaborna var eniga sinsemellan, men Torshällaborna tyckte inte så vidare om Eskilstunaborna, för Eskilstunaborna ville riva omkull staden. Men de lyckades aldrig med det, för det var de, som tog emot dem. Det var bara slödder, som kom.
Man talar om Eskilstuna gumsar, Torshälla tordyvlar, Arboga hundar och Köpings svin. Det var en lustresa hit till staden från Köping. På den tiden fanns det en kiosk vid Holmberget, som sköttes av en fru. Hon stängde den klockan 11 och gick uppåt stan, för det skulle inte vara öppet under gudstjänsten. Då mötte hon Köpingsborna, när hon gick över torget, och av dem var det en, som steg fram och frågade: "Kanske mamsell vill tala om, var stan ligger."- "Gnugga nu svinlorten ur ögona, så ser ni nog var stan är", svarade hon. (L.L.)

Det var inget påfallande dåligt förhållande mellan landsborna och stadsborna. Men Eskilstunaborna de skötte sig inte, de söp, och det var inte så trevligt. (G.N.)

Befolkningen i staden bodde blandade om varandra, så det var ingen särskild gata, som de förnämare bodde vid eller så. (G. N.)

Det var en här i staden förr, som de kallade för Säcktåten. Det namnet hade han fått, för att han stal säd, men han ville inte kännas vid det, utan han påstod, att han bara hållit i säcken och knutit igen tåten. Sen var det andra, som hade varit med och gjort resten. (L.L.)

Torshälla tordyvlar - Eskilstuna gumsar - Stockholms myggor - Västerås gurkor - Kungälvs pepparkakor. (J.AH.)

Sägner m m
På Holmberget fanns en gammal grav under en stor sten. Graven var satt med flera stenar runt den stora, som låg i mitten. Aska fanns under den större i mittstenen, så det har allt varit en grav där. (G.N.)

När Karl XV var kronprins, skulle han komma på besök och fara genom staden. Då satte de ljus i kvartsbuteljer för att lysa opp. Han bodde i gården mitt emot här, i kronofogde gården. (J.AH.)

Bellman har varit på besök i Lilljans krog. Lilljan hette han, som hade krogen. Bellman var bekant med honom, han hade nog en krog i Stockholm också, så han reste dit på samma gång som Ulla Vinblad. Hon var visst på krogen då. Bellman satt och diktade "Storm och böljor tystna ren" under pilen mitt för stadskällaren vid ån.
Klockberget hette ett berg, det har nog fått sitt namn av att man kan höra kyrktornets klocka slå därifrån. Krusgårdsberget är ett annat berg, och det har fått sitt namn efter Krusgården. Vi har många berg här, men några sägner har jag inte hört. Det är Holmberget, Västmanberget, Galgberget, Klockberget, Hundberget, och på Norr ligger Torpa backe. Det skall finnas åtskilliga gamla gravar där påstås det, de är från vikingatiden. (J.AH.)

MÄNNISKOLIVETS HÖGTIDER

Dop
Dopet skedde i allmänhet i hemmet. Man hade faddrar, de kallades guffar och gummor. Faddrarna kände ett visst ansvar för barnet. (T.B.)

Förr hade de mycket för sig om bortbytingar, det sa då de gamle, så de brukade lägga stål i vaggan. Vid dop brukade man fara till prästen med barnet. Ett och annat barndop var i kyrkan. Barnet brukade få någon liten present av faddrarna. (L. L.)

Kyrktagning
Kyrktagning var vanligt här förr. Man ansåg inte, att man kunde gå ut bland folk. För en femtio år sedan var det allmänt bruk. När mina barn var små, var det vanligt, att modern kyrktogs hemma efter dopet. (T.B.)

Det brukades, att man blev kyrktagen förr. Jag blev kyrktagen, när jag fick mitt första barn, det var 50 år sedan. Det var bara, när man fått sitt första barn, som man blev kyrktagen. (L. L.)

Konfirmation
Konfirmationen hade man efter midsommar. Ömsom hade flickorna svarta klänningar och ömsom vita. Det kom de överens om, hur det skulle vara. (L.L.)

Till konfirmationen hade man svarta klänningar, en för storförhöret och en för skriftermålet. Åtminstone var det så 1892, då jag gick fram. (M. B.)

Lysning och bröllop
Lysningskalas skulle alltid hållas. Då kom man med presenter, och så var det lite dans. I Eskilstuna var det så, att de fick vara med, bara de gav en present, så det kunde hända, att det kom alla möjliga, som ville vara med om kalaset. Man lade mycket stor vikt vid lysningskalaset och lysningen.
Bröllopet gick mera blygsamt till väga. Torshälla var ett fattigt samhälle, folk hade inte råd, att ordna så mycket. Det var sällan vigsel i kyrkan, det har blivit på senare år. Lite dans brukade det nog vara, där det gick för sig. Man brukade nog visa bruden också, ungdomen klappade i händerna och kallade fram henne. (T.B.)

Lysningskalas hade de mycket förr, och då dansade de. I brudens hem var det kaffe. Lysningspresenter gav de mycket också. Man talade om att falla utför predikstolstrappan. "Han bryter benet av sig i dag, han har fallit utför predikstolstrappan", sa de. De som hade råd ordnade större bröllop, annars gick man bara till prästen. (L.L.)

Namnsdagar och födelsedagar
Här firades namnsdagar och även födelsedagar. Man bakade saffransbröd och hade lite kalas. Men inga presenter fick man mer än en tioöring eller en tjugofemöring till lite karameller. (M. B.)

Nu på senare år firar man födelsedagar mycket mer än namnsdagar. Namnsdagarna firade man förr, men bara med lite kaffe i hemmet. (L.L.)

Man lade mest vikt vid födelsedagar, fast så mycket som nu var det ju inte. (T. B.)

Begravning
Vid dödsfall sattes lakan för fönsterna. Om det var en liten pojke, som var död, lade de en krans på locket, om det var en liten flicka, lades en myrtenkrona på kistlocket. Flor omkring kistan hade de också. På begravningen bjöds släkt och grannar. De bjöds muntligt. De som hade bott i staden bars till graven, de som kom från socknen kördes på en flakvagn. Klockringning var det alltid då.
Fruntimren hade vita förkläden med mycket bred fåll. Tyget var så tunt. Sådana hade inte alla, utan de lånade av varandra. Då kunde man se på långt håll, när det kom en likprocession.
Hackat granris lade man inåt gården, där det var begravning och utåt gatan. Innan liket bars ut sjöng man och läste. Det var någon av gästerna, som läste. I processionen gick man alltid två och två. De som hade storslaget hade begravningskonfekt och stort kalas. Då kunde de supa sig fulla. (L.L.)

De kunde tala om, att de såg en likprocession, och då hände det, att det blev något dödsfall sedan. (L.L.)

Vid dödsfall var det stora kalas. Begravningskarameller, konfekt, hade man. De var utstyrda på olika sätt. Man brukade ta en sådan med sig hem som minne. Kalasen brukade avslutas med, att man drack vin. På den tiden fanns det inte likvagn, så man gick ut till kyrkogården. Begravningsgästerna, det var släkten och de närmaste bekanta, gick med. Klockaren gick alltid först. Jag har aldrig sett, att kvinnorna hade vita förkläden, de var svartklädda de som karlarna.(T.B.)

HÖGTID OCH FEST I STADENS LIV
HÖST- OCH VINTERFESTER

Oskarsdagen
Oskarsdagen hade man allmän flaggning i Torshälla. Det kunde vara bal, men det var inte givet. Var det bal, så var endast de förnäma med, det var borgmästaren och prosten och deras familjer och dessutom ingenjörerna och de, som hade fabriker. stadsfullmäktiges och drätselkammarens ledamöter var också med. (G.N.)

Oskarsbaler hölls på stadskällaren, men det blev på senare år. De, som ville, fick vara med. (M.B.)

Lucia
Lucia har nog blivit på modet nu. Stockholms-Tidningen har gjort detta. (C. H.)

Tomasmässan och julen
Tomedagen minns jag mycket väl. Det var strax före jul, då skulle arrende för jord betalas, och klockaren skulle ha sitt. Kyrkvaktaren skulle också ha något till julen, men han fick köra runt i staden med en kälke och hämta själv.
Till julen skulle man ha ljus och pappersgrannlåt och karameller, det skulle sitta i granen. Allt sådant gjorde man själv. Julgran på torget förekom inte förr, det har blivit för femton, tjugo år sedan. Den tänds första gången, när vi ringer helgmålsringning på julafton. Julklappar hade man något lite. Välgörenhet förekom däremot bra mycket vid julen.

Brandvakten och gravgrävaren skulle ha ett ljus och en lampa i varje gård. De körde omkring på kälke och hämtade. Det gick lugnt till på julafton, man åt lutfisk och gröt, för det skulle man ju ha. På juldagen gick man i julottan, annars var juldagen en långtråkig dag. Förr i världen var det inte mycket kalas, utan ganska enkelt. På senare år har småpojkar gått med stjärnan, men det brukades inte alls förr. (T. B.)

Julen firades då (i slutet av 1800-talet) ungefär som nu. Vi hade julgran, det hade de flesta. Förr stöptes ljus i formar av grönt glas. På julafton doppade vi i grytan och åt fläsk och korv. Det var också mycket bakat, limpor och skorpor och saffransbröd. Julbocken hade vi, den var flätad av halm; far kom in med. Far var från Västmanland, tror jag, jag vet inte, om det brukades så där. Vi gick alltid i kyrkan på julafton, och det gör jag än, när jag är där på julen. Nu har de ändrat om i kyrkan; förr var den vitmenad. Dopfunten stod vid altaret, nu står den nere i kyrkan. På julottan hade de levande ljus, ett ljus för varje bänk och i lampetter på väggarna. Alla ljus skulle tändas innan. (M. B.)

Till jul bakades det mycket, det gjorde de. Det var många sorters bröd, matbröd och finare bröd. Limpor och knäckebröd gjorde de och kakor också. Till jul skulle det alltid vara sandbakelser och smörbakelser. Det slaktades inte i stadshemmen då, utan man köpte vad som behövdes till korv och annan julmat. Ljusen köptes i allmänhet, det vet jag. Jag vet inte, om de köpte julgran, men det tror jag de gjorde. Julkärve hade flera stycken familjer. Julprydnader förekom inte så mycket, mest var det ljus, man hade.
Julafton skulle alla ha julhögar. Det var frun, som lade opp dem. Hon var från Västergötland, det brukades så där, men här hade man inte så. Hela helgen skulle högarna ligga, åtminstone till nyår. Alla sorters bröd, som var bakat skulle finnas i den högen, både limpor och kakor. Barnen och tjänstefolket fick sådana högar.
Middagen åt man klockan två. Då hade de korv av flera sorter och skinka och dopp i grytan. Bruna bönor hade de också då. På kvällen åt de lutfisk och gröt. Så skulle man dricka julglögg och brännvin på julafton. Man skulle inte gå ut med julen. Det säger de ännu, att man inte ska gå ut med julen, för man vill ju ge någonting, om man kan.
Julklappar hade vi också och en julbock, som kom med dem. På julafton var det alltid julaftonbön i kyrkan. Juldagen var man i stillhet, men annandagen hade de fest och offentlig bal. Förr tror jag inte, att man brukade gå med stjärnan, men nu gör skolbarnen det. (AL.)

De som var förmögna slaktade en gris till jul. Ljusstöpning förekom, man stöpte antingen i formar eller också i oppkokt fett, och då doppade man ned ljusveken. Man hade sällan råd till stearinljus. Man ville gärna ha ner vävarna till jul, så att arbetet skulle bli färdigt. Och så skulle det fejas och vara rent till jul. Julgran skulle man ju ha, även de fattiga försökte nog skaffa sig en julgran, även om den inte var så storslagen.
Om julen gick man med stjärnan. Det var de vise männen från Betlehem och så Judas. De brukade sjunga en visa. De hade med sig en stjärna, den var gjord av papper över en rund båge. Små bitar av papper satt i kanten, så det såg ut som en stjärna, och så var det ljus i mitten. De sjöng om en, som var född i Betlehem, när de kom med stjärnan. Detta gjordes efter jul och vid trettonde. De delade väl pengarna, som de hade fått sig emellan. De fick traktering, där de kom, så de blev så fulla till sist så.
Julgran på torget har de börjat med nu. En och annan hade kärve förr, det var julkärven det.
Julafton åt man lutfisk och gröt. De skulle alltid rimma till gröten, det hörde till. När vi skulle till och äta, tändes granen. De, som var äldre, hyrde en lokal och dansade på julen. Det brukade vara antingen mellan jul och nyår eller efter trettonde. (L.L.)

I affärerna hade man alltid lite extra skyltning till jul, fast det var ju ingen stor skyltning. Julgran hade alla. Man sade åt någon gubbe att gå ut i skogen och hugga en. Numera har vi börjat ha julgran på torget också. Klockan 6 när helgen rings in, brukar jag gå till Rådhuset - granen står på torget - och gå upp på vinden. Elektriska ledningar går från granen dit upp, så jag behöver bara trycka på en knapp, så lyser alla ljusen i granen. Sångkören står samlad på torget och den sjunger religiösa sånger, då granen tänds. Tjugondagen tas granen ned; de som sköter om att den blir uppsatt, tar ned den. Julkärve har man nog på sina ställen. På julottan var det så mycket folk i kyrkan, så folket fick inte rum. Hela kyrkan strålade av ljus. Jag skötte om, att det kom upp två granar i kyrkan till ottan. Så är det nu också på julottan. (G.N.)

Nu på senare år har vi haft gran på torget. Det är Georg Nyström (artist G.N.), som har börjat med det. Den tänds på julafton, när det ringer helgsmål. (E.L.J.)

Annandag jul gick några stycken med stjärnan. De samlade ihop pengar, som de nog använde själva. De söp, när de gick omkring, för de skulle ju bjudas, så de blev fulla till slut.
Det förekom inte så allmänt, bara ett par gånger. (J.AH.)

Nyår
På nyårsafton var det ingen särskild fest. Man åt bara lutfisk och risgrynsgröt den dagen, annars var det ingenting. (AL.)

Nyårsafton åt man risgrynsgröt och lutfisk. Det var det enda man hade. För de fattiga var det fattigt på den tiden. (L.L.)

VÅR- OCH SOMMARFESTER

Fastlagen och påsken
Nog talade de om fastan, men inte fastade de inte. Fastan kallades inte dymmeln eller något dylikt. På påsken var de utklädda till påskkäringar. De sprang i stugorna och hälsade glad påsk. De hade en kvast med sig, och de skulle föreställa påskkäringar. Det var mest barn, som klädde ut sig.
Påskbrev kastade de in, det var papper, som det var något skrivet på. Jag har varit med om risning på påsken, det var på påskdagsmorgonen. Det kallades hetvägg. Det skulle vara storslaget att få det, men det ville jag aldrig göra om mer sedan. På långfredagen var man hemma, och barnen fick också hålla sig inne. (L. L.)

Till påsk skulle det också bakas en hel del, bl.a. bakades påskduvor av saffran och pepparkakor. Smörbakelser i form av sporrar som ett bockhorn gjordes också, det var kanske mer till jul. Nu för tiden har de börjat med påskgubbar och käringar, så de klär ut sig, men så var det inte förr. Jag minns aldrig, att vi klädde ut oss på påsken. Långfredagen skulle man alltid äta sill med korintsås och ölsupa. (M. B.)

Valborgsmässan
Valborgsmässan var det eldar på ett högt berg vid Nyby. Där sköt de också. En stor eld hade de, och eldade upp en rishög. Det var Nybyborna, som ordnade med elden, pojkarna fick skrapa ihop ris till den. Från Nybyberget såg man många eldar. Det var inte slagsmål, det jag vet. (L. L.)

Då skulle det eldas på ett berg här utanför åt Kräktorp till. Det var lite på Holmberget med. Det var lite ris, och någon tjärtunna man brände. De sköt och roade sig, så gott de kunde. På första maj var det fritt från arbete på senare tid vid Nybybruk. Torshällaborna for till Eskilstuna. (L. E. L.)

På valborgsmässoafton eldades det på ett berg vid Nyby bruk. Det var tjärtunnor och ris, som brändes. Man sköt också. Inne i staden var det nog lite eldar också, men det var mindre Birgersgatan. Torshälla. eldar. (C. L.)

På Himmelsberget vid Nyby bruk hade man en eld. Tjärtunnor och ris tändes på. En gång rullades tjärtunnor ned för en stor backe, de knuffade ner dem, och ett magasin brann upp. Sedan fick de inte ha tjärtunnor mer. (T.B.)

Trefaldighet
På trefaldighet gick vi till Roxnäs källa och drack märg i ben, det fick de göra, som ville. (AL.)

Vi hade en trefaldighetskälla, det var Råstens källa. Den låg utanför staden. (G.N.)

Man gick till Hällbyskola på trefaldighetsafton. Lövklädda skjutsar förde folk dit. Nu är det brunn där, Hällby brunn. Man skulle dricka märg i ben. (C.H.)

Hällby källa hade järnhaltigt vatten, och dit gick gamla och unga på trefaldighet. Man skulle dricka märg i ben. Vid Hällby hade de badort också. Men på senare år har ingen brytt sig om det. (T.B.)

Trefaldighet gick vi till Hällby och drack märg i ben, då skulle vi bli så starka så. (L. L.)

Kristihimmelsfärdsdag och pingst
Kristihimmelsfärdsdag var första metardagen, då skulle man ut och försöka sin lycka, var och en metade lite åt sig. Till pingst skulle man ta in löv. (L.L.)

Nu har vi brukat anordna en fest på pingsten med föredrag av någon och sång och musik. Förr hade vi också sådana fester, men då hade vi en dansbana också, så då blev det dans. (G.N.)

Midsommar
Midsommarstången var vid Nyby bruk. Den var hög och stor och fint klädd. Det var både kransar och gubbar på den. Det blev ofta oreda där ute, för det blev slagsmål mellan smeder och främmande. Det var två grindar vid vägen, som gick genom parken, och vid dem var det ett kärt tillhåll för pojkar. De fick några ören för varje gång de öppnade, och de kunde få ihop ett par tre kronor på en kväll, och det var mycket på den tiden. (T.B.)

Vid Nybybruk firade Torshällaborna alltid midsommar. Där inleddes festen med att man reste en majstång, det var på midsommarafton. Midsommardagen vet jag inte, att de hade något extra, men jag tror de dansade då med. (G.N.)

På midsommaren gick man till Nyby och såg på majstången, och där dansade de då. En stor stilig majstång klädd med löv och vingar med strutar i, hade de där. På strutarna satt ringar, där dalfolk dansade, de fick nya dräkter var midsommar. Folket vid Nyby bjöd dem, som kom, på kaffe då. En del folk brukade bryta kvistar och sätta utanför dörren, men det var inte så många. Midsommarvaka hade man då liksom nyårsvaka. Folk var i rörelse hela natten då. (L. L.)

NOTISER OM MUSIK, FÖRENINGAR,
SÄLLSKAPSLIV M.M.

En musikkår hade vi, det var en sextett. Den höll baler på Stadskällaren. Det var billiga tillställningar, det kostade bara 75 öre för man och 50 öre för kvinna. Det var ju en billig inträdesavgift, men folk tyckte det var för mycket. Se, man hade ju inga pengar på den tiden.
Musikkåren bildades .1885. Vi ville ha en kår, och godtemplarna tiggde ihop till instrument. När vi var ute och spelade, vi var sex stycken, fick vi en krona i betalning, det tyckte vi var mycket då. Vi fick resa ut på lustresor och spela, vi var i Köping bl.a. (T.B.)

Böcker
Böcker på den tiden var det inte så mycket med. Det som lästes var Lasse-Maja och bibeln. Ibland kunde det ju hända, att det blev en och annan utöver detta. (J.AH.)

Krogar
Det har varit sju krogar här. I min barndom var det två krogar och Stadskällaren. Det var sjöfolk, som gick på krogarna. Särskilt minns jag, att det var på en som hette Lilla Helvetet. (T.B.)
Det fanns rätt mycket krogar här förr, och folk söp. Det var Moster Fias krog och Majas krog. Det var en fru, som hette Maja, som hade den, och så var det Källarn. Då, på den tiden, behövde man inte be om brännvin. Torshälla var en bussig stad, smeder från Eskilstuna luffade ut hit barfota och köpte brännvin i Torshälla, för om söndagarna kom de inte åt något i Eskilstuna. (L.E.L.)

Föreningar
I Torshälla fanns inte mycket föreningar. På 1860-talet fick vi skarpskytteförening. En arbetarförening fanns också. Den hade egen sjukkassa och köpte en affär, som skulle vara en kooperativ affär, men den gick omkull. Det var dålig föreståndare, det var det, som gjorde, att det inte gick.
1881 fick vi godtemplarloge. Arbetarföreningen anordnade nöjen, det var baler och fester på Stadskällaren, som låg i nuvarande apotekshuset (J.AH.)

Sällskapsliv
Någon gång på året hade arbetarföreningen en tillställning. skarpskytteförening fanns också, men kåren dog ut och har gått upp i Eskilstunas skytteförening. Baler hölls ibland på hotellet, ibland på någon skolsal. Det fanns en skridskoklubb, som brukade ha baler på isen; då sattes det upp lampor och eklärerades mycket fint. skarpskyttarna hade en musikkår och godtemplarna likaså, det var en mässingssextett Så nog fick man musik. Godtemplarorden och arbetarföreningen tillkom, för att medlemmarna skulle ha trevligt. Så de hade tillställningar. Numera är det ganska matt. Templarorden fanns också, men den är slut nu. (C. H.)

Friluftsliv
Slädpartier har vi haft när som helst, när det var före. Då samlades man på torget och åkte utåt landet. Efteråt då man kom hem, var det supe på stadshotellet. (G.N.)

ALLMÄNNA INRÄTTNINGAR

Post och nyhetsförmedling
Posten har legat på flera ställen. I det gula huset med svarta taket /på Stora gatan/ har den legat en tid. Och en tid har den legat, där. stadshotellet nu ligger. Brevbärningen fick betalas med två, tre öre för varje brev. Brevbäraren hade ett annat yrke också; en som vi hade här var skräddare. Mössa hade han med ett posthorn på. Från Folkesta station dit posten kom, gick en särskild gubbe och bar post. En gick med paket. En postmästare här hette Lindqvister, det var en elak gubbe. Man fick aldrig gå in på kontoret utan fick stå i farstun och vänta. Vinter och sommar var det lika dant, man expedierades genom en lucka i dörren. (J.AH.)

Postkontoret såg ungefär lika ut förr som nu, fast det har flyttat· många gånger. Det var öppet bara vissa tider på dagen förr, som det är nu också. Brevbärning fanns ej då. Förr var det ett riktigt postkontor, nu är det bara poststation. (E.L.J.)

För brevbärning fick man betala 3 öre per brev. Brevbäraren gick en tur varje dag. Till Folkesta st:n gick en gubbe, som hette Malmström och hämtade posten i en stor väska. Han var stor och stark, så det var ingen som vågade sig på honom. Det var inga postrån. Malmström fick ofta ligga vid stationen och vänta på tåg. Postmästaren hette Lindqvister, och det var en djäkla gubbe till att vara elak. Han hade två hundar, som hette Tusse och Lasse. De skulle sitta bredvid honom, när han åt, och de skulle ha kaffe och snus efter maten. Han dog 1893. Posten expedierades genom en liten lucka i väggen på postkontoret, så man fick aldrig komma in. (T.B.)

Någon tidning från Eskilstuna hade de. En fem stycken, vill jag minnas, att det var, som prenumererade ihop på posten på Fäderneslandet. Det tog en vecka, tills den sista fick den. På onsdagen kom tidningen hit. Jag gick och bar tidningen från den ena till den andra. Då låg det alltid 20 öre, som jag fick för det. Telefon fick vi väl för en femtiofem år sedan, det var Kvarnbolaget och Nyby bruk, som började. (T.B.)

Avskrift:
Kungörelse
Sedan Kongl.Majt genom Nådigt bref den 3 December 1858 bifallit att en ny post 2ne gånger i weckan fram och åter emellan denna Stad och Eskilstuna må inrättas att härstädes sättas i samband med Norska Snällposten; så kommer, genom entreprenad auktion som går å Rådhuset anställes Måndagen den 18 i denna månad kl. 12 på dagen, till den minstbjudande att överlåtas förbindelsen till den ifrågawarande Postens fortskaffande härifrån till Eskilstuna i öfwerenstämmelse med uprättadt formulärkontrakt och wilkor för öfwrigt som vid auktionen warda tillkännagifna. Thorshälla den 8 april 1859.
På Magistratens wägnar
S.N. Levin
x) 1859 d. 10 apr. Uppläst i Thorshälla kyrka af AAFries pastor.
x) m. annan hand.

Tidningar
En tid på världen hade vi en egen tidning här i Torshälla, som hette Torshälla veckoblad.
Eskilstuna Allehanda hade man i allmänhet. Nu finns det en avläggare till Sörmlandsposten, som heter Torshälla tidning. Den kommer en gång i veckan.
Allers Familjejournallästes mycket, det var bara fyra sidor, så man hann att läsa den. På den tiden var Fäderneslandet en bra tidning, och den lästes mycket. Eko hette en tidning.
Det var en som hette Grönstedt, som hade den. Han slutade med den, och köpte en gård här i staden och sålde grönsaker på Stockholm. Då man skulle prenumerera, gjorde man det på posten. (J.AH.)

Telefon
Telefon fick vi inte alls här i Torshälla, förrän det blev rikstelefon. (J.AH.)

Brandväsen
För 30 år sedan togs brandkåren från de civila. Alla skulle ut och släcka. Det var små sprutor de hade, var och en hade sin plats vid någon spruta. En polis skulle gå brandvakt varje natt. Han hade en klocka, på en sex, sju ställen skulle den dragas opp. Sedan kontrollerades det, att han varit där och gått sina turer. Man kunde se det på klockan.
Åskan slog ned i kyrktornet, så det brann av. Det var det näst högsta kyrktornet i Sverige.
En gubbe höll på och tjärade taket, och han hann precis lagom att knalla ned. Jag var väl en 10- 12 år, då det hände. Mycket Eskilstunabor kom ut, och alla skulle hjälpa till att släcka.
De fick så mycket brännvin de ville på torget, de satte fram brännvinstunnor på torget.
(L.E.L.)

Min mor talade om, att när kyrktornet brann 1873, då hade mina föräldrar lantbruk här. Min far sprang hem, och min mor kom körande med höskrinda, de skulle köra vatten och spruta på tornet. Det stod folk i kedjor och langade vatten. Nere på Norr minns jag, att det brann en gång. Det var logarna, som brann ned. Då klämtade de i tornet. Då tror jag inte, att pappa var ute, men mamma var med och langade vatten. Det jag vet, hade de inte brandvakar. Nattvakten gick på gatorna och ropade. Då det började brinna sprang de till Rådhuset och ringde i rådhusklockan. Från klockan gick ett snöre ned till ett skåp. Brandchefer hade de, ordinarie och vice. Det var privatpersoner, som hade den sysslan. Förr vet jag inte, hur det var. (M.B.)

I Torshälla hde de ingen fast brandkår; från varje gård var man skyldig att släcka. Brandredskapen var primitiva och inte så hävliga. Men längre fram fick vi en fast kår, och ändå längre fram fick de en brandbil. Vattentunna och en kärra till den var folk ålagda att ha, så fick de ställa opp sig i kedja och langa vatten. Det var ju inte långt till ån.
Förr fanns det ett par gubbar, som gick om nätterna och skötte en kontrollklocka. Den klockan ser ut som en väckarklocka. stadsfiskalen skulle ta bort en remsa, som kontrollerade, att klockan skötts riktigt, och sätta in en ny för varje kväll. Sedan har detta blivit polisens skyldighet att sköta klockan. Det satt aldrig någon i kyrktornet här, det var bara de, som gick omkring.
Vakar skulle huggas opp på vintrarna. Det var i de gränderna, som gick till ån. Vakarna måste rensas opp, så de kom åt att få vatten, så de fick inte tjäla ihop. Kvarngården brann 1910, det är där Sörmlandsbanken ligger nu. Där låg förr en handelsbod nere i hörnet. Det var en väldig eldsvåda. Fruntimren fick lov att vara med och bära fram vatten, och det gjorde de, tills elden nästan satt i halsdukarna på dem. Karlarna hade så mycket att göra, så de hann inte bära fram vatten. (E.L.J.)

En allmän brandstyrka fanns då. Brandchefen hade ingen betalning. Varje spruta hade sin chef. En övning hölls varje år för att se, om allt var iordning. Brandvakter gick i staden, de hade kontrollskåp med ur, som skulle dragas opp varje timme. Detta skulle göras för att de inte skulle lägga sig och sova. Om elden kom lös skulle man ringa i Rådhusklockan olika många gånger för olika väderstreck. Sedan skulle man klämta i kyrkklockorna. På senare tid skulle brandvakten göra det, men annars var det vem som helst, som kom först. En röd flagga sattes upp på Rådhuset, då det skulle ges varning om försiktighet med eld. (C.H.)

Det var allmän värnplikt för folket vid brand. Brandchefen och chefen för var spruta hade inget betalt. Det var två brandvakter, som turade om och gick varannan natt. Det fanns kontrollur och skåp med nycklar, så man visste, att de gått. Ibland satt de i Rådhusfarstun och sov. Blev det eldsvåda, skulle man ringa i Rådhusklockan och sedan klämta i kyrkklockorna.
Brandvakar skulle huggas upp nere i ån vid varje gränd, och det fick de hålla efter. (T.B.)

Vi hade fem sprutor, som man fick arbeta med för hand. Ett uppfordringsverk, som hämtade upp vatten från ån, fanns också. Alla var med i brandkåren, men det var inte så mycket med den. Någon brandvakt fanns inte, polisen skulle se till, så det inte tog eld. Gamla gubbar gick på nätterna med en klocka på sig, nycklarna fanns i ett skåp vid tullen. Den skulle dras opp en gång i timmen, och att det gjordes riktigt kontrollerade stadsfiskalen på remsor i klockan. Det var en stor eldsvåda här, när de femtio logarna brann upp. De låg på kronlotterna på Norr. När det blåste mycket, hissades röd flagg på Rådhuset, och då fick ingen elda i ugnen och baka. Där fanns också en klocka, som de ringde i, när det blev eldsvåda. Först var det ordnat så, att de fick gå opp och ringa, sedan gjorde de en lina ned i ett skåp, så de kunde stå på backen och ringa. (J.AH.)

Kyrkan brann 1873 eller 1874, jag kommer inte ihåg vilket. Det var efter midsommar. Vi skulle ha examen i skolan, så vi barn var där. Då kom ett slagregn och en åskskräll. Man såg inte något för regnet. Men så höll det upp, och då sade jag till lärarinnan: "Titta en stjärna på tornet".- "Herre Gud åskan slog ned i kyrkan", skrek hon då. Då brann mycket av, tornet blev förstört. Det var spåntak på kyrkan, och det var nytjärat. Det blev så hett, där nedslaget och elden var, så klockorna smälte ner.
När de skulle till och släcka, då gjorde de något, som jag tyckte var dumt, som jag inte kan begripa, att de gjorde. Det kom fullt med Eskilstunabor hit för att släcka, och för att de skulle få allt folk att arbeta" bra, så satte de fram en hel så med brännvin. Och de låg i och drack, jag kan se det, när jag vill. Det var staden, som bestod det, man kunde tro, att Torshällaborna skulle vara klokare. (L. L.)

Avskrift:
Brandvaktskarlarne begär på 1846 års Brandvakt Lön Nemligen
Brandvaktskarlen Jonas Jansson- 2 Rdr B:co
Dito Policarpus Häll - 2
Dito Jan Bergström - 2
Dito Gustaf Frost - 2
tillsammans 8 Rdr B:co
Thorshälla den 2 februari 1846 Betalte qvitteras
Jonas Jansson - Policarpus Häll, Jo h. Bergström - Gustaf Frost.

Avskrift:
På min Brandvaktslön för innevarande år har jag bekommit 1 R:dr 16 s.B:co såsom qvitteras.

Thorshälla den 24 februari 1846 Policarpus x Häll

Avskrift:
Brandvakternas fjerde Qvartal på Lönen för år 1846
Förmannen - Jonas Jonsson 1 qvartal - 6 Rdr 32 s.
Dito man Ringarpengar -1-16
Dito man som föreståndare för d:o- 1-16
9 Rdr 16 s. Banco.
Brand W akten - Jan Bergström 1 qvartal - 6 - 32
Dito man ringarepengar -1 -16
8 Rdr
Dito Gustaf Frost, ett qvartal- 6-32
Dito man ringarepengar- 1- 16
8 Rdr
Dito Policarpus Häll, ett qvartal - 6 - 32
Dito man ringarepengarne -1- 16
8 Rdr
Betalte qvitteras S:a 33 Rdr 13 s. B:co
Thorshälla den 21 December 1846
Jonas Jonsson, Jan Bergström, Gustaf Frost, Policarpus Häll.

Väg och gatuvård
Gatorna var ojämna och knöliga och igenväxta med gräs. Varje gårdägare hade sin bit att sopa. Staden lejde en karl för att sopa det, sorr hörde den till. Varje gård hade sitt nummer. Det var långt mellan lyktorna och belysningen utgjordes endast av fotogenlyktor. Det var en, som skötte detta, men han hade inte mycket betalt, bara 100- 125 kr om året. Omkring tio år har vi nog haft elektriskt ljus. (T.B.)

Gatorna var stenlagda med kullerstenar, senare har de även börjat med asfalt. Parken, planteringar och gator skulle hållas rena, och på vintern skulle man skotta snö där. För det hade man inte stor lön, det var bara 60 kr. i mån. På den tiden, när jag började här fanns ingenting på Holmberget mer än lite björkar och andra träd. Fabr. Kling hade hand om stadens planteringar, och det var genom hans försorg, som björkarna här utanför Ålderdomshemmet sattes. Det var 1902, jag var med om det. (E.L.J.)

Renhållning
Var och en fick sopa vid sin tomt. Torget och Stora bron sopade en gumma, som hette Bo berg. Det var dålig ordning på den tiden. Men det blev bättre sedan, när det blev polis. Jansson hette han, honom kallade de för stadsministern för han sade åt dem, att de inte fick ha det, hur som helst på gatorna och gårdarna. (L.L.)

Renhållningen fick varje husägare sköta själv. Stadens gator och torget sopades av lejt folk. Gatorna var stenlagda med kullersten. Tre rader av större ljusa stenar s.k. bröllopsstenar eller borgmästarestenar låg mitt i gatan och på sidorna, de togs bort sedan. Vi har inget renhållningsverk numera heller, men en bilcentral här hämtar sopor. Förr brukade man avtala med någon bonde att komma och hämta avfall. Hälsovårdsnämnd och sundhetspolis har det blivit för c:a 40 år sedan. Förr låg gödselhögarna mitt på gårdarna. Folk insåg nog, att det var galet, men de gjorde inget åt saken. Hemma i mitt hem gick svinen på gårdsplanen. Man fick noga hålla reda på att de inte kom ut på gatan. Var och en gård hade sin egen brunn, men en del av dem torkade ju fort ut. (C.H.)

Gatubelysning
Det fanns 42 stycken lyktor, fotogenlampor, som var fastsatta i husknutarna. Dessa lyktor skulle fyllas och putsas för varje dag, så att de var rena, tills de skulle tändas. Det fick man göra i skymningen. De släcktes sedan kl. 11. Vid Torget och vid Parken fanns det flera, det stod lyktor runt kring Torget. På vägen ned till stationen (vid Nyby) fanns fyra stycken lyktor, det var också vägen till Gamla kyrkogården. Likaså var det ganska många lyktor på Öster. Längre fram fick de luxlampor på Torget. Vid Stora Torget, där den elektriska stolpen står, satte vi opp den första luxlampan. (E.L.J.)

Gatubelysningen bestod av lampor, som de fick fylla med fotogen. De tändes på kvällen och släcktes på morgonsidan. (L. E. L.)

Vattenanskaffning
Brunnar låg inne på gårdarna i allmänhet. Extra gott vatten fanns i Roxnäs källa. Den ligger på Nyby bruks mark neråt hamnen till. Där hämtade mycket folk vatten. Annars tog de ur ån. (L. L.)

Förr var det svårt efter vatten, tills vattenledningen blev 1935. Det var visst då, den blev färdig. Och det var en god sak, för det är fint vatten vi har. Vid Nyby gärde fanns en styv källa, den låg intill Nybyåkern alldeles i ett dike. Grannarna följdes åt flera stycken med pytsar, när man skulle dit och hämta, så det räckte över en dag. Åvattnet var bra på den tiden, bättre än nu var det, för då fanns det inte så mycket orent från Eskilstuna förr; vi tog av det vattnet ibland. Numera har vi vattentorn, men det står på Nyby mark. (E.L.J.)

Det fanns en brunn på varje gård, men de torkade snart ut. Det kunde vara ganska svårt att få tag på vatten. Jag skötte om skolan, och då kunde det hända, att jag fick gå och stjäla vatten, för det gick ju åt lite till 200 barn. (T.B.)

En sotare hade 300 kr., för att han sotade i staden. Han skulle krypa genom skorstenen och skrapa den. Så skulle han hålla gesäller, också på 300 kr., och det var ju inte mycket. (T.B.)

Rättsväsen
Åt Eskilstunahållet låg spöpålen. Min mor berättade

Ordningsmakt
Ordningsmakten i staden bestod av stadsfiskal, stadsvaktmästare och rotmästare. Polisfinkan låg en trappa upp i Rådhuset. Ungar tyckte det var roligt, när de skulle försöka att ta opp dem, som var anhållna, en trappa opp. Så de samlades utanför och tittade. (T.B.)

Den första polisen i Torshälla, det var jag. Förut hade di stadsvaktmästare och stadsfogde. Då hade de aldrig någon ordning. Sundhetspolis skulle jag också vara, och då fick jag gå omkring i gårdarna och inspektera. Folk tyckte inte om, när man gick, de tittade på hur grannarna hade det, och så gjorde de likadant. Men då blev det stämning av. Då de hade kor och hästar allmänt på gårdarna, lät de bara urinen rinna ut i rännstenen. Sedan blev det ju lite bättre undan för undan. (E.G.J.)

SAMFÄRDSEL OCH HANDEL
SAMFÄRDSEL

Sjöfart
Torshälla hade ganska livlig sjöfart. Det var den kommunikationsled, som mest användes. Oxelösundsbanan var första förbindelsen med landet. Innan kanalen byggdes fraktades allt med foror till Torshälla. En hel rad med stora magasinsbyggnader låg nere vid hamnen, där varorna lagrades upp. När järnvägen kom blev det slut med detta. Man var inte riktigt belåten, för stationen lades vid Folkesta. Torshälla stad ansåg det för dyrt, men Nyby bruk hade råd att kosta på en station närmare, som hette Nyby bruk. Förr fanns det i hamnen bryggor för vart magasin. Nu finns bara en ångbåtsbrygga. För övrigt ser hamnen likadan ut nu som då. (C.H.)

Torshälla hade livlig sjöfart förr, och det brukade vara mycket båtar i hamn. Eskilstuna hade ingen kanal på den tiden, så de fick köra allt, som skulle fraktas hit. (G.N.)

Det var mycket sjöfart på Nyby bruk. 10 - 15 pråmar med kol och kvarts gick från Norrland. Västeråsbåtar gick hit för varje vecka. Sjöfarten på Eskilstuna gick över Torshälla, så det gick båtar dagligen med järnvaror. (L.E.L.)

Den som hade denna gården, han var skeppare. Han brukade fråga en skeppare, som hette Floberg, om han hade reda på några grund. Det var inte något grund i Mälaren, som han inte kände till, för han hade suttit fast på dem alla. Han var nog styv skeppare, men han var elak, för han kunde inte ha något folk. (L.E.L.)

I min barndom fanns det tre skutskeppare, Flodberg, Gehlin och Svensson, Nyby bruk hade sin egen skuta. En båt fanns, som hette Torshälla, den gick till Västerås, men det är väl en 55 år sedan. Torshälla hade mest sjöförbindelser. Det gick båtar jämt till Stockholm och Västerås och runt kring Mälaren. I min barndom fanns det bara en, som hade roddbåt. Tullen låg nere vid hamnen. (T.B.)

Jag gick med en båt, som tillhörde Nyby bruk och lastade där. Förr var det mycket stor trafik. Det var mera skutor, som gick, och segelskutor från södra Sverige. Sillskutor kom mycket hit också. Själv har jag varit pråmskeppare på sista tiden, innan jag slutade. När jag seglade med en lindöskuta, var jag alltid hemma om vintrarna. Vi gick tre resor i veckan mellan Brogård och Stockholm, och det var med tegel. Magasin hade de nere vid hamnen, var och en hade sitt, där de lade upp varor, tills de blev befordrade sjöledes. Tullhus har de inte här, det har väl skötts utifrån, så det skickades hit en tullvaktmästare.

Varutransporter
De som hade en häst fick hjälpa till att köra, annars fick man leja av bönderna. Det fanns mycket åkare här i staden, en sex, sju hästar, och det var mycket att köra vid kvarnen. Kvarnbönderna, som kom och malde, ställde in sina hästar i Kvarnstallet Det var ett ypperligt stall med tak över. Sedan byggde Nyby bruk ett ordentligt kvarnstall (L.E.L.)

HANDEL

Handel med landsbygden
Bönderna for in och handlade här. Handelsområdet sträckte sig åt Tumbo s:n och Torshälla s:n och bortåt Vallby. Västgötar och judar gick omkring med knyten. En del smålänningar gick här med tyger och sålde, det är väl c:a 20 år sedan. En del åkte t.o.m. efter häst. (J.AH.)

Inne hos handlandena fanns det stall på gårdarna, där man fick ställa sin häst. Före min tid fanns det tullar, en åt väster och en åt öster. Vid tullarna fanns det grindar, och gummor, som skötte dem, det talade min mor om. Det fanns inget staket omkring staden, men omkring kyrkan fanns det en mur, som dock revs bort. (J. AH.)

Butikshandel
Det fanns många diversehandlande här förr, det var handelsman Lindström och handelsman Lilliusson och handelsman Sundholm. Och så hade vi rådman Videgren, han hade också affär. De sålde allting, det var sill och salt och såpa, tyger och garner och tjära. I Kvarnstallet ställde de, som kom åkande, in sina hästar. Det var så stort, så där fick alla rum med hästarna. Det var ett skjul med tak över. Spiltor fanns där också. Var fredag var det torgdag, då sålde de kött och fläsk och lantbruksprodukter. Gårdfarihandel var det mycket. Knallar kom och bar sina knutar, och det fanns de, som kom med skjuts med. Dalfolk kom mycket hit med laggkärl. (L.L.)

Det fanns endast diverseaffärer förr, de hade allt möjligt. Nilsson hette en handlande, han hade en stor affär, före honom ägdes den av en som hette K. Lindström. Den butiken, som Anjou nu har, ägde en, som hette Lilliusson förr, och den som Kinngren har, hade förr handelsman Bäck. Nilssons affär bestod bara av röda kåkar, det var inte så stort och påkostat då som nu. De som kom till Torshälla och handlade, ställde alltid in sina hästar i Kvarnstallet Lindström körde sina varor själv, han hade filial i Kjula och Vallby, och han körde jämt omkring.
Affärslokalerna var inte så trevliga som nu, det var inte så noga då. Trappan upp till ingången gick ut en bra bit på gatan, det var väl det, som skilde mest i fråga om utseendet. Här var det inte skäl att pruta, för det pris de bestämt, det skulle de ha. Grosshandlare Haglund var en riktig storhandlare. Han byggde Fyllehov, och gården där Karamellfabriken är och dessutom Kronofogdegården och det hus, där Konsum nu har affär. Så han var en riktig storhandlare. (E.L.J.)

Det var bara diverseaffärer, där de sålde allt möjligt. När handelsmännen skulle ha opp sina varor lejde de åkare, som körde från Folkesta station. Det gjorde alla utom Lundbäck, för han hade kronlotter till sin gård, och han hade hästar själv. Affären öppnades klockan åtta, och vi stängde väl sju på kvällen, men ofta kunde vi inte få stänga förrän åtta eller nio. Det var så mycket bodhängare, som stod och pratade. Det var sådana, som var arbetslösa, som stod och hängde och pratade bort en stund. Det skyltades ju lite. De satte ut allting på en gång. Jag minns en gång, när vi skyltade med porslin, då kom handlaren och satte dit ett paraply.
Vi hade packbodar och bodar på gården. Innanför butiken hade vi kontor. En ringklocka med fjäder satt på dörren, så man hörde, när folk kom. Vi sålde allting från oljor och sill till vin, både vinbärsvin och körsbärsvin och madeira. I disken fanns lådor och runt väggarna hyllor. På golvet ställde de silltunnor och strömmingskaggar, och i taket hängde snören och band och allt möjligt. Vi hade en fjädervåg med en järnkrok. När de köpte mjöl, fick de ta med en liten säck, ungefär som ett örngott. Vi hade ett stort mått, (det var som en stor skopa), som vi tarerade på vågen och sen fyllde vi det med mjöl och hällde ned det i säcken. Var det papper, så var det gråpapper man använde, det mesta såldes i lös vikt. Ibland när det var riktigt storslaget gjorde vi en strut av både vitt papper och gråpapper. Sill fick man slå in så enkelt så. Om man hade en enpundssill, så lade man den på disken och lade om ett snöre och drog till; och sen fick det rinna på dem, som bar.

Kredit förekom det mycket då, men inte byteshandel. Handelsman var alltid själv i affären, så det behövdes inte så mycket biträden. Springpojke hade en del, det fick man lov att ha, men folk fick i allmänhet bära hem varorna själva. Gårdfarihandel var här mycket. Folk kom från alla möjliga håll. Och på marknaden var det alltid mycket. Då kom de från städerna här omkring, från Arboga och Kurnia kom skohandlare och från Köping garvare. Guldsmeder kom också. I affären köpte vi opp ben och lump, för det fanns benstamp förr, och dit såldes detta sedan. (C.A)

Butikshandeln var ungefär som nu, men affärsmännen hade allting. 5 handlande fanns här. Någon färghandel eller järnhandel fanns här inte förr, utan endast diversehandlare. De hade öppet från klockan åtta på morgonen till sju, åtta på kvällen, tidigare än sju stängde de inte. Sill och anjovis såldes alltid i lös vikt, några burkar hade man inte. En storhandlare hade ett eller två biträden. Troligen hade de någon springpojke eller dräng, men folk fick hämta varorna själva. På den tiden skulle handlarna ge en julklapp till sina kunder; det var vin eller ljus eller något sådant. Men det tog de bort sedan. (J.AH.)

Torghandel
Rådhuset delar av torget mitt itu, så bakom Rådhuset har vi Köttorget. Det var rätt mycket torghandel varje vecka, men så mycket grönsaker sålde man inte, men bär såldes däremot mycket på sommaren. Matvaror, som bröd och kött och ost såldes på Köttorget. Men även annat såldes då. Dalmasar kom med laggkärl lite då och då, de åkte från Västerås över sjön. De skulle till Eskilstuna, men de kunde stanna i Torshälla då också. De åkte alltid ett par tre i sällskap. De hade sina daladräkter på sig och på vintern hade de pälsar. Det var mest på vintern, de åkte över sjön.
Bönderna hade sina smörställen i staden, de lämnade ägg hos handlarna. En tre, fyra slaktare fanns; de sålde det, de slaktade, fritt. De stod också på torget. (J.AH.)

Torgdagar förekom en gång i veckan. Här stod då slaktare, sådana var det rätt gott om, och fiskhandlare. De började hur tidigt, de ville, och höll på så länge de ville. De stod bakom Rådhuset. Köttorget kallas den delen av Stora torget. Framför Rådhuset stod grönsakshandlare och fiskhandlare. De gör så ännu. En liten trekant i korsningen av S:t Olofsgränd och Lilla gatan kallas Skvallertorget. (C.H.)

Apropå handel, så gick sillen till på Västkusten, så de sålde för 5 öre skålpundet. Den gick inte åt, så från Göteborgstrakten berättades, att de fick köra ut den som gödsel på åkrarna. Min mor sålde sill här i Torshälla; det var så gott om den, så alla skulle göra det. Sillen såldes hemma i hemmet, så vi hade ingen affär. (J.AH.)

Marknad
Marken hade de i början på oktober. Hela torget var fullt med marknadsstånd då, folk kom från alla möjliga håll. Den mesta förtjänsten fick de på källarn och på krogarna vid marknaderna. Det kom handlande hit från städerna runt omkring, från Köping kom de, och från Arboga, det var mycket skomakare, som kom därifrån. En hel del Västeråsbor var också här på marknaderna.
Torshälla hade marknadsstånd, som hyrdes ut. Väggar och tak och golv sattes ihop till stånden. När de inte användes, låg de inlagda i magasin; dagen före marknaden kördes de ut, och då gick det kvickt att sätta upp dem. En del satte upp ett enkelt stånd med bord och bockar och tält, som de plockade ihop, när marken var slut.
Det fick alltid lov att vara vakt på torget, de lejde starka karlar från Eskilstuna. På det som kallas för Köttorget (bakom Rådhuset) fanns karusell och skjutbana. En karl, som hette Cederholm från Västerås hade en fin karusell där. Han tjänade nog pengar han, för han kom igen vart år.
Marknaden pågick två dagar, fredag och lördag, marknadsafton var på torsdag. Strängnäs hade marknad på lördag, och på fredag kväll och lördag morgon for många dit. Det var inte så många här på lördagen, och inte många kom då. Marknadsfolk, som kom, tog in i gårdarna; de var inhysta lite varstans. De som hade rum tog emot dem. Sedan när marknaden var slut, var det jag, som skulle städa av torget. Det blev bra, när det blev lyse, så man kunde se. (E.L.J.)

När det var marknad, var det högtid. Den räckte i två dagar, då kom det hit handlande från alla håll av alla slag. Varorna såldes från stånd. Nöjesanordningar fanns det också, det var panorama och karusell, en och annan gång kom någon och förevisade djur. (T.B.)

Till marknaderna här kom mycket folk från Södermanland och Västmanland. I samband med järnvägens tillkomst miste marknaderna sin betydelse. Lantborna kunde sälja djur och skicka dem på järnväg, så de behövde inte resa med själva. När årsmarknaderna tog slut, skulle de fortsätta med en månadsmarknad. Men det dog ut av sig självt. Till det ändamålet gjordes det s.k. Kofältet i ordning med egen brygga vid Eskilstunaån. (C.H.)

Vid marknader lejdes extra folk från Eskilstuna, så där en 30 st. Det kom mycket hästskojare och Eskilstunabor, som söp sig fulla och ville slåss. Annars hade vi bara stadsfiskalen, en stadsvaktmästare och en polis. stadsfiskalen hade inte mycket betalt, så han hade ett yrke bredvid. Den som ville åta sig uppdraget, fick ta det. (C.H.)

12 oktober var marknadsdagen, då var det folk i staden. Karusell hade de och lejde en tomt i staden till den. Det var mycket stånd, som stod utefter gatan, där såldes det lite av varje. Många hade stånd med sig själva. De kom från socknarna runt omkring.
Kreatur såldes också då. Dem stod de med åt Sommarrohållet, det var Oxbacken, som de sade på den tiden. Det brukade vara slagsmål mellan lantbor och stadsbor, och så fanns det gott om ficktjuvar.
Marknadsafton var på torsdag, och sedan pågick marknaden fredag och lördag. Sedan bar det av till Strängnäs. De hyrde stånd, som fick stå sedan år för år. Emellan marknaderna var de inställda i magasin. De fick hyra bordsplatser också och fick betala för stånden. Stånden sattes opp dagen förut. Det var karlar i staden, som gjorde det.
Folk, som kom till marknaden, hyrde in sig än här och än där. Det var i hemmen, de tog emot dem. Utom karuseller var det mest positivhalare. Det var det mycket på den tiden. Man ska veta, hur storslaget det var då. Med ordningsvakten var det inte mycket. Det var bara fiskalen i vanliga fall, så de fick leja några karlar.
En gumma, som hette fru Boberg, sopade torget, annars fick var och en sopa sin gård. (LL)

Marknad hölls här i oktober månad, men det är borta nu. Den var i två dagar, och det var kreatursmarknad första dagen. Andra marknadsdagen kom det mycket folk. Då skulle drängar och pigor ha fritt och fara till Torshälla marknad. De skulle väl in och höra på positivhalarna. Stånd sattes opp. Det var trälämmar, som de satte ihop. En gammal god vän till mig köpte ett sådant där stånd, när de slutade ha marknad här. Vi firade Torshälla marknad i det där ståndet och tog en nubbe och en smörgås och lite toddy.
Hästskojare kom från alla möjliga håll, för det var riktig stormarknad i Torshälla. Både de och andra, som kom till marknaden, brukade ta in hos någon bekant. Sedan reste de snart och for till en annan marknad. Man fick ställa in sin häst på gårdarna hos folk, det behövde man aldrig fråga om.
Det fanns mycket guldsmeder och klädeshandlare bland dem, som hade stånd. Färdiggjorda kläder såldes och de som köpte, fick prova på torget. Karusell fanns alltid, den hade de på gården hos Nilssons. Där sattes ett tält upp, eller också på torget. Under marknaden köpte man mat på Källarn. Det fanns andra ställen också, där man kunde hämta. Det var brukligt, att de söp, 6 öre skulle de ge för en sup. Så kunde man köpa köttbullar för 5 öre och dricka lite pilsner till.
Kreatursmarknaden hade de mera, när det blev slut med den andra marknaden. Det var fabr. K.E. Andersson, som ordnade till, så att det skulle bli månadsmarknad en gång i månaden. Han sade åt bönderna, att de skulle komma, även om de inte hade något att sälja, för det var inte gott att veta, om det skulle komma in några djur. Förr var det tusentals djur, det var fullt på vägen från Kanalbron åt Vallby s:n och Eskilstuna och till Krusgården.

Byteshandel var snart sagt det mesta.
Det brukade bli slagsmål mellan bönder och stadsbor, de var duktiga att slåss var på sitt håll. De hade andra nöjesanordningar än karusell också, det var kraftmätare, och på den var det ett dundrande. Skjutbana fanns också, och när de började med radio, hade de lurar, som man fick höra i. Det var något riktigt nymodigt. Pojkar och flickor brukade spå sig, för de skulle få veta, när de skulle bli gifta, och hur många barn de skulle få. stadsbor lejdes till poliser. Det fanns ju bara stadsfiskalen och vaktmästare. (L.E.L.)

På Torshälla marknad den 12 okt. såldes mycket skinnvaror. Torshälla hade marknad två dagar, fredag och lördag. Arboga hade dagarna före, och Strängnäs hade marknad på lördag. Man kom på torsdag och plockade opp sina saker, då kom också folk med kreatur. Det var marknadsafton. En del for sedan redan på lördagen. Rader av stånd stod vid kyrkan. Det var stånd med tält. Vid posten placerades täckta stånd med luckor, dem hyrde staden ut. I dem stod guldsmeder och pälsvaruhandlare. Karusell och skjutbana fanns på Köttberget. Landsborna kom in. En del av dem hade rotfrukter och frukt med sig. Men de flesta odlade själva till husbehov, vi hade ju trädgård och odlade där, vad vi behövde. (M.B.)

Den 12 okt. var här marknad, och då kom det alltid så mycket folk. Vi hade alltid storbak till marknaden, så att det blev varmt i bagarstugan, för där hade vi marknadsfolk, som bodde. (M.B.)

Det var stormarknad här förr i världen. Den började på torsdagen och pågick i två dagar. Då var det mycket folk och kreatur här. Folk kom från Västmanland och Sörmland, från Köping och Arboga kom garvare med sulläder. Guldsmeder kom från olika håll. En bokhandlare var det alltid, det såldes religiös litteratur, psalmböcker och biblar t.ex. Handlarna här i staden gick i spetsen för att marknaden skulle bort. Det är väl en 30 år sedan. Marknaden var alltid andra torsdagen i oktober, veckan före var det i Eskilstuna, i Strängnäs var det lördagen efter Torshälla marknad. Handlarna reste härifrån på fredagsnatten till Strängnäs, för där var det då marknad på lördagen. Här i Torshälla var det mera nöjen då och inte så mycket affärer. På torsdagskvällen var det också mest nöjen och servering, och på fredagen såldes det, och då skulle alla till Torshälla marken, det var som en liten helg. Torshälla marken var den förnämsta marknaden här. På söndagsmorgnarna, när allt var lugnt, letade man pengar på torget, och då hittade man alltid något.
Det fanns stånd på hela torget och ända ned på Stora gatan. Det fanns de, som hade stånd med sig själva, och de betalade för sina platser. Sedan fanns det stånd att hyra också, de hade fyra väggar och tak, och de kostade 20 å 25 kr i hyra. Staden skötte om, att de stånden blev uppsatta. En del hade samma platser år från år.
En borstbindare stod alltid på torget vid alla marknader. Skräddare fanns också, det såldes färdiggjorda kläder. En fjäderhandlare kom hit vart år, jag tror han var från Arboga.
Lantborna hade fritt och kom in, det var mycket bönder inne, de var nog i majoritet. Ingen kunde arbeta den dagen, det var fritt överallt, och skolorna hade stängt. På marknaden var det inte mycket slagsmål mellan landsbor och stadsbor, det var mer mellan Eskilstunabor och Torshällabor, och det var på lördagen. Men Torshällaborna brukade mota iväg

Eskilstunaborna.
Folk kom hit, och hyrde in sig privat. I mitt hem kom det stamkunder år från år; vagnarna fick de ställa på gårdarna. Så länge man såg, höll man på och köpte och sålde, de använde inget ljus. Kredit förekom inte, men byteshandel hade de väl ibland. Det fanns nöjesattraktioner, karusell och skjutbana och småcirkusar. Bl.a. visades den flygande damen och den genomskinliga turken. En del av dem, som hade nöjesattraktioner kom igen vart år, så t.ex. en karusellägare. Ballonger och bollar och sådant såldes inte mycket på den tiden. Gårdsmusikanter fanns det däremot gott om, de stod lite varstans på torget, bl.a. kom Djurgårds-Kalle. Han var mycket känd i Stockholm, där han stod på Djurgården. Han kom ofta hit, ett fruntimmer var med honom och spelade. En gubbe, som hette Solberg hade panoramabilder. De visades genom förstoringsglas och kostade 25 öre.
Det man fick se, var krigsbilder från fransk-tyska kriget. Han drog folk med det, att lotter delades ut, när man gick in, och en vinst fick man, när man gick ut. Han brukade stå på den tomten, där Sörmlandsbanken nu är. En femton - tjugo man extra lejdes för att hålla ordning. På senare tid kom det extra poliser från Eskilstuna.
På Öster låg Oxbacken, där kreatursmarknad hölls. Vid sekel-skiftet började man med månadsmarknader, men det dog av sig själv. Platsen, där de hölls, låg vid ån, och där gjorde de i ordning en brygga för lastningen. Platsen heter Kofältet än i dag. Där har staden upplag av ved nu. (J.AH.)

DRAG UR ST ADENS NÄRINGS- OCH ARBETSLIV

Jordbruk och boskapsskötsel i staden
Efter Lilla gatan och Stora gatan bodde många gårdsägare. De hade lotter till sina gårdar och kor och grisar i ladugårdarna mitt inne i stan. Men det var ju länge sedan. Åkrarna låg på Norr, en och två lotter var hade de, så det var småbruk. En tre tunnland och några kappland var det vanliga. På Kristinas tid fick stadens borgare kronjord, sa man. Kronskog fanns också, och den hade de till virke, men det kanske var länge sedan. De flesta småhantverkare hade jordbruk också. Det fanns ingen industri då för tiden, det har blivit på de sista åren. På Öster fanns inga bostadshus ursprungligen utan bara logar; så var det, när vi kom hit. Det var inte så vidare renligt då, för de hade inget att lägga gödseln i, utan den lade de ut på gården på bara jorden, och det var inne i staden i gårdarna där. (E.L.J.)

stadsjorden var indelad i kronlotter. Varenda gårdsägare hade sin kronlott I de gårdar, där man hade jordbruk också, låg boningshusen vid gatan och ladugården inne på gården. Det var inte så mycket med renhållningen på de gårdarna, för gödselhögen låg på gården. (L.L.)

70 - 80 kronlotter fanns det till gårdarna här. Till varje gård fanns stall och uthus också. Varje lott innehöll tre tunnland. De låg neråt Norr, åt Ängsholmen till. De fick ha, vad de ville på lotterna. Ibland kunde det hända, att de var sta' och sådde åt någon annan, för lotterna var så små och gick ihop. Slaktare Johansson i Emaus han berätta en gång, att han hade varit sta' och sått sin Saltängsruta. När han kom och skulle köra in, såg han, att han sått galet. En var det, som sådde och kom på galen ruta, men han for sta' och harvade upp det. Men de andra, som ägde rutan, han vältade på, och så fick han bra skörd. En del slog ihop flera kronlotter, så de fick ett större stycke. Fabrikör Ali Andersson fick flera lotter från sin fru, så han gjorde en god förtjänst. Borgmästarjord fanns också, den låg ej där kronlotterna låg, den ligger utåt Haga. En bit, som de kallade för kålgård hängde ihop med Saltängen. En annan bit, där de också hade kålgårdar, var Sörbyäng.

Var och en hade en ko till varje kronlott Om de då hade flera lotter, så hade de flera kor. De hade, så de fick mjölk till husbehov. Korna skulle gå i vall på ängen mot sjön, så de bestämde, när de skulle börja slå biten, när de skulle dit korna. Det var på Lisserängen. På hösten skulle de binda in dem, då var det så mycket kor på gatan, och det var styva kor, de hade. De fick sköta själva med vaktning, så de hade ingen, som gjorde det. Hela området var instängt, det var bara saltängen, som fick betas. Före min tid skulle det ha funnits en gumma, som vaktade vid en grind, det har jag hört talas om. Sjön gick ända upp till ängen så då fick korna dricka där. På vintern bar man vatten från ån.
Boningshusen låg åt gatan och ladugården inåt gården. Bodar och sådant låg om varandra. Det var inte så noga, om de låg åt gatan. Alla hade sin loge, men logarna låg alla på ett håll, det var på vägen till Ängsholmen. De brann opp en gång, elden kom lös i dem. Hantverkarna hade kreatur, om de hade en kronlott Annars kallades de, som hade jordbruk, gårdsägare. När de skulle slå Lisserängen, lagade de till lite hjälp, och köpte hem ett stop brännvin, och då hade de roligt.

För en trettio år sedan, så var det slut med jordbruk och boskapsskötsel. Men på många håll har man ladugården kvar än. Med renhållningen tillladugårdarna var det inte så noga. Det fanns väl någon snyta, där de sutta in gödsel, annars var det inte så noga om avloppet fick rinna i rännstenen. Inte heller brydde man sig så mycket om sopning, det gjorde man själv, annars fick det vara. (L.E.L.)

Förut var det jordbruk till alla gårdar. Jorden kallades för tegar, den låg på Norr. Man slutade ganska tidigt med att hålla hästar och· kor, fast man hade ängstegar kvar. Höns behöll man längre. Vi hade vår trädgård mittemot. Jagminns aldrig, att vi hade gris, men förut hade de det. (M. B.)

Torshälla hade 100 gårdar och en kronlott fanns till varje gård. Jag vill minnas, att de sade, att drottning Kristina hade skänkt jorden. Ett par hemman, Söderby och Torpa, skänktes till staden. Betesmarken finns kvar än, fast ingen enskild har något där. En och annan arrenderar ut numera, förr i världen var det inte så. (J.AH.)

Nästan varje gårdsägare hade jordbruk, en kronlott till var och en. Det fanns dock de, som hade flera. En del hade upp till fyra eller fem. (C.H.)

Hantverkarna hade också jordbruk vid sidan av sitt hantverk, så de redde sig. De kallades gårdsägare; de hade både gesäller och drängar. (G.N.)

Fiske
Förr var det gott om fiskare i Torshälla. Alla de som hade lust fick fiska i ån. Båtar hade allihop, det var roddbåtar. segelbåt hade väl en och annan, om det skulle vara riktigt storslaget. (L.E.L.)

Förr när jag var yngre, for jag mycket ut på sjön och fiskade. Det gjorde de allmänt, men det var mest söndagsfiske. (E. L.J.)

Fiske har de hållit på med mycket här, alla som var intresserade. En del bedrev det yrkesmässigt och seglade till Norrlandskusten. (C.H.)

Några yrkesfiskare fanns inte, alla fiskade lite till husbehov. (T.B.)

Söndagsfiskare fanns det många här. De brukade ro ut åt ån och meta abborre. Men det fanns sådana, som hade fisket till yrke, och de var arga på söndagsfiskarna, som vittjade näten för dem. Yrkesfiskarna höll ju på om vintrarna också. Då for de ut i grynnerna utåt sjön. Och det går bra, bara man åker skridsko, för då går det fort.

Hantverk
För mycket länge tillbaka fanns det hantverkare av alla slag här, det var guldsmeder och färgare och hattmakare och lite av varje, men det tog slut med dem efterhand. (J.AH.)

Industri m.m.
Vi hade en sågbladsfabrik här. det var en ingenjör Stridsberg, som började med den. Han kom hit över från England. Sedan flyttade han till Trollhättan, för vattenkraften var för liten i Torshälla, så han tog sin fabrik dit. Kvarnar fanns också i Torshälla och en benstamp, där det gjordes benmjöl. (C.H.)

1880 var här stora arbeten, när de gjorde Hjälmarsänkningen. Bron byggdes om då och kvarnen likaså, åtminstone delvis, och så gjordes det en damm. Det var mycket rallare i staden, en del blev t.o.m. bofasta. Arbetet för dem pågick från klockan sex på morgonen till klockan sju på kvällen. Och de fick 1,25 för det, och det ansåg Torshällaborna vara förskräckliga pengar. (J.AH.)

LEVNADSSÄTT OCH HUSHÅLLNING

Hem, hemliv och hushållning
Det vävdes mycket hemma, lakan och sådant. Det måste finnas stora förråd, för man tvättade bara två gånger om året. Då var de uppe tidigt klockan fyra, fem. Så dags gick man upp, när man bakade också. Lut koktes av björkaska. Stora tunnor fanns, där askan förvarades. Kakelugnsaskan tömdes i tunnorna, och sedan sållades den i påsar. Kläderna lades ned varvtals i karen, och askpåsen lades i botten. över den lades träpinnar i kors.
Vattnet skulle hällas på kokhett. När kläderna skulle sköljas kördes allt ned till ån, och så klappades kläderna vid Stora bron. Vid Anjous fanns en klappbrygga. Sedan hängdes det fullt med kläder på gården. Man hade tvätt på hösten i september eller oktober och så på våren.
Storbak hade vi på hösten, då bakades grovt rågbröd och skorpor, som torkades. Man bakade alltid själv, det fanns de, som bakade limpor och sålde. det var de s.k. Torshälla limporna. De såldes mycket i Stockholm. Alla skulle till Kornhamnstorg, de såldes där, och köpa. Jag minns, att det fanns en gammal gumma, som hette Lång Maja, som bodde, där Konsum nu är. Hon hade goda limpor. I hemmen hade man mycket allmänt rågsiktkakor. Vävningen gjordes mest på våren. Det var mest tid då. Min mor hade vävstolen i köket. Ibland satt hon i bagarstugan med vävarna. Hon brukade väva klänningstyger. Täcken stickades i stickbåge, man brukade då vara några stycken tillsammans vid täckbågen. Trasmattor användes mycket. Kakelugnar hade vi, de stod på träfötter. Men fast vi eldade och hade mattor på golvet, drog det ändå från golvet, för det fanns ingen källare under huset.
Hela väggarna i köket var fulla av koppar, det var mjölkflaskor bl.a. Dem hade vi haft hemma och kört mjölk i.
Kokkärlen var nog till stor del av koppar, bl.a. minns jag, att vi hade en stor kopparkittel. Pannor av gjutjärn eller tackjärn användes. Jag minns, att vi hade en kopparkittel till sylt, men sen hade vi en emaljerad järngryta till lingon. Lingon plockade vi mycket själva. Vilda jordgubbar fanns då gott om, inte så mycket trädgårdsbär. Krusbär, rabarber och vinbär användes den tiden rikligt. Vi hade trädgården på andra sidan gatan, ursprungligen hade vi också gården bredvid. Vi hade mycket äpplen och päron i vår trädgård. Äpplena tog vi vara på på så sätt, att de klövs i fyra delar och lades på en plåt, som man klätt med papper. Päronen lades också på en plåt, och både äpplen och päron torkades i stora bakugnen. Päronen skalades och därefter koktes en lag av päronskat
Den lagen användes sedan till att blöta päronen i, så de skulle få saften i sig. All torkning av frukt skedde på hösten i oktober. På morgonen åt vi frukost, det var lite olika, hur dags den var. Det var gröt eller något sådant man åt. Middagen var alltid klockan ett eller två. I allmänhet åts det sill och salt fläsk eller någon rätt av mjöl eller gryn. Det var inte ofta färskmat, för när man bara hade torgdag på fredagarna, fick man köpa hem, så det räckte. Vi hade ingen köttaffär här då. Ägg användes ju också mycket, man hade ju höns själv. Gröten var kokt av rågmjöl, sådan serverades alltid på kvällen.
På kvällen satt far och läste sin tidning vid ett par ljus med skärm till. Skärmen kunde skjutas upp och ned på ett par ståndare. Tidningen man läste, hette Sörmlandstidningen. Flera stycken slog sig ihop om den. Det var mycket stillsamt, någon högläsning förekom inte, utan man gick och lade sig tidigt. Det förekom inte ofta, att någon hade bjudning heller. (M.B.)

En hel del gifta gummor fanns här, som bakade limpor och sålde i Stockholm på Kornhamnstorg. Receptet på de limporna var en yr~keshemlighet, men goda var limporna. De kan få dem rätt lika nu, men inte är de så som förr. Det var ingen lag på, hur de skulle ha det hemma, där de bakade. En gumma minns jag särskilt, hon hade det inte så värst rent hemma. Hennes man var skomakare, och gesällerna fick göra limpdegen i skomakarens kök.
Verkstaden och köket var i samma rum. En gång, när de höll på med degen, så kom alltihop på golvet, men de bakade limpor av det ändå. Sedan kom folk och frågade efter de där limporna, som var så goda. Pojkarna på verkstaden fick aldrig någon mat, de stal limpor i stället. -En tre, fyra stora lårar med limpor skickades till Stockholm, det kunde väl vara en hundra limpor i varje. (J.AH.)

Det fanns mycket hantverkare förr i Torshälla. Särskilt bekant var staden för sina limpor, Torshälla limpor. De skickades på båt till Stockholm och såldes mycket där.

Bostad
Till vänster om porten fanns förrådsrum för mjöl och fläsk. Ovanpå den var en vind, där klädförrådet förvarades. Tvätt- och bagarstuga låg i längan vid stall och ladugård. Drängstugan låg däruppe. Ovanpå stallet fanns höbodar. Vid porten åt Birgergatan hade min far smedja och hyvelbänk. Vid denna port låg också en källare till våningen en trappa upp. Vi hade en hyresgäst, som bodde en trappa upp i två rum och kök. Det var en gammal prästfru. Mina systrar bodde i var sitt rum däruppe, de var äldre än jag. över porten låg ett vindsrum, det var ett kallrum. På nedre botten hade vi själva tre rum och kök. (M. B.)

Bad
Man badade i allmänhet i ån, någon bra badplats fanns inte i Torshälla. Simkunnigheten var inte så allmän, och de fick lov att kunna det. (L.E.L.)

STADENS SAMHÄLLSKLASSER

De som tillhörde stadsfullmäktige hade mycket anseende, dem satte man värde på. Handlandena och en och annan fabriksidkare var ledamot, och så var det postmästaren och borgmästaren. (J.AH.)

I Torshälla fanns det mycket handlare i forna dagar. Borgmästaren hade en hög ställning. Att tillhöra stadsfullmäktige ansågs vara en hedersplats. De som gjorde det umgicks helt inom sin egen krets. På fabrikerna var det ingen klasskillnad. (C.H.)

Alla var lika på den tiden, tycker jag. Det var inte så stor skillnad. Alla umgicks med varandra, men folk såg nog opp till dem, som hade större meriter. Det fanns just inga småfabriker på den tiden. En slip fanns här, det var det enda. I mitten på 1860-talet blev sakernas förhållande ett annat. Då kom det till en del småfabriker, t. ex. K.E. Anderssons, där det gjordes sågar. Torshälla sågar var särskilt framstående. Arbetarrörelsen började väl märkas här omkring 1910. Sedan blev den starkare och starkare. Jag var verkmästare hos Ali Andersson, men där var ingen strejk, jag var där i 26 år. (0. E.)

Fabrikörer och handlande har nog varit den dominerande klassen. Så länge segelfarten pågick fanns det också gott om sjökaptener. Kapten Söderström hade ett ångfartyg, som gick på Västerås. Så hade vi kapten Olsson och hans son. Handlare Kinngren var mycket insatt i stadens angelägenheter på sin tid. Fabrikör Axel

Björns familj var också känd i Torshälla, det var en gammal Torshällaasläkt. Familjen F.O. Nyström likaså. F.D. Nyström började här i smått. Hans son fortsatte och utvidgade den till bleckkärlsfabrik. Efter hans död har hans änka, fru S. Nyström, övertagit rörelsen. Erikssons verktygsfabrik är också känd, liksom C. W. Hellberg och C. A. Nilsson. Kapten S.A. Hallström, son till borgmästar Hallström, var kapten vid slussen. Han deltog flitigt i det kommunala livet.
På 1900-talet har arbetarna trätt fram och tagit ledningen. De har tagit de ledande posterna i styrelser och nämnder. På sistone har det dock blivit ett borgerligt inslag. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det en stark sammanhållning mellan de borgerliga. Det hölls slädpartier och baler. skridskofester hölls på banan ovanför fallet. Borgmästaren stod mycket högt, han beblandade sig inte gärna med vilka som helst och umgicks bara med några stycken. Man var mycket ömtålig för klander utifrån. ståndspersoner har inte funnits här. stadsfiskalen hade borgerligt yrke vid sidan av. Först var det inte så. - Kyrkoherden intog en ledande ställning. Han bodde då i landsförsamlingen, först på 1900-talet kom han in till staden. Komministern bodde i staden, men han dominerade inte så mycket.
Fackföreningarna började framträda i början av 1900-talet, ungefär samtidigt som i Eskilstuna. Några egentliga strider har det aldrig varit. En mera stabil arbetarklass har det varit här, det har varit mest gamla bofasta familjer; senare har det blivit inflyttning. Ett mycket gott förhållande har rått mellan arbetare och arbetsgivare. (F.G.)

"Åka till staden", sa man, när man for till Eskilstuna, men däremot: "Fara till Torshälla". Det säger man alltjämt. (C. H.)



KOMMENTAR
På stadsarkivet i Eskilstuna förvaras papper tillhörande rådmannen och folkskolläraren A Fredrik Grönberg (1871-1961). Bland dessa ligger en kopia av Sigbrit Plaenge Jacobsons "Folkminnen från Torshälla", upptecknade år 1943.   Plaenge Jacobsons uppteckningar från Torshälla stad har accessionsnummer 16664 på ULMA.

Plaenge Jacobson intervjuade i Torshälla elva personer, av vilka två var födda på 1850-talet. Texten har språkligt moderniserats.
Den  moderniserade utgåvan gavs ut 1992 i samband med Torshällas 675 års minne.