Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

lördag 5 juli 2014


BLAND KUNGAR, FURSTAR, FOGDAR OCH MENIGE PÅ SLOTTET.
Gustaf Vasa
Text: Knut Hellberg
Urkunderna säga oss, att Gustav Vasa minst tolv olika år besökt Eskilstuna och den av honom grundade kungsgården.
Hur rättande, ordnande och nygestaltande ingrep han icke här både i rikets och vår hembygds förhållanden!
Då och då infinner sig majestätet här för att själv se om den bortförlänta kungsgården, såsom i juni 1533, då han också gör en tripp till Torshälla, någon eller några dagar år 1544, den 8 mars 1548 och den 21 februari 1549 o.s.v. Vid dessa tillfällen avgöras i närvaro av rådet flera viktiga statsangelägenheter.

Vid 1500-talets mitt övertager Gustaf Vasa själv kungsgården med en fogde som verkställande man, snart börja nu slottsbyggnadsarbetena och Eskilstuna blir ett »fataburslän», d.v.s. kungsgården skötes med hänsyn närmast till det kungliga bordets och hovstatens uppehälle. Ty, såsom Grimberg säger, man får icke föreställa sig Gustaf I såsom residerande på Stockholms slott. Nej, Sverges konung var av ålder hänvisad ätt leva på kronans gods, som lågo i olika trakter av riket. På Gustaf Vasas tid befann sig hovet så gott som ständigt på resande fot. Mesta tiden tillbragtes på kungsgårdarna vid Mälaren och dess fagra omnejder.

Här övervakade konungen i egen hög person jordbruket, och drottningen regerade som en stor herrgårdsfru över ladugård och linnekammare. Till Eskilstuna och andra landets slott samlades förråd från kringliggande trakter - allmogen lämnade en del skatt in natura -, och när tiden för ett kungligt besök var bestämd, sändes bud till slottsfogden, att kungsgården till den och den tiden borde vara försedd med allehanda »ätande varor», på det konungen och hans följe »måtte», såsom denne i ett brev uttrycker sig, »få Vår bärgning och nödtorft». I september 1556 skriver majestätet till fogden i Eskilstuna, att denne skall låta »brygga gott öl och baka gott bröd, till dess kungl. maj:t kommer själv dit».

Då och då kom också en påminnelse att fogden skolla sända »något gott» från kungsgården dit där hans herre och konung vistades. I mars 1552 skriver konungen till exempel: Till Michel Helsing (fogden i Eskilstuna) att han låter komma hit gott rent smör, ägg, fett får- och kalvkött, det mesta han åstadkomma kan; »item leffvendes färske fiskar». Slottets fatburshustru får samtidigt besked, att hon måste sända det mesta bröd hon kunde åstadkomma. I oktober 1555 ålägges Helsing att oförsumligen låta komma till Stockholm det han haver brygga och baka låtit. Och då konungen år 1556 vill fira sin jul i Västerås, beder han den 22 december fogdarna i Eskilstuna, Arboga, Västerås m. fl. trakter att förskicka både höns, gäss, harar och annat nyttigt till k.m:ts behov. Konungen höll, säger en samtida minnestecknare, ett »ärligit och konungsligit hof», men enligt tidens outvecklade förhållanden och sin egen folkliga natur i enkla former. Han själv sörjde lika nitiskt för det kungliga kökets och vinkällarens behov som för rikets vårdande ärenden. Gärna samlade han förnämliga män med fruar och jungfrur omkring sig till gästabud, dit de infuno sig »alenast till att se hans majestäts lustighet».
* * *
Det var ett betydande jordbruk fogden på Eskilstuna slott hade att svara för inför sin nådige herre. Tack vare den ytterst noggranna bokföringen, som Gustaf Vasa lät införa vid förvaltningens nyskapning och vars handlingar till stor del äro bevarade, kunna vi än i dag erfara, hur de kungliga lanthushållen sköttes och vad de avkastade_

Ett exempel från 1554! Ladugårdens ägor: :.Gårdzens Åckran:
Södra och norra gärdena. »Engian: Norreängen, Södra ängen, Näringeholmen (Närjeholme), Mjölnaretegen, Helgestategen, Dalbyängen och Årbyängen. Dessa ängar avkastade sammanlagt 802 .sommarlass hö. (1581 gåvo de 1,046 lass, 1619 endast 413).
Till gården hörde vidare 1554: »3 Fårs Quarnar. Ter uti äre 6 par stenen. Åtminstone någon av dessa kvarnar, omtalade redan under medeltiden, synes ha legat vid nuvarande gevärsfaktoriet, att döma därav att en låg :.nedom Forsbron och att mjölnaren under 1500-talet hade sin teg invid Helgesta.
Fisket utnyttjades i högsta möjliga grad. Lax, ål och annan läcker fisk var det tämligen gott om i Eskilstuna ström vid denna tid. skogstorpsålen åtnjöt god renomme redan under medeltiden - Kälbyfisket omtalas i munkarnas handlingar --, och vad nu laxfisket vid Hyndevad och Eskilstuna angår vidtog Gustaf Vasa anstalter till dess rationella bedrivande. Se här ett par kungabrev om fisket vid denna tid: Den 5 mars 1551 till Sverkel Laxefougte · att han beger sig till Eskilstuna och där beser några lägenheter, som till laxfiske kunna tjäna, undervisandes Michel Helsing att k. m:t låtit tillskriva Lars Siggesson Sparre om de olagliga »byggningar och fiskeverker», som fogden skrivit om, så ock om Lasse Mjölnares och hans anhängares misshandel, att de därför straffas skola. Den 18mars 1552: till Helsing att han skall låta Arvid Bagge förstå, det han skall bygga några ålkistor och annat vad där behöves vid Hyndevad.

Räkenskaperna visa även vad fisket inbringade.
Om slakten vid kungsgården under 1500-talet få vi en föreställning i ett inventarium, som upptager: 10 oxhudar, 2 stutehudar, 18 kohudar, 43 fårskinn, 3 lammskinn, 18 kalvskinn. Älg och hjorthudar, rådjurs-, björn- och bäverskinn uppräknas ock.
Björnen brummade alltså i Eskilstunatraktens skogar, och bävern var ännu ej utrotad. Vargar, lodjur och mårdar förekomma talrikt. :.Nu vore gott» - skriver Gustaf Vasa till Rekarneallmogen år 1548 - »om I viilen taga Eder allvarligen före att föröda skadedjur, både ulvar och björnar, som alle man hava stor skada utav, men älgsdjuren måtte bliva i fred.
Därför råde och allvarligen bjude Vi eder än en gång, att I upphören med att gå efter förenämnde älgsdjur och gören slut på sådan ohörsamhet, som man märker hos eden.
Särskilda fågelskyttar underhällos vid slottet. Om dessa ger konungen också förhållningsorder.
Hur Gustaf Vasa in i minsta detalj grep in i skötseln av lantbruk och andra näringar, och hur väl hemma han var i det som hit hörde, visas än ytterligare av många andra brev till fogden Helsing i Eskilstuna. Här ett nytt karakteristiskt prov:
Allestädes på K. m:t s slott, gårdar och eljest gick 1556 en svår boskapssjuka. K. m:t har fördenskull - heter det i ett brev till fogdarna - författat några läkedomar uppå ett register, därmed boskapen skall drilpen bliva. Receptet tillställdes Eskilstuna, Räfsnäs, Tynnelsö och Gripsholms gårdar samt skulle vidare genom prästerna delges bönderna.
Fogden hade att sköta ej blott förvaltningen av den betydande kungsgården utan även göromålen inom Rekarne fögderi.
Någon gång, såsom i mars 1551, får Michel Helsing. en påminnelse att med första leverera de penningar som han under vintern uppburit i sin befallning. Men han får ock sin uppmuntran.
På det han dess flitigare vara skulle, förunnas han fyra år senare gården Ekeby. En fogde däremot, som fick uppbära en allvarlig konungslig skrapa, var Wehekindt, som skötte fögderiet här under Sten Erikssons förläningstid.
* * *
Sitt sista besök på Eskilstuna hus gjorde Gustaf Vasa 1560 på våren. Julen 1559 hade han kommit till Upsala och vistades där till slutet av februari, då han avreste till Ulvesund (Kungsör).
Härifrån drog konungen i början av april till en annan av sina gårdar, Julita. Här insjuknade han »av en svår, häftig och hetsig kolerisk feber eller skälva». Den 7 maj kunde han emellertid återvända till Ulvesund. På de här väntande »galejorna» gick han ombord med sitt hov för att enligt sin vana färdas mellan de vackra öarna i Mälaren och kom så omsider den 25 maj till Eskilstuna. Samma dag på aftonen anlände även hertig Johan hit och blev kärligen mottagen, och detta så mycket mer som han nyss hemkommit från England, där han till drottning Elisabeth framfört sin broder Eriks frieri. Gustaf Vasa insåg strax, att Erik ingenting hade att hoppas. Själv var Erik i Arboga, då han mottog Elisabeths svar, som han med sitt inbilska lynne tolkade till sin förmån. Till minne av den misslyckade, kostsamma giljarefärden hemförde Johan en täckvagn, den första i Sverige av denna fordonstyp. Samma år på hösten slöts gamle kung Göstas märkliga levnadsbana.
Uti sin sista viljas kraft överantvardade och gav Gustaf Vasa sin »älsklige, käre, yngste son», den 10-årige Carl, ett, som konungen själv sade i testamentet, furstligt och ståtligt uppehälle utav Sveriges krona. Som hertigdöme erhöll han nämligen Värmland, nästan hela Södermanland och Närke samt mindre delar av Västmanland och Västergötland.
På så vis kom Eskilstuna kungsgård att höra hertig Carl till.


Furstendömets räkenskaper höllos visserligen avskilda från rikets, men av inkomsterna använde konung Erik det mesta för sina och kronans behov. Först 1562 gav han Sten Eriksson Leijonhufvud befallning att i enlighet med Gustaf Vasas uppdrag hava uppsikt över hertig Carls arvedel, till dess denne nådde mogen ålder. Vad Carl till en början erhöll av sitt furstendöme var huvudsakligen det som åtgick för hans lilla hovhållning. Erik XIV:s sätt att handskas med furstendömets inkomster måste givetvis alstra en missnöjd sinnesstämning hos Carl. I sin mån bidrog det ock till hans deltagande i den i Eskilstuna organiserade resningen år 1568, genom vilken Erik förlorade kronan.
Att konung Erik även förfogade över hertig Carls Eskilstuna huus ådagalägger en rättsakt från 1563. Då vart Lasse Joensson, fogden på Eskilstuna gård, ställd för rätta av Göran Persson, den beryktade prokuratorn, anklagad för att han icke sänt från sig sina »quitentien, såsom konungen i skrivelse fordrat, och ej heller levererat så mycket öl och bröd till -krigsskeppens behov, som honom tillskrivits. Självsvåldet kostade fogden livet. Vad »quitentierna» angår - heter det i Erik XIV:s nämnds dombok - nekar fogden sig någon skrivelse bekommit hava. Men det att han icke haver levererat öl och bröd till fyllest skyller han det stora borgläger för, som däruppå gården varit haver. Dock eftersom han icke haver härom skrivit konungen till och gjort sig »entskyllung», utan således försummat riksens honom åliggande saker, därför haver man efter hovartiklarna icke kunnat fria hans hals.
En annan Eskilstunafogde, Simon Salomonsson, måhända Lasse Joenssons efterträdare, blev också ett offer för Erik XIV:s hämnd, denna konungens under Göran Perssons inflytande stående högsta domstol, som under sin sexåriga tillvaro dömde icke mindre än 38 fogdar till döden. I sitt sällskap hade Salomonsson ej mindre än sex fogdar. Alla dessa fogdars skuld och straff skildras utförligt i domboken, men om den benådning, som förespeglas dem, hava dock samtida handlingar intet att förmäla.
* * *
Katarina Jagellonica
Genom sin despotism hade Erik XIV väckt emot sig ett allmänt missnöje bland sina undersåtar. Lätt lyckades det därför hertig Johan att år 1568 med tillhjälp av hertig Carl och högadeln störta Erik. Uppropet, som överflyttade kronan till hertig Johan, kunde så mycket lättare genomföras, som den ränkfulle men tappre franske krigsöversten Porrtus de la Gardie, vilken av kung Erik våren 1568 anställts vid hertig Johans hov i Eskilstuna såsom bevakare av hertigens åtgöranden, förmådde de skotska och andra legotrupper, vilka han ett par år förut på konungens uppdrag värvat, att, då deras sold uteblev, avfalla från konung Erik.
Med harm och hat i hjärtat hade Johan hösten 1567 kommit ur fängelset. Ett par dagar därefter följde den ömkliga mötesscenen bröderna emellan - konungen ångerfull och otillräknelig, hertigen undfallande och ödmjuk. Efter sitt deltagande i vinterfälttåget vistades Johan på Ekolsund till i maj
Hans maka, den svärmiskt fromma Katarina Jagellonica, skänkte honom här den 31 maj samma år dottern Anna- den varmhjärtade och impulsiva prinsessan, som utverkade Carl Carlsson Gyllenhjelms befrielse ur tolvårig rysk fångenskap. Det berättas att Anna själv öppnat fängelseportarna för sin frände en decemberdag anno 1613.
»Prinsessan Anna kom, tyst gick en svartklädd sven bakom med ljus i sina händer - - - »
1568 och erhöll nu tillstånd att flytta till Eskilstuna slott.
Ännu blott ett barn hade prinsessan Anna fattat tycke för Gustaf Brahe, som uppfostrades vid hovet, och denna kärlek, långt ifrån att minskas, tillväxte med åren. För att mer ostört få träffas plägade de älskande mötas hos Brahes syster, Ebba Sparre, vilka möten gåvo anledning till åtskilligt tal och voro långt ifrån oskadliga för prinsessans rykte. Det troddes allmänt, att Brahe sökte vinna hennes hand och genom den en gång Sveriges krona. Med hennes hemliga vetskap anmälde han sig 1589 i Polen hos Sigismund såsom prinsessans friare, och konungen upptog det åtminstone icke illa. Förslaget blev emellertid om intet, antingen av politiska skäl eller emedan Anna ändrat tycke.
År 1596 blev hon förlovad med markgreven Georg Johan av Brandenburg. Hennes brudskatt var utbetald och bröllopsdagen redan utsatt, då yttre oroligheter föranledde ett uppskov och slutligen gjorde även detta giftermål om intet. Hennes vistelseort var ömsom Polen och Sverige, där hon på Stegeborg 1595 firade det beryktade onsdagsbröllopet mellan Johan Gyllenstierna och Erik Bielkes fästmö, Siri Brahe. Sina sista levnadsår tilldraget hon på Strassburgs slott i södra delen av polska Preussen, sysselsättande sig med läsning, musik, läkarekonst och trädgårdsskötsel.
Med biträde av italienare undersökte hon växternas krafter och egenskaper samt roade sig med att själv samla. och inrätta ett· eget apotek. Hon dog ogift 1625. Sigismund begärde påvens tillåtelse att högtidligen få fira sin systers likbegängelse; men då detta vägrades i anseende till hennes ihärdighet i den lutherska läran, fick liket stå obegravet i 8 år.
* * *
Efter dessa data om prinsessan Anna återkomma vi till händelserna här 1568, genom vilka inleddes en stor förändring i Sveriges liksom i hertigdömets förhållanden. Den 12 juni är hertig Carl i Stockholm, men redan den 14 i samma månad i Eskilstuna. Och här kvarstannade Carl hos brodern Johan förmodligen hela den följande tiden ända till upprorets utbrott.
Enligt en berättelse skall Pontus de la Gardie ha varit den som med sina uppmaningar först förmått hertig Johans gemål att övertala hertigen till höjande av upprorsfanan. Bland resningens mera framstående deltagare märktes, utom hertigarna och De la Gardie, skotten Anders Keith, ryttmästare över en fana skotska ryttare, som för tillfället förlagts till Eskilstuna. De krafter, som stodo till hertigarnas förfogande vid början av deras resning, voro ganska obetydliga. Med dem följde Gustaf Baner, Keith, de la Gardie och 300 ryttare. Vägen togs över Sundby och Julita till Östergötland.
Med en rad glänsande festligheter hade kung Erik, nu förbättrad till hälsan, de närmaste dagarna förut i Stockholm firat sitt bröllop med Karin Månsdotter. Hertigarn:1. voro inbjudna till festligheterna men kommo ej. Det blev annat av! Härifrån drogo de i stället till Vadstena, där ytterligare förberedande sin uppresning, till vilken den hämndlystna adeln med Sten Eriksson Leijonhufvud och hans manhaftiga fru Ebba i spetsen genast anslöt sig. Snart fattade upprorsrörelsen fast fot även i Södermanland, där hertigarnas styrka bemäktigade sig Nyköpings slott och på Hölö skog besegrade konungens trupper. Vid Botkyrka ledo emellertid hertigarna nederlag och måste därför för att komma till Stockholm taga vägen runt Mälaren. Härunder vilade de i Gripsholm, som gav sig utan motstånd, och den 5-6 september i Eskilstuna. I Västerås förenade sig med dem Claes Fleming, som rymt från Eriks flotta i Mälaren. Hur trupperna sedan insläpptes i Stockholm och Erik avsattes, känna vi av historien.
* * *
En given följd av 1568 års omstörtning var att Johan fick konungariket och Carl, endast 18-årig, kunde tillträda sitt nyss nämnda hertigdöme, vilket sedan faktiskt styrdes efter hans vilja, liksom han ock under Johans senaste regeringsår, sedan de uppståndna misshälligheterna mellan denne och Carl bilagts, var konungens högra hand vid riksstyrelsen. Med förtrytelse hade den unge fursten varit vittne till, huru Johan och rådet »Sömneligen umgingos med riksens angelägenheten . . Härtill kom, att sjuårskriget, inbördesfejderna och nödåren bragt hertigdömet liksom det övriga riket i det sorgligaste läge. »Fattigdomen var där större än man kunde säga». Slotten stodo vid Carls tillträde tomma, ensamt i Södermanland funnos 261 ödeshemman, städerna voro så gott som folktomma, och åkerbruk, handel och andra näringar lågo nere.
I en så utblottad belägenhet var det för furstendömet av vikt att erhålla en duglig härskare. Och det fick det också! Ung var hertig Carl, men viljestark, ordningsfull och outtröttligt verksam för vad han ansåg gagna sina undersåtars välfärd. Och hans regentegenskaper utvecklades naturligtvis sedermera mer och mer genom vården av furstendömets angelägenheter. Allt ifrån sin ungdom hade han »hatat högfärd och ansett den såsom den slemmaste last», och därför vann han tidigt icke minst de ringare klassernas tillit. Med sin fasta, hårda hand, men med bistrare lynne utförde han, som Isak Fehr säger, samma storverk inom sitt hertigrike som Gustaf Vasa i sitt kungarike: förvirring bröts och ordning tog dess rum. Personligen genom täta resor och brev förde han regeringen på samma egenmäktiga och landsfaderliga sätt som fadern.
Med Carl IX inträdde en märklig epok icke minst i Eskilstuna samhälles historia. Både som hertig och konung förlade Carl ofta sin hovhållning hit, och han synes ha fattat särskilt intresse för Eskilstuna, vars slott han utvidgade och där hans första drottning, den :.med gudfruktighet, skönhet samt alla dygders prydnad märkeligen begåvade» Maria av Ptalz kallades ur tiden.
Så mycket har han ock ingripit i Eskilstunas utveckling, att han kan sägas vara den egentlige fadern till detta stadssamhälle.
Det var han, som vid 1600-talets början förklarade, att en hantverksstad här byggas skulle. Vapensmeder och annat »ämbetsfolk», som han hit lät inkalla, erhöllo fria tomter samt åtskilliga andra förmåner, såsom frihet från utskrivning o.s.v. Sålunda började »Gamla staden» att anläggas. Redan förut hade industriellt liv sjudit vid fallen · ovan Eskilstuna. Vid Fors (nuvarande Tunafors) hade, medan Carl ännu var hertig, på hans påbud anlagts stångjärnshammare, spiksmide och tråddrageri.

»Masugnsviken» vid Hyndevad erinrar ännu om Carl IX:s masugnar där för framställning av artilleripjäser och annat gjutgods.
Även vid Skogstorp (sedermera Rosenbergs järnbruk) smiddes vapen, och där förfärdigades jämväl, liksom i Eskilstuna, kläder i långa banor. Från år 1606 vävdes på Eskilstuna hus både guld och silver, och vid kungsgården höllos hundratals djur, hästar, nötkreatur, svin och engelska får.
Nu här nedan några notiser om Carl IX:s egna fröjder och sorger, anknutna till Eskilstuna hus.
Som nyss nämnts, dog här på slottet hans första gemål, Maria av Pfalz. Dödsfallet inträffade år 1589 den 29 juli. »Större sorg då kom mig tillhanda:

Maria Eufrosyne av Pfalz

Gud tröste mig i min stora vånda.
Då kom döden, som ingen vill skona och fråntog mig min ädla furstinna den fromma», heter det om furstinnans död i konungens rimkrönika. Egenhändigt tecknar Carl i följande ordalag sin sorg:
»Den 29 avsomnade mellan 5 och 6 om morgonen» - skriver hertigen här i Eskilstuna i sina dagboksanteckningar -
»min käre och fromme, dygdefulla hustru av denne jämmerdal i en kristetig bekännelse. Gud uppväcke henne på den yttersta dagen med alle kristne till en salig uppståndelse, amen, och förläne mig tålamod i mitt store kors och en snar saligefterföljelse, amen»!

Dagen därpå antecknar hertigen (hans eget stavsätt): »Ten alzmechtige gudh vare tack och lås för sinenåder både för mott och medh, herren gaff och herren togh, vetsignett vare herrens namn och förläne migh tålemodh i all min bedröfuelse».
Genom sitt milda, vänliga sinnelag var Maria en synnerligen passande maka åt den stränge, ofta nog häftige hertigen. Också var deras sammanlevnad den allra lyckligaste.
Sex barn, två söner och fyra döttrar, hade Maria skänkt hertigen. Men av dessa hans barn var det endast dottern Katarina som hann mogen ålder. Katarina blev förmäld med pfalzgreven Johan Casimir och moder till Carl X Gustaf. några dagar efter hertiginnans frånfälle stod även dottern Maria lik i kyrkan här. Vi låta den sorgtyngde hertigen själv berätta: »1589 Augusti 1 kåm Råber, Håkan och Nils Larssån. 2 kärn Nils Posse, Erik Rörning och hans fru och Hinric Olssons fru, Gisle Nilson och hans fru. 3 var åm natten sådan liungeld och åskeslagh, så att iagh hörde aldrig maken, gudh vare oss nådigh. 4 kåm fru Kristin på Tydön. 8 kärn min salige dåtters lik up från Västergötlan, och földe liket Joss Kursel Måns Knutssån, Lasse Botessån. Liket vart satt i Fårs kirke. 9 kärn Lars Åkesson. 11 kåm Oloff Hård och Knut Kill. 12 kåm Nils. Jönsson. 13 kåm Sherring Ericksån och ]ost Mynker, samme dagh k åm Kuns (vinskänk), mester Philippus (kyrkoherde Filip) och Peter Kröger. 14 kåm Lasse Ericksån, samme dagh kåm Erik Stake, Anders Gunmunssån. 15 kåm mester Peder (biskop Petrus Jon;;e i Strängnäs) och presterskappet. 16 fördes min salige käre och trogne hustrus lik samt vår dåtters Marias lik till Fogdö kirke. Hertiginnan af Sachsen kåm til på vegen och földe til Strengnes. 17 fördes hon medh barnet til Strengnes och vart lagd hos sine andre käre barn i sin huilekamrnare, gudh uppvecke dem alle» etc.

Hur ofta har inte Carl IX skrivit i sina almanackor, att den och den dagen »drog ja till Eskelstune»! Då hans gemål är med, antecknar han också det. En dag heter det: »Den 26 drog jag med min gemål och lilla dotter från Gripsholm till Fogdö. 27 kommo vi Gud ske tack och lov till Eskilstuna».
En annan gång kommer han hit och finner allt i ett gott skick, »men samme dag sprack en hel hop blod utav mitt bröst och lopp i skjortan, såsom ännu till synes är, och jag såg intet på kroppen, utan huden var hel». Vi få ock veta elen dag -hertigen låter koppa sig eller är i badstuga. Samvetsgrant antecknas alla besök på Eskilstuna hus. Bland hans talrika gäster befinna sig både hertigens och rikets råd. Särskilt äro att nämna riksråden Bengt Oxenstierna, herre till Lindholm i Barva, och Göran Klasson Stjernskiöld till Biby. En dag i mars 1581 är hertigen i den förres sällskap ute på en av sina jakter i Eskilstunanejden, helt visst efter björn eller ulv. Mer än en gång gästar han Lindholm, vid ett tillfälle på barnsöl, vid andra tillfällen är han på gästabud vid Biby. Där står hans gemål fadder elen 2 mars 1586. Vaken iakttagare, antecknar han då han ser en tidig skörd. 30 juli 1589 »skars komet här vid Eskilstuna gård, vilket sällan plägar ske så tidigt på året».
Den 17 juli (samma år) var jag, säger hertigen, vid det nyfunna Svavelberget i Kjula socken. Gud give till Jycke, fortsätter han.
Understundom nås Carl, ännu hertig, av kungabrev och andra allvarliga underrättelser om riksens angelägenheter. Trots konung Johans förfärliga hotelser hade hertig Carl här i Södermanland låtit upprätthålla gudstjänsten efter 1571 års kyrkoordning. Nu var det ju så, att de flesta biskoparna aldrig erkänt Gustaf Vasas reformationsverk, och på goda grunder misstänkte hertigen, att adeln, som likaledes stod honom emot, strävade efter medeltida makt och Vasahusets störtande. Folket åter med bönderna och det lägre prästerskapet ställde sig på hertigens sida. Och denne gav skydd åt de förföljda, tillika stålsättande sina meningsfränder i kampen för protestantism och frihet. Vi veta ju alla, hur sedan på Uppsala möte liturgien avskaffades, den lutherska bekännelsen antogs och alla påvisa missbruk bannlystes.
Härtill må nu blott erinras, hurusom Carl under de häftiga fejderna med Sigismund här i Eskilstuna sammankallade möten med allmogen. Och härifrån utsände han den 4 december 1596 ett öppet brev till »eder älskeliga erorrorres trogne undersåtar och dannemän alle, som i Arboga och Köpings städer med Åkerbo och Västre Rekarne bosatte äro» angående de av konung Sigismund framställda beskyllningarna.

Omsider kom kronan i Carls hand. Den högtidliga kröningen ägde rum i Uppsala i mars 1607. Han reste emellertid icke sin Eriksgata förrän efter nyåret 1609. Konungens Eriksgata utgick från Stockholm den 7 februari. Också Eskilstuna fick skåda den storartade prakt som därvid utvecklades.
* * *
Maria Eleonora
Eskilstuna slott och Carl IX:s hertigdöme övergick vid dennes död år 1611 till hans yngre son Carl Filip. Hertigdömet styrdes av modern, änkedrottning Kristina, med, som en författare karaktäriserar det, mycken självrådighet. Carl Filip ämnade bosätta sig här på slottet, men hans tidiga död omintetgjorde planen. Även efter hertigens frånfälle 1622 behöll änkedrottningen makten och ända till sin död år 1625. Det sista självständiga hertigdömet, vars maktställning understundom hotat att splittra riket, upphörde då, och Södermanland har från denna tid varit som provins inlemmat i riket. Uppsikten över slottet övergick nu till ståthållare över Eskilstuna, Ulvesunds, Västerås m. fl. län.
1628 den 29 april anslogos Gripsholm jämte Strängnäs, Mariefred, Tynnelsö, Räfsnäs samt Eskilstuna med underlydande län och gods till morgongåva åt Gustaf II Adolfs gemål, Maria Eleonora. Gustaf Adolf synes knappt haft tid eller tillfälle att besöka slottet. Hans dotter, drottning Kristina, torde däremot mer än en gång ha varit där.

1641 på hösten besöker pfalzgreven Carl Gustaf, sedermera konung Carl X, Eskilstuna på sin färd genom mellersta Sverige för att ta kännedom om industrien, »lära känna sitt fosterland och därefter så mycket mindre där kunna betraktas som främling».
I slutet av 1645 återkommen till Sverige efter mer än treårigt kämpande i Torstenssons arme,· vistades Carl Gustaf ofta på Eskilstuna slott under de båda följande åren, 1646-1647, upptagen av det ej hoppgivande frieriet till drottning Kristina, som vid hans utresa till kriget och även sedermera ett par år brevväxlat med honom såsom med sin trolovade, men som sedermera ändrat sinne. Också Carl Gustaf torde nu ha börjat svikta i sin trohet; åtminstone omtalas just från Eskilstunatiden en kärlekshandel, som skall ha fått »följden, varjämte vid samma tid, 1647, av rådmansdottern Märeta Allerz föddes den blivande »greve Gustaf Carlson».
Den 10 mars ·samma år erhöll Carl Gustaf i förläning på mycket förmånliga villkor Eskilstuna stad och län, Räfsnäs hus samt Över- och Ytter-Enhörna socknar. Under hans regeringstid grundades det betydelsefulla Rademacherska manufakturverket.
Hans planer på ett nytt Eskilstuna slott ha förut relaterats.
På sina färder till Kungsör rastade konung Carl XI ofta på slottet. Dess sorgeöde under hans regeringstid är förut tecknat





Elev vid Tekniska skolan i Eskilstuna 1887-88.
Kontorsbiträde i Eskilstuna-Posten 20 juli 1885-okt. 1890, biträdande referent i  från 1887, red.-sekreterare i Eskilstuna-Kuriren från dess start 8 dec. 1890 till i nov.  1916, ansvarig  utgivare 1914- 1916, grundläggare av och chef för Katrineholms-Kuriren fr. 5 dec. 1916, innehavare av Katrineholms Boktryckeri 1917, utgivare av Eskilstuna Nya Tidning (tryckt i Katrineholm) sept. 1928 dec. 1930, verkställande direktör i Katrineholms-Kurirens A-B. 1923 till .
 Eskilstuna stadsfullmäktige 1863-1914. Utgav 1916, Eskilstuna, en svensk märkesstad, del I, 1920, del II. Eskilstuna genom tiderna, del I-III, 1935-1938.

Andra beskrivningar av Eskilstuna Huus

 SLOTTET.pdf 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar