Tekniska föreningen i Eskilstuna höll sitt 51:sta årsmöte den 13 dec. 1930 under ordförandeskap av direktör Gustaf Hök.
Först behandlades en del föreningsärenden, varvid bl. a. företogs val av styrelse och funktionärer för år 1931, och utföllo dessa sålunda: Ordförande direktör Gustaf Hök; v. d:o direktör Arvid H. Nilsson. Sekreterare och skattmästare direktör V. Landqvist; v. d:o maskiningenjör Erik Hedin samt överingenjör Halfdan Nilsson och rektor Max Grenander. Ersättare baningenjör Klas O. Valley och överingenjör Carl Gustaf Andersson. Revisorer blevo ingenjör H. Sjögren och ingenjör Lars Hedlund med ingenjör Carl V. Möller som ersättare. Klubbmästare ingenjör M. Nordeberg; v. d:o ingenjör Knut Almqvist. Arbetsutskott överingenjör Carl Gustaf Andersson, sammankallande, samt ingenjör Rich. Dahlgren.
Årsmötet, som samlat ett 100-tal deltagare, öppnades därefter av ordf., som hälsade de närvarande välkomna och överlämnade ordet till bergsingenjör Axel Lundgren, som höll ett föredrag om "Utmattning av stål".
Med utmattningsprov avses att utröna ett materials förmåga att motstå ofta upprepade eller ofta växlande påkänningar.
Kännedomen om de olika konstruktionsmaterialens utmattningshållfasthet har för den moderna maskintekniken fått alltmer ökad betydelse, t. e. tillverkning av axlar och andra rörliga maskindelar för oljemotorer, automobiler och flygmaskiner påverkas härav.
De grundläggande undersökningarna på detta område utfördes av tysken Wöhler, som redan på 1860-talet gjorde mycket omfattande utmattningsprovningar. Efter honom hava åtskilliga forskare sysslat med detta problem. Särskilt under de sista 15 åren hava omfattande undersökningar i avseende på utmattning av stål utförts på olika ställen.
Föredragshållaren gav en översikt över viktigare undersökningar på roterande utmattning. Härvid redogjordes för en del olika metoder samt maskiner, som användas för bestämning av utmattningsgränsen. En del typiska utmattningsbrott visades genom skioptikonbilder och prov.
Vidare redogjordes i korthet för en del undersökningar, som utförts för utrönande av en del olika faktorers inverkan på utmattningshållfastheten, såsom olika hålkälsradier, ytbehandlingar, ytskador, avkolning, sätthärdning, korrosion m. m.
Genom ökning av hålkälsradien (intill viss grad) ökas utmattningsgränsen. Vid en undersökning vid Statens provningsanstalt på provstycken med 10 mm diameter har genom ökning av hålkälsradien från 0 (alltså skarp övergång) till 10 mm utmattningsgränsen ökats med nära 100 %.
Vid grövre bearbetning av ytan (såsom enbart Svarvning) erhålles lägre utmattningsgräns än genom finputsning av ytan.
Inverkan av ytskador, utförda med olika verktyg, har undersökts. Det har därvid visat sig, att redan mycket grunda skador av smärgling, filning eller svarvning nedsätta utmattningsgränsen avsevärt. Mejsling utvisar förvånansvärt liten inverkan. På utförda prov utgingo utmattningssprickorna icke från mejselhuggens botten utan från ställe av desamma intill ytan. Detta förhållande förklaras på så sätt, att materialet genom mejsling blir kallbearbetat och härigenom får ökade hållfasthetsegenskaper och även ökad utmattningsgräns, i botten av mejselhuggen uppstår största och vid ytan den minsta kallbearbetningen.
Avkolning (även mycket liten) kan sänka utmattningsgränsen avsevärt, sätthärdning däremot ökar utmattningsgränsen.
Genom vattens inverkan sänkes utmattningsgränsen i avsevärd grad.
Föredraget, som behandlade en hel del förut ej bekantgjorda undersökningar och rön, mottogs av de närvarande med det livligaste intresse, och ingenjör Lundgren avtackades av ordföranden.
Aftonens andra föredrag hölls av civilingenjör Erik Glas med ämne: "Televisionen".
I föredraget, som in extenso influtit i föreningens handlingar, gav föredragshållaren en utförlig redogörelse för televisionens medel och mål och dess nuvarande ståndpunkt.
Föredragshållaren belönades efter slutat anförande med kraftiga applåder, och ordföranden framförde föreningens tack för det aktuella föredraget.
