Gruvhanteringen har en lång tradition från järnåldern. En utveckling från myrmalmen på sjöbottnar till den storindustriella brytning av malmer i berg.
Tidigt på 1200-talet slog man sig tillsammans i s. k. bergslag för att bryta och förädla skilda malmmineral. Privilegiebrev för bergslag från 1200- och 1300-talen, utfärdade av konungarna och vittnar om hanteringens utbredning och om det intresse som visades denna näringsgren.
Silverproduktionen i Sala gruva under 1200-talet gav statsmakten inkomster liksom kopparutvinningen från Falu gruva. Under mitten och slutet av 1600-talet spelade gruvorna en betydande roll under vår stormaktstid. Under 1700-talet intog Sverige en framträdande plats i världens järnförsörjning. Järnhanteringen i Sverige utgjorde under stormaktstiden ca 33% av hela världsproduktionen.
Det är sällan tanken går till att Sörmland är en del av Bergslagen. Dock finns ett tjugotal större gruvor inom länet och en mångfald av mindre gruvor. Mindre gruvhålen finns bl.a i Skjulsta, Viptorp och i Torshälla. Dokumentationen kring gruvdriften är betydande fast de mindre gruvdrifterna kan ha glömts bort. Lista över gruvor i Sörmland.
Med malm menas i allmänhet ett sådant naturligt mineralaggregat, ur vilken en tung metall kan utvinnas. Järnmalmerna i Sverige består till huvuddelen av magnetit, en järn-syreförening med 72,4% järn i det rena mineralet, och järnglans eller blodsten, en järn-syreförening med 70 % järn. Sveriges andel i världens järnmalmsproduktion är nu ca 5 %. Under det att Sverige år 1750 producerade 150 000 ton järnmalm, uppgick produktionen för år 1957 till i runt tal 20 miljoner ton och år 2015 25 miljoner ton, främst från mellansvenska gruvor. Exporten utgjorde 1957 ca 17,5 miljoner ton. Numera är det underjordsbrytningen i Kiruna som står för merparten av produktionen. 2015 av världsproduktionen av järnmalm passande nog 2015 miljoner ton.
Förutom järnmalmerna finns i Sverige ett flertal andra malmer, varav sulfidmalmsgruppen är den viktigaste. Huvudmetallerna koppar, zink och bly förekommer i form av föreningar med svavel, och till gruppen räknas även den tekniskt viktiga svavelkisen liksom guld och silver, av vilka guldet mest följer koppar medan silvret följer bly och zink. Så gott som all producerad zinkmalm exporteras. Kopparkonsumtionen i Sverige utgjorde 1956 ca 70 000 ton. Av denna kvantitet importerades 52 000 ton, medan restkvantiteten levererades från Smältverket i Rönnskär av huvudsakligen svenska malmer.
Fossila bränslen i form av stenkol bröts i Skåne från mitten av 1700-talet fram till 1950 i en mängd av ca 300 000 ton per år. När järnvägen elektrifierades minskade behoven. Vid lergodstillverkning i Höganäs utvanns fram till 1976 årligen ca.12 000 ton kol som biprodukt
Gruvornas ovanjordsanläggning markeras av uppfordringsbyggnaden, oftast torn med höjder upp till 70 a 100 m över marken, samt anslutna anläggningar för malmens mekaniska rening, s. k. sovring och anrikning. Det lösbrutna berget förs först till krossverket.
Beroende av malmens renhet och art förs den krossade malmen därefter antingen till en första sovring med avskiljande av det grövre ofyndiga berget, gråberget, eller går den för vidare nedkrossning med styckemalm som slutprodukt eller malning i kul- eller stångkvarnar i ett anrikningsverk, där berget efter passerande av för varje malmtyp speciell anrikning renas till den mullformiga produkten slig. Vid sovring och anrikning av järnmalm får densamma passera roterande trummor med elektromagneter, som attraherar den magnetiskt lätt påverkbara magnetiten. Blodstenen kan till en viss del attraheras av starkmagnetiska apparater men separeras till sin huvuddel från gråbergskornen genom våtmekanisk sovring och anrikning, där den rena malmens högre specifika vikt möjliggör ett avskiljande av det ofyndiga godset. För uttagande av de i sulfidmalmerna ofta fint insprängda fyndiga mineralkornen används efter nedmalning flotationsmetoden, en flytprocess, där oljor och kemikalier tillsätts under skumbildning.
Enligt uppgift utgjorde Sveriges tillgångar av järnmalm år 1944 ca 220 miljoner ton i Mellansverige och ca 2 000 miljoner ton i norra Sverige. Till dessa mängder kommer en icke obetydlig del titanhaltiga järnmalmer.
