Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C
Visar inlägg med etikett Kvinnor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kvinnor. Visa alla inlägg

torsdag 16 september 2021

Estniska Föreningen fyller 75 år 2021

25 September 2021 uppmärksammar vi att ESKILSTUNA EESTI SELTS (EES) fyller 75 år. 

Föreningen bildades den 26 januari 1946, dagen efter Baltutlämningen. En händelse som betraktas som en skamfläck i svensk historia och skapat djupa sår i förtroendet till Sverige.

Trotts att det var förbjudet för utlänningar att bilda föreningar så gjorde esterna det ändå. Först 68 år senare, 2013 registrerades Eskilstuna Estniska föreningen officiellt.

     Konstnär Leida Rives.


Föreningen anordnar en utställning på Ebelingmuseet med temanamn Naised (kvinnor). Enbart estniska kvinnliga artister verksamma i Sverige visas.

Utställningen öppnar 25 september men någon större folksamling blir det inte. Kommunens regler runt corona 19 gäller, dvs. att öppettider hålls men några aktiviteter där en större samling människor kan uppstå får inte annonseras eller anordnas. Kan enligt  det klassiska uttrycket "Meddelas endast på detta sätt".

Givetvis händer det mer efter att pandemins regler lättas upp!


Nåväl: Utslälda verk är av artisterna

Agaate Veeber 1901 Tallinn


Karin Luts 1904  Viljandimaa


Nancy Nömmeots 1933 Kärdla


Luule Sova 1920 Viljandi


Jutta M Klein 1933 Estland


Marje Taska 1955 Tallinn


Kristiina Kauri 1943 Tartu


Leida Rives Elfven 1915 Tartu


Pille Haamer Florell 1932 Estland


Veronika Keerdoja 1904 Otepä


Maire-Helve Männik 1922 Tartu


Reet Lindeberg 1950 Estland


Silvia Leitu 1912 Tartu


Maire Ilon Vikland 1930 Tartu


Mari Simmulson 1911 S:T  Petersburg


Ruth Tulving 1930 Tallinn


Leida Org 1907 Tartu


Marja Jaanivald 1926 Tartu


Lenna Vasur 1941 Estland


Imbi Rahumaa 1947 Estland


Lea Vahur Lundin 1960 Estland


Linda Nurk 1975 Estland


Meelya Klimson  1987 Otepää


EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.


Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Nästa möte blev den 3 mars 1946 även då på frimurarhotellet, Kungsgatan 28, 34 personer medverkade. Då valdes en styrelse med 5 personer. Det beslutades att var lördag kl 19 var det clubträff på Frimurarhotellet. Att en kör under Herr P. Rei ledning, en dansgrupp under herr A. Ilver´s ledning samt en kurs i engelska under fru Raidma startas.

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år) och nuvarande Mati Nömm.


I början hyrdes lokal i Frimurarhotellet, Nyfors och på Rademachergatan. Föreningen första egna lokal kom att ligga på Nygatan 11, fastigheten till vänster, Stadshuset till höger. Nygatan 11 revs 1969 och tvingade föreningen till en flytt.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.


Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg, Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Den estniska komplementärskolan är lika gammal som föreningen. Den upphörde på 1980-talet mest på grund av att hemspråksundervisningen infördes.


Eskilstuna Eesti Täienduskool Estniska skolan

En estnisk komplementärskola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementärskola bedrevs även i Hällby. 

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet. Allide Reinart undervisade barnen i Holmens skola och senare i en källarlokalvid hamnen.

Under en kortare period har hemspråksundervisning givits i den kommunala skolan. Estniska föreningen har länge, och med flera lärare undervisat i estniska i form av studiecirkeln.

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har länge, och med många lärare verksamma, bedrivit undervisning i estniska i form av studiecirklar.

Biden från skolavslutning 1954.

Det är även ett faktum att församlingen Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Eskilstuna skulle fyllt 75 år. Församlingen avvecklades dock innan dess 2019.

Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan.

Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELK). Estland har varit lutherskt alltsedan reformationen på 1520- talet. Tsar Alexander III genomförde en förryskningskampanj 1881. Tsaren inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delen av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisninginsspråk. En del av befolkningen konverterade då till den ryskortodoxa kyrkan.

Den estniska evangelisktlutherska kyrkan i sin nuvarande form bildades 1917.
Till skillnad från Sverige har Estland aldrig haft någon statskyrka utan EELK har alltid varit folkets kyrka. Den Estniska Evangeliskt Lutherska i Sverige uppstod samma stund som den första prästen anlände som flykting och kyrkans arbete började. Till en början skedde arbetet parallellt med svenska präster när dessa besökte sjuka och vid begravningar. I Västmanland fanns flera flyktingläger. på KFUM Lövudden påbörjades gudstjänster. Från Estland hade även Ärkebiskop Juhan Kõpp flytt. Tillsammans med Ärkebiskop Erling Eidem  började de i december 1944 viga exilprästerna för tjänst i Sverige. Totalt var det nio präster som invigdes, varav sex som flytt från Estland.

Erling Eidem

DN 29 Dec 1944. Skriver att ett "Baltisk kyrkoorganisation med nio präster" inrättats.                                  
          

Uppgiften är att

- anordna ett baltiskt kyrkosekretariat

- anknutet till diakonistyrelsen

- uppdelad på tre byråer, en estnisk, en lettisk o en litauisk, var o en med en infödd präst som föreståndare

Juhan Kõpp 

- samt en svensk präst för korrespondens med Senska kyrkliga o andra myndigheter.

- 9 baltiska präster skulle anställas varav 6 estniska.

- 40.000 kr från statens flyktinganslag för finansiering, under en tid av ett eller högst ett o halvt år.

I Sverige upprättades 1945 inom E.E.L.K. tre pastorat. I det Norra pastoratet ingick bland flera orter Sundsvall, Härnösand, Gävle, Uppsala, Västerås, Ockelbo, Rättvik, Vikarbyn, Olofsfors, Ängelsberg, Kumla Örebro, Åkers Styckebruk, och Eskilstuna.

I juli 1946 tappar E.E.L.K. stödet från den Svenska statskyrkan och blir en självständig kyrka.

E.E.L.K. i exil och EELK i Estland är sedan 200? en gemensam kyrka, EELK.

Eesti Evangeelne Luterlik Kirik Välis-Eesti Piiskopkond                                                                                                                                       

                                                                                                                                      

Församlingen E.E.L.K. i Eskilstuna bildades 14 juli 1946.


Den första gudstjänsten i Eskilstuna hölls 24 juni 1945 av KFUM på Solvik, Torshälla. I Klosters kyrka hölls predikan 22 september 1945.

Estniska församlingen bildades 14 juli 1946. Först hölls en gudstjänst i Klosters kyrka följt av ett högtidligt möte i Stadshuset i Eskilstuna där det valdes ett styrande råd.

Vid gudstjänsten  insamlades 13 kronor och 42 öre i kollekt samt vid det efterföljande församlingsmötet 5 kr och 68 öre.

Kollekten genomgången av revisor A.P. den 30 juli 1946.






Församlingens  samt norra stiftets präst från 1945 var Richard Koolmeister. Förutom Eskilstuna, ingick församlingarna i Örebro, Kumla och Västerås i Koolmeisters arbete. 1953-1955 var Koolmeister E.E.L.K. Rootsi praostkonna abipraost, och 1955 - 1981 E.E.L.K. Rootsi praostkonna praost.


Församlingens första 25  år firades i Ansgars kyrkan den 31 oktober 1971. 25 a. juubeli Jumalateenistusest on lühike artikel "Eesti Kirik" US 1971/ nr.10-12.l.210.

 

"Fors Kyrkoblad"  -on ka info allikas. Nimetavad Eesti Jumalateenistusi. Kas muud

mis arhiivi töösse puutub nendes kirikulehtedes leidub -ei tea. Nimetan kuna allikate all seda ega teisi kiriklike ega KFUMi lehti ei leidnud.


Arkivet saknar de två första protokollböckerna.  Första kända protokoll är från 20 augusti 1953. Kassaböcker och verifikat är bevarade där kollekt och kvitton kan visa församlingens verksamhet.


I augusti 2016 firades församlingens 70-årsdag med gudstjänst i Fors Kyrka samtidigt firade 25-årsdagen av Republiken Estlands återupprättande. Samtliga stiftets präster och församlingar deltog.


Församlingens digitaliserade handlingar kan ses  här.




måndag 1 augusti 2011

Bland Torshällas modiga suffragetter

Av Bror-Erik Ohlsson


År 1903 bildade Emmeline Pankhurst och hennes dotter en kvinnoorganisation i England för att arbeta för införandet av kvinnlig politisk rösträtt. Man drog sig inte för våldsamma uppträdanden i form av krossning av fönsterrutor, förstörelse av konstverk, ja, rentav attentat och mordbrand. Med eller utan anhängarnas förskyllan erhöll kvinnorna i England rösträtt år 1918. Rörelsen väckte stort uppseende i hela världen. Suffragetter blev namnet på de kvinnor som lite varstans sökte trotsa sig till rösträtt. Rörelsen vann spridning. En fredlig avläggare kom rentav till Torshälla.
I Sverige hade allmän rösträtt för män och ett proportionellt valsystem införts 1909, alltså för exakt 70 år sedan [artikeln skrevs 1979]. Kvinnorna fick rösta till kommunalvalen och erhålla kommunala förtroendeuppdrag, men från riksdagen var de avstängda. Det var i den situationen, som Torshälla FKPR kom till. Läs: ”Torshälla förening för kvinnlig och politisk rösträtt”. Ett par vaxdukshäften på stadsarkivet vittnar idag om dess verksamhet. De innehåller mötes- och styrelseprotokoll samt medlemsmatrikel och omfattar tiden 1909 – 21. Låt oss studera vad de kan säga oss om kvinnornas kamp för politisk jämställdhet med männen i Torshälla!
Föreningen var ingen isolerad företeelse. Vid starten den 19 mars 1909 höll fru Augusta Widebeck från Strängnäs ett anförande. Det är uppenbart att denna kvinnosakskvinna av stora mått inspirerade Torshälladamerna att skrida till handling. Fru Widebeck ledde nämligen arbetet på regional nivå. Åtta personer antecknade genast sitt inträde och snart nog hade den nya rösträttsrörelsen i Torshälla ett tjugotal medlemmar. Kulmen nåddes år 1918, då 15 fruar och 10 fröknar tillhörde Torshälla FKPR. Av dessa var nio lärarinnor, en barnmorska, en postmästare, ett postbiträde, en hushållerska, en handlande och elva hemmafruar. Vad sysslade de med?
Under första verksamhetsåret gjorde man ett uttalande till förmån för den reglementerade prostitutionens avskaffande. Vidare anordnade man en musikfest. Behållningen därifrån, kr 73:96, delades ut som julgåva till ett antal äldre behövande. Denna sociala hjälpverksamhet pågick ett antal år. År 1910 skrev man till statsminister Arvid Lindman och förebrådde honom för att han förhalade den kvinnliga rösträttsfrågan.
Tre år senare gjordes en stor namninsamling till förmån för kvinnlig politisk rösträtt. Man lyckade i Torshälla på 48 listor få inte mindre än 843 namn. Föreningen tillsatte också en agitationskommitté för att ytterligare driva på frågan. Några mordbränder eller andra lagöverträdelse kan inte rapporteras från Torshälla FKPR utan allt gick fredligt till. Ändå synes situationen i vårt land dyster. Finland hade fått kvinnlig politisk rösträtt redan 1906. I Norge kom rättigheterna 1913 och i Danmark 1915. Sverige hamnade på efterkälken. Pessimismen lyser igenom, när man år 1913 skrev: ”Som det mörknat på vår medborgarrättsliga himmel – så gäller det för oss att icke slappna utan alltjämt stå kvar i vår FKPR och göra det bästa möjliga av de kommunala rättigheter, som är våra.”
Man var noga med att inprotokollera alla de kommunala förtroendeuppdrag, som medlemmarna lyckades få. Endast tre av dem kom i fråga. Först kommer lärarinnan fru Frida Grönberg i Solbacken. Hon var föreningens ordförande under alla dessa år. År 1915 blev hon suppleant i fattigvårdsstyrelsen och ledamot av pensionsnämnden. Tre år senare invaldes hon i barnavårdsnämnden. När Torshälla stadsfullmäktige år 1916 tillsatte en kommitté för att utreda en fattigvårdsbyggnad, kom hon att utses till ledamot.
Så har vi lärarinnan Maria Carell från Roxnäs. I FKPR var hon nitisk styrelseledamot, först som sekreterare därefter som vice ordförande. År 1917 kom hon in i Torshälla stads barnavårdsnämnd. Den tredje kvinnan hette Gertrud Blomkvist, lärarinna även hon och bosatt i Rakåsen, Hällby. Hon blev ledamot av pensionsnämnden. Nämnes också en fjärde kvinna, så har vi hela ledningen av FKPR samlad. Den fjärde var postmästaren fröken Erika Färnlund, Storgatan 54, Torshälla. Hon var vid sidan om fru Görnberg föreningens stöttepelare, men deltog inte aktivt i kommunalpolitiken.
Ett glädjeämne inträffade år 1916, då männen bildade en förening för kvinnlig politisk rösträtt. ”Alltid en krasch i den kompakta liknöjdhet, som är ett utmärkande manligt drag i fråga om kvinnornas medborgarrätt!” Så kom världskriget och i dess spår följde oroliga tider. Särskilt uppjagad var stämningen år 1918, då man fruktade storstrejk och våldshandlingar i stor skala i vårt land. FKPR kunde rentav bli verkliga suffragetter! Då föll regeringen undan och skrev äntligen en proposition om kvinnlig politisk rösträtt, varefter riksdagen fattade beslut därom år 1919. Två år senare upplöstes båda kamrarna, så att den kvinnliga politiska rösträtten skulle kunna tillämpas.
Inom Torshälla FKPR firade man segern år 1919 med en stor festlighet. När det stod klart att en betryggande majoritet av riksdagen den 26 januari 1921 hade godkänt grundlageförslaget om kvinnlig politisk rösträtt, kunde förening lägga ner sin verksamhet. Bland de sista protokollsanteckningarna hämtades ett citat från tidskriften Hertha: ”Det tillhör oss att fylla våra nya förpliktelser.”
Kvinnorna i vårt land hade erhållit politisk rösträtt. Torshälla FKPR hade gjort sitt och kunde lägga ner sitt arbete.
Artikeln har tidigare varit införd i Eskilstuna Kuriren den 21 september 1979 och även tryckts i ur Arkivgömmorna av Bror-Erik Ohlsson (Eskilstuna, 1982)

Arkivfakta Föreningsarkivet
Torshälla förening för kvinnlig politisk rösträtt bildades den 19 mars 1909 och upphörde år 1920. Arkivet omfattar protokoll, medlemsmatrikel och stadgar, totalt 0,05 hyllmeter. 
Skrifter till försäljning finns i föreningsarkivet.


Ur rösträtt för Kvinnor
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. 
MOTTO Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.


Torshälla F. K. P. R. hade sitt årsmöte den 18 mars 1917. Års- och revisionsberättelserna föredrogos och godkändes. Förutvarande styrelsemedlemmar återvaldes: fru Frida Grönberg ordförande, fröken Maria Carell vice ordförande, fröken Erika Färnlund sekreterare, fru Emelie Carlen vice sekreterare,
fröken Josefina Nilsson kassaförvaltare.
Till revisorer utsågos fröknarna Emma Lundqvist och Anna Söderqvist med fröken Gertrud Blomqvist som suppleant.
Därefter redogjorde fru Frida Grönberg för sista centralstyrelsemötet. Föreningen beslöt ansluta sig till de 10 kvinnoföreningarnas vädjan till K. M:t om skydd för ensligt boende lärarinnor. Likaså beslöts instämma i L. K. P. R:s uttalande i det nya lagförslaget om barn utom äktenskapet.
Mötet, som hölls hos sekreteraren, var förenat med samkväm.