Massmord år 1900

Massmordet på Mälarångaren Prins Carl år 1900

John Filip Nordlund:

Tidningarna kan överdriva verkligheten

”Fasaväckande drama å ångaren Prins Carl. Tolf personer skjutna – sju hittills döda” skriade rubrikerna på Svenska Dagbladet nummer 133 1/2 den 17 maj 1900 (1/2 eftersom det var ett extranummer med anledning av dådet).

 Onsdagen den 16 maj 1900 klockan 19.00 avgick ångaren Prins Carl från Arboga med destination Stockholm. Ombord fanns ett tjugotal passagerare.
Bland dem fanns den 25-årige John Filip Nordlund, Gävle. Han hade knappt en månad tidigare släppts från Långholmen. Han planerade nu ett stort rån som skulle göra att han kunde leva ett flott liv för ett bra tag framöver.
Den 17 maj köpte han en revolver och stal en annan i Örebro. Han hade tänkt råna alla ombord på ångaren Björksundet i Hjälmaren men rätt tillfälle infann sig aldrig. Han kom däremot över skeppskassan på 24 kronor.

Prins Carl i Köping

Nu planerade han rånmörda alla ombord på Prins Carl, därefter sätta eld på ångaren för att undanröja alla bevis.  När Prins Carl passerade Torshälla satte Nordlund igång. Klockan hade då blivit 00.30. Det första han gjorde var att undanröja kaptenen ombord, kapten A. Rönngren, som han dödade med ett knivhugg. För att kunna arbeta ostört låste han dörren till rökkupén på andradäck samt även dörren till aktersalongen. I rökkupén satt 4 män och spelade kort och i aktersalongen fanns 3 personer. Därefter begav han sig till mellandäck där han med full kraft stötte kniven i den sovande drängen Julius Åkerlind.  

Passagerarna förstod nu att något var galet och skräcken spred sig då de insåg att en mördare gick lös ombord. Det fanns dock inte många ställen att gömma sig på och många träffades av den rasande Nordlunds kniv. När han högg ned fru Lovisa Karlsson, Östhammar, högg han så kraftigt att knivbladet gick av. Nordlund hade dock även beväpnat sig med en revolver som han nu tog fram. Kreaturshandlaren Lars-Erik Falk sköts i huvudet då han försökte hjälpa Lovisa Karlsson. Falk avled några dagar senare.

Slaktaren Carl-Henrik Holmér, Kungsör, försökte stoppa Nordlund men blev skjuten i bröstet. Nordlund återvände nu till rökkupén där han krossade ett fönster och sköt villt in i kupén. Flera av kortspelarna träffades av kulor. Styrmannen Hellström hade en enorm tur kulan träffade ett metallspänne i västen.

Kaoset var nu fullständigt ombord. Överallt låga döda och sårade människor. Blodet flöt på däcksplankorna. Andra fartyg som fanns i närheten förstod att allt inte stod rätt till ombord på Prins Carl och styrde upp mot den drivande ångaren. "Köping" var först på plats men tvingades gira undan då den besköts av Nordlund.

Nordlund insåg nu att han måste ge sig av. Han sjösatte livbåten och rodde i skydda av mörkret mot Tidö. Med sig hade han fartygschefens plånbok som innehöll 845 kr. Däremot hann han inte, som planerat, att sätta eld på fartyget. Kvar ombord fanns 4 döda och 9 svårt sårade. När Nordlund kommit i land tog han sig till Strömsholm. Härifrån tog han tåget till Eskilstuna dit han anlände klockan 08.18. I Eskilstuna köpte han nya kläder på G. Rydströms Manufaktur och fortsatte därefter till J A Jonssons för att köpa skor. När han var i skoaffären kom en tidningspojke med ett extranummer av Eskilstuna Kuriren. I tidningen stod det om morden. Både Nordlund och expediten talade om det förfärliga som hänt.

Nordlund blev nervös och insåg att han måste bort från stan. Han tog en droska på torget och beordrade kusken, O. Stenman, att köra utåt landet, vart som helst. Kusken körde honom till Skogstorps station där Nordlund planerade att ta nästa tåg till Oxelösund. Samtidigt hade polisen i Eskilstuna kopplat ihop honom med den främling som handlade skor. Personalen på Skogstorps station fick nu order om att hålla avgången på tåget så länge som möjligt. Konstaplarna Öfling, Brolin och Fröst begav sig samtidigt till Skogstorp för att fånga Nordlund. När de civilklädda poliserna kommer till stationen finner de Nordlund i andraklassen väntsal. De går in i väntsalen och låtsades vara resenärer. Öfling slänger sig sen över Nordlund och skriker "nu är du min".

Polisfoto

I tumultet som uppstår lyckas Nordlund få fram sin pistol som han riktar mor Öflings mage. Poliskonstapeln var dock den starkare och lyckas slå pistolen ur Nordlunds hand. Gemensamt brottade de tre konstaplarna ned Nordlund på golvet.

I förhören efteråt uttryckte Nordlund besvikelse över att han inte hann döda alla ombord. Någon ånger visade han aldrig.

Filip Nordlund dömdes till döden i Västerås den 27 september 1900 för mord på 5 personer samt för 8 mordförsök. Måndagen den 10 december avrättades Nordlund med handbila på fängelset i Västerås. Skarprättare var A. G. Dalman och hans son Albert.
Nordlund var den siste som avrättades med handbila i Sverige.



Stockholms Dagblad beskrev samma dag avrättningen: 

Mångmördaren Nordlund afrättades strax efter kl. 8 i morse å fängelsets gård härstädes. Närvarande voro länsnotarien B. Hendeberg, fängelsets direktör, predikant och läkare, magistratens ombud rådman V. Ödman, professorerna J. A. Hammar och V. Hultkrantz samt f. d. professor E. Clason, Upsala, professor E. Holmgren, Stockholm, tre medicine amanuenser, tre ombud för Vesterås stadsfullmäktige samt representanter för stadens båda tidningar. Länsnotarien Hendeberg uppläste domen, fången utfördes, fängslad och med bindel för ögonen. Han åtföljdes af fängelsedirektören på ena och fängelsepredikanten på andra sidan. Han bad så en bön och sjöng en sång, hvilken han ännu fortsatte, då han nedlade hufvudet till stupstocken. Ett enda hugg af bilan skilde hufvudet från kroppen. Liket öfverlemnades till de närvarande medicinska auktoriteterna för undersökningar.

STHLM morgonen den 17 maj

Detta vansinnesdåd var fram till 1994 det brottsfall där flest personer mördats i Sverige. 

Nordlundska gården Gävle

Övre bergsgatan 11.

Här bodde föräldrarna till Filip Nordlund (1875–1900), den sista som avrättades med handyxa i Sverige. För att få pengar till en egen båt tog han sig ombord på mälarångaren Prins Carl med kniv och revolvrar och hann mörda fem människor och ta deras pengar och värdesaker innan han upptäcktes och flydde i en livbåt. 

Hans föräldrahem kallades ”mördargården” och familjen fick öknamnet ”Mordlund”.

Trollpacka Anna Eriksdotter 1704

Den sista kända dödsdomen för trolldom fälldes av Kungl. Maj:t år 1704 över en åttioårig kvinna i Eskilstuna. Anklagelsen gick ut på att hon "medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson därsammastädes till sin hörsel, syn och mun". Gumman, vars namn var Anna Eriksdotter, hade en söndag kommit in i Nils Jonssons stuga i och begärt en pipa tobak. Men då han undskyllde sig, att han ingen tobak hade, märkte han, att hon blev "som litet förtörnad"; dock »satte hon sig hos honom en stund och åt middag. Sedan begärde hon något — som hon alltid plägade göra — med sig hem, det hon ock bekom, nämligen en korv och en kaka samt något litet ull till strumpor, för vilket allt hon tackade och gick sin väg. Varuppå han icke det ringaste argt av henne kunde tänka, än mindre något ont avvisste, innan tisdags afton därefter, då han stod och talte med änkan Karin på Biltinge backe, varvid honom, fast det var stilla och lugnt, en tämligen stark väderpust på högra sidan av ansiktet träffade, så att icke allenast dess högra sida lika som rördes utan och hörseln och synen på samma tid blev honom alldeles betagen och mycket vatten utflöt av högra örat. Och blev han huvudrasande och lika som ifrån sina sinnen, och vart jämväl munnen dragen på sned på vänstra sidan in emot örat, så att, när han skulle spotta, spottade han bakom sig; och hade han mycket besvärligit med att tala, vilket allt bemälte hustru Karin åskådade och nu inför rätten edeligen bevittnar sannfärdeligen skett vara."
 

Den stackars mannen visste sig ingen annan råd än att skicka efter Anna Eriksdotter. Hon kom, och slutligen lyckades han med lock och pock avpressa henne ett löfte, att han den stundande natten skulle bli bättre. Och se: om natten, medan han sov, blev han "till synen och munnen färdig men intet till hörseln, varom han glömde isynnerhet bedja henne". Sedan en del vittnen intygat "allt så i sanning
hänt och skett vara", bekände Anna Eriksdotter, "det hon medelst sina konster haver Nils Jonsson samma olägenhet tillskyndat, för det han understundom visat sig något vidrig och änteligen därföre, att han nekade giva henne tobak".
 

Det onda hade hon skaffat på honom med djävulens hjälp. Hon bekände vidare, att "medan Nils Jonssons hustrus förra man levde", hade hon "trollat vargarne på deras får, som dem till största delen ihjälrivit". Anledningen hade varit den, att Anna vid ett besök "ej mera med sig hem bekommit
än en fårbog", och förtrollningen hade tillgått så, "att hon tillika med Hin Onde blåst i var sitt horn, då vargarne straxt voro tillstädes".
 

På närmare förfrågan, huru länge hon varit i den ondes tjänst, tillstod hon, att hon redan i sin tidiga ungdom blivit invigd däri av modern, som brukat smörja en kalv och på den fara upp genom skorstenen till satans samkväm. Även hennes fader, broder och två systrar voro "av samma fördömliga synd besmittade".
 

Men nu hade hon "på sin höga ålder kommit till sina grova synders känsla, som eljes hade kunnat henne uti det eviga fördärvet föra". Hon förklarade sig vara nöjd, vare sig överheten benådade henne eller läte henne, sig till välförtjänt straff, lida döden.
Om hennes uppförande efter häktningen meddelas i rättegångshandlingarna, att hon "mycket andäktig uti sina böner och åkallan varit".
 

Häradsrätten dömde gumman till döden. Men hovrätten hemställde till Kungl. Maj:t, att hon måtte "med livet benådas och med något annat straff, som närmast därtill kommer, avstraffas", alldenstund hon "är åldrig och minneslös" och "jämväl till en del berättar sådant, som icke annars än av förbländelser och i galna inbillningar kan bestå". Det ligger något särskilt upprörande däri, att den gamla det oaktat blev av Kungl. Maj:t dömd att undergå dödsstraffet.

Källa: SVENSKA FOLKETS UNDERBARA ÖDEN CARL GRIMBERG 1922.

Anna Eriksdotter (eller Anna Ersdotter), kallad Sotpackan, född 1624, död 15 juni 1704, var den sista människan som avrättades för häxeri i Sverige.

Anna, som bodde i Lista socken, hade sedan hon flyttat dit 1680 ansetts vara en häxa på grund av sin förmåga att stämma blod och sin goda hand med djur. Hon hade varit piga hos prästen och då hon avskedats sades hon ha trollat honom stum en dag då han skulle hålla sin predikan.