Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem
Att bli gammal har alltid inneburit ökade bekymmer. Det är inte bara den fysiska ohälsan, som bryter ned kroppskrafterna och minskar syn och hörselförmågan, och inte bara den andliga avtrubbningen, som stjäl minne och andra själsförmögenheter ifrån en. Det är också de ökade sorgerna, vilka rör bostad, försörjning och vård. Äldre blir i långt högre grad beroende av medmänniskors välvilja och tillsyn.
Under medeltiden var det i första hand släkten, som skulle svara för vården av de gamla. Saknades släkt, eller hade man bara fattiga eller ovilliga anhöriga, som varken kunde eller ville dela sin brödkaka med en - då återstod för den obemedlade gamla bara två möjligheter.
Antingen kunde han eller hon gripa till tiggarstaven och bettla sig fram från gård till gård, tills man inte orkade längre utan stupade och förblev liggande vid vägkanten. Eller att sökte sig till kyrkan, som var dåtidens stora, öppna famn, som omslöt både fattig, sjuk och åldring. Med sina allmosegillen, själagårdar och kloster bredde kyrkan ett nät över landet som hjälpte samhällets olycksbarn. Ägde åldringen något kapital i jord eller kontanter, så underlättade det givetvis intagandet i ett kloster. Man köpte sig in -- som en medeltida pensionär.
De medeltida kloster Strängnäs stifts var nio till antalet. Tre fanns i Närke: Riseberga nunnekloster i Edsbergs socken, karmeliternas munkkloster i Örebro och antoniternas munkkloster på Tiveden och sex låg i Södermanland. Munkklostret i Julita och nunneklostret i Vårfruberga i Fogdö var båda - liksom Riseberga - cistercienskloster och hade i enlighet med denna ordens traditioner byggts ute på landsbygden.
Tiggarmunkarna hade efter sina ordensregler sökt sig till städerna, dominikanerna till stiftsstaden Strängnäs, franciskanerna till Nyköping. Johanniterna med sin omfattande vård utav sjuka, däribland de spetälska, var att finna i Eskilstuna, där de tagit missionsbiskopens kyrka i arv. Det sistfödda, men i sina ordensregler strängaste av stiftets alla kloster, låg i Kärnbo socken. Det var det med stöd av landets mäktigaste män anlagda kartusianklostret Pax Marie. som i tidens längd skulle ge staden Mariefred dess namn.
I våra dagar är medellivslängden 75 år, under medeltiden var den bara 30. Många var orsakerna till gamla tiders korta livslängd. I det primitiva samhället fanns knappast någon läkarvård, och den som fanns var undermålig. Man levde under mycket ohygieniska förhållanden, framför allt gällde detta stadsborna, som trängde ihop sig på små ytor och med bara meterbreda gränder mellan husen. Där vräkte borgarna ut allt sitt avfall och sin orenlighet, som sällan forslades undan. Där bökade svinen i sällskap med ett oräkneligt antal råttor. Trots att man levde i naturahushållningens dagar, så led landsbygdens folk svårt av undernäring. Då oår inträffade svalt många ihjäl. Därtill kom pesten, som tid efter annan hemsökte landet och som mildrades först med svartråttans utrotning. Svårast var den pest, som gick under namnet Digerdöden, den stora döden och den svarta döden. På sin vandring från Kina mot väster kostade den 25 millioner människor livet i Europa. Man har beräknat, att Sverige före digerdöden, som nådde oss 1350, hade 650 000 invånare. Pesten drabbade en tredjedel av befolkningen, och det tog landet drygt halvannat sekel att ersätta denna förlust. Svårast led det andliga ståndet. Prästerna skyndade de döende till undsättning med sakramentet och sista smörjelsen och föll själva offer för sjukdomen. Det heter, att i Skara stift fanns det före digerdöden 500 präster, efteråt blott 34.
Ett gott exempel på hur det gick, då släkten brast i sina moraliska förpliktelser, ger ett brev från den gamle kyrkoherden Sven Pedersson i Vårdinge. Han tillskrev på Vårfruberga nunnors begäran 29/8 1446 stiftets biskop och domkapitel. I klostret hade en intagen kvinna avlidit, och klosterfolket fruktade, att hennes slakt skulle beröva dem de gårdar, som den avlidna och hennes man skänkt systrarna för vård på sin ålderdom. Ingen av kvinnans anhöriga hade velat "hålla, fordra och föda" henne i hennes änkestånd. Så hade hon "i sin stora nöd" blivit en klostrets gäst.
Att bli gammal har alltid inneburit ökade bekymmer. Det är inte bara den fysiska ohälsan, som bryter ned kroppskrafterna och minskar syn och hörselförmågan, och inte bara den andliga avtrubbningen, som stjäl minne och andra själsförmögenheter ifrån en. Det är också de ökade sorgerna, vilka rör bostad, försörjning och vård. Äldre blir i långt högre grad beroende av medmänniskors välvilja och tillsyn.
Under medeltiden var det i första hand släkten, som skulle svara för vården av de gamla. Saknades släkt, eller hade man bara fattiga eller ovilliga anhöriga, som varken kunde eller ville dela sin brödkaka med en - då återstod för den obemedlade gamla bara två möjligheter.
Antingen kunde han eller hon gripa till tiggarstaven och bettla sig fram från gård till gård, tills man inte orkade längre utan stupade och förblev liggande vid vägkanten. Eller att sökte sig till kyrkan, som var dåtidens stora, öppna famn, som omslöt både fattig, sjuk och åldring. Med sina allmosegillen, själagårdar och kloster bredde kyrkan ett nät över landet som hjälpte samhällets olycksbarn. Ägde åldringen något kapital i jord eller kontanter, så underlättade det givetvis intagandet i ett kloster. Man köpte sig in -- som en medeltida pensionär.
De medeltida kloster Strängnäs stifts var nio till antalet. Tre fanns i Närke: Riseberga nunnekloster i Edsbergs socken, karmeliternas munkkloster i Örebro och antoniternas munkkloster på Tiveden och sex låg i Södermanland. Munkklostret i Julita och nunneklostret i Vårfruberga i Fogdö var båda - liksom Riseberga - cistercienskloster och hade i enlighet med denna ordens traditioner byggts ute på landsbygden.
Tiggarmunkarna hade efter sina ordensregler sökt sig till städerna, dominikanerna till stiftsstaden Strängnäs, franciskanerna till Nyköping. Johanniterna med sin omfattande vård utav sjuka, däribland de spetälska, var att finna i Eskilstuna, där de tagit missionsbiskopens kyrka i arv. Det sistfödda, men i sina ordensregler strängaste av stiftets alla kloster, låg i Kärnbo socken. Det var det med stöd av landets mäktigaste män anlagda kartusianklostret Pax Marie. som i tidens längd skulle ge staden Mariefred dess namn.
I våra dagar är medellivslängden 75 år, under medeltiden var den bara 30. Många var orsakerna till gamla tiders korta livslängd. I det primitiva samhället fanns knappast någon läkarvård, och den som fanns var undermålig. Man levde under mycket ohygieniska förhållanden, framför allt gällde detta stadsborna, som trängde ihop sig på små ytor och med bara meterbreda gränder mellan husen. Där vräkte borgarna ut allt sitt avfall och sin orenlighet, som sällan forslades undan. Där bökade svinen i sällskap med ett oräkneligt antal råttor. Trots att man levde i naturahushållningens dagar, så led landsbygdens folk svårt av undernäring. Då oår inträffade svalt många ihjäl. Därtill kom pesten, som tid efter annan hemsökte landet och som mildrades först med svartråttans utrotning. Svårast var den pest, som gick under namnet Digerdöden, den stora döden och den svarta döden. På sin vandring från Kina mot väster kostade den 25 millioner människor livet i Europa. Man har beräknat, att Sverige före digerdöden, som nådde oss 1350, hade 650 000 invånare. Pesten drabbade en tredjedel av befolkningen, och det tog landet drygt halvannat sekel att ersätta denna förlust. Svårast led det andliga ståndet. Prästerna skyndade de döende till undsättning med sakramentet och sista smörjelsen och föll själva offer för sjukdomen. Det heter, att i Skara stift fanns det före digerdöden 500 präster, efteråt blott 34.
Ett gott exempel på hur det gick, då släkten brast i sina moraliska förpliktelser, ger ett brev från den gamle kyrkoherden Sven Pedersson i Vårdinge. Han tillskrev på Vårfruberga nunnors begäran 29/8 1446 stiftets biskop och domkapitel. I klostret hade en intagen kvinna avlidit, och klosterfolket fruktade, att hennes slakt skulle beröva dem de gårdar, som den avlidna och hennes man skänkt systrarna för vård på sin ålderdom. Ingen av kvinnans anhöriga hade velat "hålla, fordra och föda" henne i hennes änkestånd. Så hade hon "i sin stora nöd" blivit en klostrets gäst.
Uppgifterna om Ulvildis Rangvaldsdotter förråder, att en viss klassskillnad kunde råda även innanför klostermurarna. Detsamma kommer till synes i kontraktet mellan strängnäsborgaren Olof överskärare och Eskilstuna kloster 1446. Han gav bröderna sin gård i Strängnäs, men han förbehöll sig att få "gå till klostrets bord, där priaren och bröderna äta". Förmodligen fick han där till bordsgranne den Hemming Pedersson Hatt, som 1447 till johanniterna överlät jord i Kärrbo socken i Västmanland.
I överenskommelsen med munkarna ingick, att efter hans död skulle mässor läsas för hans och hans anhörigas "själarykt", "Gud till heder, Vår fru och Sankt Johannes döparen". Kontraktet lagfors 1454, och då omtalas uttryckligen, att Hatt skulle i klostret ha "föda till dödradaga". När man för några år sedan grävde ut klosterruinerna, fann man där hans grav och hans sigill. Att det senare var sönderbrutetvar alldeles i sin ordning. När en sigillägare dog, förstörde man sigillet, för att det inte skulle användas i bedrägligt syfte.
I Örebro hände 1495, att Matts skräddare och hans hustru Karin överenskom med de tretton karmeliterna att få bygga sig en stuga på klosterområdet "västan kyrkogården i hörnet intill allmänningen". Där skulle makarna få bo sin livstid ut, och sedan skulle stugan tillfalla munkarna.
Ett likartat fall är känt från Eskilstuna. På sin dödsbädd annandag jul 1469 testamenterade Nils Kuse till johanniterna all jord han ägde. Fem månader in på nästa år hyrde munkarna på livstid ut till en änka "den sal och trädgård, som herr Nils Kuse tillhörde, med tomten som ligger intill stugan".
Till de märkligare dokumenten i Närkes medeltidshistoria hör väpnaren Nisse Svenssons testamente, skrivet då han låg för döden i Riseberga kloster 30/4 1434. Han uppger sig själv vara "krank till min lekamen" men "av Guds nåd är jag till min sinn och samvete färdig och helbrägda". Att han var en from man behöver man näppeligen betvivla. Han omnämner ett tiotal präster och ihågkommer dem på olika sätt med testamentsgåvor. Han har tydligen varit medlem av två religiösa gillen, Vårfrugillet i Örebro och Sankt Olofsgillet i Askers socken. Han var välbevandrad i landskapets kyrkor och kände dess helgonbilder. Han testamenterade till dem, vilket plägade betyda, att man sörjde för att deras bilder och altaren underhölls och medel fanns för ljusen, som där borde brinna. Han talar om reliken av Sankta Catholica och bilderna av Vår Fru, Sankt Göran, Sankta Anna och Sankta Birgitta, den heliga jungfru Ingeborg och Madonnan på Segersjö gård. Han donerar till Själaaltaret i Örebro kyrka, där mässor lästes och ersättningen härför tillföll fattiga i staden. Givetvis ihågkom han det kloster, där han som bäst kämpade med döden. Jämte mycket, mycket annat fick nunnorna där hans boskap, fläsk och kött, mjöl och korn, hans silverbeslagna kniv, grytor, pannor och kittlar av koppar och mässing. Den gamla abbedissan liksom den unga ihågkommos båda med särskilda gåvor, den förra med Nisse Svenssons bäverskinnshandskar, den senare med hans bästa guldring och ett örngott. Johanniterna i Eskilstuna fick hans gråa häst.
Den med åren nedsatta synen kom i de dagar, då glasögonen inte var någon allmän handelsvara, för de äldre prästerna att betyda, att de blev urståndsatta att sköta sin tjänst. Vid det svaga skenet från osande talgljus och ett fåtal vaxljus kunde de inte läsa texterna. Kom därtill andra ålderdomens krämpor, så nödgades de ta sin Mats ur skolan och sökte sig då gärna in i ett kloster.
1446 sitt brev som "fordom kyrkoherde" från Eskilstuna. Uppenbarligen hade han då sin hemvist hos johanniterna. Det är tydligt att klostret i Sankt Eskils stad flitigt utnyttjades som "pensionärshem" av "olim pastores". En Hans, som varit kyrkoherde i Torpa i Västmanland, finner vi från 1495 som "intagen broder" i samma kloster. Samtidigt med att han lämnade Torpa skrev hans syster, rådmansänkan Katarina, in sig i Sankt Örjans gård och hospital i Stockholm. Det var en av kyrkans förnämare anstalter, som i vår tid skulle motsvaras av både sjukhus, ålderdoms- och pensionärshem. Den Narve, som återfinnes i Eskilstuna 1474, förmodar vi är identisk med förre kyrkoherden Narve Petri i Irsta i Västerås stift, den Anders Jönsson, som 1513-1518 tillhörde ordens prästbröder, hade förut varit verksam i Litslena församling i ärkestiftet.
En klosterstiftelse var som en hel by, en tätort i miniatyr, med en hop hus av olika slag, som flockade sig kring själva klosterbyggnaden med dess kyrka. Där var stall och ladugård, fårfålla och gethus, loge och lada, bostäder för syssloman och drängar. Uppgiften att Mariefreds kloster hade 400 kor säger oss en hel del! Så var där gästhus för dem, som vi här kallat "pensionärer". Som vi ovan omtalat rörde det sig om äkta par såväl som änklingar och änkor.
Där fanns också barn, som undervisades. Den heliga Birgitta satte 1341 sin dotter Ingeborg i Riseberga kloster "för att uppfostras i fromma seder", och 1360 omtalas en donation till samma kloster för en då in tagen "liten flicka".
Eskilstuna kloster hade sitt sjukhus och det ger en anledning påpeka, att åtskilliga munkar omtalas som läkekunniga, nunnorna var goda sjuksköterskor, och ute i klosterträdgårdarna frodades medicinalväxterna.
Åter till den gamle ärkebiskopen Jakob Ulfsson i Vårfruklostret i Mariefred. I början av november månad 1520 fick denne besök av en ung man, Gustaf Eriksson av ätten Vasa. Såsom släkting till Sten Sture tillhörde han ett annat politiskt parti än biskopen, som varit unionsvän och en Sturarnas motståndare. Den unge ädlingen sökte hos biskopen ''tröst och bad om ett gott råd, vad han skulle företaga".
Jakob Ulfsson rådde honom att underkasta sig kung Kristian och lovade att söka utverka lejd för honom. Gustaf Vasa stannade flera dagar i Mariefred men utan att låta sig övertalas. Under tiden kom budskapet om Stockholms blodbad. Peder Svart berättar i sin krönika: "Ärkebiskop Jacob var försoffat (domnad) och både blygdes vid det farliga rådet han honom givit hade, så att han icke heller visste (vad) han ytterligare "härtill säga skulle." Innan ett halvår förlupit var han död.
Det dramatiska mötet i Vårfruklostret fick ett efterspel i reformationen, då Mariefreds kloster var det första, som raderades ut. Som släkt med Sten Sture gjorde Gustaf Vasa anspråk på Gripsholm, och därmed hade den stora klosterdöden tagit sin början i vårt land.
En fråga inställer sig osökt och kräver svar: Vart tog alla godsen vägen, som skänkts till klostren under löften till givarna om vård till döddagar, gravar ute på kyrkogården och mässor "intill domen"? Mycket tog kungen hand om, mycket vände tillbaka till senfödda släktingar, som kunde påvisa arvsrätt. Ett enda exempel får här räcka för att visa hur det kunde gå till. Den 22/8 1530 kärade en Nils vid Arboga rådsturätt efter en tomt i staden. Hans mormor hade skänkt den till Tivedsbröderna, för att de skulle föda henne till döddagar. Men klostret stängdes och hennes försörjning upphörde. Domboken meddelar lapidariskt (ordknappt): "Så sade vi honom tomten till."
I hela 400 år rådde klosterförbud i vårt land. Först i våra dagar har detta brott mot religionsfriheten blivit hävt. I samband därmed har skett något, som reformationstidens människor knappast trott skulle bli möjligt. Det har växt fram klosterstiftelser på luthersk grund, vilka i evangelisk anda vill bära de andliga värdena vidare, som vårdades så ömt av de katolska klostren, då dessa rätt besinnade sig på sin uppgift.
Källa: Magnus Collmar Sörmlandsbygden 1976
