Alkohol, Arbete, Nykterhet

The Independent Order of Good Templars, USA 1870C

Alkohol, Arbete, Nykter
IOGT, Independent Order of Good Templars, bildades i USA 1851 som ett ordenssällskap där man krävde helnykterhet av sina medlemmar. Alla var välkomna oavsett klass, kön, politisk eller religiös åskådning, vilket var mycket radikalt vid den här tiden. Påven Leo XIII utfärdade 1883 ett förbud för katoliker att beträda godtemplarnas sammankomster eftersom han felaktigt antog att godtemplarna var sammanhörande med frimureri. Sant är att det lånades ur frimurarnas ritualer och organisation.

IOGT arbetade i början av sin historia efter en särskild ritual och använde sig av ett gradsystem. Vid den här tiden var ordenssällskap ett naturligt sätt att organisera sig på.  IOGT ville emellertid inte vara ett litet exklusivt sällskap, utan en världsomspännande massrörelse. IOGT sprider sig till Europa via England, och kom till Sverige 1879 och spred sig sedan snabbt över landet. För att förstå IOGT:s snabba spridning behöver man veta något om den sociala situationen i landet under 1800-talet. Sverige var mycket fattigt och folk levde i stor misär. Stora kvantiteter säd och potatis gick åt till öl- och brännvinsframställning och arbetare fick en del av sin lön utbetald i brännvin. Beräkningar visar att brännvinskonsumtionen uppgick till omkring 23 liter per person och år omkring 1850.

Det fanns under 1800-talet måttlighetsföreningar, men IOGT var den första organisationen som krävde helnykterhet. IOGT ville att folket skulle sluta supa för att få kraft att göra något för att förbättra både sin livssituation och samhället i stort.  IOGT var en politisk obunden rörelse. IOGT kämpade för allmän rösträtt, och rörelsen var en skola i demokrati, eftersom medlemmar lärde sig mötesteknik och ett demokratiskt arbetssätt. Kultur, folkbildning och naturligtvis arbetet för en värld fri från alkohol och andra droger. Landets nykterhetsorganisationer tillsammans organiserade cirka 6 procent av befolkningen år 1910. Vid folkomröstningen 1922, röstade Sverige om ett förslag för totalförbud av alkohol, och 49 procent röstade för förslaget.

IOGT:s tidiga historia kännetecknas av en rad splittringar, som bland annat resulterade i två andra nykterhetsordnar som verkade jämsides med IOGT – Nationalgodtemplarorden (NGTO) och Templarorden (TO). Dessa gick samman till NTO 1922. Och 1970 gick NTO och IOGT samman till den nya organisationen IOGT-NTO – här tar organisationens moderna historia sin början. NTO tonade ganska tidigt ned ritualarbetet och avskaffade gradsystemet. Även IOGT lättade med tiden upp ritualarbetet. Den nya organisation som bildades 1970, IOGT-NTO, är inte längre någon orden.

Vad var det då nykterhetsrörelsen stred för? Då krogen och alkoholen var en sammanhållande, social självklar samlingspunkt.

En dryck kan fungera som en sammanhållande faktor för ett helt kollektiv och därmed ses som symbol för kollektivet. Ekonomhistorikern Lars Magnusson har undersökt hantverkskulturen i det förindustriella Eskilstuna med utgångspunkt från alkoholens sociala roll.  Han beskriver hur krogen fungerade som ett nav i hantverkssamhället för gesäller och arbetare i den trångbodda staden. Arbetarna bodde i regel inneboende hos mästarna, vilka inte upplät sina trånga gårdar eller hem för några allmänna sammankomster. Det enda ställe man kunde träffas var på krogen. Krogen fick därmed en viktig social funktion och med det en stor symbolisk betydelse. Till det kommer att dagens strikta uppdelning mellan arbete och fritid inte existerade då. Likaså var uppfattningen om att förtära alkohol på arbetsplatsen en annan än vad den är idag. Det medförde att de anställda ibland kunde ta ledigt trots att de egentligen skulle arbeta (så kallad frimåndag). Dessutom förekom många gånger alkohol på arbetsplatsen. I praktiken var det vanligt att arbetarna kunde pendla mellan ”arbete” och ”fritid” (uttryckt med våra begrepp), mellan arbetsplats och krog.

Söndagsskolans fana

Etnologen Mats Lindqvist skildrar hur gjutarna ofta förlade sin väntan på nästa arbetspass utanför arbetsplatsen. I regel satt de då på krogen.  Krogen fungerade därmed både som arbetsplatsens och hemmets förlängning. Krogen var den allmänna samlingspunkten och utgjorde en frizon och medelpunkt både under och efter arbetet.  Eftersom krogen var den självklara samlingspunkten förlades både enskild och offentlig samvaro dit. Den blev en mötesplats för ”yrkesföreningar”, den fungerade som en träffpunkt i samband med affärsuppgörelser och som försäljningsställe. Den användes som ”arbetsförmedling” och informationscentrum. Här mötte man nya människor och skapade nya kontakter. Vänskap bekräftades genom dryckesgemenskap och markerades genom utbyte av supar. Genom att skåla blev man delaktig i ett socialt nätverk men skålandet kunde också stänga andra ute från gemenskapen.

Att vara delaktig och dela det sociala livet på krogen var viktigt framför allt av två orsaker. Dels fungerade vänskapen som en slags ”livförsäkring” vid till exempel sjukdom och arbetslöshet. Dels stod krogen som symbol för det sociala livet över huvud taget för arbetarna och gesällerna. Fanns man inte med i denna gemenskap ställde man sig också utanför samhället som sådant.

På LillJans krog regerade brännvinet! Samtida vittnesuppgifter beskrev krogmiljön "luften var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna" och golvet bestod av ett "blandat lager av sågspån och snusspott".  Krogen var en del av arbetarkulturen, och hade både social och politisk betydelse.

Att dricka alkohol och dela krogens sociala liv var en symbol för klasstillhörighet.
”Att avstå från alkohol betyder för proletären i Tyskland att avstå från sällskaplig tillvaro över huvud taget”. (Schivelbusch)
Drack man inte alkohol kunde man alltså heller inte vara med i gemenskapen och kollektivet.
Carl-Herman Tillhagen har beskrivit detta vad gäller svenska förhållanden. När man kom ny till en arbetsplats skulle man bjuda kamratgänget på ”inkilning”. Den som smet från inkilningen ansågs vara en dålig kamrat, och det ordet ville ingen ha om sig. (Tillhagen)

ANDERS BJÖRNSSON:     
Bråkstakar och asketer Anders Björnsson tar upp ett tema i den politiska kulturens utveckling i Sverige och beskriver utvecklingen från sågverkssamhällenas och hantverksindustrins tid. När den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats på 1930-talet övergick rörelsen till att styra även civilsamhället.  Utvecklingen i Osteuropa banar nu väg inte bara för marknadens välsignelser utan också för politikens - människorna tvingas att ta ett medborgerligt ansvar. De östeuropeiska revolutionerna har just visat att politiken ändå är möjlig.
Anders Björnsson är producent vid riksradions vetenskapsredaktion samt en av författarna till skriften statsmakt och suveränitet.

Ett föregripande som samtidigt är ett tillbakagripande på en tidigare existerande norrmalitet.
Utvecklingen i Sverige Normallteten kan alltså vara både reell och föreställd, praktiserad och utopisk.
Två arbeten på svensk botten kastar ljus över hur den svenska politiska kulturen har manifesterats och utvecklats över tiden. Jag tänker på idehistorikern Ronny Alnbjörnssons mycket uppmärksammade studie över ett norrländskt sågverkssamhälle och ekonomihistorikern Lars Magnussons tyvärr nästan

Den bråkiga kulturen

förbisedda forskning om hantverksindustrins Eskilstuna.  Det är det tidiga 1900-talet som står i fokus för de båda välskrivarnas uppmärksarnhet, och det är lätt att se en kulturell kronologi avteckna sig i den spännande redovisningen av seder och bruk och idealföreställningar inom en framväxande svensk industriarbetarklass. I "Den bråkiga kulturen", som Magnusson skildrar, härskar ännu patriarkalismen, med det nära- ofta nog irriterande nära förhållandet mellan mästare och gesäll. Med det är en patriarkalism under press. skråsamhällets dagar är räknade och vid sidan av den traditionellt slutna hantverksorganisationen utvecklas ett modernt fabrikssystem med fri arbetskraft och stora produktionsenheter. "Den skötsamme arbetaren", som organiserade sig i bildningscirklar och nykterhetsloger i Ambjörnssons Holmsund, är redan en egendomslös proletär och blir till en viktig kugge i det socialdemokratiska rörelsemaskineriet. 

Här har de personliga banden mellan arbetsgivare och arbetstagare avlösts av en mera anonym hierarki där patronen och stabbläggaren lever i skilda världar. I smideshantverkarnas värld markerades arbetarkulturens oberoende av ett stökigt och supigt vardagsumgänge. Få släpptes in som inte hörde dit. På krogarna kalfatrades husbondeväldet, där såldes tjuvgods från mästarens verkstad för extraförtjänster, där anstiftades upplopp och oroligheter. 

Gränsen mellan fritid och arbetstid var notoriskt oklar och mot de självpåtagna frimåndagarna kunde fabriksägare och myndighetspersoner bara skaka på huvudet: "Tidsandan har gjort det till en nästan allmän vana att stadens hantverksarbetare hålla s.k. "fri Måndag", heter det i en uppgiven insändare i Eskilstuna Allehanda år 1847, "men vad betyder väl detta då de emellan varje Måndag ändå utgöra sina kontrakterade veckobeting, ehuru vanligast på denna "fria Måndag" i sus och dus bortsumpas vad de föregående veckan med sabbatens f.m.:s ohelgande sig fördärvat. Än beklagansvärdare är att se mången ... vanligen på Lördagen ... sig förskaffa en sup uppgående till cirka 1/2 a 1 kanna, vilken dryck, för dess ägare, är rogivande till Söndags e.m. eller Måndagsmorgonen då förtvivlan, ängslan och oro innästlat sig i suparens hjärna, vilken åter måste dövas." Också under själva arbetet kunde supen tillgripas och arbetaren ge sig ut på "spatsering", med riskabla följder både för den allmänna ordningen och för själva tillverkningen givetvis. Men samtidigt var den här bråkigheten och bullrigbeten en - starkt ritualiserad - metod för gesäller och lärpojkar utan stora avancemangsmöjligheter att hävda en kollektiv identitet och slå vakt om sin särart. Kriminalitet och solidaritet gick på det viset hand i hand.

Det var just mot denna ostyriga, osynligt reglerade form för självständighet som den unga arbetarrörelsen kring 1900 gick till angrepp. "Det krig som arbetarrörelsen förde", skriver Ambjörnsson, "hade två fronter: mot arbetsgivarna och mot personer ur den egna klassen vilka betedde sig på ett sätt som tycktes underminera rörelsens organisationsarbete". Supandet bland arbetarna hade tidigare kunnat ses som protester mot omänskliga arbetsförhållanden, man höll varken tider eller avtal, men "det är uppenbart att sådana protester inte ledde långt", framhåller Ambjörnsson, och "arbetarrörelsen hade just ett långsiktigt perspektiv där kampen krävde organisation och kontroll. Kortsiktiga vinster fick ställas mot framtida mål. Av den organiserade arbetaren kunde man kräva ett rationellt beteende." Och det var givetvis inte bara bland arbetarrörelsens pionjärer som denna insikt om långsiktighet och rationalitet fanns.

Också på arbetsgivarsidan gick tendensen mot planering och kalkylerbarhet i driften. Uppstudsighet och arbetsfrånvaro, fribytar- och ur hand i mun-mentaliteten försvårade övergången till ett mera vetenskapligt organiserat företagsledande. Arbetskraftens disciplinering och självdisciplinering blev därför, som historikern Klas Åmark har understrukit, ett gemensamt mål för den rationelle kapitalisten och den rationelle arbetarledaren.

Ett "civilisationsprojekt"
Alnbjörnssons bok är berättelsen om hur det här idealet av självtukt och strävsamhet slår igenom i den unga arbetarrörelsen. Man ska vara ren och snygg, nykter och skötsam - sådan är den moral som predikades. Men för att detta yttre skulle kunna förverkligas krävdes också en inre förnyelse, en andlig upprustning. Jakten på bildning och kampen mot "smutslitteraturen" står högt på arbetarrörelsens dagordning vid sekelskiftet. Det bildas lässtugor och lånebibliotek, folkhögskolorna ser dagens ljus, i nykterhetslogernas regi lär sig de blivande arbetarpolitikerna de flammande appellernas och de tillkrånglade propositionsordningarnas ädla konst. En hel hord agitatorer och protokollförare stampas ur marken. Det gäller att tillägna sig den borgerliga bildningens elementa. Men det räcker inte att bli nästan lika bra på att styra och ställa som motståndaren, klassfienden, man måste ur underläge och på kort tid dessutom utforma en strategi som kan utmana och övertrumfa den härskande klassens maktanspråk. Det är en strategi som har vissa likheter med bourgeoisins mödosamma uppåtstigande i det feodala samhället där exklusivitet och efterapning ingick i en skön förening. Ambjömsson kallar det, med en hänsyftning till Norbert Elias, för ett civilisationsprojekt "Programmet är till själva sin grundkonception ett uttryck för medelklassens civilisationsprojekt, som avsåg att av 'vilda' och impulsstyrda folkhopar skapa individer, som visade hyfsning och som omfattade ideal och värderingar som klassen själv kunde dela" Man kan diskutera i vilken mån detta projekt verkligen var ett brott mot en tidigare arbetarkultur och i vilken omfattning dessa ideal och värderingar faktiskt blevmönsterbildande för klassen som helhet.

Också de tidigare hantverksmiljöerna hade sin disciplin och sina regelverk,

även om de utifrån och uppifrån kunde uppfattas som tillhåll för tygellösa och just "bråkiga" element. De var oåtkomliga och stängda. Men också loger och fackföreningar präglades av hemlighetsmakeri och en viss form av ritualism som höll avvikare på behörigt avstånd - det var inga öppna offentligheter, även om de i princip, till skillnad från skråna, var inriktade på största möjliga anslutning. Vidare kan man, med sociologen Mats Franzen, konstatera att kroglivet och supandet fortsatte att vara viktiga inslag i arbetarklassens vardag långt in på 1900-talet.
"Egensinnet" och "skötsamheten" kämpade om initiativet även i det socialdemokratiska lyckoriket. Och om det organiserade nykterhetsintresset varit väl företrätt bland ledande socialdemokrater är det lika obestridligt att krökandet på fackföreningsexpeditionerna hört städse till den  stolta rörelsens skuggsidor. Kanske har det trots allt gjorts mera politik i de rökiga rummen än i de rena obefläckade ABF-lokalerna.

A andra sidan är det klart att denna "renhetssträvan" har varit en ideologisk hävstång i den socialdemokratiska makterövringen alltifrån begynnelsen. Avskiljandet från oarter och omsorgen om helheten är två sidor av samma mynt. Supandet var en oarten "främmande kropp" - som måste avlägsnas för att reformeringen av samhället skulle lyckas. Härigenom kom privatmoral och politisk moral att bli ett och detsamma. Utrymmet för en civil ordning som stod vid sidan av eller än värre konkurrerade med den politiska minimerades. Gränsen mellan det offentliga och det privata, mellan den "stora världen" och den "lila världen", om man så vill, blev - liksom i hantverkarsamhället - flytande. Och när den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats, under det i alla avseenden triumfatoriska 1930-talet, kunde rörelsens "ordningssinne" utan större svårigheter översättas till en politik för det "lila livet": också civilsamhället skulle styras efter rationella principer, också medborgamas fostran och "befolkningsstockens" kvalitet gjordes till föremål för renodlat politiska överväganden. En social ingenjörskonst med rötter i Förenta statemas liberal-teknokratiska etablissemang (ett upphov som historikern Yvonne Hirdman litet lättvindigt glider över i sin annars klarsynta framställning av Myrdal-generationens moderniseringsattacker på hem och farnilj fick legitimera det vetenskapliga och föregivet lagbundna i processen.

Impulser från nykterhets- och väckelserörelserna
En totalitär anstrykning har denna vision utan tvekan. Det udda och avvikande sorteras ut, det ohälsosamma och efterblivna ska utplånas - men det förutsätts egentligen ingen egen, spontant uppkommen aktivitet från de drabbades sida för att åvägabringa förändringarna. Tvärtom kan man märka en ängslighet hos det planerande skiktet i samhället att vägvalen i så fall skulle kunna göras annorlunda. Valet förläggs med andra ord inte till politiken, även om det ursprungligen fanns en dröm om "den goda politiken", utan till den beprövade- kritiska- vetenskapen. Det är där, i "den goda tekniken" snarare, i det värderingsbefriade samhällsbygget, där och blott där som valet sker. Invändningar kan egentligen inte göras utanför den godkända diskursen. Det hela liknar rätt mycket ett väckelsemöte. Och faktum är -vilket Ambjörnsson också betonar i sitt storartade "bidrag till Norrlands bildningshistoria" - att arbetarrörelsen i sitt grundarskede hämtar avgörande ideologiska och praktiska impulser inte bara från nykterhetsrörelsen utan också från en annan småfolksrörelse, nämligen den religiösa väckelsen. Hos båda finner man en obändig tro på den egna kraften, på det egna exemplets och det exemplariska levernets betydelse, och i bägge fallen finns det ett renhetskrav som inte sällan slår över i ren fanatism. Här, liksom i bygemenskapen och skråkorporationen, är utstötningen, uteslutningen solidaritetens mindre tilltalande förutsättning. I det moderna samhället, med anonyma stadsmiljöer och permanenta folkomflyttningar, har de små enheternas tyranni upphört att gälla; där måste staten både utstöta och sammanfoga, bli tyrann och husbonde i ett.

Från folkliv till rörelseritualer

Ordenshuset Torshälla byggt 1902

Så skulle man, litet spekulativt, det medges, kunna teckna en kontinuitetslinje i den svenska politiska kulturens utveckling: från hantverkets stökiga folieliv till industrisamhällets ordnade rörelseritualer. Jag har dragit fram likheter och konstanser, men minst lika iögonenfallande är förstås varianserna och oöverensstämmelserna. Om hantverkarnas "politiska kultur" var utlevande och oberäknelig, så har industriarbetets organisering varit mera inåtvänd och målstyrd. Och om den moderna arbetarrörelsen, i sina olika förgreningar, har uppnått en osedvanlig effektivitet och slagkraft i det samhälleliga förändringsarbetet, så kan det hända att den har fått ge upp mycket av den självständighet och det utanförstående som var den förindustriella och förpolitiska arbetarklassens kännemärke. Jag säger inte styrka, för det är klart att detta utanförstående uteslöt ett kollektivt avancemang: man kunde agera i rummet men inte i tiden. "Skötsamhetsprojektet" syftade till att höja hela klassen, att fostra bort underordningen och underlägsenheten och att skapa ett stabilt framstegsmedvetande. Det krävde sitt pris, och få skulle påstå att det inte har betalat sig. Avancemanget infann sig ju. Men frågan är om inte hela denna gigantiska självfostran också kom att skapa nya stelheter i den politiska kulturen, en ny konformism - inte så mycket på det ideologiska planet som på det praktiskt-organisatoriska. För var ska i dag alternativen formuleras? Några nya offentligheter är inte i sikte. Och i informationssamhällets extremt individualistiska tidsanda finns bara ett förakt för det politiska samtalets och den politiska praktikens möjligheter.

Godtemplarhuset Drottninggatan ombyggt 1902, rivet 1960

Goodtemplarhuset, invigdes den 1 oktober 1881 i ett befintligt hus på gården 226, Drottninggatan, i kvarteret Vaksamheten nr 8. Den 4 september 1889 invigdes ett nybyggt ordenshus på samma plats.

Eskilstuna tidning skrev 15 september 1882 att Eskilstuna gootemplare nu har fått eget tak öfer hufudet. De ha för 16.000 kronor inköpt en gård.

Samma dag skriver tidningen att Allmänna rådstugan i Torshälla beslutat, att alla utskänkningsställen under nästa försäljningsår skola hållas stängda under sön- och helgdagar samt föregående dag från kl. 6 på aftonen.


Göteborgs weckoblad skrev 13 augusti 1891 om en nykterhetsdemonstration- möte i Torshälla som besöktes av 2.000 personer. På aftonen fest med föredrag af A H Berg.

I 1895 års offentliga statistik står att läsa om medlemmar i nykterhetsorganisationer.

Detalj Fana 231 Verdandi av IOGT-NTO

Eskilstuna                   Medlemmar
Goodtemplare                     696 
Blåbandsföreningen           156
Torshälla
Logen "Frid"                       119
Templet Thor                       98
Blåbandsföreningen           120     
Logen S:t Olof                       6     
Vester Rekarne kommuner samlade 345
Öster Rekarne kommuner  samlade 761




 

F.v. Blåbandshotellet, Frälsningsarmen Kriebsensgatan

Landsbygdskommunerna och Nyfors hade på den tiden en större samlad befolkning än städerna. Det fanns i Torshälla utifrån stadens ringa befolkning gott om både goodtemplare, templare och blåbandister. I nuvarande Eskilstuna kommuns geografiska område var 1895 antalet anslutna i nykterhetsrörelser 2301 personer.




BLÅBANDET
Oskar Eklund startade tidningen Blå Bandet 1883 och det räknas som startåret i Sverige. Blå bandet drev ett Hotell bredvid Frälsningsarmén. Blåbandet är en kristen nykterhetsrörelse som i Eskilstuna startades 1886 av Babtistpedikanten Jakob Jakobsson Byström som 1885 hade kommit till staden.

Svaret på vad nykterhetsrörelsen skapade är att den bröt ned en maktordning och skapade en annan gemenskap för en grupp som var styrd av överheten.
Nykterhetsrörelsen påverkade tillsammans med frikyrkorna och arbetarrörelsen synen på alkoholen och lade grunden till dagens välfärdssamhälle.

Källor

IOGT-NTOs Historia

http://www.svensktidskrift.se

Magnusson, Lars (1988), Den bråkiga kulturen.
Förläggare och smideshantverkare i
Eskilstuna 1800–1850. Författarförlaget ISBN 91-7054-557-X

Schivelbusch, Wolfgang (1982), Paradiset,
smaken och förnuftet. Njutningsmedlens
historia. Alba. (1982), s. 172.

Tillhagen, Carl-Herman (1985), Arbetsliv
och julglädje. Mimer., (1985), s. 111.

Eskilstuna Spritförsäljningsbolag priskurant

Den som är storkonsument erhåller 10 procents rabatt.

Det skulle vara att få vid dagens spritförsäljning!

Åter till spritbolaget

Eskilstuna spritbolag och stadens skatt

Trestjärnig Cognac i lösvikt 2kr 50 öre litern 1912.

En ort av självaktning skulle givetvis kring sekelskiftet ha ett eget spritbolag. Om detta finns det sparsamt beskrivet.

1700-talet är århundradet då Sveriges befolkning bokstavligen håller på att supa ihjäl sig. För att tillhandahålla en ständigt törstande befolkning med starka drycker byggs så kallade mälthus.
1772 förbjuds hembränningen och mälthusen förvandlas till kronobrännerier. Senare blir det åter under kontrollerade former med "hembränning".

Protocoll, fördt vid sammanträde med Borgerskapets Äldste i Eskilstuna den 28 October 1862.

Närvarande: Herrar J. Hedlund, J. W. Widberg, S. Palmgren, P. Wahlström, B. E. Skogsborg, L. P. Malm, J. Svengren, W. A. Öhman, C. A. Lundberg, Em. Svalling, C. J. Andberg, L. F. Österwall, A. F. Dahlström, A. Lindblad, A. Billjer.

{§.2.}
Kontrollören vid härvarande Bränneri Herr C. F. Oldberg hade hos Konungens Befallningshafvande i länet den 20 dennes inrapporterat att något vittne vid bränneriet nu ej blifvit af Stadens Äldste utsedt, hvarefter Kng:s Befh:de anmodat Magistraten här i Staden att deröfver infordra de Äldstes förklaring och der med jemte eget utlåtande till  Kng:s Befh:de inkomma.

Med anledning häraf förklarade Borgerskapets Äldste att, vid sammanträde den 9 Januari detta år, Målaremästaren W. A. Öhman blifvit utvald till vittne vid Kopparslagarn Alfred Norrmans härvarande bränneri under bränvinsbränningsterminen 15 Mars - 15 April; att sedermera icke något sådant vittne blifvit utvaldt; och att Borgerskapets Äldste denne dag utsett ofvanbemälte Öhman, att vara vittne vid ifrågavarande bränneri under innevarande års återstående Bränningsterminer.

En priskurant från januari 1912

Torshälla Stadsfullmäktige har i protokoll utsett revisorer i Torshälla (nya) Spritbolag AB åtminstonde mellan tiden 1891 och 1900. Bolaget torde ha bestått fram till monopolets införande 1919. Revisionen av 1892 års verksamhet ser enligt protokollen ut att ha haft en del svårigheter.

§.146 den 28 Oktober 1892.

2:o {att} föreslå två revisorer för deltagande i granskningen af Torshälla Nya Spritbolags räkenskaper för åren 1/10 1891 - 30/9 1894 (förutvarande Fabrikör K. E. Andersson Och Komminister G. Sjöström)

En mer utförlig beskrivning finns om spritbolaget i Malmköping.

Malmköpings Spritbolags historia

A L Andersson. Källarmästare,  
vin- och sprithandlare,
lantbrukare

Fenixhuset och Spritbolaget (1892 - 1907 )
vid Torget i Malmköping

Fortfarande kan man köpa vykort med bild av A.L. Anderssons diverseaffär, som var inrymd i den högra flygelbyggnaden vid nuvarande Malmköpings Wärdshus. Fotot, som är taget från Källargatan, visar gavelväggen heltäckt med reklamtexter om varusortimentet. På ett annat arkivfoto av samma gavel mot Landsvägsgatan dominerar en enda stor text ovanför dörren och det är ordet VIN.
Det var nämligen A.L. Andersson, som i flera år sig till att det fanns vin och andra spritdrycker i trakten. Han hette Albert Leonard Andersson och var född 1842 i Bjorkvik. I Norrköping blev han gift 1867 med Maria Amalia Ottiliana Vestergren, som var född där 1841. Tillsammans med hustrun och 4 barn flyttade han 1873 från Norrköping till gården 33-34/1831 i Malmköping - gamla Hotell Fenix. Nu ligger det ett HSB-hyreshus på samma plats, mellan Torggatan och Borgmästargränd.

Familjen bodde sedan kvar i hotellbyggnaden fram till 1885 som hyresgäster till grosshandlare Carl Lennmalm. A.L. Andersson fick under denna tid olika titlar inskrivna i kyrkböckerna på grund av varierande yrkesroller: källarmästare, destillator, vin- och spirituosahandlare, låt oss för enkelhetens skull kalla honom AL i fortsättningen.

 Amalia Andersson

1875 köpte AL gården 55/1831 (54/1884) från handlanden Carl Eric Kronberg. Det är samma gård, som övertogs av Godtemplarlogen Malmköpings Vakt 1907 och av Konsum 1915. Där på "gamla Konsumtomten" ligger i dag Pizzeria Venezia. 1885 var det dags att flytta in i egen, nybyggd fastighet på tomten 49, nuvarande Malmköpings Wärdshus med flyglar.

Huvudbyggnadens mittenparti hade då bara en våning - övre matsalen är påbyggd senare av köpingen. Men det var ändå en ståndsmässig bostad med gott om utrymmen. 1887 köpte AL några obebyggda tomter, Nr 1 och 2, varav han sålde den ena 1901 men han fick tillbaka den och ägde båda fram till 1906.

Vin- och sprithandeln var belagd med statlig skatt och tillåten för särskilda bolag men kunde stoppas av lokalt veto. 1895 lagstadgades att Försäljningsbolaget inte fick tjäna mer än 5% på handeln och att överskjutande vinst skulle delas mellan staden, landstinget och staten. Malmköping sökte och fick rätt till samma del i vinsten som en stad. Då minskade profiten för de privata delägarna i bolagen. Däremot började städer och köpingar att tjäna stora pengar på rusdrycksförsäljningen. Fast före 1895 var det goda tider för den privata brännvinshandeln.

AL hade ambitionen att på alla sätt skaffa sprit till sina kunder men motarbetades under lång tid av länsmannen och tillika åklagaren Gustaf Conrad Eckerberg. Det var nog Malmköpings ordningsman, Victor Frendin, som råkade starta drevet när han skrev såhär till länsman den 1 februari 1877: "För anställande av åtal vid Willåttinge Härads Rätts första sammanträde innevarande år, anmäles Brännvinshandlaren A.L. Andersson i Malmköping för försäljning af brännvin under marknad i Malmköping." I ett annat brev samma dag till Eckerberg skrev Frendin: "Såsom skäl härför åberopas att Andersson, såsom föreståndare för all brännvinsutskänkning och utminutering i Malmköping, varit pligtig att sjelf på stället närvarande, förhindra och förbjuda oloflig utskänkning af spritdrycker å Malmköpings källare å nattetid. Såsom vittnen: Länsmannen L. Gothman, Provisor Klint m.fl".

 ______________________________

Ja så kunde det gå till för och så är det idag att spriten drar in skattepengar! Vin- och sprithandeln före 1895 var belagd med statlig skatt och tillåten för särskilda bolag men kunde stoppas av lokalt veto. 1895 lagstadgades att Försäljningsbolaget inte fick tjäna mer än 5% på handeln och att överskjutande vinst skulle delas mellan staden, landstinget och staten. Staden fick stora skatteinkomster utifrån spritförsäljningen samtidigt som nykterhetsrörelsen växte sig stark utifrån de problem som spriten skapade.

Efter 130 år har Malmköping fått sitt eget brännvin, tappat på flaskor av originalmodell och med en etikett som för tankarna till gamla tider.

Malmköpingsbrännvinet har fått namnet Alberts Brännvin efter Albert Leonard Andersson, den första VD:n för Malmköpings Spritbolag. Han flyttade till Malmköping 1873 och etablerade sig som källarmästare, destillator samt vin- och spirituosahandlare. 1885 tecknade A. L. Andersson kontrakt med regementet och fick rättigheterna att utskänka alkoholhaltiga drycker och till att börja med gjorde Albert goda affärer.

1895 ändrades reglerna för alkoholförsäljning. Själva försäljningsbolaget fick hädanefter bara tjäna fem procent på försäljningen. All överskjutande vinst skulle delas mellan staden, landstinget och staten. Fram till alkoholmonopolets införande 1919 blev det istället kommunen som tjänade stora pengar på spritförsäljningen.  

Etanolen, som är basen i den vodka som buteljeras i Malmköping, tillverkas i Åkers styckebruk. På fabriken i Malmköping späds den 96-procentika alkoholen ut och smaksätts. Ren vodka ska inte smaksättas. Men det är tillåtet att göra en liten tillsats av de smakämnen som uppstår i själva destillationsprocessen. Om man smaksätter etanolen med örter blir det kryddat brännvin och det är inte samma sak. Det finns numera också smaksatt vodka, men då använder man bär eller frukt.

Alberts Brännvin är en vodka med en liten twist, som det heter på branschspråk. Det innebär att man har tillsatt en liten, liten del från tillverkningsprocessen och på det sättet fått en egen karaktär på vodkan. Receptet har tagits fram av Solveig Sommarström, som tidigare var chefskemist på Vin & Spritcentralen. Etiketten, som precis som flaskan ska föra tankarna till svunna tider, har Malmköpingsortens Hembygdsförening hjälpt till med.

På etiketten finns den sörmländska gripen tillsammans med två korslagda nycklar, som är hämtade från Malmköpings stadsvapen.

För den som vill uppleva det lokala ruset, eller smaken kan än idag köpa ett lokalt brännvin. Alberts Brännvin finns på Systembolagen i Malmköping, Flen samt Kungsgatan 12  och Tuna Park i Eskilstuna.

 ________________________________________________
Ur befallningshavandes femårsberättelse 1891 - 1895 för Södermanlands län.

Nykterhetsföreningar. 

I fråga om befolkningens sedlighet kan hufvudsakligen samma gynsamma omdöme gälla, som i nästföregående femårsberättelse uttalades. Visserligen kan under en period af allenast fem år icke någon mera bestämd utveckling till det bättre eller sämre iakttagas; men företeelser saknas dock icke, som tyda på ett framåtskridande. Förhållandet emellan könen lemnar väl fortfarande åtskilligt öfrigt att önska; antalet oäkta barn och tvungna äktenskap är icke så ringa och snarare till- än aftager. Men råheten i seder minskas, alltsom folkupplysningen stiger och den fattigare befolkningens existensvilkor förbättras, och öfverträdelser af samhällsordningen, åtminstone af svårare beskaffenhet, förekomma jemförelsevis sällan. Här meddelas i detta hänseende, efter Chefens för Justitiedepartementet årsberättelser, en uppgift å de inom länet åtalade brott och förseelser och derför sakfälda personer.
 

För jemförelses skull meddelas jemväl följande redogörelse för antalet sakfälda på 100,000 personer i länet och hela riket, hvaraf synes, att förhållandena i detta afseende i länet äro vida bättre än i riket i allmänhet.
Hvad som kraftigt bidrager till sedernas förbättring, är det alltmera aftagande bruket af starka drycker; jemsides dermed aftaga ock följderna deraf, såsom råhet, vildsinthet och dylikt.
De fridstörande uppträden, som någon gång förekommit, hafva alltid föranledts af personer, som icke berörts af nykterhetsverksamheten. Bland det yngre slägtet förekomma väl ännu rätt ofta berusade, helst vid marknader och torgdagar, vid flyttningstider eller vid samlingar till beväringsmönstring, afgång till vapenöfning eller dylikt. Men hvad särskildt angår de sist omförmälda slagen af samlingar vitsordas allmänt, att onykterhet bland beväringsmanskapet och deraf följande skrål och skrän numera till stor del upphört och höra till undantagen, i stället för att de förr voro regel. Såsom hörande till det nu behandlade ämnet lemnas här följande öfversigt af de vid stadsdomstolarne i länet under perioden af dömda fylleriförseelser:

För det framåtskridande i nykterhet, som egt rum, har man visserligen delvis att söka orsaken i den försvårade åtkomsten af spritdrycker, men förnämligast i den inverkan på allmänna åskådningssättet, som det alltmera omfattande nykterhetssträfvandet, här taget i sin vidsträcktaste betydelse, medfört. 
Numera anses allmänneligen den person med förakt, som ej kan beherska sitt begär efter starka drycker, utan öfverlastar sig; och äfven för den arbetande klassen har nödvändigheten klart framträdt. att den måste med härdade, ej härjade krafter träda fram i kampen för tillvaron.
I spetsen för nykterhetssträfvandet gå naturligen de s. k. Nykterhetsföreningarne. Dessa hafva allt mer och mer vunnit tillslutning bland befolkningens bredare lager och framträda numera såsom en äfven på andra områden än nykterhetens ingripande magt i samhället. De kunna i allmänhet sägas vara af två slag: goodtemplar- och blåbandsföreningar, hvilka, skiljande sig i afseende a organisation och delvis äfven i de för deras verksamhet gällande regler, dock i det praktiska hufvudsakligen gå hand i hand och verka för samma mål. Med ledning af inkomna uppgifter lemnas här en förteckning å de inom (Eskilstuna Kommun) vid periodens slut befintliga föreningar af ifrågavarande slag jemte uppgift å deras medlemsantal: