Södermanland

En historisk återblick!

Viking

Fursten

Friherre, gods, Eskilstuna Slott, Sundbyholms Slott, Fiholm, Rinkesta,  Täckhammar, Stora Sundby, Familjen Klingspor. 

Hamnen och vågen i Torshälla

1856 Statistik

1905 Statistik

Med mössan i hand

Järnframställning i landskapet Södermanland

Sörmländsk järnhantering har en lång historia som har rötter till den allra äldsta  järnhanteringen i Sverige och Europa. Vid Ligna i Överjärna finns arkeologiska lämningar av en  järnframställningsplats som brukades under sen  bronsålder och tidig järnålder 600-500-talen f.Kr.

I bakspegeln ses vi bevis på att många betydande innovationer inom järnhanteringen uppstod först i Södermanland och spreds vidare, där de under lång tid hade en betydande tillämpning. Främst introduktionen av vallonmasugnen där den första byggdes i Öllösa, Gnesta 1633.

Åkers Styckebruk var  en tid Europas största producenter av gjutna järnkanoner och där utvecklades tekniken att gjuta kanoner.

En betydande innovation i industrialiseringens historia i Europa kan ha skett i Sörmland under 1100- och 1200-talen. Det var masugnen och de vattendrivna bälgarna. Lämningar har  påträffats vid Kalkbro utanför Åkers Styckebruk  daterad till 1200-talet. Betydelsen av masugnen kom  senare att lyfta järnhanteringen i de mellansvenska bergslagerna, sörmländska, samt senare över över världen.

Den äldsta järnhanteringen i Sverige tidigast under 600- eller 500-talet f.Kr.  Det var i samband med att man började att utvinna järn ur malm, som människorna började att nyttja metaller. Med järnet fanns tillgång till en metall som finns i överflöd över hela jorden.

I Sverige har man tillverkat järn efter i princip två metoder, vilka man brukar kalla direkt respektive indirekt järnframställning. Skillnaden handlar om att tillverka smidbart järn direkt, eller indirekt genom att man först tillverkar tackjärn med hög kolhalt och sedan färskar tackjärnet till smides bart järn genom att sänka kolhalten. För den indirekta järnframställningen krävs masugnar som dateras till senare delen av 1100-talet. Färskning innebar att järnet upphettades i en härd till en degig glödande massa som bearbetades i en hammare för att slutligen smidas ut till stänger, s.k. smidbart stångjärn.
Den direkta framställningen  sker i blästerugnar. Den enda i dag kända metoden för att tillverka järn under förhistorisk tid i Europa. Metoden levde kvar till mitten av 1800-talet.

Råvaran till bläster ugnarna var olika typer av sjö- eller myrmalmer, även s.k. rödjord (icke Magnetisk)  var råvara. Malmen grävdes fram  ur myrar och från sjöbottnarna. Enkelt gälde att  blästerugnarna var anlagda i direkt anslutning till den malmförande sjön eller myren. Det var förhållandevis lätt att anlägga blästerugnen, i jämföreelse med långa tunga malmtransporter.

Innan malmen nådde blästerugnen  rostades den. Rostningen skedde över öppen eld på ett bål. Vid rostningen tog man bort svavel och kristallvatten. Båda dessa föroreningar hade påverkat själva processen i blästerugnen.

En av de äldsta kända platserna för inhemsk produktion av järn låg vid Ligna i Överjärna socken. På platsen fanns lämningar av en blästerugn, två smidesgropar, två härdar, en grop med sot och slagg och ugnsväggar. Vid C14-dateringar framgår att  här varit en järnhantering från de senaste årundradena före Kristus.

Fynden Sörmland visar hur de äldsta kända järnframställningsplatserna sett ut. Den låg nära bebyggelsen och bedrevs i liten skala. Förutom malm var ved och träkol viktiga resurser. Vid all metallframställning, har det varit tillgången på skog till ved och kol som varit den begränsande faktorn. Sörmland har de flesta  bruken varit belägna i Mälarmården.

Transporten av träkol var ett  stort problemen. Långa transporter riskerade att kolen skakde sönder.

Järnhanteringens första storskaliga fas inföll under 1100-talet kom flera betydande innovationer till Skandinavien. Arkeologiska fynd saknas från Sörmland. Det  betyder att  arkeologerna inte hittat något, som visar Sörmlands roll inom järnhanteringen under perioden. På arkeologiskt undersökta boplatser från tidig medeltid finns ungefär tre gånger mer järn än det som lämnats på boplatserna från vikingatiden 800-1050 e.Kr.

Det medeltida bergsbruket säger de  skriftliga källorna att bergsbruket var i gång senast under 1200-talet.  Ett flertal hyttplatser har daterats genom C14-analys och daterats  tmellan 1150-talet och 1200-talet.
I mitten av 1300-talet kom ett flertal av våra medeltida bergslagar att få sina speciella privilegiebrev, dvs. lagstadgade rättigheter och skyldigheter i samband med arbetet i gruvor och hyttor samt försörjningen av befolkningen inom det område brevet avser.
De äldsta privilegiebreven vi i dag känner är från 1340, för Västra berget i Närke. Oklart är varför de medeltida bergslagarna i Sörmland saknar privilegiebrev.  Orsaken kan vara att för de sörmländska bergen var, inslaget av staten, stormän och kyrka starkt. Adeln, kungamakten och kyrkan hade en ställning där det inte behövdes några privilegiebrev. Bergsmännen i Sörmland var inte en tillräckligt stark politiskt grupp för att hävda privilegiebrev.

Inom varje bergslag fanns flera gruvfält och runt omkring dessa låg hyttorna.  Under medeltiden fanns det i Sörmland minst ett tjugotal hyttor och gruvorna inom ett gruvfält många.

 

Bergsmännen och bergsmanshyttorna i Sörmland finns uppgifter om att merparten av var borta redan på 1500-talet. Bergsmännens organisation kom att formuleras i lagstiftningen under 1600-talet, som syns i privilegiebreven.

 

Gruvlag och hyttlag hade både kollektiva och enskilda arbetsmoment. Vid gruvan var arbetet kollektivt. Därefter blåste varje bergsman sitt rede, dvs. sin malmhög, och tog tillvara sitt tackjärn, som han sedan som ett enskilt arbete färskade i sin osmundugn till en typ av klimpjärn, som från medeltiden hade 

beteckningen osmund. Första gången osmund nämns i skrift är på 1200-talet och osmundjärn kom  att tillverkas fram till 1700-talet.

Sörmlands bergslager har det funnits fyra mer betydande bergslager, Tunaberg söder om Nyköping, Kantorpsområdet med socknarna Sköldinge, Floda, Stora Malm och Vingåker, Åkers bergslag som omfattar socknarna Dunker, Gåsinge, Åker och Länna och slutligen Utö gruvor. Från 1417 finns ett donationsbrev om en "hyttom oc hyttostadhum" vid en gård Rocklösa i Tunabergs (Näverberg) socken för en nunnas underhåll i Vadstena kloster.  

Utö medeltida gruvan i Sörmland i Stockholms skärgård. Man har funnit malm från Utö i Visby bland lämningar från 1100-talet. Det fyndet visar att gruvhanteringen i Sörmland tillhör den allra äldsta i Sverige.

Genom dateringen av en hytta vid Kalkbro i Åkers socken till 1200-talet har det visat sig att även Åkers bergslag har ett medeltida ursprung. Kalkbrohyttan är en hyttanläggning av en typ vi kallar för den gamla svenska masugnen. Den kännetecknas av att den är ingrävd i bäckravinen och att den har haft sitt utslagsbröst, där det flytande järnet tappades ut ur ugnen, ut mot bäcken. I anslutning till masugnsruinen finns även ett rostningsbås där malmen rostades innan den sattes upp på masugnen samt något som liknar en färskningsugn.

Bergsmännen som ägare och brukare av hyttorna hade sin stora period under 1300- och 1400-talen. I Sörmland verkar bergsmännens ägande varit mindre än i andra bergslager och de har heller inte fått det skydd som ett privilegiebrev utgjort. Här var bergsmännen främst brukare av hyttorna, medan kyrka och adel var ägare.

Under senmedeltiden spelade bergsmännen en betydande politisk roll i Sverige och i många fall deltog de aktivt i de uppror som då skedde mot kungamakten från Engelbrektsfejden till Gustaf Vasa. Under 1530- och 1540-talen drev Gustaf Vasa en mycket aktiv politik för att ta över hyttorna och inrätta s.k. kronobruk. I Sörmland verkar denna politik under hertig Karl ha gått längre än i någon annan del av Sverige. Fram till år 1600 är kronobruken i Sörmland helt dominerande.

 

Brukstiden, den sörmländska järnhanteringen skulle under 1600-talet genomgå sin mest betydande förändring någonsin. Det kom att ske med hjälp av utländskt kapital, som investerades främst i styckegjuterierna, dvs. kanongjuterierna. Det var en verksamhet, som i detalj reglerades av statsmakten. Efter hand köptes styckgjuterierna upp av investerarna, vilka sedan blev de stora brukspatronsläkterna i Sörmland, de Besche, de Geer, Lohe m.fl. De sörmländska styckgjuterierna privilegierades i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Privilegierna, som utfärdades av kronan, gav bruken rätt att tillverka en viss bestämd mängd, men det kunde också vara frågan om rättigheter till t.ex. kolningsskog eller vattenfall. Åkers Styckebruk gavs privilegier 1588, Nävekvarn 1623, Stavsjö 1666, Ehrendal 1685, Hällefors 1659 och Svärta ( Ullabrg) , 1695.

Bruken hade egentligen fyra delar, vilket varit litet av grunden för kontinuiteten i såväl ägande som brukandeform.  1639 fanns i Sörmland arton järnmalmsgruvor, sexton masugnar och tjugo stångjärnshamrar.

Till detta fanns då två styckebruk,  senare under 1600-talet anlades  fyra till, berodde på stormaktstidens krig. Produktionsvolymen gjutna kanoner var blygsam mellan 1.000 och 2.000 ton årligen. Trots den lilla produktionen kan kanonerna  spelat en ytterligt stor historisk roll. Den svenska kanonexporten av lätta fartygskanoner under 1600-talet kan ha motsvarat utrustningen för en hel liten flotta. och var ene viktiga förutsättning för skapandet av de europeiska kolonialväldena. De sörmländska bruken sett i en världshistorisk roll kan anses haft stor inverkan på den världspolitiska utvecklingen.

Det utländska intresset för sörmländsk järnhantering var först koncentrerad till styckegjuterierna, sedan blev hela den sörmländska järnhanteringen intressant. Sannolikt var det stora statliga ägandet under 1500-talet som drev på handen. I början av 1600-talet drev riksråden Carl Bonde och Axel Oxenstierna igenom att de statliga kronabruken skulle säljas ut vilket lockade utländska investerare, såsom de Besche, de Geer, Lohe m.fl.

Utländnskt kapital i lockade smeder och kolare från bl.a. Vallonien. Inflyttningenblev en modernisering av den svenska järnhanteringen. Infördet av den franska masugnen, eller vallonmasugnen, samt färskningsmetoden vallonsmidet med sina två härdar. Invandrade vallonerna vara verksamma vid ett fåtal svenska bruk. Vid  de svenska bruken var  färskningsmetoden, det gamla tysksmidet rådande.

Den sörmländska järnhanteringens historia kan bäst beskrivas vid Öllösa masugn, grundad 1633 av de Besche. Det var en av de allra äldsta vallonmasugnarna i Sverige.  Öllösa lades ned 1649. Märkligast med Öllösa masugn är att ingenting hänt på platsen sedan 1649, mer än att allt  förvandlats till ruinhögar, ruinen av en av den äldsta stenmasugnarna i Sverige. Öllösa är ett mycket vackert exempel på det äldre 1600-talets bruksanläggning byggdd på de svenska idéerna kring hur man skulle anlägga ett järnbruk. Öllösa var inget styckebruk utan ett vanligt stångjärns bruk.

Andra sörmländska bruksmiljöerna är välbevarade det går att se hur bruken såg ut under 1700- och 1800-talen. De välordnade bruken  är en kulturmiljö som berättar om den tidiga industrialiseringens livsformer 

 
Bruk och Gruva i Södermanland

På sgu.se kan gruvkartor ses http://apps.sgu.se/gruvkartor/

Svensk gruvnäring

Karta över gruvor

Eskilstuna

Silvergruvan Vilsta

Torshälla

Flen
Åsgrufan
Båresta- och Vikguforna

Katrineholm
Stavs-Grufa
Stavs gruva
Enebygrufan
Skalunda jern-grufa i Kantorpsfältet
Elvesta-Uranusgruvan
Kantorps-Grufor
Kantorpsgruvan 

Gnesta
Skottvångsgufa
Skottvångs gruva 
Myrgruvan i Älgsjöbackfältet
Älgsjöbackens gruva
Alsgruvan/ Mälbygruvan  

Öllösa

Nyköping
Förola Gruva
Mariebergsgrufan
Gillinge Grufa
Långgrufan
Wreta Grufa
De Bescheska Grufan
Tunaberg,  Kobolt, landskapsmetall
Utteviksgruvan
Stora Uttervik, Mangangruva

Trosa
Vagnhärads Kalkstensbrott

Strängnäs
Bredjönäs Sjögruva

Vingåker
Askö Grufor

Östra Södermanlands Gruvförening

Järnbruk

Nyby Bruk  Torshälla sn, ca 1400

De äldsta delarna av bruket nere vid dammen i (Graven) med fortsättning efter kraftverket i Nybyån uppfördes i slutet av 1820-talet och kom senare att byggas om och till i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det äldre byggnadskomplexet vid dammen kallas Södra verken. De modernare stålverksanläggningarna har efter hand uppförts norr om det äldsta bruket. 

Rosenfors bruk. Skogstorps bruk, 1500-talet, lades ner 1843. Redan på 1500-talet förekom järnhantering på Bruksholmen. På 1600-talet fanns sex hammarsmedjor vid strömmen från Hyndevadsfallen ner till Skogstorp.  Från 1653 drev Christopher Nitach en hammarsmedja på nordvästra åstranden av Rosenforsfallen och 1648 innehades vad som kallas Skogstorps bruk av Henrik Lohe. Skogstorps bruk stannade i familjen Lohes ägo till 1738 då det inköptes av Conrad von Siegroth. Därmed införlivades detta med Lagersbergs ägor och bytte namn till Rosenberg. I samband med detta fick även Rosenfors sitt namn. 

Rosenfors köps 1861 av Bernard och Oscar Liberg  De återupptar järnhanteringen i Skogstorp, nu i form av finsmidesmanufaktur när bröderna anlade Rosenfors manufakturverk på Bruksholmen. 1896 ombildades det till aktiebolag, B.o.O. Libergs fabriksaktiebolag. De tillverkade olika slags eggverktyg, stämjärn, huggjärn, yxor, saxar, värjor, senare även skridskor, besman och strykjärn. 1921 förvärvade Eskilstuna Jernmanufaktur AB aktiemajoriteten i företaget och stannade kvar i lokalerna fram till 1957.

 
Åkers Styckebruk, Åkers sn, Styckebruket grundades omkring 1580 av Karl IX. 

Åkers Styckebruk utgör ett mycket vackert exempel på en levande bruksmiljö. Som i de flesta fall med våra bruk är det främst 1700-talet man ser i miljön i dag. I Åkers Styckebruk bedrivs fortfarande en  industriell verksamhet och spåren av den äldre tiden finns samtidigt överallt.

Den centrala punkten i den äldre anläggningen var masugnen, där malmen från Skottvångs, Bredsjönäs och Älgsjöbacka gruvor samlades på hyttbacken för att i äldre tid först rostas i ett rostbås och under senare delen av 1800-talet i en rostugn. Vid rostningen brände man bort svavel och kristallvatten ur malmen. Efter rostningen kunde malmen sättas upp på masugnen. Vid uppsättningen på masugnen blandade man kol, malm och kalksten i den översta delen av masugnen. Denna blandning sjönk sedan ned genom masugnspipan till stället, där järnet samlas upp i flytande form och skildes från slaggen.
Där reducerades malmen, dvs. med hjälp av kol fick man bort syret ur malmen, och ugnen tappades på flytande tackjärn. Sedan skulle sedan detta järn färskas, dvs. att man ur tackjärnet tillverkade smidbart järn. Så var det inte vid Åkers Styckebruk, där man istället arbetade med tackjärnet i form av gjutjärn. Den sörmländska järnhanteringen kännetecknas överlag av att gjuterierna haft en stark ställning.

I dag är det svårt att se några direkta lämningar vid Åkers Styckebruk av 1500- och 1600-talets bruk. Som de flesta andra svenska bruk kom Åkers Styckebruk att byggas om under 1700-talet. Det är främst under 1700-talet som de svenska bruken har sin verkliga storhetstid.
Under 1600- och 1700-talen var produktionen av gjutna kanoner den viktigaste delen av Åkers verksamhet. Under 1800-talet ledde de rika kunskaperna i att gjuta järn till en rad ytterligt spännande pionjärinsatser. Efter investeringar i en mekanisk verkstad kunde  en rad nya och svåra projekt utföras, som t.ex. en järnbro i Norrköping och Riddarholmskyrkans tornspira på 1830-talet. Man fick samtidigt ett genombrott i att tillverka valsar till myntverket.

På 1840-talet lyckades man konstruera en bakladdad kanon. Bruket  bli åter en stor kanontillverkare.

Åkers styckebruk som social miljö hart utgjort grunden för den lugna politiska utvecklingen i Sverige. Genom de nära relationerna mellan arbetarna och brukspatronen, dvs ägaren, har inte de stora motsättningarna och skillnaderna mellan socialgrupperna kommit att bli till så allvarliga sociala spänningar att man fått en revolutionär situation. Med patriarkalisk nit har brukspatronen sökt ge de anställda lämpliga bostäder och ett socialt trygghetsnät. Detta kunde fungera så länge man uppfattade att människorna föddes in i sina roller och de sociala skillnaderna togs som något givet.

 
Nykvarns bruk, Turinge sn, Bruket uppstartat 1590 av Hans Ulfsson
Skeppsta Bruk, Gåsinge sn, ca 1590.
Nävekvarns styckebruk, Tunabergs sn, ca 1600. Den första masugnen byggdes 1623 av Hubert de Besche d.ä. och Gillis de Besche d.ä. 
Öllösa Bruk, Gryt sn, ca 1600. Bruket nedlagt år 1647
Nyköpings hammare  samt en dragsmedja, Nyköping, ca 1610 
Bränn-Ekeby, Nyköping, ca 1610

Holmens bruk Torshälla, 1630, Jacob Persson

Redan på medeltiden fanns kvarnar i Torshällaån. De ägdes av klostren i Julita, Eskilstuna och Vårfruberga kloster, biskopen i Strängnäs och flera stormän. Kvarnarna nedanför Holmberget ägdes av släkten Sparre av Tofta liksom flera bondgårdar i närheten.

1486 uppkom en tvist mellan Bengt Fadersson på Ängsö och Strängnäs domkapitel, som låtit uppföra en "wattusmidia i Thorsilgia ström'' nedanför en av kvarnarna. I ett dokument, daterat l oktober, anges villkoren för smedjan:

- smedjan ska kvarstå i evig tid och brukas av domkyrkan

- smedja må aldrig vändas i kvarn, utan skall förbli vattusmedja till evig tid
- väg skall af domkapitlet röjas mellan smedjorna och berget till Bengts kvarns förmån
- dammen som skall byggas ofvanför smedjan skall så läggas att kvarnen ej får skada af bakvatten.

Ägorna övertogs av kronan under reformationen på 1500-talet. Smide av koppar återupptogs 1540 bland annat för takplåt till Uppsala slott. På 1600-talet privatiserades verksamheten enligt de riktlinjer som Axel Oxenstierna dragit upp.

På 1630-talet uppfördes en vattendriven stångjärnshammare. Det mesta av järnmalmen kom från Nora. Järnet transporterades först till Skärmarbrink strax norr om Örebro och sedan via Hjälmaren, Hyndevad och Eskilstunaån till Torshälla. Där lagrades det för vidare befordran per båt till Stockholm.

Bruket övertogs av Sven Björnsson Möhlman (1636- 1687) och kallades därför Möhlmans hammare. Efter Sven Möhlmans död drevs verksamheten vidare av änkan Maria Leijel (1657-1740). Hon blev därmed en av de två kvinnliga brukspatroner som verkade i Eskilstunatrakten från slutet av 1600-talet och in på 1700-talet. Den andra var Anna Blume, en konditorsdotter från Stockholm som gifte sig med Johan Lohe på Biby.

Maria Leijel var en driftig affärskvinna. Hon utökade verksamheten deltog i processer i domstol, arrenderade skatteuppbörden och lånade ut pengar till behövande bönder och adelsdamer i trakten.

Lånen kunde sedan betalas tillbaka i form av skog, tillstånd att kola på den adliga marken eller genom dagsverken på bruket. I Näshultaåns utlopp i Hjälmaren lät hon bygga en ny hammare och en stor damm. Hon fick rätt att utvidga verksamheten sedan hon lånat ut stora summor pengar till ägaren av marken, friherrinnan Catharina Elisabeth Kurck på Bergshammar. Sedan friherrinnans make, överste Knut Kurck, blivit tillfångatagen under Karl XII:s ryska krig hade hon hamnat i penningknipa.

Det finns också belägg för att Maria Leijel engagerade sig i den löpande driften av bruket i Torshälla.

Borgarna där var missnöjda med de pilträd hon planterat och de inhägnader hon satt upp kring de gärden som hörde till bruket. Borgarna odlade nämligen själva för husbehov på andra åkerlappar i närheten och tydligen hade de nya inhägnaderna vållat dem problem. Maria Leijel besvärade sig inför rätta 1715 "högeligen" över att "det skall en stor Wåldsamhet föröfwas med nedhuggande af dess plank, Giärdesgårdar och Planteradhe pilträn vid dess bruk på Hollmen i staden Torsilla, anhåller fördenskull om laga vite och förbud mot slik skadelig och otillbörlig våldsamhet': Tvistandet fortsatte året därpå och då gällde det dessutom "åverkan på skog" och "olagligt betande uti dess ängar":

Bruksänkan Maria Leijel gifte om sig 1706 med en ledamot av Kommerskollegium. Han hette PeterSnack och var född i Nyköping. Hans bröder adlades med namnet Sneckenberg. Peter själv utnämndes till landshövding på Gotland 1713, men dog redan på resan dit. Maria Leijel kallas efter detta gifte oftast för "fru Snack'' i handlingarna.

År 1748 står Marias son Jacob Möhlman noterad som ägare av Holmen. Han dog ogift 1761. 1805 ägdes bruket av Carl-Adam Scheperus som senare, 1810, också var skråredare för jaktvarvet i Torshälla. För att bättre möta järnbrukens transportbehov hade nämligen landshövdingen i Södermanland 1766 beslutat att staden skulle få seglationsrättigheter för sex större fartyg (jakter) samt fyra båtar storbåtar.

Björndammens masugn, Mora gruvor & masugn, Dunkers sn 1637 Björndams masugn.
anlades 1637 av H. von Föhrden och  Anders Hindersson, var en tid  styckebruk, lades ned 1702, men upptogs åter 1726 för  Stålboga bruk.
Virå bruk, Kila, sn, 1638
Högsjö bruk, Vingåkers sn, 1638
Ålberga bruk, Kila sn, 1640
Stålboga hammare, Dunkers sn, 1641
Nyhammare (Nykvarn), Dunkers sn, 1643
Länna Bruk, Länna sn, 1644. Bruket uppstartat av Henrik Lohe

Hälleforsnäs Bruk Hellefors styckebruk, bildades 1659 av vallonen Abine Noy 

Stavsjö bruk, Kila sn,(1662) 1666.  Bruket uppstartat av Gert Störning,  Svärta Bruk, 1646,  uppstartat av Joachim Danckwardt och Gerdt Störning.
Smedstorps stångjärnshammare upprättades år 1669 av räntmästare Börje Olofsson, Granberg.  Den fick sitt tackjärn från Hellefors Masugn.
Forssjö bruk, St. Malms sn, ca 1800

Oxelösund

Lista över järnbruken är delvis baserad på en avskrift ur Harmens register på Riksarkivet, gjord av Ulf Berggren 1994 med tillägg av Örjan Hedenberg. Bruken är sorterade geografiskt efter socken.


FÖRKLARINGAR:
[H]=hytta [K]=knippsmedsbruk [M]=masugn [P]=plåtbruk [S]=spikbruk blg=bergslag
Läs så här: Bruk, 1720 = bruket nämns första gången 1720
Bruk, 1718- = bruket startades 1718
Bruk, -1788 = bruket lades ned 1788

Skeppspund Ett skeppspund = 4 centner = 20 Lispund = 400 skålpund = 170 Kg. För metaller var 

1 skeppund stapelstadsvikt (= 136 kg) = 20 markpund (lispund stapelstadsvikt) = 400 mark.


Södermanlands län

Björkvik;       Hällesjösand [K], 1680

                     Björkvik/Kila; Virå, 1638-1881
Viråns hemman  beviljades 27 juni 1638 av Bergskollegium privilegium. Den som kom att sköta
bruket var Gert Störning.
År 1695 hade Virå 2 hammare och 4 härdar för 850 skeppund årlig produktion. År 1759 privilegierades en knipphammare, och 1778 flyttades 450 skeppund smide från Västlands bruk i Uppland till Virå, som nu tilläts producera 1300 skeppund. 850 skeppund av tackjärnet hämtades från Bergslagen, resten från Stavsjö. 1804 beviljades ytterligare 950 skeppund smide, dock mot dubbel hammarskatt. Den vanliga skatten var 1/10 av smidet. 1809 hade Virå bruk 3 hammare och 5 härdar och producerade 2250 skeppund. Detta gjorde Virå  vid tiden till ett av de större bruken i Södermanland.
På 1850-talet ombyggdes några av stångjärnshärdarna till franche comte-härdar så att det 1863 fanns
2 franche comte-härdar, 2 stångjärnshamrar och 3 spikhamrar samt kvarn och såg. 1866 utvidgades smidesrätten till 3000 skeppund. Därefter minskade driften, och 1881lades spikbruket ner.

Dunker;                            Björndammen, 1641-1875

Masugnen vid Björndammen anlades år 1637, vid vattendraget mellan Vårsjön och Ältaren på Viilåttinge häradsallmänning. Ägare var handelsmännen Hans von Färden och Anders Hindriksson. Malmen hämtades i Starrsäters gruvor. Först göts kanoner vid Björndammen. Fransktyska kriget 1870 gav en höjdpunkt, därefter minskade produktionen dramatiskt. År 1875 gjordes den sista blåsningen vid Björndammens masugn.

                      Mora, 1633-1657?
Mora masugn startades i början av 1630-talet. Malmen kom från starrsäters gruvor, där driften startade omkring 1630. Mora bruk fick 1632 privilegium för myntmästaren Marcus Kock för att ge honom möjlighet att försörja sina hamrar i Nyköping med järn. Senast 1636 arrenderades Mora bruk av lodstöparen, masmästaren och bruksförvaltaren Francois Fasin.
Francois Fassin dog 1653 och antas vila under en järnhäll i Dunkers kyrka med inskriptionen "FF Anno 1653": Hans änka Anna Hero fortsatte att driva bruket och levererade gjutna lod, dvs kanonkulor.

                      Nyhammar, 1644-
                      Stålbåga, 1641-

Frustuna;                      Erendal, 1766- 1900

Affärsmannen Jesper Eliesson, hade 1679 anlagt ett mindre bruk, Lundholms bruk, vid Trönsjön. 1690 beviljade Bergskollegium hans ansökan att få flytta brukets kanontillverkning till Sågartorp, där han byggde upp ett stort bruk med kanongjuteri.

Dessa kanoner blev välkända och användes bl.a. av den svenska krigsmakten. 1695 adlades Eliesson och fick namnet Ehrencreutz och samtidigt döpte han om Sågartorp till Ehrendal. 1803 stängdes masugnen. Tillverkningen lades om till hushålls och lantbruksutrustningar. Verksamheten var igång till runt sekelskiftet 1900.

                     Lundholm, 1679-1810

Privilegiebrevet är daterat den 15 december 1679 och bruket kallades Lundholm. 1685 tillkom privilegium på kanontillverkning efter att Eliesson uppvaktat Bergskollegium och visat upp kanoner av tre storlekar som bara vägde hälften mot vanliga kanoner. Kanontillverkningen började den 4 januari 1687. Från samma år finns också privilegium för en knipphammare "till allehanda Redskapsjern och Spiks utsmidande":  Brukets hade besvärliga kommunikationer och brist på vattenkraft. 1690 fick Eliesson  privilegium på ett nytt kanongjuteri i närliggande Sågartorp, se Erendal. Dit flyttades all kanontillverkning, medan två stångjärnshammare med varsin härd fanns kvar vid Lundholm. Hammaren, som 1778 privilegierades för 379 1/2 skeppund, flyttades 1793 till Erendal och Säby gård. 1810 flyttades smidesrätten till Finspång och Lundholm lades ner. Därefter fanns en såg och en kvarn på platsen.

                     Säby, 1793

Gryt;                                   Öllösa [M], 1633-1683
Öllösa masugn grundades av affärsmannen de Besche  år 1633 och var då en av de  första vallonmasugnarna i Sverige. Den viktigaste skillnaden mellan de tidigare s.k. mulltimmerhyttorna och vallonmasugnarna var att masugnspipan i de senare var byggd helt i sten. Öllösa bruk hade förutom masugnen två hammare med dubbla härdar. När det var som störst upptar mantalslängden 40 personer.

Gåsinge;                     Forsbro, 1695

Forsbro bruk hörde till Skeppsta bruk och nämns i 1666 års bergverksrelation. Där sägs att hammaren byggts 1641 på Blacksta kronagårds ägor och producerade 3 a 400 skeppund årligt smide. 12/4 1695 privilegierades två brännugnar och en räckhammare. Bygget tog tid, i 1697 års bergverksrelation sägs att bruket ännu inte var färdigt. Vid 1866 års utställning i Stockholm visade bruket valsat verktygsstål. Det väckte uppseende eftersom det ansågs djärvt att byta ut hammarräckningen mot valsning för en sådan produkt. Se vidare under Skeppsta bruk.

                     Hytte, 1612-
                     Skeppsta, 1640

Gåsinge-Dillnäs; Hulta [M], 1641-                    Krampan, 1640-1649
År 1632 byggdes ett nytt järnbruk i nordligaste delen av Gåsinge socken i Krampån, som rinner ut i sjön Marviken. Första urkunden om Krampa bruk är ett tillstånd utfärdat i ett brev 15 maj 1631 från pfalzgreven Johan Casimi. I en mantalslängd för 1647 upptas en masmästare, en kolare, en körare och två arbetare tillsammans med tre åbor. År 1650 finns endast två åbor noterade. Eftersom inga handlingar om bruket finns efter 1649.

                     Lövvik, 1644-

Helgona;      Harg, 1643-1763

Redan under sin tid som hertig engagerade sig Karl IX för att bygga upp bergsbruket i sitt hertigdöme. En anläggning fanns vid Nyköping. Masugnen stod strax ovanför staden, vid S: t Annas kvarn, hammarsmederna höll till längre upp efter ån, vid Harg. Den obetydliga tillverkningen var i första hand avsedd för det pågående slottsbygget och skeppsbyggeriet. För att omvandla stångjärnet till lämpligt ämnesjärn infördes på 1590-talet s. k. »dragverk» eller »dragkonster».

År 1598 fanns en dragkonst i Nyköping.

Enligt 1639 års bergsförteckning fanns det "uti Hargs ström" en kronohammare med 3 hamrar och 6 härdar som "brukas af Michel kopparslagare":  Vid den stora stadsbranden 1665 förstördes mässingsbruket fullständigt. Under åren efter branden  flyttades viss verksamhet till det förfallna bruket i Harg. Han fick bergskollegiums tillåtelse att där anlägga såväl en mässingstrådhytta 1668 som en kittel- och latunhytta året därpå (latun = mässingsplåt).

År 1742 gav kommerskollegium privilegium på ett pappersbruk vid Harg. När det på Harg inrättade ett boktryckeri, anlades även ett stilgjuteri. I augusti 1763 meddelas riksbanken att  stilgjuteriet upphör.

Eskilstuna;  
                       Tunafors, (1570) 1636

På 1570-talet fördes järn från masugnar i Julitatrakten till Eskilstuna hammare, som på 1580-talet kallades Fors hammarverk. Omkring år 1600 tillverkades både vapen och olika typer av spik. En särskild arbetsordning för spiksmederna fastställdes av hertig Karl år 1602. För att underlätta transporterna av framförallt tackjärn till bruket hade Karl redan 1596 initierat byggandet av en kanal från Hyndevad till Eskilstuna. För slutförandet av detta arbete utsågs hillebardsmeden Jöns Påfvelsson, som även var faktor över smederna i Eskilstuna.
Karl IX ville att Eskilstuna skulle bli en faktoristad i likhet med Arboga, Norrtälje, Söderhamn och Sundsvall. År 1604 befallde han en man vid namn Thomas Mattsson att förbereda anläggningen av en hantverksstad som skulle heta Tunafors. Staden inspekterades av Karl IX den 3 juli 1605. Då ställdes följande krav på bemanning: tre smeder skulle göra muskötpipor, en smed karbinpipor, tre låssmeder skulle tillverka snappelås. Dessutom skulle det finnas en borrare och en slipare. Alla skulle få fria verkstäder samt sörplåtar, järn, stål och betalning. Varje muskötpipsmed och karbinsmed skulle leverera minst sex pipor i veckan. År 1608 hade antalet vapensmeder ökat till 23.

På 1630-talet hade arrendet av Eskilstuna kungsladugård med Tunafors hammare övertagits av handelsmannen Henrik Lohe. 1635 uppges han ha två hammarsmeder. Lohe värvade folk från Tyskland, och 1655 upptar brukslängden 45 personer.
När Karl Gustafs stad grundades 1659 upphävdes Tunafors stadsprivilegier. Namnet levde dock vidare som Tunafors bruk.  Brorsonen och arvingen Johan Lohe  lät omvandla ämneshammaren till en kopparhammare. Hans änka Anna Blume fortsatte driften till 1720-talet, då bruket såldes till räntmästare Daniel Lagersparre som även köpte Karl Gustafs stads bruk. När han gick i konkurs 1729 återtog staten de båda bruken som överlämnades till den polska grevinnan Anna Woynarowska som ersättning för det lån på en halv miljon riksdaler som Karl XII tagit upp av kosackernas överbefälhavare Mazepa. Anna Woynarowska tog sig i likhet med många andra av Karl XII:s fordringsägare till Sverige, där hon blev kvar i över trettio år.

Anna Woynarowska sålde 1749 Tunafors bruk till Johan Halenius, som utvidgade bruket med en järn- och stålmanufaktur. År 1755 värvades två engelska "fällknifsfiniceurer", Georg Leathley och Jacob Roberts. De stannade inte så länge men hann lära upp ett antal svenska hantverkare. Bruket växte fort: 1757 var arbetsstyrkan 107 man fördelade på 39 verkstäder, 1763 var de 150 man. 

Fors;             Rosenberg, 1763

Husby o Fors; Skogstorp, 1627

Husby-Rekarne; Hyndevad, 1632

Hyndevad nämns redan på 1200-talet, då jarl Birger Brosa (död 1202) skänkte en kvarn vid Hyndevads ström till Riseberga kloster i Närke. Kvarnen låg vid det övre fallet på mark som  ägdes av Birger Brosa. Kvarnen finns nämnd 1244 i ett brev från påven Innocentius IV till Riseberga kloster.
När Gustav Vasa dragit in klostrets egendomar till kronan ville han utnyttja vattenkraften bättre. På 1550-talet introducerade han tillverkning av stångjärn och rekryterade tyska hammarsmeder för detta.
En av dessa hette Filippus. Från 1561 fanns han vid Hyndevad där han anlade en masugn och tillverkade artilleripjäser och annat gjutgods. Verksamheten pågick ännu på 1570-talet.
I slutet av 1500-talet kom holländaren vantmakaren (klädesfabrikören) Hans Leffeler till Sverige. Han byggde 1601 en valkkvarn i Hyndevad, varifrån han levererade till den kungliga klädkammaren. Sonen mäster Daniel Leffler övertog 1624 arrendet av Eskilstuna kungsladugård och Hyndevads stångjärnssmedjor. År 1635 uppges fyra hammarsmeder vid Hyndevad.

Härad;         Eksåg, 1698

21 februari 1642 fick handelsman Henrik Lohe (1594- 1667) bergskollegiets privilegium på att uppföra en hammarsmedja i en ström i Länna, en masugn vid Kalkeberga en halv mil väster om Åkers bruk och en knipphammare vid Eksåg i Härad. Privilegiet bekräftades 1658 och 1660.

Julita;          Julita [M], 1630-1662

Julita var under medeltiden ett munkkloster för cistercienserorden. 1527 drogs det in till kronan efter

Allart van Everdingen, Julita Bruk

341 år. Under Gustav II Adolfs krig ville  skapa ett lätt fältartilleri, 1626 gav kungens tillstånd att i stor skala tillverka läderkanoner. Konstruktionsprincipen för läderkanoner var att ett tunt kärnrör av kopparplåt förstärktes med längsgående järnskenor. Mellanrummen fylldes med en hartsartad massa och det hela lindades med rep. slutligen anbringades det yttre läderhölje, som gav pjäsen dess namn. Eldröret vägde bara 77 kg. Den värmeledande förmågan var dålig,  redan efter 1627 och 1628 års fälttåg togs läderkanonerna ur bruk.

Styckebruket övertogs 1632 på arrende av Jacob de la Gardie. För gjutning av grova pjäser användes en dubbelmasugn. I 1644 års bergsmansberättelse omtalas en masugn, en hammare, en borrvind och en knipphammare.

Kila;            Stavsjö, 1666

                    Ullaberg [M], 1777

                    Ålberga, 1640-1870

1640 utfärdades privilegium för Hubert de Besche att anlägga ett stångjärnsbruk med 2 hamrar och 4 härdar samt 600 skeppund årligt smide vid Ålberga ström och en masugn vid Tibble/Tybble by i Lunda socken. Tackjärnet kom från Nora bergslag och Tibble masugn, samt överjärn från Nävekvarns styckebruk.
1650 erhöll Hubert de Besche tillsammans med brodern Gillis' arvingar privilegium på att i Ålberga ström uppföra ett s.k. snidverk samt tråddrageri, och i samma brev omtalas deras avsikt att »därsammastädes och på andra orter, där de sina bruk och verk hava, fournera och införa allehanda slags manufacturer, såsom av spiksmideri och andra sorter järn».

Bergskollegium beviljade 18/2 1814 ett nytt privilegium för ett manufakturverk, bestående av en knipphammare och fyra spikhamrar. Den andra stångjärnshammaren uppges ha lagts ner 1837, medan spiksmedjorna var i gång till1870-talet. Räkenskaperna visar att det tillverkades stora kvantiteter spik, både furuspik och ekspik

Lilla Malma; Smedstorp, 1669-
Lilla Mellösa;                     Hällefors [M], 1659-1997)

Bruket anlades 1659 av gruvmannen Abine Noy som fick privilegiet att bryta malm och bygga ett styckebruk med en masugn för att gjuta kanoner.  På platsen fanns även nödvändig vattenkraft genom Gnysseleån, även kallad Hellforsen.

Bruket ärvdes av Lohes dotter Hedvig Lucia. Hon gifte sig 1713 med bergmästare och landshövding
Adam Leijel (1669- 1744), kusin till Maria Leijel på Holmens bruk i Torshälla. Efter Adam Leijels död skötte änkan Hedvig Lucia gods, gårdar och bruk i över 25 år fram till sin död 1770.

Hällefors var först med  sandformningsmetoden samt metoder att förtenna och emaljera kokkärl. I privilegiebrevet till Gustaf Celsing, utfårdat 17 november 1784, ges tillstånd till "erhållande af snygga och för helsan tjenlige kökskäril af gjutet jern": Han fick också 15 års "exclusive rättighet, vid Hellefors bruk genom svarfning och adossering förfärdiga och bereda sådana gjutkäril, som till förtenning äro ämnade och blifva nyttjade":

Vid sekelskiftet 1900 bestod den största produktionen av radiatorer och värmepannor.
I augusti 1934 brann stora delar av bruket ner. Beslutades  att bruket skulle byggas upp. Nya maskiner köptes in från Tyskland och arbetet fick fortsätta i provisoriska lokaler under en tid framöver innan de nya stod färdiga. En stor del av dagens lokaler är från denna tid. Verksamheten växte, och under 1960-talet hade bruket sin storhetstid med drygt l 000 anställda. 

Lunda;        Tibble [M], 1640-
Länna;                    Länna, 1643-1853

1642 fick handelsmannen Henrik Lohe bergskollegiets privilegium att uppföra en hammarsmedja Byringe i Länna, en masugn vid Kalkeberga en halv mil väster om Åkers bruk och en hammare vid Eksåg i Härad. Bruket i Länna kallades först Byringe. Namnet Länna kom i bruk under 1700-talet.

Näshulta                        Hedensö = Näshulta, 1776

                 Näshulta Bruk, 1695

Riksrådet Knut Jönsson Kurck (1622- 1690) ägde Hedensö från 1654. Som frälseman hade han rättighet, enligt adelns privilegier av år 1617 artikel28, att på sina ägor uppföra såväl hamrar som andra vattenverk. Dock skulle sådana anläggningar anmälas hos Bergsamtet från 1630 och hos Bergskollegium från 1649, då även tillstånd skulle sökas. Kurck tycks ha struntat i att anmäla sin hammare. Första gången Näshulta hammare finns noterad i mantalslängden är 1672, då Per Knutsson uppges vara hemma där. Från 1676 finns Olof Olofsson noterad på Näshulta hammare, och han uppges 1685 vara smed. 

I en ritning med åtföljande beskrivning över Näshultaåns dammar och fall, daterad i juni 1686 finns en hammare med hammarström. Av det senare privilegiebrevet framgår att Kurck utarrenderat hammaren till Sven Björnsson Möhlman i Torshälla och att denne utvidgat hammarhuset och där "utsmitt grannt och fyrkantigt stångjärn": Eftersom Kurck till följd av reduktionen fått ekonomiska problem 1682 kan man anta att arrendet inleddes då. Efter Möhlmans död 1687 övertogs arrendet av hans änka Maria Leijel. Hon rannsakades för den otillåtet uppförda hammaren och Bergskollegiums fiskal dömde att hammaren "såsom utan lof och tillstånd uppsatt månde enligt Bergsordningen alldeles utdömas": alltså rivas. Genom Bergskollegiums resolutioner av 1/12 1691 och 17/12 1692 fick emellertid Kureks sterbhus och Möhlmans arvingar tillstånd att få ha bruket kvar under förutsättning att de ansökte om privilegium.
Ett sådant utfärdades 13 december 1695 för Maria Leijel med tillstånd att utsmida "allehanda grannt stångjärn och schamplunjärn" (se även Holmens bruk). Enligt hammarskattelängden för samma år hade man tillstånd för 300 skeppund vid en hammare med två härdar. Enligt 1705 års relation köptes ackjärnet från Nora. Genom beslut 2 februari 1776 flyttades till Näshulta en härd och 230 skeppund smide från Österhammars bruk i Västmanland. 1822 flyttades ytterligare smide från Skattmansö bruk,så att den årliga smidesrättigheten för Näshulta blev 690 skeppund.

1776 flyttades till Näshulta en härd och 230 skeppund smide från Österhammars bruk i Västmanland. 1822 flyttades ytterligare smide från Skattmansö bruk, så att den årliga smidesrättigheten för Näshulta blev 690 skeppund.

Stångjärnet fördes till Torshällas hamn och därifrån med båt till Stockholm. Övervägare E. Lindblad vid Stockholms järnväg rapporterar 1825 att sammanlagt 756 skeppund ankommit "med Näshulta fartyg" och 127 skeppund "med Thorshella fartyg": Bruket tycks  vid denna tid ha haft eget fartyg. 

Råby-Rönö;                      Morpan, 1640-

Morpan nämns första gången 1640 tillsammans med Skeppsta och Harg. På 1650-talet blev Mornma ägare till Morpan. 

Stora Malm;                   Forssjö, 1683-1911

En stångjärnshammare fanns tidigt vid Forssjö. I ett brev från Bergskollegium 13 december 1683 blev dock ägaren landshövding Jacob Fleming (1640- 1689) ålagd att riva denna och flytta verksamheten till Hävla bruk, där han sedan en tid bedrivit smide utan tillstånd. Ryttmästaren David Henrik Hildebrand ( 1712 - 1791) fick 22 december 1748 och 16 oktober 1749 privilegium för tillverkning av ämnesjärn, plåt och manufaktur. De två privilegierna omfattade verksamhet både vid Forssjö och vid sätesgården Eriksberg. I Eriksberg byggdes ett vals- och skärverk samt 2 knipphamrar och vid Forssjö stångjärns-, knipp- och plåthammare. Tackjärnet hämtades från Nora och Hjulsjö bergslag. Verksamheten vid Eriksberg flyttades redan 1760 över till Forssjö.

Femtio år senare bestod anläggningen av l plåthammare, ämneshammare, 2 stångjärnshammare med 4 härdar och 16 spikhammare. Produktionen var 900 skeppund stångjärnssmide och 600 skeppund ämnessmide.

År 1838 beviljade Bergskollegium Bonde privilegium att få upprätta en masugn vid Forssjö bruk för

tillverkning av tackjärn. Den sista smältan tappades ur denna masugn år 1911. Ny inriktning blev sågat virke och monteringsfärdiga trähus, Forssjöhus.

Svärta;       Norshammar = Svärta, 1646-

                  Svärta = Norshammar [M], 1646-1833

1646 erhöllsprivilegium att vid Norrströmmen (Svärtaån) att anlägga stångjärnsbruk och masugn. Specialiteten var gjutning och kanoner. Kanonerna göts hela, varefter loppen borrades vid en borrvind. Detta arbete skedde längre upp vid Svärtaån, vid Hedvigsfors kvarn. Malmen brötsvid Pärola och transporterades till masugnen vid Masugnssjön. Hammaren låg vid Norströmmen där Svärta kvarn ligger.
1695 beslutade Bergskollegium att man bara fick gjuta kulor, skrot och granater men inga stycken. År 1761 flyttades masugnen till Karrebys ägor, där den under namnet Ullabergs masugn var i drift till 1854. Masugnen bestod av en pipa. 1783 fick Ullaberg rättighet till kanongjutning och anläggande av en borrmaskin.

Torshälla;  Holm = Torshälla, 1675-

Torshälla, 1675-                  Torshälla snidverk 
Marcus Kock (1585- 1657) kom från Liege till Sverige år 1626 för att på uppdrag av Gustav II Adolf förbättra och utveckla myntpräglingen i Sverige. I ett snidverk fördelades stångjärn i ämnen (knippjärn) för spik eller annat manufaktursmide. Som faktor för Torshälla snidverk utsågs Georg von Emersen (död 1641), som år 1633 fick fullmakt att fullborda och sköta anläggningen. Delägarna tillverkade själva stångjärn vid bland annat Björndammen, Mora och Öllösa, när malmen sinade, fick man köpa råvara externt. Driften blev dyr, och vid von Emersens död var bruket i ett anstränt läge. Försvårande var att von Emersen sålt järn till Willem Momma i Amsterdam, som inte kunnat levererats.
Momma stämde von Emersens änka Helena Radou vilket blev början på en serie uppseendeväckande processer. Helena Radous andre man, drottning Kristinas livmedikus Gregoire Francois Du Rietz, stämde i sin tur de andra delägarna, närmast De Geer. Målet gick till Kungl. Maj:t och behandlades i rådet 11 augusti 1651 där De Geer förlorade processen.

 

Tuna;                       Bränn-Ekeby, 1622

Karl IX lät anlägga masugnar och hammarverk i Nyköping i slutet av 1500-talet. År 1598 fanns en s.k. dragkonst i Nyköping, anlagd av Willem de Besche (1573- 1629). Ar 1604 uppges dragkonsten vara »nedsjunken», vilket haft till följd att de klingor kungen beställt inte hade kunnat tillverkas. På nyåret 1604 var därför anläggningen av ett nytt smältverk vid Bränn-Ekeby påbörjat. 16 januari samma år föreskrevs det att malmen skulle föras dit från S: t Annas kvarn. Arbetet leddes av de Besche, som gång på gång påmindes om att påskynda arbetet. Alldeles samtidigt (4 febr. 1604) fick de Besche också befallning att flytta masugnen vid Åkers bruk, ett äldre verk, som omtalas redan 1580, och 1606 och 1607 talar breven till honom om masugnsbygge »vid Gripsholm». De bruk, som slutligen stod under de Besehes överinseende var enligt en fullmakt av 1610: Ånga bruk, Bränn-Ekeby bruk, Åkers bruk, Skeppsta hammare, Råcksta hammare, Nyköpings hamrar, dragkonsten i Nyköping samt Nacka bruk. I Bränn-Ekeby göts kanoner. 

Fada, 1627 (- C1917)
Enligt 1639 års hammarlängd fanns detta år 2 masugnar och en borrvind vid Fada. Detta pekar på att man göt kanoner vid Fada. Tyvärr finns inga tekniska eller ekonomiska handlingar om Fada bevarade, de förstördes troligen när ryssarna brände Fada och Nävekvarn 1719

Tunaberg;                   Grishyttan, (1300) 1632-1660
Saknas skriftliga källor från 1300-talet.  Tunasockens bergslag nämns i skrift på 1400-talet. Arkeologiska undersökningar och Cl4-dateringar ger kunskap om det äldsta bergsbruket.
Vid Grishyttan fanns en kopparhytta som tillhörde Ytterbogodset. Hyttan har gett namn åt gården som låg intill. Grishyttan nämns bland andra i Ytterbobrevet 1494 som gård.  Hyttan har sedan återupptagits under 1500-talet, vilket Cl4-dateringar av ugnslämningar visar. År 1535 nämns "Griitz Hitto" motsvarande Grishyttan i skrift.
År 1627 fanns masugn och den 23 febr. 1632 erhöll Hubert de Besche (1582- 1658) privilegium på
en hammarsmedja vid Grishyttan. Under 30-åriga kriget var Grishyttan kronornasugn och drevs som
styckebruk (kanongjuteri). Grishyttan stängdes 1660 och verksamheten flyttades till Nävekvarns nya
dubbelpipiga masugn.
Vid en arkeologisk delundersökning utfördes på 2000-talet och man noterade ett hyttområde bestående av 2 hyttruiner, l slagglager, 3 rostar, l område med nasar/kopparsmältor, l kolupplag och l dammvall. Den ena hyttruinen, uppströms, hör till den äldre kopparhyttan och den stora masugnsruinen, nedströms, hör till 1600-talsbruket, som var styckebruk.

SGU RR 2020:02 37
Kobolt i Tuna bergslag Alexander Lewerentz, Edine Bakker & Peter Hedin Tuna bergslag utgjordes tidigare av Tunabergs, Hammars och Tunas socknar. I området finns ett stort antal äldre gruvhål varav de äldsta finns omnämnda i Erik av Pommerns stadfästelse från år 1420, men som troligast varit brutna även innan dess (Erdmann 1848, Hoppe 1887). Inledningsvis bröts främst järn och koppar, senare kobolt, zink, bly och mangan. Tunabergs senast aktiva gruva är Stora Utterviks mangangruva, där gruvdrift upphörde år 1956 (Hök 1956). Enligt Bergsstatens mineralrättighetsregister har ett flertal bolag i dagsläget undersökningstillstånd inom  området. Gruvorna kring Koppartorp började på allvar att bearbetas på 1750-talet, inledningsvis som rena koppargruvor men snart bröts också koboltmalm (Erdmann 1848). Storgruvan, den enda gruva som varit av egentlig ekonomisk betydelse, har brutits ned till ett djup av 165 meter under markytan (Tegengren m.fl. 1924). Statistik under åren 1810–1916 uppfordrades totalt 670 ton blandad koppar- och koboltmalm samt drygt 4 450 ton ren kopparmalm med metallhalter om cirka 0,1–2 procent kobolt och 1–2 procent koppar (Tegengren m.fl. 1924, Kommerskollegium 1917)

Analyser bekräftar förekomsten av koboltrika bergarter i Tunaberg. Dessa påvisar förhöjda halter av andra kritiska metaller och mineral (vismut, antimon och baryt) samt vissa ädel- och basmetaller (guld, silver, koppar, mangan, zink och bly).

                  Nävekvarn, 1623-2010
De första noteringarna om Nävekvarn är en anteckning i Vadstena klosters jordebok år 1447, där det sägs att Näfveqvarn fordom erlade 1läst järn men numera endast betalar 1/2läst per år. Nävekvarn indrogs till kronan 1527.
I början av 1620-talet fick bröderna Hubert de Besche (1582-1664) och Gillis de Besche (1579-1648) i kompanjonskap med Louis de Geer privilegium att driva en 14 1/2 fots masugnspipa, och 1623 gjordes den första smältningen. Till att börja med göts kanoner och kulor.  År 1719 brändes bruket under ryssarnas härjningar, men återuppbyggdes 1723.
Från mitten av 1800-talet var de mest kända produkterna järnspisar och konstgjutgods i gjutjärn. Vid sekelskiftet 1900 tillverkades förutom järnspisar även kaminer, kokkärl, tröskverk, plogar och inredningar till ladugårdar. Från 1984 göts och bearbetades aluminium fram till nedläggning 2010.

Tveta;        Byringe [M], 1643
Bränninge bruk Tidigaste belägget är från 15 december 1677, då kommissarie Arnold von Asten fick tillstånd "att uti Bränninge ström, där fordom en masugn och en hammare varit inrättade, ånyo uppbygga den ödelagda hammaren''. I juli 1685 blev dock denna hammare förstörd igen genom vådeld. Därefter fick handelsman Johan Lohe ( 1643 - 1704) tillstånd att återuppföra bruket. Var i bruk till 1890, revs 1914.

Vingåker;  Forsbro, 1736
Västra Vingåker;                 Billsbro, 1629-1850

Kronabefallningsman Håkan Andersson bygga en hammare med två härdar på Billsbro ägor. Hammaren hade 1639 l 00 skeppund smidesrätt, men låg öde från 1640-talet till 1661. Då tog borgmästare Carl Larsson över och lät reparera hammaren. Hammaren kom sedan att ligga under Spånga hammare, som utnyttjade samma vattendrag. Tackjärnet köptes från Nara stad. Billsbro och Spånga hade genom århundradena samma produktion: 1695 200 skeppund och 1747- 1827 500 skeppund

                 Högsjö, 1636-1874

Högsjö gård nämns första gången i skrift under sista hälften av 1300-talet då riddaren och riksrådet Ulf Jonson af Ervalla var ägare. Högsjö brukssamhälle har anor från 1500-talet med kvarnar och sågar vid vattenfallen, där verksamheten sedan övergick till järnhantering. 1639 omtalas en stångjärnshammare med två härdar i strömmen mellan Grävsjön och Högsjön. 

Personalen utgjordes 1640 av en skrivare, en hammarsmed, tre smeddrängar, en kolare och en kolardräng. 

Släkten Rålamb kom  att äga bruket i nästan 150 år. Familjen var mycket förmögen och ägde ett flertal gods, bland annat Bystad, Nynäs, Segersjö och Björkvik i Östergötland.

År 1683 belades Högsjö bruk med hammarskatt. Den beräknades efter en årlig produktion av 300 skeppund. År 1695 hade bruket tillstånd för 400 skeppund järn. Hans Rålambs son Claes Hansson Rålamb fick 1728 privilegium på en masugn vid Högsjö för att säkra tillgången på tackjärn. Malmen kom från nyupptäckta fyndigheter i Blomsterhult och Stora Målka.
1732 utökades smidet med 400 skeppund och 1735 med ytterligare 200 skeppund ämnessmide, vilket
gav totalt l 000 skeppund. 1737 inrättades ett gjuteri, där man bland annat tillverkade kanonkulor, och 1738 en spikhammare. Rålamb hade då köpt Stavs gruva i Floda socken för att få tillgång till malm.
1751 upphörde blåsningarna vid Högsjö masugn.
År 1782 sålde Claes Gustaf Rålambs arvingar bruket för 865 000 daler kopparmynt till köpmannen och skeppsredaren Christian Eberstein (1738- 1816). Då bestod bruket av stora smedjan med två härdar, lilla smedjan med en härd och knippsmedjan med två härdar. Eberstein lät redan året därpå inrätta en andra spikhammare. En ny stångjärnssmedja uppfördes 1787 och 1789 återstartades masugnen.
Det uppfördes också nya bostäder för manufaktursmederna och hyttarbetarna. Eftersom Eberstein även ägde Billsbro och Spånga bruk kunde han friare förfoga över tillverkningen, och 1805 flyttade han en härd från Spånga till Högsjö.
På 1820-talet började de framsteg som gjorts inom järnframställningen i England  att märkas och det blev svårare att exportera manufaktursmide. Stångjärn gick dock fortfarande bra. År 1827 överfördes en härd med 250 skeppund stångjärn från Boxholms bruk i Östergötland  och 1830 förvandlades brukets ämnessmide till stångjärnssmide. 1843 års hammarskattelängd talar om 2 hammare och 4 härdar med 1600 skeppund frälsesmide.  På 1850-talet hade efterfrågan på järn från utlandet minskat kraftigt och många tidigare förmögna brukspatroner stod på ruinens brant.  Från 1854 avtog  produktionen och 1874 lades verksamheten ned.

Därefter startade en textiltillverkning som har utvecklats från ett färgeri till högteknologisk framställning av produkter till olika industrier världen över. Hjärtat i samhället är fortfarande bruket. Några av de mer kända gamla byggnaderna är Tolfens smedja och den gamla Fataburen.

                 Spånga, 1638
Åker;        Berg, 1644
                 Åker, 1639

Östra Vingåker; Forssa, 1657-1897
År 1657 lät ryttmästare Svante Börjesson Rosenstråle (1605- 1663) bygga en hammare.  Rosenstråle fick 1660 privilegium för två hamrar "uti lilla Forssa frelse Ström": men endast en uppfördes. Danckwardt skriver att "Vattudräckten är god och drifves hammaren med underfall. ... Tackjernet köpes ifrån Nora Stad:" År 1705 skattade man för en produktion av 400 skeppund. Vid denna tid var hammarsmeden och bisittaren Henning Decker verksam vid Forssa. År 1900 omvandlas till AB Carl & Daniel Indebetou, och  1912 till AB Forssa bruk. Då hade järnhanteringen varit nedlagd sedan 1897. Man satsade istället på såg och pappersbruk. Handpapperstillverkningen upphörde och ersattes av maskinell tillverkning. Denna var igång till 1921.
                Krämbol, 1679
På Krämbols frälsehemman fanns redan på 1630-talet ett järnbruk med l hammare och 2 härdar. År 1695 uppgick produktionen till600 skeppund per år och låg på den nivån fram till1844 då den ökat till 1290 skeppund per år. Bruket upphörde 1880.

                Lillforsa, 1779

Utan församling;

Valkie [K] under Berga Säteri, (D) 1711

Utan vare sig församling eller län;

Nyköpings hammarsmedja 1602
Rosenberg, Huddunge 1713
Rudhammaren, Ekeby 1774
Spikhammaren, Valby 1674
Täkthammaren = N Hammaren, Malma fjärding 1624-
Vikhammaren, Husby 1737