 |
| Georg Nyström ca 1920 |
Torshälla (1944)
 |
| Svensk resekalender 1908 |
Torshälla, en av de minsta men äldsta stadsorterna i Mellansverige, är beläget 3 km. ovanför Hyndevads- eller Eskilstunaåns, här kallad Torshällaån, utlopp i Mälaren och 7 km. norr om Eskilstuna. Den omgivande flacka Rekarneslätten avlöses här i kustlandet närmast Mälaren av en skärgårdsliknande natur med skogbevuxna höjder, berghällar och små branta klippor. Torshälla ligger vid foten av en sådan skogshöjd, på kuperad, delvis bergig mark vid åns nedersta forsar och fall. Vikingahögar, gravar och andra fornlämningar vittna om en mycket gammal odling i trakten, och namnet Torshälla eller Torsharg, som det ursprungligen hette (harg = sten eller stenhäll för offer), säger oss, att här fanns en hednisk kultort, helgad åt krigsguden Tor, och därmed sannolikt även en handelsplats. Bebyggelsen kring det högre belägna Eskilstuna är emellertid äldre, och antagligen uppstod icke Torshälla förrän landhöjningen fortskridit så långt, att ån började bilda forsar, som förhindrade mälarfartygen att gå upp till Eskilstuna. Genom sitt fördelaktigare sjöfartsläge hade Torshälla länge ett visst försprång före medtävlaren Eskilstuna och erhöll köpstadsrättigheter långt före denna stad (1317 resp. 1659). Från omkring år 1000 kan man räkna med att Torshälla var utfarts- och bytesort för Hjälmar- och den närmast liggande Målarbygdens produkter och sedermera för en del av bergslagsmalmen.
Ån var rik på lax, och forsarnas vattenkraft drev kvarnar, sågverk och hammarsmedja. I gamla medeltida handlingar omtalas ofta Torshälla kvarnar, som vanligen ägdes av något kloster i Södermanland eller Stockholm. Tack vare handeln och sjöfarten på Mälaren hade staden sin blomstringstid under medeltiden och in på 1600-talet, även om den icke någonsin varit någon mer betydande stad ens efter medeltida mått. Torshällaborna togo också livlig del i strömningsfisket uppåt norrlandskusten, och troligen sörjde de för hela Hjälmarbygdens behov av den då för tiden oumbärliga varan.
Konkurrensen med Eskilstuna var hela tiden mycket hård 1600-talet betydde höjdpunkten men även vändpunkten i stadens utveckling. Karl IX främjade på olika sätt stadens intressen, 1604-1636 medgavs fri handel och seglats på utrikeshamnar. Bergslagsmalmen gick över Torshälla, och därifrån utskeppades gjut- och styckegods från Hällefors, Rosenbergs och Eskilstuna bruk, spannmål och andra naturaprodukter. Tre årliga marknader höllos. På Karl IX:s föranstaltande grävdes väster om Torshälla det sidaavlopp av ån, vid vilket Nyby bruk ligger, och denna sidoarm var tänkt som ett led i det kanalbygge, varigenom Eskilstunaån skulle göras segelbar ända in till Hjälmaren. Detta projekt fullföljdes icke, utan i stället påbörjades 1640 arbetet på Arboga grav, senare utvidgad till den s. k. Hjälmare kanal. Sjötransporterna på Bergslagen och Hjälmarebygden togo hädanefter en annan väg än den över Torshälla och följden blev en rätt markant tillbakagång för staden, i samma mån som Eskilstuna raskt tillväxte genom sin järn-, stål- och metallmanufaktur och 1659 erhöll stadsprivilegier.
Administrativt och judiciellt lyckades Torshälla ännu för en tid hävda sin överhöghet och Eskilstunas borgerskap betraktades som lydande under sin norra granne. Endast innanför Torshällas tullportar fingo Eskilstunaborna handla med lantbefolkningen. Ända till slutet av 1700-talet hade de båda städerna gemensam jurisdiktion under en borgmästare i Torshälla. Vid denna tid var den förr så livliga handeln ett minne blott, och år 1798 utbröt en eldsvåda, som förstörde en stor del av staden.
Den länge påtänkta kanal, varigenom Eskilstuna direkt skulle kunna nås av mälarfartygen, kom slutligen till stånd år 1860, vilket ytterligare minskade Torshällas betydelse, i synnerhet som kanalleden drogs ett stycke öster om staden. Den för Eskilstuna viktiga Oxelösund- Flen- Västmanlands järnväg kom också att gå det lilla Torshälla förbi. Senare förbättrades kommunikationerna för staden genom ångbåtsförbindelser med Stockholm, Strängnäs, Västerås m. fl. och genom anslutning till Eskilstuna - Mälarbadens järnväg. Stationen ligger dock vid Nyby bruk väster om staden, och från 1933 är trafiken på linjen Eskilstuna- Nyby inskränkt till enbart godstrafik. l gengäld har bussförbindelserna mellan städerna avsevärt utökats. Befolkningssiffran har stigit ytterst långsamt i jämförelse med genomsnittet för Sveriges städer. Det innevarande århundradet utmärkes av ren stagnation, dock har en svag ökning inträtt de senaste åren (1900 1.893, 1913 1.865, 1923 1.938, 1937 1.835 och nu 2.106 inv.)
Betecknande för utvecklingen är, att förslag att inkorporera staden med Eskilstuna varit uppe de senaste tio åren. Alltsedan industrialismens genombrott har Torshälla på sätt och vis betraktats som förort till Eskilstuna, och denna omständighet jämte tröghetslagen, som i synnerhet gör sig gällande i småstäder med traditioner från förgångna glansdagar, tör vara till fyllest för att hålla folkmängden konstant eller i någon ökning. Huvudnäringen är i våra dagar hantverk och småindustri, som gynnas av vattenkraften i forsarna och närheten till "smedstaden". 1935 funnos 220 industriarbetare; det sammanlagda tillverkningsvärdet var 2 milj. kronor. Liksom i Eskilstuna är metallindustrien fullständigt dominerande; man har här ett typiskt exempel på vad fackmännen kallar industriens sällskapliga tendens. Det största företaget är Holmens mekaniska verkstad och gjuteri (ägare Ny by bruk) , vars produktion omfattar gruvspel, lastnings- och borrningsanordningar av olika slag. Vidare finnas fabriker för tillverkning av bleckkärl, sågblad och verktygsmaskiner, över huvud taget sådana små spedalartiklar, genom vilka Eskilstuna vunnit sin berömmelse. I stadens omedelbara grannskap ligger emellertid en storindustriell anläggning med omkring 300 arbetare vid full drift, nämligen Nyby bruk, som driver järnverk med martinverk, valsverk, kraftverk m. m. - Sjöfarten är numera knappast nämnvärd, år 1931 ankomma och avgingo 86 fartyg. Torshälla, som en gång i tiden varit stapelstad och haft en handelsflotta med talrika fartyg ute till sjöss, har numera icke ett enda fartyg. Antalet i handel och samfärdsel anställda personer understiger t. o. m. rätt avsevärt medelprocenten för Sveriges städer. Däremot hyser staden jämförelsevis många f. d. yrkesutövare, pensionärer o. d.
Den äldre och större delen av staden väster om ån gör ett rätt ålderdomligt intryck med sina trånga, krokiga och backiga gator och små låga trähus med trädgårdstäppor. Denna relativt helgjutna bild av gammaldags småstad har bevarats ovanligt väl tack vare den långsamma utvecklingen och räddningen undan eldsvådor under de två senaste århundradena. Från tiden före den stora branden 1798 återstår dock endast kyrkan, en kvarn från Gustav II Adolfs tid och några få andra 1600- eller 1700-talsbyggnader.
Den enda monumentala byggnaden är kyrkan, i huvudsak en medeltidsanläggning med de· äldsta partierna i kor och långhus från 1100- och 1200-talet. Den gamla tornspiran, som nådde 92 meters höjd, förstördes vid en brand 1873, varefter det nuvarande vackra, långt utöver slätten synliga trappstenstornet av rött tegel uppfördes. Torget med det lilla trevliga rådhuset har ett rätt säreget läge på den sluttande östra kyrkbacken. Rådhuset, byggt år 1834. Urverket i tornet omtalas redan på 1600-talet och hade förr sin plats i kyrktornet.
Öster om ån på den s. k. Oxbacken, där förr i världen kreatursmarknaderna gingo av stapeln, har en nyare stadsdel vuxit upp, och utanför denna ligga egnahemsområdena Sommarro och Tomtebo. Parkanläggningar inne i staden saknas, de äro helt enkelt överflödiga i denna stad, där nästan varje hus har sin egen trädgård.
En bergshöjd öster om staden, Holmberget, har emellertid iordningställts till en park, som är en mycket omtyckt plats för promenader och friluftsfester. De små trädgårdskvarteren, kringspridda på bergknallar, sluttningar och i dalsänkor, ån med sina forsar och lummiga stränder, de trevliga parkanläggningarna på Holmberget, den höga vördnadsbjudande kyrkan och den förhärskande gamla trähusbebyggelsen allt detta har skapat Torshällas rykte som en vacker, lugn och traditionsmättad småstadsidyll. l detta avseende är Torshälla en utmärkt komplementort till sin stora granne i söder, den moderna framåtgående fabriksstaden. Ur en vidare synpunkt ligger det inte heller något degraderande i det faktum, att Torshälla nedsjunkit eller rättare sagt upphöjts till "Eskilstunas villastad och utvärdshus. där eskilstunaborna söka och finna den romantik, som blivit husvill i deras egen stad".
Åke Enström
Fotograferat från Stadskällaren och på kortet syns från vänster:
Lill-Jans krog, gammal krog i trä med två skorstenar, som undkom branden 1798, då skepparna i staden hämtade segel från båtarna och täckte huset och sedan bevattnade seglen. Krogen nedmonterades 1955 för att spararas, men låg och ruttnade bort.
Apotekshuset, det vita 3-våningshuset vid byxhörnan inrymde på denna tid apoteket i Torshälla.
Kyrkskolan, i bildens bakre vänstra del, byggdes år 1900, efter det att man på platsen rivit Torshälla fattigstuga som byggdes 1838.
Kvarnen nederst till höger på bilden, är från 1628, den har haft många ägare och efter branden den 17 maj 1947 ej använts. Överläts av Nyby-Bruk till Torshälla stad 1953. Biblioteket är inrymt här sedan 1991.
Järnhandlarhuset med reklam på gaveln, är byggt år 1900 av C A Nilsson.
Rådhuset , byggdes upp först 1833 efter att det gamla brunnit ner vid branden 1798.
 |
| Teckning av A. Axelson |
Kyrkan Kyrkan började byggas på 1100-talet och består av torn, ett treskeppigt långhus, kor och sakristia från 1400-talet. Vapenhuset i söder revs 1827 men byggdes upp 1966-1967.
Tornbranden 1873 Blixten slog på eftermiddagen den 14 juli 1873 ner i kyrkans tornspira. Tornet var på 1600-talet byggt i trä och var 1851 angivet till en höjd av 153 alnar = 90,85 meter. Redan den 5 juni 1701 och den 6 augusti 1780 samt år 1805, hade åskan slagit ner i tornet med besvärliga följder och kostsamma reparationer. Nu brann tornet och taket och takstolarna upp medan murar och valv klarade sig. Efter branden byggdes ett nytt torn med trappstegsväggar och taket till kyrkan sänktes.
Folkets Hus, byggdes år 1900, är det vita huset till höger i bildens mitt, och inrymde biograf, cafe och bibliotek samt fackexpedition för Metall. Huset revs 1962. Ett nytt hus uppfördes på samma plats som påminner om det gamla.
1920-tal
