Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.