Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

onsdag 20 juni 2012

Orsaken utanförskap

Första maj 2012 med konfrontation och kollektivt utövade våldsamheter mellan polis och demonstranter är inget nytt. I Eskilstuna hände det även 1937. 

Under höstmarknaden oktober 1937 ledde polisens ingripande gentemot alkoholförtäringen vid stadens tivoliplats, med anhållandet av en ung berusad grovarbetare som den utlösande faktorn, till stora och högljudda demonstrationer på Fristadstorget.
Senare samma kväll gjordes vidare försök från demonstranternas sida att med våld frita alla höstmarknadens anhållna fyllerister genom att storma polisstationen. Endast polisens försvar av ingången hindrade den uppretade folksamlingen från att tränga in. När sedan poliskommissarie Hugo Hofvander knuffades omkull och blev allvarligt skadad under ett försök att tala folksamlingen tillrätta svarade polisen med att göra chock med dragna sablar över Fristadstorget och skingrade på så sätt demonstrationerna med 5.000 personer utanför häktet i stadshuset. Det var vidare kollektivt utförda våldsamheter som det politiska ledaretablissemanget i den socialdemokratiskt styrda industristaden hade mycket svårt att förklara, eller bortförklara på annat sätt än att det varit marknadsbesökare från den omgivande landsbygden och tillresta ungdomsligister från Stockholm som agerat våldsamt, inte stadens egen skötsamt disciplinerade arbetarbefolkning.
I tidningarna gjordes en stor poäng av den inflyttning från landsbygd till stad som ägt rum under mellankrigstidens högkonjunktur, och hur dessa inflyttade bönder inte lärt sig att hantera alkohol på ett lika ansvarsfullt sätt som stadens inhemska arbetarbefolkning. Invandrade landsbygdsbor, marknadsbesökare från den omgivande landsbygden, och tillresta så kallade ungdomsligister från Stockholm utmålades således i tidningarna och i politiska uttalanden som de huvudsakliga våldsverkarna. Det senare trots att alla utom en av dem som efteråt i Eskilstuna rådhusrätt åtalades och dömdes till böter eller fängelse för delaktighet i de inträffade kollektivt utövade våldsamheterna var arbetare från staden.41
Inte desto mindre är det tydligt att den svenska arbetarhistoriska forskningen, i den mån våldsamma konflikter över huvud taget har uppmärksammats, allt som oftast tenderat att skriva in sig i teleologin.42
Det senare gäller i allra högsta grad den i inledningen omnämnda forskningen kring arbetarkultur – från 1840-talets ”egensinniga” hantverkare till 1940-talets ”skötsamma” arbetare – som alltsedan slutet av 1980- och början av 1990-talet kommit att dominera den kulturhistoriskt inriktade arbetarhistoriska forskningen i Sverige.43
41 Stefan Nyzell, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: Reflektioner kring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av sociala protester i mellankrigstidens Sverige”, Nils Andersson, Lars Berggren & Mats Greiff, Sociala konflikter och kulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004, s 76-99. Se även: Stefan Nyzell, Egensinnets stad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937, opublicerat manuskript.
42 Se exempelvis: Cederqvist, 1980; Johansson, 1982; Andræ, 1998.
43 Se exempelvis Magnusson, 1988; Ambjörnsson, 1998; Franzén, 1992; Skarin-Frykman, 1990; Horgby, 1993; Lindqvist, 1994; Billing & Stigendal,

Källa: Stefan Nyzell
”Striden ägde rum i Malmö” Möllevångskravallerna 1926. En studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige 1994.
Historiskt var det fram till första världskriget fri invandring till Sverige. Något som Socialdemokraterna i Malmö 1904 uppmärksammade och krävde "Sverige åt svenskarna", slagord som andra grupper återanvänt. När det var svårt för Sverige att försörja sin egen befolkning och en betydande utvandring ägde rum var det helt legitimt för arbetarrörelsen, trotts en minimal invandring, skriva pettitioner och ställa krav på "Sverige åt svenskarna".
Vad ska personer kallas om de i dag skulle använda Per Albin Hanssons uttalande ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”. Från ett tal vid ett socialdemokratiskt valmöte 1924.

Som alla andra stater i Europa införde också Sverige från mitten av 30-talet en rad nya lagar som gällde flyktingar. I en lag från 1937 påstås det att man inte hade rätt att neka ta emot en utlänning som på politiska grunder flytt till Sverige och inte heller fick man utlämna honom till land där han inte var säkrad mot utlämning. Kompletteringar av lagen följde år 1939 och 1940. Lagen som inrättades 1943 medförde beslutet att man fick placera flyktingar i läger då han misstänktes för att bedriva politisk verksamhet som kunde vara skadlig för riket (SOU 1943: 36, se Kangro 1976: 43). Detta hade skett före massinvasionen av baltiska flyktingar i september 1944.
Den svenska regeringen utsattes för prövningar vid mottagandet av flyktingar när judiska flyktingarna kom från Hitlers Tyskland. Sverige införde inskränkningar eftersom man fruktade en stor invasion (Svanberg och Tyden 1997: 40).
Frånsett regeringens humana och förstående politik gentemot flyktingar i allmänhet, förorsakade Sveriges egen situation störningar genom det nära grannskapet till diktaturen i öster samt de jure erkännanden av Sovjetunionens anektering av baltstaterna. Som en logisk följd räknades de före detta baltiska medborgare som lämnat sina hemländer efter den 5 augusti 1940, som medborgare i Sovjetunionen (Kangro 1976:43 f.).
I vänsterpressen framställdes baltflyktingarna ofta som konkurrenter om arbetstillfällen. Baltflyktingarna som begrepp bestod av en heterogen grupp av ester, svenskar, ingermanländare, letter, finnar, ryssar och tyskar. Egentligen var arbetsmarknadsmässiga omständigheter i Sverige goda eftersom man hade undgått lindrigast i Europa från krigets härjningar (Kangro 1976:52). Det rådde brist på arbetskraft i skogsbruket och lantbruksarbetet. Med tanke på det att de estniska flyktingarna utgjorde en akademiskt utbildad arbetskraft (i motsats till vad man allmänt tror) (Reinans 1993:143) var inlemmandet av esterna i det svenska näringslivet gynnsam för Sverige. Det uppstod inga nämnvärda problem med baltflyktingar trots att svårigheter inte saknades när en så stor gupp människor med små eller inga kunskaper i svenska (förutom svenskarna), skulle vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Detta berodde dels på flyktinggruppens arbetsvilliga inställning, dels på det gynnsamma läget på arbetsmarknaden. Trots allt fanns det en kategori flyktingar som vållade problem - de intellektuella (Kangro 1976: 55).
De politiska ledningarna i Baltikum hade försökt att genom kompromisser skaffa sig en framtid i Sovjets närhet. Man hade tvingats upplåta baser, men snart visade det sig att de fungerade som den trojanska hästen. Alla avtal bröts, och under militärt hot och bevakade av soldater tvingades parlamenten att ”ansöka” om ländernas upptagande i Sovjetunionen. 
Omedelbart efter anslutningen 1940 inleddes arresteringar som drabbade politiker, affärsmän, militärer och välbärgade bönder. 7.000 människor arresterades i denna våg uppåt 2.000 sköts omgående, huvuddelen dog i fångenskap.
Boskapsvagnar till Gulag
Snart fick de anslutna folken erfara vad det innebar att höra till Sovjet. Natten till 14 juni 1941 greps i Estland 11.000 män, kvinnor och barn. Från Lettland deporterades 15.000, från Litauen 30.000. Aktionen hade varit omöjlig utan inhemska angivare. Här faller en mörk skugga över de lokala kommunistiska partierna. De gripna fördes i förseglade boskapsvagnar bort till Sibirien. Bland historiska dokument från den tiden finns en fraktsedel från det estniska järnvägen. Som ”varans namn” anges: Människor. Flertalet återkom aldrig.  

Vid årsskiftet 1944/45 fanns det i Sverige, förutom de 30.000 balterna, kvar drygt 1.500 av 4.000 sovjetryska flyktingar, därav närmare 1.100 ingermanländare. Moskva ville på egen hand söka upp och bearbeta var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Regeringen fortsatte sitt flyktingpolitiska balansnummer och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med en namn och adresslista på ungefär hälften (784 personer) av de kvarvarande flyktingarna.
Med svenska regeringens goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige 1945 och bearbetade de flyktingar som ”listats” av den svenska regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.
Erik Bexelius på Statens utlänningskommission undertecknade en skrivelse, där det bl.a. heter: ”… försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet få under inga omständigheter förekomma…” Den gången kunde man veta i stort sett allt som fanns att veta om Gulag. För den som upplevt 14 juni 1941 måste Bexelius skrivelse framstått som  cynism.

Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder sökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Ryssarna drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro att de var tvungna att återvända till Sovjet.

De sovjetiska övertrampen fick regeringen att protestera och kräva bättring. Men det var för sent. Resultatet av den ambulerande sovjetiska övertalningskampanjen blev att närmare en fjärdedel av de på listan medtagna flyktingarna valde att resa åter.

De återvändandes öde blev okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil.

Mer än hälften av de 4.000 sovjetryska flyktingarna skickades tillbaka. De blev offer för en flyktingpolitik som i skuggan av den nya stormaktsdiktaturen i öster underordnades utrikes kompromisspolitik; en påminnelse om att världskriget förvisso slutade med totalt nederlag för nazismen, men bara en halv seger för demokratin. Kriget hade förvandlat Stalins totalitära kommuniststat till en supermakt som inte kunde behandlas hur som helst. 
Källa: Kenth Olsson, historiker och författare.
Flykten från den osäkra tillvaron under 1940-talet och 1950-talet i Sverige med oro om utvisning går vidare för Balterna. Nu tilläts inte människor åka reguljärt till USA eller Kanada. Den som ej fick visum reste med egna båtar och kom då att bli mottagna som flyktingar från Sverige.  1948 lämnade en grupp Sverige och flera grupper kom att följa därefter, Minsveparen Walnut inredd för en besättning på 18 personer tog 347 personer till Kanada. Ett flertal Ester som arbetat i Eskilstuna fortsatte fly med båtar mot Amerika, en familj reste i en mindre öppen motorbåt över Atlanten.
På 1950- och 60-talet återvände nästan 20.000 människor till Estland från lägren i Gulag dit de hade förts mellan 1941 - 1953. De levde med sina minnen och berättelser mitt ibland oss. Det fanns och finns många människor som upplevt Stalins fångläger.  Källa: Toomas Hiio, Ordförande Estlands internationella historiekommission.
Fortfarande på 1960-talet talades om Sverige som ett land med en homogen befolkning. 
”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”
Tage Erlander 1965, f d svensk statsminister och socialdemokrat.”
Sveriges utrikesminister Sten Andersson (S) visade på en betydande brist på historiekunskap när han i Tallinn 1991 gjorde ett skandalöst uttalande då han förnekade att Estland var ockuperat. Lyckligtvis återfick Estland, efter tre ockupationer, sin självständighet efter 52 år av ockupation den 21 augusti 1991.

Sovjets välkomst, Viborg 1944




1998 tog Estlands president Lennart Meri initiativet till en internationell kommission för att undersöka brott mot mänskligheten (www.historycommission.ee), som under ordförandeskap av den finländske diplomaten Max Jakobson skulle tränga bakom myterna. Rapporter om de tre ockupationerna av Estland 1941-1944. Även Finland har en historiekommission för att få fram sanningen bakom tidigare tabu-frågor som utlämningen av 55.000 ingermanlänningar till Sovjet och judar till Tyskland samt den stora dödligheten bland de sovjetiska krigsfångarna. 
Förintelsen har fått stor uppmärksamhet medan Sovjets större förbrytelser förringas. Det är ju segraren som skriver historien och då blir mord i kommunismens namn rumsrena medan förlorarna tyskarnas dåd blir noggrant rannsakade. Sovjet/Ryssland och kommunismen har ännu inte erkänt sina dåd utan dagens ledare i Ryssland fortsätter förneka det uppenbara. Redan innan Sofi Oksanen givit ut sin bok Utrensning 2008/10 som beskriver det Sovjetiska förtrycket i Estland, kom det protester från Ryssland med motivering att boken var antirysk.
En historisk bakgrund till flykten hjälper till att tolka och möjligt förstå betydelsen av vad metaforer kunde innehålla vad det gäller framställningen av bilden av baltflyktingarna i media. Efter att skaror av flyktingar kommit till Eskilstuna under 1940-talet var de lokala tongångarna grundade på argument som att de tar våra jobb, förstör ackorden begår brott. Lösningen var enkel, sänd hem dem. Dvs Sverige var till för svenskar. Då är det viktigt att hålla i minnet att invandringen under några år på 1940-talet var en rännil av vad som sker vart år sedan 1950-talet.
När det gällde föreningsrätten för invandrare fick de inte bilda föreningar utan tillstånd. För en del innebar det att det bildades sektioner inom befintliga föreningar där KFUM, IOGT och frikyrkor kan nämnas. Denna lagstiftning upphävdes inte förrän sent in på 1960-talet. Fackföreningar med sin röda flagga var för många svårt att känna gemenskap med. Dock om flertalet förstå nyttan med att ansluta sig.

Sverige ska vara mångkulturellt. När balter och finnar kom till Eskilstuna var de en lätt identifierbar grupp. De hade i stor utsträckning samma traditioner som svenskarna men talande ett annat språk. Ändå blev de hårt åtgångna av den svenska majoriteten. Ett tecken var när Alar Kuutmann, som representerar Mångkultur i Sörmland, på konferensen Erkänd december 2004 i ett anförande hävdade att det var en personlig revansch för medlemmarna i den  finskättade i gruppen Kent när de nått framgång. Som invandrare är man tvungen att lyckas.
Första maj 2012 ägde Svenskarnas Partis demonstration rum i Eskilstuna under rubriker av kravaller. Kravallerna vid detta tillfälle utlöstes inte av demonstranter med tillstånd utan av motdemonstranter med skiftande bakgrund och motiv. Begrepp som tillresta Stockholmare, ungdomsligister, yrkesdemonstranter och allmänna vänsterlegister används. Grupperingar som hävdar svenskarnas rätt kallas extremer då de står för försvaret av det tidigare omhuldade folkhemmet.
Eskilstuna har 2012 över 100 kulturer och språk. Det är inte längre möjligt att ha en klar bild av invandrare. Talet om det växande utanförskapet är lätt att förstå utifrån detta. Ingen behärskar 100 språk eller förstår 100 kulturer! Det är i detta sammanhang viktigt att se skillnaden mellan vad en person tänker och vad man får yttra. Sverige har på något sätt blivit landet där flyktingfrågan inte får yppas och den som gör det är med automatik att betrakta som rasist.
108 år efter att det krävdes att Sverige skulle vara till för svenskarna är det inte längre tillåtet att hävda att Sverige är ett land för svenskar utan det ska vara ett land som gått från lokala fyllekravaller till ett land för mångkultur och utanförskap.
Utan utanförskap kan det inte finnas politik.
Without alienation, there can be no politics.
Arthur Miller (1915-2003)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar