Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

söndag 15 juli 2012

Oxelösund

Historia

År 1533 uppmanar Gustav Vasa landsbönderna i skärgården att utvisa den rätta leden, så att han inte skall nödgas "draga utomskärs på den stora havsvågen" med sina små barn. Om kungen därvid även hade skärgården kring Oxelösund, som han besökte Flera gånger, i tankarna utsägs inte, men år 1545 visar han ett speciellt intresse för den genom att hos hövidsmannen på Nyköpingshus, Johan Turesson (Tre Rosor), begära goda styrmän, dvs. lotsar, som kunde styra hans skepp i den skärgården. Detta torde vara den äldsta antydan om lokala lotsar i skärgården utanför Nyköping.
När kungen år 1555 bekräftar Nyköpings borgares privilegier å vissa öar utanför Oxelösund, ställs det villkoret, att staden skall hålla en långlots för sträckan Stockholm - Kalmar. Men vid nästa privilegiebekräftelse, Erik XIV:des av år 1562, är det återigen en lokalkännare som begärs, en styrman, "som våre sluper och galleyder bådhe åther och fram om samme öyer och holmer styre kann, nhär som helst the commandes warde".
Dessa upprepade påstötningar om lotsar i Oxelösundsskärgården tyder på, att det ansågs angeläget att säkra tillgången på lotsar där. Det behöver däremot knappast innebära, att lotsar inte fanns där. Istället var det förmodligen så, att de skärgårdsbor, som åtog sig lotsningar, inte fyllde kungens krav på kompetens och villighet. Flera faktorer pekar mot att lotsar fanns i Oxelösundsskärgården under medeltiden för, som det hette, ledsagning i den stora genomgående inomskärsleden.

I vilken mån Gustav Vasas och Erik XIV:s önskemål om styrmän tillgodosågs vet vi inte, men i en lotstaxa från 1642 fastställes priset för lotsningar till och från Oxelösund, vilket tyder på en redan stadgad lotsplats. Bakgrunden till taxans tillkomst synes också ge skäl för antagandet, att Oxelö kronohemman hade karaktär av styrmanshemman. Säkrandet av lotsar åt kronofartyg var det som huvudsakligen hade intresserat myndigheterna. Men på 1660-talet signalerar en del åtgärder ett mer civilt inriktat lotsväsende. När amiralitetskollegium som ett led i denna strävan 1667 börjar meddela vissa skärgårdsbönder tillstånd att lotsa, nämns också sådana vid Oxelösund.


Oxelö expanderade under 1800-talets två första decennier och 1820 fastställdes dess personalstyrka till ålderman, 3 mästerlotsar och 5 secunda (ordinarie) lotsar. I Oxelösund hölls dock styrkan konstant. Oxelösundslotsarna bodde vid nuvarande G:a Oxelösund och lotsade antagligen uteslutande i skärgårdslederna. De vid Oxelö, Hummelvik och Brevik bosatta Oxelölotsarna svarade i första hand för Hävringeuppassningen.


1869 en övningseskader på Alöfjärden.
Träsnitt av P. W. Cedergren.
Med anläggningsarbetena för järnväg och hamn på 1870-talet började några oroliga år för lotsarna. Den mark de disponerade vid Brevik behövde nu järnvägen. Men innan avflyttning kunde ske, uppstod åtskilliga tråkigheter. I en skrivelse talar de om oro och osäkerhet, om hur arbetare tränger sig in i deras hem, när de själva är ute på Hävringe. Om hur deras jord grävs upp, stängsel bryts ner, järnvägen dras fram över åkrar och gårdsplaner, nätgårdar rivs upp mm. De är t. o. m. ängsliga för att husen skall rivas och familjerna bli husvilla medan de ligger på Hävringe. Järnvägsbolaget ålades senare av expropriationsnämnden att utge ersättning till lotsarna för olägenheter, obehag, förlorat fiske och mistad jord.


I november 1878 flyttade lotsarna till Sandviken och därmed var lotsplatsen i sin helhet återförd till sin, troligen ursprungliga kärnpunkt, till Oxelösundet. I samband med järnvägsbolagets köp av marken från Stjärnholms slott övertog det också lotshållningsskyldigheten och därmed var den nästan exakt tvåhundraåriga samhörigheten mellan Stjärnholmsgodset och Oxelösundslotsarna upplöst.

Oxelösund var definitivt en av landets ledande lotsplatser, huvudinfarten för två efter svenska förhållanden stora hamnar och med ett par mindre inom sitt område. Mellan åren 1900 0ch 1905 hade Oxelösunds lottsarna minst 1,104 och högst 1,443 lotsningar under vart och ett av periodens fem år. Från gångna seklers koggar och holkar, flöjter och jakter, slupar och galeaser lotsades nu ångfartyg av järn eller stål, istället för att huvudsakligen betjäna sjöfarten på inomskärsleden, skärgårdens urgamla kungsväg. Lottsningarna gick nu så gott som uteslutande mellan Hävringe och innanförliggande hamnar. 


Badortsepoken i Oxelösund varade i stort sett från slutet av 1800-talet. Ett varmbadhus till höger uppfördes 1886 i Badhusviken. Där erbjöds även  tång- och gyttjebad, som ansågs vara hälsobringande. Varmbadhuset revs 1915. Det växande järnverket störde societeten men även nykterhetsrörelsen bidrog med att få begränsningar i utminuteringen vilket ledde till att intresset för varmbadhuset och badhotellet avtog. Kallbadhuset, till vänster,  byggdes 1896. Det  var öppet från juni till augusti. En badbiljett kostade 20 öre. Många sim- och hopptävlingar arrangerades kring badet. Kallbadhuset drevs in på 1930-talet i kommunal regi och revs 1946.
Klocktorn
Klocktornet på badhusets framsida, ritat av Eskilstunaarkitekten Emil Befwe, finns bevarat på Nyköpings hamnkontor.


Ur SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK. ÅREN 1901-1905 för SÖDERMANLANDS LÄN finns följande att läsa. Oxelösunds brunns- och badhotell har sommartid tillstånd till "utskänkning och utminutering af brännvin och andra spritdrycker". Järnvägshotellen i  Oxelösund hade permanent tillstånd för utskänkning. I Oxelösunds Municipalsamhälle finns för tillverkningsåren 1903-06 ett skattepliktigt maltdrycksbryggeri registrerat hos Länsstyrelsen. Efter sekelskiftet öppnadrs fasta veckatorgdagar  i Oxelösund. Ett epidemisjukhus för landstingets räkning finns antecknat i Oxelösund.  Folkmängden anges till 2,102 personer 1905.   
"Byggnadsverksamheten har varit liflig.
Ofver 30 boningshus hafva under perioden blifvit uppförda. Bland nybyggnader märkas ett större folkskolehus, goodtemplarnesordenshus, järnvägshotellet, tullstation, brandredskapshus och samhällets varmbadhus, alla dessa byggnader af sten. Arbetena med iordningsställande af gator och vägar inom samhället påbörjades under nästföregående femårsperiod och hafva fortsatts under åren 1901 -1905. Vattenledningens utvidgande har förut i denna berättelse omnämnts. Kostnaderna för samhällets såväl vatten- som afloppsledningar äfvensom för gatornas grusning och för planteringar kring Järnvägstorget hafva bekostats af Oxelösund-Flen-Västmanlands järnvägsaktiebolag, som äger större delen af samhällets område. Gatorna belysas med elektriska båglampor, till hvilka ström hyres från järnvägsbolagets elektricitetsverk. Renhållningen ombesörjes genom entreprenör. Veterinär besiktigar saluförda matvaror, hälsopolis är anställd och kontroll har anordnats öfver mjölkhandeln."



På 1800-talet var Oxelösund inte mer än ett litet fiskeläger. Förändringen började på 1870-talet när järnvägsbolaget OFWJ köpt marken på Oxelö halvö från Stjärnholms slott, i syfte att bygga en hamn för utskeppning av järn, stål och malm från Bergslagen. Ett tidigare försök att bygga en järnvägsansluten utskeppningshamn i Vänern (Hult) hade misslyckats. 1913 togs beslutet att bygga Sveriges första koksblästermasugn i själva Oxelösund, och dra ner malmen från Bergslagen dit. Koks görs av stenkol, och stenkol som duger till koksproduktion saknas i Sverige, de små fyndigheterna av skånsk stenkol som finns är odugliga.

Konsten att tillverka järn är så gammal att ingen vet exakt hur den uppstod. Processen är i grund och botten likadan idag som den var då. Järnmalm upphettas tillsammans med något kolhaltigt ämne och luft, varvid järnoxiderna i malmen reduceras till järn och rinner ner på botten av processkärlet. Den mest primitiva processen är den så kallade gropugnen, helt enkelt en lerklädd grop som fylld med malm, lite kalk och träkol, och där man använder någon form av blåsbälg. När järnet reducerats och i smält form runnit ner på botten, låt man kolet brinna ut, och när ugnen svalnat hämtade man ut järnklumpen.

Oxelösund fick 1913 Sveriges första masugn som drevs med koks istället för träkol. Det hade gjorts experiment med elektriska bågljusmasugnar, som använde ytterst lite träkol som reduktionsmedel, men dåtidens elpriser var så höga att tekniken var meningslös. Idag finns två koksblästerugnar i staden, samt ytterligare två likadana i Luleå. Det är de enda masugnar som finns i Sverige idag efter att  Domnarvet och Degerfors har lagt ner sina. 

Oxelösunds Järnverk 1930 med masugnen och de tre Cowper-tornen (förvärmning) syns strax till vänster om mitten, där den stora rökplymen börjar. Huset direkt i anslutning till masugnen kallas rådstugan, det är här inne man tappar ugnen på flytande tackjärn och flytande slagg. Förmodligen i järnvägsvagnar, det är spår in.

Notera den enorma gasklockan lite till höger om mitten. Det är här man samlar upp gasen från koksproduktionen och från masugnen. Gasen räcker inte bara för egna behov på bruket, Oxelösunds alla hushåll har lokalproducerad stadsgas också. Det ljusa huset i bildens vänsterkant är där kompressorerna till blästerluften står. Det går kraftiga rör över till masugnen och Cowpertornen.


Näckrosdam
Folkets Hus
Järnvägsorget
Oxelösund är i juridisk mening en av Sveriges sista städer, orten erhöll stadsprivilegier 1950. En ny stad byggdes upp i mitten på 50-talet, till stor del bekostad av Gränges. Satsningarna uppgick till över en miljard kronor. Oxelösunds centrum är unikt och starkt 50-talistiskt i sin arkitektur. Näckrosdammen 1953 i nuvarande Järnvägsparken som tidigare var Oxelösunds torg. Folkets Hus vid järnvägstorget.


1955 köpte Grängeskoncernen upp hela Oxelösunds Järnverk. 1957-1961 byggdes Järnverket ut med  en omfattande ståltillverkning på området samt valsverk för grovplåt ända ner till 4 mm.  För att få plats med detta kompletta från-malm-till-plåt-verk revs över hälften av Oxelösunds samhälle, som då hade 5.200 invånare. 

Grängeskoncernen köpte även några rederier för att få full kontroll över stenkol- och koksimporten från Europa. TGO, (Trafikbolaget Grängesberg-Oxelösund)  som rederiverksamheten låg under, hade ett dussin båtar. TGOJ var privatägt av Grängeskoncernen långt in på 80-talet, då SJ exproprierade bolaget. Järnvägsnät var på 310 km, elektrifierat och SJ-kompatibelt, som förband Oxelösund, Nyköping, Flen, Eskilstuna, Västerås, Köping, Lindesberg, Ludvika och Grängesberg. Malm är mycket tungt. Notera hur små de treaxliga järnvägsvagnarna är. Maximalt axeltryck på järnvägar är 20 ton, så en sådan liten vagn vägde fullastad 60 ton. Spåren är idag Banverkets, TGOJ lever kvar som dotterbolag under Green Cargo. Transporterna var bara en biverksamhet i form av transportservice inom Grängeskoncernen.

Under 1970-talets stålkris slogs Oxelösunds järnverk AB (ingick i Gränges)  och Norrbottens Järnverk ihop och bildade stommen i SSAB, Svenskt Stål AB. 

Skiss processer stålverk.

1927 beslöt styrelsen för Järnverket att bygga ett fönsterglasverk för att tillvarata den högvärdiga överskottsgasen från koksverket. Det var den främsta orsaken. Ett annat skäl var att glasdragningsmaskinerna vid denna tidpunkt var förhållandevis långt utvecklade och befunnits väl användbara för avlösning av ett uråldrigt och tungt arbete som blåsning av fönsterglas var. Arbetskraften till glasverket kom från Värmland, Småland, Norge och Finland där det fanns yrkeskunskap. Glasbruket stod klart på försommaren 1928 och det lades ner 1979-06-29.

Uppkomsten av Centrifugalrör: Till de problem som avspärrningen under andra världskriget gav upphov till hörde att tillgången på rör till vatten och avlopp var tämligen begränsad i vårt land. Någon inhemsk rörtillverkning av betydelse fanns inte och bristen blev svårare för varje år som gick. Detta låg bakom tillkomsten av AB Centrifugalrör.
Med erfarenhet av andra världskrigets importstopp var den dåvarande samlingsregeringen mycket positiv till en planerad inhemsk rörtillverkning och lovade det nybildade bolaget en viss garanterad avsättning. I maj 1945 kom anläggningsarbetet för det blivande rörgjuteriet igång.

Förläggningen till Oxelösund och i omedelbar närhet av Järnverket berodde på avsikten att använda flytande järn från verkets masugn. Så blev emellertid inte fallet, utan en konventionell kupolugn anskaffades. Efter ett års byggnadstid var anläggningen klar för provdrift och det första röret göts den 9 maj 1947. Redan på hösten samma år inköptes företaget av KF, HSB och Svenska Riksbyggen. KF:s och HSB:s andelar överläts senare till ett KF-ägt dotterbolag. Organisatoriskt innebar detta att företaget knöts till Gustavsbergsgruppen.
Av arbetsstyrkan vid 1948 års utgång, uppgående till 208 man, hade en kärntrupp om 25 man rekryterats, framför allt från Forsbacka. Återstoden kom till största delen från omgivande kommuner och hade ingen tidigare anknytning till järnhantering. Företaget uppförde ett antal fastigheter i egen regi som under 1970-talet förvärvades av Oxelösundsbostäder, nuvarande Kustbostäder. Centrifugalrör lades ner i oktober 1992.
Femörehuvud fyr


Före 1900 hade det inte anlagts något permanent försvar på Femörelandet. Under första världskrigets beredskapsår byggdes två infanteriskansar vid hamninloppet till Oxelösund. Under andra världskriget byggdes en rad värn och artillerianläggningar. Oxelösund var redan vid andra världskriget en strategiskt viktig hamn men saknade ett bra försvar. 

Oxelösund blev en av de få småorter som 1965 begåvats med en motorväg. Inte för industrins behov utan för de militära behoven. Vägen var tänkt som led för militära transporter fram till hamnen.  Mellan åren 1960-1975 byggdes i det kalla krigets skugga och oro för en invasion från Sovjet 30 batterier längs Sveriges kust. Tillsammans med batterierna vid Kungshamn och Arkösund täcktes hela Bråvikens inlopp. Det nu nedlagda kustartilleribatteriet OD, populärt benämnt ”Femörefortet”, byggdes 1963. Fortet har en area på 3300 m2 och var självförsörjande med kök, vattenframställning och vid behov kraftförsörjning under minst 30 dagar. Filter för luftintagen skulle göra att anläggningen säker för mindre kärnvapendetonationer och kemiska angrepp.

Fortet som krävde 70 personers bemanning blev omodernt men användes fram till 1998 och var beslutat att rivas 2003. Oxelösunds kommun köpte Femörefortet för femtio kronor och fem öre i juni 2004. Fortet drivs av Föreningen Femörefortet som ett museum. 

Oxelösundsfilmer 1958 - 1968.
Del 1,  Del 2,  Del 3.
 
Stadsvandring i Oxelösund i tio delar. Del 1, 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar