Bild från 1600-talets Fors

På 1600-talet kom färgen
Grått var den naturliga färgen fram till 1600-talet. Omålade timmerhus med tak av brädor eller träspån var legio för allmoge. Kyrkor och herrgårdar hade gråstensmurar. Grått som de material man tagit direkt från platsen, men för den skull inte enfärgat. Timrets färg kunde variera mellan tjärat brunsvart, gyllene kådrikt och torrt silverglänsande. Stenen skiftade i gult och rött, vitt och svart. Så såg Sverige ut under den tidigare historien.

Högreståndets gråstensbyggnader skulle uttrycka makt och började putsas och målas redan under medeltiden, medan de grå trähusen dominerade i städerna långt in på 1700-talet och på landsbygden fram till 1800-talets mitt.

Bilden av 1600-talets Fors var allt annat än färgglad.

Det exklusiva röda
Rött började som teglets färg. Ett exklusivt byggnadsmaterial, som från början bara användes till kyrkor, slott och riktigt påkostade privathus i städerna. Helst skulle teglet vara starkt rött med jämn färg, men verklighetens tegel levde sällan upp till de kraven. Då kunde man förbättra intrycket genom att måla hela tegelfasaden med rödfärg och återställa tegelkaraktären med ett linjerat "fogmönster" i vitt.

Mot de röda murarna stod ljusare detaljer: vitmålade nischer på medeltidskyrkorna, och hörnkedjor och fönsteromfattningar i gråaktig sandsten på vasatidens renässanspalats. 1672 stod Riddarhuset i Stockholm färdigt, och med sina rödfärgade tegelmurar och grå antikinspirerade sandstensdetaljer blev det en förebild för adelns sätesgårdar runt om i landet.

De var långt ifrån alltid byggda av tegel, men för att markera sin status målade man dem röda – som teglet – med stengråa detaljer och fönster gula som oljad ek. Som pigment använde man främst rödfärgspulver från Falu koppargruva, och bindemedlet var tjära eller, slamfärger, klister gjort på råg- eller vetemjöl. Den röda adelsgården blev till ett utropstecken på den grå landsbygden, långt från vår  föreställning om rött som allmogens färg.

Staden fick färg
Under 1700-talet omvandlades städerna från timmergrå till röda, ofta på initiativ av de styrande för att framhäva ortens välstånd genom att rödmåla boningshusen. Småningom kom uthus och ladugårdar bli rödfärgade. Först på 1800-tale blev rödfärgningen allmän. Nationalromantiska arkitekter lansera- de den röda stugan som en symbol för det typiskt svenska. Under resans gång hade förebildernas grå detaljer gjorts allt ljusare och till slut blivit till den röda stugans lika typiska vita knutar.

Verkighetsbild?

Vilken ståndpunkt ska intas mot ett tegeltak på en tvättstuga  som för övrigt är omålad?

Lustigbacke med torn och Brunsbacken framträder i sin nakenhet. Tunafors markeras med röda byggnader. Bilden beskriver ån före den av Rademacher  på 1660-talet företagna dämningen vid Strömsholmen som dränkte gårdar och de fem holmar som antyds på bilden. Kyrkogården intill Forskyrka kom delvis att läggas under vatten. Då likt nu var det att väga tillväxt mot naturen, och tillväxten segrade.