Eskilstuna fruntimmersförening verkade för ett trevligare Eskilstuna och där hjälpen utgick uteslutande till stadens olycksdrabbade kvinnor och barn.
Förening bildas på initiativ av prosten Ulrik Lundgren den 3 februari 1854. Meningen är att föreningen skall försöka skaffa fattiga kvinnor arbete och ge fattiga skolbarn kläder och skor.
Flera var de kvinnor som av olika anledningar icke ensamma kunde sörja för sig och de sina efter att maken dött. Föreningen bildades under en tid då man upplevde en alltmer tilltagande nöd och moralisk förnedring inom samhällets lägre klasser.
De allmänna uppfattningarna om de välgörenhetliga gärningarna hade på allvar slagit rot och det ansågs att det vilade tungt på de bättre lottade samhällsklasserna att ombesörja hjälp för de mer behövande. Den 3 februari 1854 klockan fyra på eftermiddagen ombads alla intresserade att samlas vid prostgården för bildandet av en förening. Fredagen den 10 februari samlades åtta av stadens bättre bemedlade kvinnor i prostgården i Eskilstuna och valde den första styrelsen. Som ordförande valdes fru Zetterberg, vice ordförande fru Dahlberg och skattmästare fru Schotte. Övriga var fru Balchen, fru Sundberg, Mademoiselle Skogsborg och doktorinnan Malm. Prosten Ulrik Lundgren var mötesordförande.ordförande valdes fru Zetterberg, vice ordförande fru Dahlberg och skattmästare fru Schotte. Övriga var fru Balchen, fru Sundberg, Mademoiselle Skogsborg och doktorinnan Malm. Prosten Ulrik Lundgren var mötesordförande.
Föreningen hade redan från början vissa tydliga riktlinjer och krav. Barntillsynen var viktig liksom ekonomisk hjälp åt hårt drabbade kvinnor genom insamling av kontanter eller kläder och föremål som skulle säljas. I övrigt hade man tillsyn i husen att barnen hölls i skolan i uppmuntran till gudfruktighet, sedlighet och snygghet. I flickskolan skulle äldre flickor läras spinna, väva och utföra spetssömnad. Man såg till att barnen fick kläder på sig för det hade varit en vital orsak till att de inte hade gått till skolan.
Man hade en uttalad ambition om att samarbeta med den i staden verkande fattigvården men bestämde själva över sin föreningskassa. Man skulle alltså ha tillsyn över barnen och varje medlem av styrelsen hade insyn i ett av stadens åtta fattigvårdsdistrikt. Om oegentligheter upptäcktes i något hus påkallades fattigvårdsdirektionens uppmärksamhet. Man hade alltså endast en observationsfunktion utan reell makt att ingripa enskilda fall. I övrigt höll man möte i Elementarskolan och kallelse gick ut genom stadens tidning. Om någon ville bidra med föremål som kunde omsättas i pengar gick det bra.
Vad som var speciellt med arbetssättet som föreningen hade var att man aldrig under några som helst förhållanden delade ut pengar till behövande. Det kan ha att göra med vetskapen om att dessa kontanter snabbt kom i orätta händer och omsattes i brännvin. Istället skänktes skor och kläder till barn och man försökte bereda arbete åt fattiga kvinnor som inte kunde skaffa arbete själva och på detta sätt undvika bettleri.
Trots dessa initiativrika kvinnors månande om andra utsatta medsystrar situation och trots den behövliga hjälp de gav, fanns det de i stadens som inte tyckte att föreningen hade sitt berättigande. Därför blev prosten Lundgren tvungen att endast efter föreningens andra möte komponera ihop en uppsats som försvar mot de invändningar som kommit mot fruntimmersföreningen och dess arbete. Den infördes i stadens tidning.
Men allteftersom åren gick och styrelser byttes (omval varje år) så kunde man se en förändring i föreningens inriktning av hjälp och även gåvogivarna ändrades. År 1857 hade man till och med bistått madam Axbom med begravningshjälp åt sin avlidne flicka. På julafton 1858 delade fru Bruce ut bidrag till övervägande änkor i form av ljus, ved, mjöl och gryn.
Fler deltagande kvinnor hade kommit till föreningen och med detta så hade fler män fått vetskap om föreningens verksamhet. Därmed började flera hantverksprodukter att inkomma som föreningen kunde omsätta i pengar och det finns exempel på brödlaggar, skopor och saxar som kom in som bidrag till föreningen.
Man hade en uttalad ambition om att samarbeta med den i staden verkande fattigvården men bestämde själva över sin föreningskassa. Man skulle alltså ha tillsyn över barnen och varje medlem av styrelsen hade insyn i ett av stadens åtta fattigvårdsdistrikt. Om oegentligheter upptäcktes i något hus påkallades fattigvårdsdirektionens uppmärksamhet. Man hade alltså endast en observationsfunktion utan reell makt att ingripa enskilda fall. I övrigt höll man möte i Elementarskolan och kallelse gick ut genom stadens tidning. Om någon ville bidra med föremål som kunde omsättas i pengar gick det bra.
 |
| Eskilstuna Barnkrubba 1902 |
Trots dessa initiativrika kvinnors månande om andra utsatta medsystrar situation och trots den behövliga hjälp de gav, fanns det de i stadens som inte tyckte att föreningen hade sitt berättigande. Därför blev prosten Lundgren tvungen att endast efter föreningens andra möte komponera ihop en uppsats som försvar mot de invändningar som kommit mot fruntimmersföreningen och dess arbete. Den infördes i stadens tidning.
Men allteftersom åren gick och styrelser byttes (omval varje år) så kunde man se en förändring i föreningens inriktning av hjälp och även gåvogivarna ändrades. År 1857 hade man till och med bistått madam Axbom med begravningshjälp åt sin avlidne flicka. På julafton 1858 delade fru Bruce ut bidrag till övervägande änkor i form av ljus, ved, mjöl och gryn.
Fler deltagande kvinnor hade kommit till föreningen och med detta så hade fler män fått vetskap om föreningens verksamhet. Därmed började flera hantverksprodukter att inkomma som föreningen kunde omsätta i pengar och det finns exempel på brödlaggar, skopor och saxar som kom in som bidrag till föreningen.
I Eskilstuna var det också Fruntimmersföreningen som bildade Eskilstuna Barnkrubba 1887 (Ingelsson, m.fl., 1998). Inledningsvis byggde verksamheten till stor del på välgörenhet. Staden tog över verksamheten 1946, men stämpeln av 60 års välgörenhetsinrättning satt länge kvar.
