''LEXIUS" NEKADE ANLITA FATTIGVÅRD FÖR
"ALLA FULA KÄRINGARNA"
 |
| Pauline Lundström |
Pauline Lundström född l juni 1844 och dotter till
polismannen och rotmästaren P. G. Lundström och hans hustru Albertina Hjerpe.
Hela sitt liv med undantag för åren 1869- 1873, då hon var privatlärarinna i
Stockholm och Roslagen, vistades hon i hemstaden. På äldre dagar började hon
sammanfalla sina minnesbilder från barn- och ungdomsåren och producerade sig i lokalpressen
med några artiklar under signaturerna "Påt'' och "Farbror Jonas"
och framträdde också med dikter i huvudstadstidningarna.
I boken om det gamla Eskilstuna berättar Pauline
Lundström med fin pregnans om smeder och bönder, seder och oseder och ger överhuvud
taget tidsbilder av oskattbart värde.
Pauline Lundström berättar med charm om Eskilstunabornas levnadsöden - "gubben Lexius", en person som
gick bort för över hundra år sedan.
Pauline
Lundström berättar om "Lexius" en till sitt yttre föga tilltalande, nästan
döva gamla gubben, som egentligen hette Alexius Hellberg, och som hela livet igenom
traskade omkring bland eskistunesarna.
Han kom alltid regelbundet till varje helg för att
fylla våra småttingars behov av vad han ansåg höra dit, såsom julbockar·, grisar,
trollpackor och annan blålkullaredskap i leksaksväg. Påsken 1912 uteblev han,
varför det heller Icke blev någon riklig påskfröjd.
Inte just för att den gamle någonsin var samhället varken
till gagn eller prydnad, lite slö till förståndet, men han hörde samman med det
gamla, som vi ej hade råd att spårlöst förlora.
Fadern, som tillhörde musiken vid något av våra
regementen; dog då, Alexius endast var barn, och modern försörjde sig och de fyra
barnen med tillverkning av ringar, örhängen och andra enklare prydnadssaker,
som hade god avsättning bland arbetare befolkningen både i staden och på landet.
Det var först efter moderns död han kom sig till med
byggnadsverksamheten. Vem har inte någon julotta illustrerad av hans små vackra pappkyrkor och fröjdat sig åt skenet från de många fönstren och torngluggarna och med hjälp av
barnfantasin tyckt sig höra jul klockor ringa däruppe? Han gjorde även
ståtliga borgar och slott med torn och tinnar, som han sålde eller lottade
bort, allt för att få sin utkomst. Och
visst förtjänade han uppmuntran beundran för vad han med så ringa resurser och
utan någon undervisning kunde åstadkomma. Någon vidare utbildning var dock ej möjlig, ty han förmådde
inte lära sig de enklaste kunskaper. Han
var år 1844 intagen som elev i Husbergska skolan, där det gjordes allt för att lära
honom lite bokvett. Men allt i den vägen var förgäves. Redligt och stilla förskaffade
han sig dock sin enkla utkomst och ensam har han skött sitt hushåll så som han själv tyckte.
Blott en gång tröttnade han vid ensamheten och matbesvär
och gick till borgmästaren med frågan varför han icke fick vara gift som
borgmästaren, men då han fick veta alt en hustru skulle ha både mat och kläder,
slog han den tilltänkta fru Hellberg ur hågen och levde ungkarlsliv.
Någon kärlekssaga har man aldrig hört av.
l hans ungdom fanns det en vacker liten Sofi hos hans grannar, som han haft en
djup och tyst beundran och varit den unge Alexius förälskelse. Men med hennes
svarta ögon kortlockiga svarta hår och röda klänning, begrep han att hon endast
var intresserat som modell.
Han var inte likgiltig för kvinnlig fägring fick man höra
då han absolut vägrade komma till fattigvården därför att "det fanns en halv miljon fula käringar där".
Ja, litet knarrig och besynnerlig var han, ensam och ordknapp vankade han sin långa glädjelösa
vandring fram till sin död. Sina dagar slutade han trotts allt på fattigvården dit han knappt hann komma innan han gick en annan väg.
Gamla Eskilstuna : minnen och historier från (18)50-
och 60-talen / av Pauline Lundström (sign. Pål och Farbror Jonas)
ISBN 91-973266-9-0 (inb)
Nytr. / [slutord av Bror-Erik Ohlsson ;
teckningar av Pernilla Karlsson]
Svenska 133, [4] s.
