AB. Bievatten, Bie. 1917 - 1948?
Enstaberga Bryggeri AB. 1935-1945
Oxelösunds Vattenfabrik,1904-1948? Wiktor Nilsson,
Eskilstuna bryggeri köps 1961 upp av göteborgarna. Ölkriget inleds med Eskilstunaaffären och slutar med bildandet av Pripps. Eskilstuna nedlagd av Pripps 1973.
När Pripp & Lyckholm köpte Eskilstuna Bryggeri (De bryggerienheter som ingick i Eskilstuna Bryggeri AB var: Eskilstuna Bryggeri, Strängnäs Bryggeri, Lindesbergs Ångbryggeri, Köpings Bryggeri.) innebar det en regelrätt krigsförklaring mot Stockholms Bryggerier – och snart var ölkriget i full gång. Författare: Peter Sandberg.
Efter femtio år av kartellsamarbete hade den svenska bryggeriindustrin vid mitten av 1950-talet påbörjat en omfattande strukturomvandling. De tidigare skyddade försäljningsområdena som bryggarkartellen Bryggeriidkareförbundet hade organiserat upphörde vid årsskiftet 1956.
Bryggeriidkareförbundets upplösning var ett uttryck för de institutionella förändringar som skedde i Sverige under efterkrigstiden, förändringar som tog sig uttryck i en framväxande konkurrenslagstiftning. Det övergripande syftet var att öka konkurrensen inom det svenska näringslivet och på så sätt skapa effektivare branschstrukturer. Denna utveckling styrdes av statsmakten, arbetarrörelsen och delar av det svenska näringslivet. De tre regionala blocken Efter krigsslutet bestod fortfarande bryggeriindustrin av 138 skattepliktiga bryggerier, där flera bryggerier tillhörde olika koncernbildningar runt om i landet. De koncerner som hade de största marknadsandelarna var AB Stockholms Bryggerier (StB) med ca 40 % av marknaden och AB Pripp & Lyckholm (P & L) i Göteborg med en marknadsandel på ca 14 % år 1948.
Under mellankrigstiden hade de genom bryggeriförvärv successivt ökat sin regionala dominans, men på grund av strikta försäljningsregleringar och kartellens preventiva inverkan på regional konkurrens, hade expansionen i stort sett begränsats till Mälaregionen och Västsverige. De två koncernbildningarna i Skåne, Skånebryggerier och Malmö Förenande Bryggerier, hade en näst intill total regional dominans, medan Sveabryggerier kontrollerade marknaderna i Värmland, Dalsland och delar av Dalarna. I Linköping var Nya Centralbryggeriets marknad främst inriktad på Östergötland och det angränsande Småland, men bryggeriet hade inte uppnått någon total dominans på sin hemmamarknad. Vid sidan av dessa koncerner fanns det ett stort antal fristående bryggerier, som med mycket få undantag var organiserade i Bryggeriidkareförbundet fram till upplösningen vid mitten av 1950-talet.
Efter krigsslutet startade koncernbryggeriernas expansion på allvar. StB förvärvade bryggerier i Västerås och Nyköping samt fick en stark ställning i östra Småland och Blekinge. Under andra halvan av 1950-talet köpte Stockholmskoncernen ytterligare bryggerier i Småland, Östergötland (där det viktigaste var Nya Centralbryggeriet i Linköping) och i Askersund. Göteborgskoncernen inriktade sig på Värmland, Dalsland och Dalarna när man år 1951 köpte Sveabryggerier. Samtidigt försökte man stärka sin relativt svaga ställning i Västergötland, vilket man för tillfället inte lyckades med. Strategiskt
viktiga förvärv gjordes även i Jönköping och Örebro.
I Skåne hade de två nämnda koncernerna redan delat upp marknaden mellan sig, och 1959 valde man slutligen att fusionera under det gemensamma namnet Malmö Förenade Bryggerier. De tre regionala blocken hade redan under sent 1940-tal inlett ett samarbete för att stärka den svenska ölexporten genom det gemensamma försäljningsbolaget Swedish Beer Export Co. AB.
Tillsammans skulle de lansera exportölet Three Towns (TT), en satsning som inte gav några större resultat. Någon konkurrens mellan de tre blocken förekom inte, och när motboken avskaffades 1955 och starköl åter gick att köpa hos Nya Systembolaget var det Three Towns som skulle bli det gemensamma rikstäckande varumärket.
Ökad konkurrens mellan Stockholm och Göteborg Under 1950-talets avregleringar hade flera bryggerier som inte hade kopplingar till kartellen tagit sig in på marknaden, viktigast av dessa var Kooperativa förbundets Wårby Bryggeri, Förbundsbryggerierna Kopparbergs bryggeri och Förbundsbryggerierna Södra Sverige i Skruv (senare Banco bryggerier), samt Tingsryds Bryggeri. Även om de i detta skede inte utgjorde något större hot mot de större koncernerna var de viktiga för den rikstäckande konkurrens som på sikt ökade. Även koncernerna i Stockholm och Göteborg hade i mindre skala börjat söka sig in på varandras marknader.
De regionala områdesindelningar som kartellen tidigare stipulerat hade i stor utsträckning övertagits av de tre blocken. Även om justeringar gjordes, hade eventuella förvärv godkänts av samtliga berörda parter. Vad som utmanade denna koncensus var P & L:s expansion, då företaget 1961 köpte Malmökoncernen och Eskilstuna Bryggeri. För StB:s del var detta en obehaglig överraskning och den dåvarande vd:n Bertil Elmfeldt uttryckte sin oro: P & L:s förvärv av bryggerierna i Eskilstuna och Skåne skapade en förtroendekris, som kom att medföra en serie olika konsekvenser, vars följder ännu ej kan övverblickas.
Göteborgskoncernens stärkta ställning i Skåne var inte den främsta faktorn bakom nämnda förtroendekris, utan det var köpet av bryggeriet i Eskilstuna som sågs som ett svek från StB:s sida. Eskilstuna bryggeri låg mitt i deras ”naturliga försäljningsområde” och därför sågs intrånget som ytterst
allvarligt. I de diskussioner som tidigare hade förts mellan parterna om en uppdelning av hela den svenska marknaden, hade Norrland och inte minst bryggeriet i Eskilstuna hört till StB:s basområde. Än värre var att produktionen i Eskilstuna var betydande och uppgick till ca 85 000 hl (ca 10 % av P & L-koncernens totala tillverkning). Att ”Eskilstunaaffären” var startskottet på den ökade konkurrensen mellan Göteborg och Stockholm råder det knappast något tvivel om. Frågan är bara vilka konsekvenser den fick. Genom expansionen under tidigt 1960-tal hade P & L nått en stärkt marknadsposition som i stort sett motsvarade Stockholmskoncernens marknadsandel. StB hade år 1961 totalt 27,5 % av marknaden, medan P & L hade 28,5 %. Tillsammans hade de ca 56 % av marknaden. Det var alltså Göteborgskoncernen som hade expanderat mest om man jämför med marknadssituationen under sent 40-tal. Förde båda koncernerna hade expansionen handlat om att få tillgång till redan existerande marknader, och man hade inte från något håll genomfört några genomgripande strukturrationaliseringar
genom nedläggningar av produktionsenheter.
Effektiviseringar av distributionen och säljorganisationerna hade dock påbörjats i samband med detaljhandelns omfattande strukturomvandling under perioden. En viss konkurrens hade uppstått när P & L hade börjat sälja sitt premiumöl Pripps Special på Stockolmsmarknaden, detta då den s.k. varggruppen hade intensifierat sin fösäljningsverksamhet. StB var inte sena med att ta upp konkurrensen, vilken tidigare begränsat sig till en viss försäljning av bl.a. S:t Erik.
Den viktigaste motåtgärden från Stockholmskoncernens sida var dock de bryggeriförvärv som gjordes under 1961–1962, då man köpte koncernen Lidköpings Bryggeri AB och Arboga Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var strategiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro.
Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var strategiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro. Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets ett närmare samarbete hade ökat fortsatte dock konkurrensen på varandras försäljningsområden.
Bildandet av Pripps En vattendelare i förhandlingarna mellan koncernerna var tillsättandet av en oberoende utredning ledd av Ulf af Trolle. Under sommaren 1963 ledde detta fram till förhandlingar mellan parterna, och de samarbetsalternativ som presenterades var antingen ett gemensamt försäljningsbolag, ett totalt samgående genom fusion eller fortsatt konkurrens. Om parterna valde ökat samarbete var fusionsalternativetenligt af Trolles det enda realistiska, då detta på sikt gav de största stordriftsfördelarna inom produktion, distribution och marknadsföring. En annan viktig faktor var att en fusion skulle stärka konkurrenskraften på den europeiska marknaden genom ökade exportsatsningar, samtidigt som man bättre skulle kunna möta en förväntad konkurrensökning från utlandet. Under förhandlingarna under sensommaren 1963 stod det klart att man från båda sidor hade valt fusionsalternativet och att man skulle utse en kommitté för dess genomförande.
Av naturliga skäl rådde stor sekretess kring den planerade fusionen och först den 28 november 1963 var överenskommelsen formellt ratificerad. I januari 1964 antogs det nya namnet Pripp – Bryggerierna AB, med direktionen placerad i Stockholm och styrelsens säte i Göteborg. Den viktigaste förutsättningen för framtida strukturrationaliseringar var nu uppnådd. Peter Sandberg är fil.dr i ekonomisk historia, verksam som forskare vid Ekonomisk- historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Vid sidan av fortsatt bryggerihistoriskt intresse bedriver han även presshistorisk forskning.
Artikeln bygger på författarens framlagda doktorsavhandling
Kartellen som sprängdes
– Svensk bryggeriindustri underinstitutionell och strukturell omvandling
1945–1975.
Hela avhandling av Peter Sandberg 2006 kan laddas ner på https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/2516
Tabell 8.3 Tillverkningsenheter nedlagda av Pripps 1968 – 1975
Region 1 Hässleholm(1968), Växjö (1970), Kalmar (1971), Ystad (1972), Karlskrona (1973), Hälsingborg (1975).
Region 2 Åmål (1972), Lidköping (1973).
Källa: SIND 1976:6, s. 141.
Eskilstuna Bryggeri kring 1900. |
När bryggeriet var ungt kom Einar Egnells far Herrman Egnell att bli inblandad i Eskilstuna Bryggeri. En intressant berättelse om staden som går att läsa på
http://egnell.smithdesign.se/biografier/einar-egnell/arne-intervjuar/
Här i en redigerad text.
Einar Egnell (87)(1880-1976) intervjuas av sonen Arne Egnell (52) (1915 - på Koorregården 1967.
Innan bandet börjat registrera har Einar berättat att hans Farfar, Johan Egnell, född 1803 död 1871 , som ägde gårdarna Härna och Glansta i Vreta klosters församling utanför Linköping, var på kalas hos familjen Douglas på Stjernorp. Värdinnan frågade Johan: "Får jag skära en tunn skiva ost till Patron?" "Nej tack, fru grevinna" sa' Johan, " jag skall be att få skära mig en tjock själv" Detta skall väl illustrera hur den enkle bonden kunde hävda sig inför den fina grevinnan.
Einars Pappa, Herrman Egnell , född 1846, död 1917, började sin karriär i Sverige, sedan han blivit bryggmästare vid Tekniska Högskolan i Weihenstephan utanför Munchen. Bryggeridisponenten
Herman Egnell har satt ett bestående minne då han den 7 augusti 1895 till Eskilstuna
trädplanteringssällskap skänker ”Kvinna med ymnighetshorn”, en vattenkonst i
gjutjärn. Fontänen placeras i
Hamnparken/Smörparken efter att en vattenledning dragits fram till
platsen. Konstverket, som i omgångar flyttats finns kvar i parken.
Einar: Han började på Neomullers Bryggeri i Stockholm och så var han där några år, ja inte så länge, och så skulle han köpa ett bryggeri. Han ville bli sin egen och då hade han att välja på Härnö Brygger i Härnösand och Eskilstuna Bryggeri.
Arne: Var han gift med Farmor då?
E: Ja, de blev fästfolk då, när de lärde känna varann där. (Arnes anmärkning: Min Farmor, Anna, var dotter till bryggaren Neomuller och de gifte sig 1877) Ja, först kom Pappa som bryggmästare till Eskilstuna och då hade han lärt sig någonting om askorbinsyra, det visste de redan då att den var särskilt värdefull. När de då hade gjort ett brygd fårdigt och dragit av det på stora träliggare, som det låg på då, och när en så'n var tömd, så var det kanske 40-350 l jäst på botten, och den lät de rinna bort då. Man visste inte hur värdefullt det där var, så det fick rinna ut. När Pappa blev bryggmästare ingick det i han villkor att han skulle få ta vara på all jäst. Och det gjorde Pappa och så blev det känt hur utmärkt det var att använda till bak, alla bakade ju hemma då. Och så kom de och köpte för 2 öre, för 3 öre och för 5 öre och för 7 öre jäst och fick då ett litet mått. På det viset gick all jästen åt.
A: Hade han lärt sig det i Tyskland?
E: Ja, det hade han lärt sig i Tyskland. De är ju ekonomiska, så de tog vara på allting. De var ju mera vetenskapliga än vad vi var i Sverige då. - Så det blev pappas ekonomiska uppkomst, den där jästen. Han tjänade faktiskt grova pengar på den.
A: Var det i Eskilstuna?
E: Ja det var i Eskilstuna. Eskilstuna Bryggeri var på obestånd, när Pappa kom dit, så då började Pappa fundera på att köpa sig ett bryggeri, men han visste inte om han ville ha Eskilstuna Bryggeri, för det fanns också ett bryggeri i Härnösand som hette Härnö Bryggeri, som var till salu. Pappa hade rest upp för att köpa det bryggeriet, men så låg det en trave ved på gården och de kunde inte enas om den traven ved skulle ingå i köpet eller inte, och det strandade det på och så reste Pappa hem. Då började han köpa in aktier i Eskilstuna Bryggeri.
A: Var det ett aktiebolag?
E: Ja det var det.
A: Vem var det som ägde det?
E: Det var hela sta'n som ägde, alla möjliga.
A: Så det var ingen särskild?
E: Nej det var bara småposter och Pappa köpte upp och då var de ju billiga. Pappa köpte upp undan för undan, och till sist köpte han den sista aktien och jag tror att det var av arkitekten Isac Kaijert.
A: Vad var det för aktiekapital på den tiden?
E: Jag skulle tro att det var 75.000 eller något sån't.
A: Om han hade 27.000 i lön så skulle han på tre årslöner kunna köpa detta
företag.
E: Ja men det kostade ju litet att gifta sig, han hade gift sig då och Elsa Fahlstedt (det var Einars äldre syster) var ju född i februari 1879 och så föddes jag i december 1880.
A: Köpte han företaget innan han gifte sig?
E: Ja, det gick nog undan för undan. Han köpte det inte på en gång, det gick sakta, sakta. Hela min barndom, jag föddes ju där på Bryggeriet, och bodde i en vindskupa, där uppe var pojkarnas rum.
A: Finns det kvar, det huset?
E: Nej det är bortrivet nu. Se'n kommer jag ihåg, hela min barndom, så var det alltid någonting, som höll på att byggas. Mitt tidigaste minne ifrån Eskilstuna var bryggeriet, som gick utmed gatan och så var det en iskällare utav trä, rutten, och så låg det ett ishus nere vid ån och så var det ett kolupplag och en brygga, som gick ut i ån och det var ingen strandskoning, utan det var vanlig å-strand så där med gamla pilar. Och ända ifrån inkörsporten och ner till ån var den en vådligt fin trädgård med fontäner och sådana där buskar med röd bark och blomsterrabatter; mycket stiligt var det. Det är mina tidigaste minnen. Sedan fick de ta av den där trädgården undan för undan när de skulle hartsa liggarna, (stora ölfat av trä, Arnes anmärkning) som det heter, de skulle rullas då, tills de var kalla efter hartsningen, och då hade de inte plats på gården.
A: Rev de ner trädgården då och utvidgade Farfar bryggeriet?
E: Ja, Pappa byggde först en ny iskällare, lagerkällare, som är borta nu också och så byggde han ett stort stall av trä med bostäder för kusk och maskinist och mältare, det var tre familjer, som bodde däruppe. Och då bodde Pappa själv i det här lilla huset ända till 1890, skulle jag tro det var, då vi flyttade upp till ska huset, som då var nybyggt.
A: Var det det, som låg vid torget?
Mamma: Nej, det låg vid -----.
E: Det var det största huset i sta'n, med de där gavlarna.
A: Finns det kvar?
E: Nej , det är nyss rivet, också. Och så 1891 köpte Pappa Löfgård.
A: Var det så tidigt?
E: Ja, det är faktiskt det hemmet, som vi minns bäst, alla vi barn.
A: Hade han bostad både i sta'n och på landet?
E: Ja, och då bodde vi i Koraenska huset* och åkte ut på lördagarna och söndagar och var på Löfgård och så alla lovena förståss. Vidar och Irma var ju födda 1892 och 1893, tror jag det var, så de växte upp på Löfgård, så då kom en tid när Pappa och Mamma bodde helt och hållet på Löfgård och bara hade den lilla våningen på bryggeriet kvar, där Pappa kunde övernatta.
A: Var det där det där skrivbordet, som jag nu har, stod?
E: Ja just precis. Det skrivbordet kommer jag ihåg, först ifrån kontoret på Eskilstuna Bryggeri, sedan kommer jag ihåg det från det Koraenska huset, se'n kommer jag ihåg det ifrån Löfgård, sedan kom det till Malmskillnadsgatan 39 och sen kom det till Strandvägen 17 och sen kom det till Mälarbaden därifrån till Vårbacka.
A: Och så fick Lennart det när Farmor dog.
Mamma: Var det det som Lennart hade?
A; Ja, jag köpte det av Lennart, både stol och skrivbord.
E: Ja, först kom det till Lennart och sen kom det till Dig. Jag kommer så väl ihåg det där, rör i högre klaffen på juldagen låstes alla våra julklappar in, alla finare julklappar, för dem fick vi bara fram vid högtidliga tillfållen. De låg i lådorna där, det fanns en låda rör varje barn.
Den där lilla trävillan, som stod på Löfgård bort i skogen där, som jag bodde i på somrarna, den stod då i gamla tiden i trädgården i Eskilstuna nere vid ån. Där var det kräftfester och sån't därnt.
A: När såldes Löfgård, kommer Mamma ihåg det?
Mamma: Det såldes 1907.
A: Var det då när arbetarrörelsen började?
E: Ja det var det. Pappa köpte ju Löfgård för att ha det som viloort och för trivseln, och det var en gammal inspektor Elmgren, som Pappa kände från sin ungdom, som kom dit och skulle sköta det. Pappa ville att det skulle vara renligt, så att han sa' till att de här, som kommer ner och mjölkar om
mornarna, de skall tvätta sig med tvål och vatten innan de får börja mjölka, och då sa' de att: "Det gör vi inte." Det gjordes vattenledning och tvättställ i lagårn med handdukar och allting, men de ville inte tvätta sig.
Då var det en herre, som hette Salenius, som hade hittat på en mjölkningsmaskin. Det var första gången det talades om mjölkningsmaskin. Pappa satte sig i förbindelse med honom och han var bror till min lärarinna i teckning i skolan, därför känner jag till det.
Då kom det ut ett par ingenjörer och började gå och mäta i lagårn och så där och då frågade gummorna inspektor'n vad det skulle betyda. "Jo nu skall vi sätta upp maskiner och mjölka med, så vi bryr oss inte om Er längre, så Ni slipper tvätta Er om mornarna och Ni slipper mjölka också. " Då kom de upp och sa': " Är det så då skall vi naturligtvis tvätta oss." Och så började de på att tvätta händerna innan de började mjölka.
Så gick det nå'n tid ända fram till en dag, det hade varit en väldigt fin och varm sommar, kommer jag ihåg, och så skulle rågen skäras. Jag minns inte om det 7 eller 9 eller 11 liar, som gick i bredd fram då, för det ju inte slåttermaskiner. Då kom de och sa', det hade varit någon där och hållit föredrag, så de skulle inte skära rågen förrän de fått högre lön.
A: Kan det ha varit Fabian Månsson eller Mäster Palm eller någon sådan?
E: Namnet Palm kommer jag ihåg, skräddar Palm.--- Ja , då tröttnade Pappa på det där. Han sa': "Jag har ju skaffat det här för att ha det som vila och rekreation" och så bjöds ut till salu. Pappa hade täckdikat alla åkrar, byggt om alla torp, så de hade fått nybyggda fina torp och byggt den stora statarstugan för 8 familjer, som var så gjord att fruarna inte kunde komma i delo med varandra om vem, som skulle städa förstugan, för var och en hade egen förstuga, så de hade ingenting gemensamt. Gustaf Lindgren hade ritat det där huset. Och så hade Pappa byggt den där stora logen och det nya stallet och byggt till huset. Han hade lagt ner flera 100.000 kr, där. Dragit in vattenledningar.
Och då skulle det säljas och det fanns inga spekulanter och då var det en gång frågan om en bytesaffär; Pappa skulle få något hus i Stockholm, ett litet, obetydligt hus, men så skulle han få hela bergen ifrån Munchens Bryggeri ut till Långholmen i likvid.
A: Ja, det hade varit någonting det.
E: Då var Gustaf Lindgren med och jag var också med då de stod och pratade om Pappa skulle acceptera och då sa' Gustaf Lindgren till Pappa:
"Ja käre Herrman det kan Du väl begripa att de där bergen kan aldrig bli värda någonting."
A: Det var slumrande miljoner där
E: Ja 50-60 miljoner är de värda nu. Så den affären gick om intet. Det annonserade under ett par år och Pappa höll på och försökte att sälja. Det fanns inga spekulanter, och de sa' att Pappa begärde för mycket. Han begärde något mindre än hälften av vad det hade kostat, 150.000: - Och så äntligen kom det några spekulanter, det var sådana där skogsmänniskor.
Det var fin skog och alla byggen Pappa hade gjort hade han köpt virke till för att rädda skogen. Jag minns inte vad de där herrarna hette men vid slutuppgörelsen hade Pappa kommit dit på basen av 150.000 och så prutade de ner till, jag tror det var till 125.000 eller kanske 130.000. När det var underskrivet så säger den där ordföranden: "Ja, det här var ju ett bra pris, men så här efteråt kan jag nog säga att om Disponenten hållit på sina 150.000 så hade vi nog givit det. "Då svarade Pappa: "Om herrarna hade bett att få det till skänks, så hade Ni fått det. Utan ett öre hade jag varit villig att göra mig av med det, för så mycket tråkigheter har jag haft av det."
A: Ja det var ju betalt-kvitterat.
E: Ja det var det. Och de där, som köpte det, de tog ner all skogen med en gång och sedan sålde de det till den nuvarande ägaren, Aniansson, och han var jordbrukare. Han är nog en mycket prima jordbrukare men han bryr sig inte om underhåll av nånting så det ser ut förskräcklig där på Löfgård
nu. Skräphögar överallt och gamla maskiner, ja det ser förfärligt slarvigt ut och förfallet och dan't.
A: Jag ringde honom, Aniansson, en gång när jag var i Eskilstuna på Sundbyholm och så åkte jag dit och tittade på det, men jag träffade inte honom.
E: Han är lika gammal som jag.
A: Jag tror att det hans son, som har det nu, han har en son, som är professor.
E: Ja, han har en son, som är professor.
A: Han höll på att bygga om en av de här flyglarna.
E: Det har hållit på med i 15 år, det står likadant år från år.
A: Jaså, där har Faster Irma sagt att hon skulle vilja bo.
E: Det var magasin på den tiden.
A: Då hade Farfar det i 17 år, ungefär lika länge, som Pappa hade Lövgård. (1937 till 1955). Det var nog stora problem med arbetarfrågorna då.
E: Och sedan då 1895 var jag ju färdig med skolan i Eskilstuna och då på somrarna hade Gustaf Lindgren -------
A: Vem var Gustaf Lindgren?
E: Hovintendenten Gustaf Lindgren var arkitekt och han ritade Pappas hotell. Pappa byggde ju hotellen i Flen, Oxelösund och Frövi.
( Enl Svenska Teknologföreningens Biografier 1861 -1936: Gustaf Lindgren, 1863-1930, KTH 1881-85 , arkitekt, Hovintendent 1899)
A: Jaså, gjorde han det?
E. Ja, det var Pappas
A: Var det järnvägshotellet i Flen?
E: Ja det har Pappa byggt.
A: Det brukar jag titta på när jag åkt förbi.
E: Ja nu är det moderniserat. Nå, i alla fall bodde Gustaf Lindgren på Löfgård, de var på något långt håll släkt, men hur kommer jag inte ihåg, så hade han en god vän, som hette Karl Hilarion Agathon Hammarskjöld, (Enl Adelskalendern 1890: född 1848, fil kand, amanuens på Riksarkivet,
överlärare i Beskowska skolan, Stockholm,) som var lärare i historia och geografi i Beskowska skolan och som var gäst på Löfgård och det blev ju tal om vad det skulle bli med mig när jag slutade skolan i Eskilstuna, för jag skulle ju ta studenten och det gick ju inte i Eskilstuna. Då sa'
amanuensen Hammarskjöld, som han kallades,. "Det är klart att Einar skall gå i Beskowska skolan." Och som en följd av det kom både jag och Badar när tiden var inne in i Beskowska skolan i Stockholm. Jag tog studenten där 1900.
Hammarkiöld var ett av de få original, som fanns kvar på den tiden Han gick alltid med stärkskjorta och öppen väst och även när han på måndagarna hade ren skjorta, var det alltid litet ägg på den för att han ansåg att han skulle visa att han ätit ägg, så det var alltid en äggfläck på hans skjortbröst. Det skulle se fint ut.
Jag tyckte historia var så gräsligt tråkigt, jag var ointresserad för det och kunde aldrig lära mig årtal och så en gång kom jag fast ror honom, jag kunde inte och då sa' han: "Käre Einar från Löfgård, du kan aldrig årtal" "Jodå, amanuensen, det kan jag men jag kanske inte kan passa in dem på rätt ställe", sa' jag.
A: Byggde inte Farfar en skola i Eskilstuna också?
E: Det fanns bara 5-klassig skola i Eskilstuna och ror att de skulle kunna sätta igång och utvidga så skänkte Pappa en summa som en bottenplåt till ett gymnasium.
A: Jag fick av Farbror Badar ett mycket vackert diplom från tacksamma föräldrar till Farfar.
E: Ja, han skänkte 50.000 kr då, och det räckte visst ett år. Det var så mycket att det kom igång och så kom väl Staten emellan. De ha visst 1300 elever där nu. En väldig skola.
A: Hur var det när Pappa gjorde sin ångbåt?
E: Den där lilla? Den gjorde jag på Löfgård.
A: Hur gammal var Pappa då?
E: Ja den var färdig 1894, så jag var 14 år då. Då sattes den i sjön.
A: Var det någon modell Pappa gick efter då?
E: När jag var 11 eller 12 år hade jag ---, jag var ju så road av maskiner och Pappa hade en vän, som var kapten på Eskilstuna Nollan, den snabba båten. Den var nybyggd då, 1892 tror jag det var.
A: Hette den nollan?
E: Det fanns Eskilstuna l, Eskilstuna 2 och Eskilstuna 3. Man kunde på den tiden fara med 2 lägenheter till Stockholm varje dag. Nå, i alla fall, genom kapten Tjulin fick jag anställning som eldare, då var jag väl 11 eller 12 år, så jag var med en månad som eldare på den där båten. Det var Mälarens snabbaste båt. Det måste ha varit 1891 och sedan hade jag gått med kapten Tjolin och i Riddarholmskanalen låg det en massa sådana där färdigbyggda Söderköpingsbåtar, de kostade 10: kr/fot, så en båt, som var 15 fot lång kostade 150:- kr. Nu kostar en så'n 1000:- kr.
A: Men ser man på penningvärdets forändring stämmer det nog.
E: Då frågade jag Pappa om han inte ville köpa en sådan åt mig, jag vet inte hur många ångmaskiner jag gjort redan, men då skulle jag göra en stor ångmaskin till en sådan båt.
Då hade kapten Tjulin en svåger, som var maskiningenjör, som jag träffade ombord på båten, han kom ner om kvällarna och han fattade nå'n slags tycke ror mig ror att jag var så intresserad utav maskiner, så vi satt där och pratade om en liten ångmaskin ibland om kvällarna när han kom och jag ritade upp litet sådär och se'n gjorde jag modellen till den där och så blev det gjutet och då skulle det kosta 10:- kr att borra och svarva cylindern och det tyckte Pappa var så väldigt mycket pengar men han sa' att: " Du skall ett ordentligt skruvstycke och ordentliga filar och så skall Du fila den där cylindern rund, för det lär Du Dig på." Så jag höll på nog ett år och filade den där cylindern.
A: Hade Pappa ingen svarv då?
E: Jo, jag hade fått en svarv, en liten supportsvarv, och då var jag nog inte mer än 9 -10 år när jag fick den.
A: Trampade Pappa den?
E: Ja den stod på en gammal symaskin, som man trampade. Men jag kunde inte svarva de där bitarna, utan jag fick gå till gamla sliphuset i Eskilstuna, där det var en herre, som hette Porat, som hade varit maskinist på Bryggeriet. Han hade satt upp verkstad där nere, en så'n där liten
småfabrikant, och där fick jag gå och svarva och så fick jag gå på Söderbloms verkstad och kippa, där fick jag låna en kipp, när jag skulle hyvla bitar. Så jag gjorde den där maskinen på det där viset men pannan fick jag inte göra. Den gjordes hos Söderbloms verkstad. Den gjordes för 10 kg tryck. Det var ett högt tryck då. Så den gjordes där och jag tror jag har ritningen kvar nån'stans.
Ja, så kom båten och så fick jag pannan och då var maskinen färdig och så hade jag hittat en propeller i en lumpbod i Stockholm, en liten propeller, men den visade sig vara för liten. Vi hade en smed på Löfgård, som hette Lundstedt, så han och jag, vi smed en propeller och så hade jag fått av
Pappa en väldigt fin liten handborrmaskin. Det måste jag ha för att kunna göra den där maskinen. Det var en mycket liten fin borrmaskin, det var det.
Och den följde med Löfgård när det såldes, tyvärr. Ja i alla fall, 1894 sattes den där båten i sjön vid Sundbyholm, den kördes dit på en oxvagn och då ägdes Sundbyholm av fru Hammarhjelm, Mamma var god vän med henne och utverkade tillstånd att jag skulle få köra ner och sätta ut den i sjön vid den där sandstranden. Vi gjorde en sväng och så backade vi vagnen ut tills båten flöt. Och så var det att pumpa vatten i pannan och tända på. Det var färdigt allting och så körde vi hem.
A: Det måste ha varit en triumffärd. Jag har en bild av det där men där var det en baldakin runt hela båten, en suffiett med fransar runt om.
E: Ja, jag har ett par kort där nere av den. På taket, ja, det var vanlig segelduk, för avloppsångan gick ut i skorsten, om man då gick mot vind, slog där sotet ner på folk som satt där, så det var för att man inte skulle bli sotig.
A: Var tog den vägen den där båten sedan?
E: Den såldes när jag flyttade till Zurich 1900 efter studenten och då köptes den av Harald Ståhlberg.
A: Och vem var det då?
E: Han var en skolkamrat till mig, hans Pappa hade det här Låsbolaget
Han köpte den och hade den på Kvicksund och sedan jag frågade hans pojke, som är läkare i Eskilstuna, om han kommer ihåg den där båten. Ja han kom ihåg den men han visste inte slutet på den, vart den hade tagit vägen.
A: Det vore skojigt om man kunde finna på den.
E: Ja, men det är nog omöjligt. Den hade ungefär den maskin, som står där nere.
A: Var den en-cylindrig.
E: Ja den var encylindrig och så hade vi smitt en propeller, som var ungefär så här stor, den var naturligtvis inte så riktig men båten gjorde bra fart, den gjorde nog 5,5 knop.
A: Eldades den med ved eller kol?
E: Vi eldade den med tallkottar och vad ·vi hittade och en och annan gång fick jag en säck kol från Eskilstuna. Då gick det ju särskilt fort, förstås. Jag körde med den där båten, vi körde till Västerås, vi körde till Sundbyholm och vi körde runt alla öar där. Jämt när det främmande skulle vi ut och åka. Så var vi in till Eskilstuna en gång och så skulle vi lasta med så mycket kol vi kunde och då var Isac Kaijert med, och han var en 100-kg- gubbe och Pappa var också en lOO-kg-gubbe och Robert Kaijert han vägde nog en 80-90 kg och så hade vi 2 st stora säckar kol, så det var ganska lastat. Så gick vi då till Torshälla och förtöjde där vid kanalbron och så bjöd Pappa på middag och när vi ätit middag skulle vi då fortsätta. Det är en bit kanal innan vi kom ut på sjön och där blåste det litet grann så det skvätte litet undan för undan och det blev mer och mer vatten i båten och så kom vi ända hem, till 15 m ifrån stranden, där sjönk den. Det var litet större sjö där det grundade upp, och slog in över relingen på bägge sidorna och just som den tog botten så sjönk den. Men den blev ju bärgad.
Eskilstuna Bryggeri AB:s vattenfabrik |
1890C knoppflaska Liljedahl |
År 1961 köptes man upp av AB Pripp & Lyckholm och 1964 övergick företaget i det då bildade Pripp-Bryggeri AB:s ägo.
Östermalms Bryggeri köptes upp av AB Pripp & Lyckholm och lades ned.
1973 lades bryggeriet ned och därmed försvann maltdoften från kopparpannan ut över Fristadstorget.
Bryggeriet rivs och återstår enbart minnen |
Sista sucken Brygghuset borta sedan blev det tingsrätt! |
El-lastbilen tillverkades ursprungligen av Asea i Västerås. Typ EBV 10/11, årsmodell 1945. Totalvikt 2600 kg. Hytten märkt "AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik". Ingen uppgifter om Bryggeriets bil.
Under
krigsåren var det ju brist på bränsle och man började också tillverka eldrivna fordon. Asea tillverkade i slutet av 30- början av
40-talet ett antal eldrivna lastbilar. Senare tillverkades exemplar i Eskilstuna. Bilen hastighet 25 till 30 km/h, tillverkades kring 300 exemplar.
1959 Bryggeriet har tagit namnet Old Eskil. |