Baltiska staterna 100 år

Estland, Lettland, Litauen har under tiden efter att första världskriget stillestånd inträffat utsatts 

för krigshandlingar både från den blivande sovjetstaten och från balttyskar/Tyskland.  Länderna förde

för 100 år sedan en frihetskamp som sluta med självständighet 1920 med freden i Tartu.

Andra världskriget medförde att länderna efter tre ockupationer  omväxlande var del av sovjet, Tyskland och sovjet. Under hela perioden kom flyktingar att lämna länderna. Det uppskattas att till ESKILSTUNA kom under 1940 talet 2000 ester 200 letter och 50 från litauer. Förutom andra flyktinggrupper blev esterna ett dominerande inslag i den monistiska svenska kulturen. Samhället hade svårt att ta till sig gruppen trotts att den kulturellt och religiöst var likartad den svenska.

Svensk kungar hade tidigare härjat i Estland och Livland (1/2 tillföll Estland 1/2 Lettland) och efterlämnat sig folkbokföring och skolsystem. De balter som kom var till stora delar högutbildade till en grad som stark stod i kontrast till utbildningsnivån i Sverige. Detta ansågs som ett problem då det var föga värt att sända ut professorer att hugga ved som var en enkel syssla många flyktingar tilldelades.

Historien var dock att Balterna var arbetsamma och bidrog på ett utmärkt sätt till den svenska nationen.

Det är detta år 75 år sedan den stora flykten inträffade mellan september och oktober 1944. Skälet för många att fly var att "de var rädda för ryssen". Skräcken för vad de fått uppleva 1939 till 1941 under den första sovjetiska ockupation var att riskera livet för en flykt över havet i urusla småbåtar var bättre än att stanna. Det kom ca 600 båtar till Sverige. Båtarna konfiskerades av Sverige och sändes åter till sovjet.

Sovjet ställde krav att tidigare sovjetmedborgare skulle återsändas. I de svenska lägren tilläts Stalins utsända att propagera bland flyktingarna att återvända. Idag kallas sådant spioneri men värderingarna var 1944 annorlunda. Sveriges Riksdag tog beslut under kommunisternas högljudda brandtal att Balterna skulle sändas åter till sovjet. Ett beslut som aldrig verkställdes efter den opinion som 1945 efter baltutlämningen växte sig stark. Riksdagsbeslutet lede till en vidare flykt för många balter. En betydande del av esterna i Torshälla och Eskilstuna flydde vidare. Ett känt exempel är minsveparen Walnut http://walnutship1948.ca/ byggd för 18 mans besättning men ombyggd i Göteborg för 347 flyktingar med slutstation Halifax i Kanada.

Esterna  och balterna har under 2017 till 2020 anledning att minnas det som hände 100 år tillbaka i tiden och i september 2019 uppmärksamma att det är 75 år sedan den stora flykten.

Om flyktingbåtar finna att läsa  https://www.facebook.com/groups/2167414400178142/

Lagerhus Najaden 7

 "Asplunds lagerhus"

I början av 1900-talet var inte livsmedelsförsörjningen stabil i Sverige. Varken produktion eller lagerhållning matchade den växande befolkningen. Oavsett politisk hemvist från ytterligt konservativ höger till stridbar yttre vänster plågades Sveriges styrande av samma frågor när år 1917 gick in. 

– Hur får vi ens de allra nödvändigaste matvarorna att räcka till befolkningen?

– Vad blir konsekvenserna om vi misslyckas?

Det hjälpte föga att riksdagen gav statsminister Hammarskjöld, eller Hungersköld som han kallades i folkmun, en så rungande politisk örfil att han avgick på våren. Demonstrerande kvinnor, som förtvivlat försökte få de ynka brödransonerna att räcka till familjen, hungerkravaller som närmast hade en revolutionär stämning rapporterades.

Militär sattes in, som på Seskarö. Den än så länge trots allt rätt beskedliga ryska revolutionen i mars månad konkretiserades tanken att makt kunde nås på annat sätt än i val. Första världskriget gjorde situationen akut, med bland annat hungersupplopp runt om i landet, så även i Eskilstuna den 23/4 1917.

Kungl. Lagerhusbyggnadskommissionen tillsattes i juni 1917, med Carl Forsell som ordförande. Kommitténs arbete resulterade i att fryshus för lagring av livsmedel byggdes i Hallsberg och Malmö. Men också spannmålslager. Under tiden arbetade Statens lager- och kylhuskommitté med sina förslag för att säkra kvalitén på spannmål och kött.

Beträffande spannmålen konstaterade man att årsväxt och bärgningstillfällen kunde man inte påverka. Däremot kunde man säkra att betydande kvantiteter kunde torkas och därmed räddas från skador. Den som löste problemet med spannmålsmagasinen var en mycket begåvad ingenjör Carl Forsell, som ingick i kommittén. Han föreslog en kvadratisk lagerbyggnad, 20 x 20 meter i sex plan jämte bottenplan. Vid sidan ett hus för maskineri.

Poängen var att spannmålen uppfordrades till översta våningen och sedan med jämna intervall fick av sin egen tyngd strila ned genom små hål till underliggande våning för att luftas. Synnerligen energisparande. Genom att spannmålen låg relativt tunt på respektive våningsplan utsattes väggarna inte för något tryck och kunde därigenom bestå av trä i relativt klena dimensioner.

Kostnaden för ett dylikt magasin om 4 000 ton ställer sig enligt nedanstående. --Använda à-priser Trä (6,4 tum till 1,6 tum - 5 tum) inlagt i konstruktionen 2,30 - 3,40 kronor per kubikfot. Bult 800 kr per ton, betong 50 kr per kubikmeter, formar 4 kr per kubikmeter, schakt 4 kr per kubikmeter.

Lagerhus Vara, PDF

Tomt 10 000 kr

Byggnad

Tillfartsvägar o dyl 5 000 kr

Stomme 80 550

Ytterväggar 16 300

Tak 6 950

Golv i bottenvåningen 3 200

Kajer 2 200

Maskinhus 15 000

Övrigt och oförutsett 40 800

Kommittén betonar att den arkitektoniska utformningen måste underkasta sig konstruktionen. Den yttre arkitekturen av lagerhuset kan framdeles utformas. "Någon ändring i plananordningen, som helt dikterats av maskinella hänsyn,kan icke ske av estetiska skäl. Däremot medgiver det förslagna byggnadssättet, som på billigaste sätt befriar ytterskalet från sidotryck, full frihet, antingen på på lämpligt sätt dekorera brädväggarna eller ock uppmura ett tunt skal av tegel runt byggnaden. Arkitekten Gunnar Asplund löste detta på ett lysande sätt

RASKT ARBETE I REGERING OCH RIKSDAG

Lagerhus Hallsberg. Interiör bilder

När den 1916 tillsatta kommissionen blivit klar med sitt arbete 11 maj 1917 gick det raskt undan. Regeringen Schwartz avlämnade en proposition i ärendet 22 maj. 25 maj hanterades ärendet i jordbruksutskottet och 6 juni fattade riksdagen sitt beslut om medel till lagerhus och kylhus.



Statsrådet Dahlberg som föredrog ärendet i regeringen angav tonen genom att visserligen i vederbörlig ordning redovisa remissyttranden med vissa särintressen, men lämna dem därhän. Regeringen föreslog en klumpsumma på 8 miljoner ur 1918 årsbudget med möjlighet att ta ut förskott 1917. Fördelningen mellan lagerhus och kylhus lämnades därhän 1917-1919 uppförde så staten nio stycken lagerhus för beredskapslagring av spannmål, på olika håll i landet. Eslöv, Tommelilla, Östra Klagstorp, Åstorp, Eskilstuna, Linköping, Roma, Vara och Hallsberg. Lagren skulle trygga försörjningen i kristid.

Lagren placerades centralt i de stora odlingsområdena. Infrastruktur spelade också in. Närhet till järnväg hade betydelse. Lagerhusen ansågs enorma när de byggdes. Åtta av husen byggdes för en lagringskapacitet på 4 000 ton, det i Vara blev större, en våning till och 5 000 ton.

Det låter mycket. Det har dock hänt en hel del med både produktion och lagringskapacitet av spannmål i Sverige. Som exempel kan nämnas att enbart Lantmännens silo i Kumla rymmer 30 000 ton.

Gunnar Asplunds ritning till lagerhuset i Vara, fasad mot järnvägen, daterad 1917.
Konstruktion, mått m.m. hade då redan fastställts av Carl Forssell. Från Arkitektur 1918.

Lagerhuset i Vara, Gunnar Asplunds ritning till sektion och fasad mot NV
samt plan av vån. 1 t.o.m. 6. Från Arkitektur 1918.

Detalj av foto  Oskar Bladh, tidigt 1930-talet.

1918 var alla nio lagerhusen färdigbyggda, och kommissionen överlämnade dem till Lagerhus- och fryshusstyrelsen. Beroende på oroligheter på arbetsmarknaden blev något enstaka bygge inte helt färdigställt förrän ett stycke in på 1919. Husen uppfördes efter i stort sett samma ritningar, endast Eskilstuna, som var det minsta, baserades på en något annorlunda princip. Eskilstuna rymde 2 000 ton medan övriga var avsedda för 4 000 ton spannmål, förutom Varas som byggdes något större än de övriga och rymde 5 000 ton.

Lagerhuset Eskilstuna 1930-tal.

Lagerhuset i Eskilstuna byggdes annorlunda, de andra blev identiska, i trä. De ritades av Carl Forsell och Erik Hubendick, professorer på KTH, kungliga tekniska högskolan, som för lagerhusen uppfann och patenterade en helt unik konstruktion. Denna utgörs av ett stort antal likadana sparrar som med hjälp av reffelbrickor bultats samman till pelare och bjälklagsbalkar av skilda storlekar. Dessa bär byggnaden vilket gör att ytterväggarna endast bär sin egenvikt. Till skillnad från tidigare spannmålslagerhus fanns i de nio statliga en betydande nyhet, nämligen ett elevatorsystem som tillsammans med reglerbara öppningar i våningsbjälklagen gjorde att säden automatiskt kunde luftas. I princip fungerade lagerhusen som en kombination av ett konventionellt planbottenmagasin och en modern form av kornskruv. Således undveks den tidsödande omskottningen för att hålla säden torr. 

Professorerna fick dock inte ansvara för husens fasad och utsmyckning. Det uppdraget gick till arkitekten Gunnar Asplund. Även om den arkitektoniska utformningen underkastades funktionen/konstruktionen så fanns här utrymme för fasadens gestaltning och det var här som Gunnar Asplund inkallades som ”arkitektonisk medhjälpare”. Han hade vid den här tiden vunnit flera arkitekttävlingar, men var i början av sin karriär och en av hans främsta inspirationskällor var italiensk romansk- och renässansarkitektur. Han är mest känd för att ha ritat Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården i Stockholm, en av våra allra mes kända arkitekter. Visst, Asplunds medverkan vid byggnadernas yttre gestaltning var betydelsefull, men glöm inte ingenjörernas roll. Att benämna dessa byggnader som enbart Asplunds lagerhus är förståeligt med tanke på hans ryktbarhet.

Lagerhusen nyttjades fram till slutet av 1970-talet. Redan då var de omoderna med dålig kapacitet. De stora betongsilorna man började bygga efter andra världskriget hade helt tagit över spannmålslagringen i Sverige Lagerhuset, Roma brann ner på 1970-talet. Lagerhuset, Eskilstuna revs på 1980-talet. Det i Linköping brann ner på 1990-talet. Östra Klagstorp revs i början av 1990-talet, Åstorp revs 1999 och Tomelilla 2000 medan Hallsberg brann 4 november 2011 och revs 2013.  Återstår då endast Eslöv och Vara.

Lagerhuset i Eslöv, stod under många år och förföll. Expansionen i Öresundsregionen har dock gjort läget attraktivt. 1997 byggde företaget Midroc om huset till lägenheter. Det inhyser i dag 31 attraktiva bostadsrätter, med hissnande utsikt över Skånes slätter. Det är även Sveriges allra högsta bostadshus i trä.

Lagerhuset i Vara är det enda som är i drift av de nio statliga lagerhusen. År 1930 bildades Varaslättens Lagerhus ekonomisk förening som till en början hyrde Lagerhuset av Lagerhus och fryshusstyrelsen för att 1933 köpa det. 1933-34 utökades anläggningen med de första silotornen i armerad betong. År 2004 bestod det av drygt 80 silos och en lagringskapacitet av omkring 100.000 ton spannmål. Det ursprungliga lagerhuset från 1918 används idag som reservlager. År 2003 q-märktes lagerhuset i Vara kommuns detaljplan.

Vid Norra hamn byggdes ett av statens lagerhus.

"Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4. 
I Nr 4. 

Lagerhuset Najaden 7,  Dale 1927

Bild: Oskar Bladh, E-a Stadsmuseum

Ankom till riksdagens kansli den 6 februari 1935 kl. 1 e. m. Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av statens spannmålslagerhus i Eskilstuna. (2:a avd.) l en den 21 december 1934 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 9, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att tomten nr 7 i kvarteret Najaden i Eskilstuna med därå uppfört spannmålslagerhus och övriga anläggningar må försäljas till Sörmländska lantmännens centralförening u. p. a. för en köpeskilling av 50,000 kronor och under i huvudsak de villkor i övrigt, som äro intagna i ett i statsrådsprotokollet omförmält köpekontrakt den 8 maj 1934; skolande köpeskillingen inlevereras till riksgäldskontoret. Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till statsrådsprotokollet. Framställningen föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet hemställer därför, att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.

Lagerhuset med tillbyggd betongsilo från 1940.

  
Stockholm den 5 februari 1935. 
På jordbruksutskottets vägnar: C. J. JOHANSSON. 
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit: från första kammaren: herrar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Tjältgren, Granath, Bengtsson, Elof Andersson och Sanne; samt  från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Gustafson i Vimmerby, Olsson i Rödningsberg, Gustafson i Kasenberg. Björk i Tryde, Liutberg och Osberg. Bihang till riksdagens protokoll 19.75. 10 samt. Nr 4-10. "

Lagerhuset i Eskilstuna var det minsta av de nio. Från början saknades brygga och utlastning till båtar. Norra hamn och utmatningen av säd till båtarna byggdes efter lantmännens köp 1935. Den löper över vägen och järnvägsspåret  till bryggan. Idag skvallrar endast några kvarlämnade betongklumpar om den forna utlastningshamnen och järnvägsspåret har förvandlats till cykelbana.

Lagerhus 1950-talet, sett från bilskrot över ån.

Lagerhuset rivs på 1980-talet och verkar inte lämnat några betydande spår i Eskilstunas historia.  Dock kan det vara att påpeka att Eskilstunas hungriga arbetare kunnat tända den revolutionära fackla som makthavarna fruktade, vilket skulle förhindras med lagerhuset. 
I Uppsala landsarkiv finns 8 volymer arkiv från statens lagerhus i Eskilstuna bevarade. 1919-22.  

Den 30 meter höga och 5.000 ton tunga betongsilon från 1940 uppfört närmare ån rivs 2007. Vid Rivning återvinns 1.000 ton stål och metaller.