Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C
Visar inlägg med etikett alexius. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alexius. Visa alla inlägg

söndag 29 mars 2015

Lexius

 ''LEXIUS" NEKADE ANLITA FATTIGVÅRD FÖR 
"ALLA FULA KÄRINGARNA"

Pauline Lundström
I julboksfloden 1913 flöt det upp en liten skrift av alldeles särpräglad art, numera glömd och för nya generationer totalt obekant. Det året  debuterade nämligen på bokhandelsdiskarna i staden den 70-åriga Pauline Lundström med boken om "Gamla Eskilstuna", en samling minnen och historier från 1850-1860-talets Eskilstuna.

Pauline Lundström född l juni 1844 och dotter till polismannen och rotmästaren P. G. Lundström och hans hustru Albertina Hjerpe. Hela sitt liv med undantag för åren 1869- 1873, då hon var privatlärarinna i Stockholm och Roslagen, vistades hon i hemstaden. På äldre dagar började hon sammanfalla sina minnesbilder från barn- och ungdomsåren och producerade sig i lokalpressen med några artiklar under signaturerna "Påt'' och "Farbror Jonas" och framträdde också med dikter i huvudstadstidningarna.

I boken om det gamla Eskilstuna berättar Pauline Lundström med fin pregnans om smeder och bönder, seder och oseder och ger överhuvud taget tidsbilder av oskattbart värde.

Pauline Lundström berättar med charm om Eskilstunabornas levnadsöden - "gubben Lexius", en person som gick bort för över hundra år sedan.

Pauline Lundström berättar om "Lexius" en till sitt yttre föga tilltalande, nästan döva gamla gubben, som egentligen hette Alexius Hellberg, och som hela livet igenom traskade omkring bland eskistunesarna.

Han kom alltid regelbundet till varje helg för att fylla våra småttingars behov av vad han ansåg höra dit, såsom julbockar·, grisar, trollpackor och annan blålkullaredskap i leksaksväg. Påsken 1912 uteblev han, varför det heller Icke blev någon riklig påskfröjd.

Inte just för att den gamle någonsin var samhället varken till gagn eller prydnad, lite slö till förståndet, men han hörde samman med det gamla, som vi ej hade råd att spårlöst förlora.



Fadern, som tillhörde musiken vid något av våra regementen; dog då, Alexius endast var barn, och modern försörjde sig och de fyra barnen med tillverkning av ringar, örhängen och andra enklare prydnadssaker, som hade god avsättning bland arbetare befolkningen både i staden och på landet.

Det var först efter moderns död han kom sig till med byggnadsverksamheten. Vem har inte någon julotta illustrerad av hans små vackra pappkyrkor och fröjdat sig åt skenet från de många fönstren och torngluggarna och med hjälp av barnfantasin tyckt sig höra jul klockor ringa däruppe? Han gjorde även ståtliga borgar och slott med torn och tinnar, som han sålde eller lottade bort, allt för att få sin utkomst.  Och visst förtjänade han uppmuntran beundran för vad han med så ringa resurser och utan någon undervisning kunde åstadkomma. Någon vidare utbildning var dock ej möjlig, ty han förmådde inte lära sig de enklaste kunskaper. Han var år 1844 intagen som elev i Husbergska skolan, där det gjordes allt för att lära honom lite bokvett. Men allt i den vägen var förgäves. Redligt och stilla förskaffade han sig dock sin enkla utkomst och ensam har han skött sitt hushåll  så som han själv tyckte.


Blott en gång tröttnade han vid ensamheten och matbesvär och gick till borgmästaren med frågan varför han icke fick vara gift som borgmästaren, men då han fick veta alt en hustru skulle ha både mat och kläder, slog han den tilltänkta fru Hellberg ur hågen och levde ungkarlsliv. Någon kärlekssaga har man aldrig hört av. l hans ungdom fanns det en vacker liten Sofi hos hans grannar, som han haft en djup och tyst beundran och varit den unge Alexius förälskelse. Men med hennes svarta ögon kortlockiga svarta hår och röda klänning, begrep han att hon endast var intresserat som modell.

Han var inte likgiltig för kvinnlig fägring fick man höra då han absolut vägrade komma till fattigvården därför att "det fanns en halv miljon fula käringar där".

Ja, litet knarrig och besynnerlig var han, ensam och ordknapp vankade han sin långa glädjelösa vandring fram till sin död. Sina dagar slutade han trotts allt på fattigvården dit han knappt hann komma innan han gick en annan väg.



Gamla Eskilstuna : minnen och historier från (18)50- och 60-talen / av Pauline Lundström (sign. Pål och Farbror Jonas)
Lundström, Pauline, 1844-1922 (författare) Karlsson, Pernilla (illustratör) Sällskapet S:t Eskil (utgivare) Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland (utgivare)
ISBN 91-973266-9-0 (inb)

Nytr. / [slutord av Bror-Erik Ohlsson ; teckningar av Pernilla Karlsson]

Eskilstuna : Sällskapet S:t Eskil i samarbete med Eskilstuna Magasinet : 2006

Svenska 133, [4] s.
  

Boken finns  på 7 pliktbibliotek i Sverige. I Eskilstuna finns den i original samt faksimil. Även i Torshälla finns boken. 

Pauline Lundström har ärats med en vägstump vid Tuna Park.

torsdag 28 april 2011

Personer



1867 den 28 Februari testamenterade enkefru direktörskan Johanna (Jeanette) Fredrika Zetterberg, född Sundin, 
till Fruntimmersföreningen härstädes kr. 5,000 - räntan användes till kläder åt fattiga barn;
till Eskilstuna, Klosters och Fors barnhem kr. 2,000;
till Eskilstuna stads fattigvård kr. 2,500 - räntan utdelas hvarje julafton till 5 a 10 personer;
till Eskilstuna elementarläroverk kr. 5,000 - till premiefond;
till tekniska skolan k. 5,000, till premiefond, räntan användes till smidesindustriens gagn och såsom ett minne af direktören Christoffer Zetterberg;
till sjukvården i Eskilstuna kr. 50,000. till Eskilstuna stad i och för uppförandet af en bro öfver ån vid. Rådhustorget kr. 50,000; samt återstoden af förmög8nheten, sedan diverse donationer till enskilde utgått, till en kyrkobyggnadskassa för Eskilstuna stadsförsamling. Denna fond uppgick ,den 31 Dec. 1900 till kronor 214,053: 49.
Direktörskan Zetterbergs af Hilda Lindgren år 1877 målade oljefärgsporträtt uppsattes af lasarettsdirektionen i mottagningsrummet å lasarettet. Å plinten finnes inskriptionen:
"Jeanette Zetterberg, Lazarettets och Eskilstuna samhälles välgörarinna".


Eskilstuna barnkrubba Nygatan-Careliigatan


I huset till  höger, det låga vita, på bilden å barnkrubba föddes år 1866 målaren Gustaf  Albert Andersson. Död 1905 i Paris som Gustav Albert. Albert hade 1877 begivti sig till Nordamerika för att söka lycka. Efter tre år därstädes hade han emigrerat tillbaka till den gamla världen. och bosatte sig i Paris. Albert bröt igenom med franska landskap, fick sälja till franska staten och efter sin död även till den svenska - en flodutsikt från Osiedalen som inköptes på inrådan av landsmän i Paris men som föga motsvarade förväntningarna.
Källa Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet / 2


Bilden finns i Göteborgs Historiska Museums bildsamling

Ny bok om landskapsmålaren från Eskilstuna

Före detta museichefen i Eskilstuna, Göran M. Silfverstolpe har skrivit ännu en bok "Albert, En landskapsmålares odyssé."
Ny bok om landskapsmålaren från Eskilstuna GÖRAN M SILFVERSTOLPE med sin nya bok om Eskilstunakonstnären Gustave Albert. När Göran M. Silfverstolpe först kom till Eskilstuna för 50 år sedan, väcktes intresset för Gustave Albert och hans ljusa, impressionistiska stil. I den nya boken beskrivs Gustave Alberts liv som konstnär under senare delen av 1800-talet. Gustave Albert kom från Eskilstuna och hette egentligen Gustaf Albert Andersson. Han var till största delen verksam i Frankrike, där han också avled 1905. Göran M. Silfverstolpes bok är rikt illustrerad med många av konstnärens verk. De flesta av dessa är mariner; -Albert skulle alltid ha med vatten på sina tavlor, enligt ett citat ur boken. På bokens framsida finns ett porträtt av Gustave Albert, målat av vännen och kollegan Herrman Norrman 1887. Albert hade året innan gjort motsvarande porträtt av Norrman. Boken, som är både intressant -och vacker- har kommit till med hjälp av anslag från Stina Sundströms fond. Utgivare är Eskilstuna Muséer. På Eskilstuna Konstmuséum iordningställs just nu ett särskilt rum med verk av Gustave Albert.

Gunilla Boussard Hallgren
Källa Tidningen Folket  Publicerad 14 december 2000




Alexius. Ett orginal som begåvats med eget vykort.

Kortet är daterat 1904. Bilden från Köpmangatan 13 med stenhuset Köpmangatan 15 i bakgrunden.  På kärran finns em modell av ett hus. Alexius finns på fler bilder bla. en på Rådhusbron. Skomakarskylten på trähuset är troligt Skomakarmästaren C.F. Lindholm på gård nr 221, nuvarande Kv. Vitsippan 4

 

 

 

Höj blicken mot gamla Sparbankshuset.
Smeden ger oss den första bokstaven: S. 
P som i Plåtslagare. 
Arkitekten  A. 
Repslagare börjar på R
B serveras av Bagaren.
Apotekaren  A. 
Nattvakten- bokstaven N. 
K- illustreras av en Krukmakare. 
Initialerna av åtta reliefer av Carl Fagerberg. 
bildar ordet SPARBANK.

Otto Nilsson öppnade i början på 1902 ett konditori vid Rinmanstorget mer känt under namnet "Kondis-Nisse". 1933 övrtog fru Andersson rörelsen och gav det namnet Konditori Linden. Hon drev det fram till 1944 då Valborg Bergström övertog verksamheten.

Otto Nilsson (Kondis-Nisse) har öppnat konditori i Fristadstorget 7. Han annonserar i adresskalendern: Otto Nilsson Konditori, Rinmans torg 1 (som Fristadstorget hette vid denna tid), Eskilstuna – Rikstelefon 240 – rekommenderar sig i allmänhetens benägna hågkomst med allt hvad till ett första klassens konditori hörer. Specialité: Krokaner, bakelseuppsättningar och finare efterrätter.

Otto Nilsson (1870-1934), känd som Kondis-Nisse, och med konditori i Fristadstorget 7, börjar 1911 samla autografer. Han blir stadens förste (och främste) autografjägare och i ”Gyllene Boken” kommer med tiden de flesta av Sveriges största dåtida kändisar att skriva sina namn. Bl.a. prins Oscar Bernadotte, Gösta Ekman, Margit Manstad (1929), ”Bullen” Berglund (1931), Carl Ekman (stadsminister 1926), Fritz Lagerheim (1926), A. Nimzowitsch (se år 1922), Anton Johansson (1928), Yngwe Andersson (1928), Acke Bergqvist (1928), Verner von Heidenstam (1917 och 1921), Sven Hedin (1917), Eric Abrahamsson, Lennart och Karin Bernadotte, Ivar Starkenberg (1925), Oscar Jacobsson (1925), Ivan Oljelund (1925), Pauline Brunius (1929), Carl Barcklind (1929), Margit Rosengren (1931), Kar de Mumma (1931), Tollie Zellman (1931), Eva Dickson (1931).

En dialektal berättelse om Otto Nilsson


Porträtt från Södermanland Nättidningen Rötter