Torshälla

Torshälla omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna, en önskebild sedd med stormaktstidens ögon från Holmberget.

Krusgården med  bron över Torshälla ström 1950-1962.

Byxhörnet i Torshälla. Storgatan med Apoteket till vänster och Lill-Jans krog som förvandlats från dryckesplats (Lilla helvetet) till sybehörsaffär. Tid 1945 till 1955 (rivs).

KFUKs sommarhem i Torshälla ca:1900. 

Ruddamsg 7, E-a kring 1955 rivs 1969
efter brand.

K.F.U.K. startade 1855 i London. K.F.U.K. i Eskilstuna bildas 1890. Flickhem och Scoutkår i en lokal på Ruddamsgatan 7 i Eskilstuna och ett sommarhem i Torshälla.
 
Mer om Holmbergets grundare Georg Nyström i hans berättelse från 1927.

Kanonklippan rättvänd

Restaurangen

Georg Nyströms Atelier

Holmbergets två vattenfal




Georg Nyström ca 1920

Torshälla (1944)

Svensk resekalender 1908

Torshälla, en av de minsta men äldsta stadsorterna i Mellansverige, är beläget 3 km. ovanför Hyndevads- eller Eskilstunaåns, här kallad Torshällaån, utlopp i Mälaren och 7 km. norr om Eskilstuna. Den omgivande flacka Rekarneslätten avlöses här i kustlandet närmast Mälaren av en skärgårdsliknande natur med skogbevuxna höjder, berghällar och små branta klippor. Torshälla ligger vid foten av en sådan skogshöjd, på kuperad, delvis bergig mark vid åns nedersta forsar och fall. Vikingahögar, gravar och andra fornlämningar vittna om en mycket gammal odling i trakten, och namnet Torshälla eller Torsharg, som det ursprungligen hette (harg = sten eller stenhäll för offer), säger oss, att här fanns en hednisk kultort, helgad åt krigsguden Tor, och därmed sannolikt även en handelsplats. Bebyggelsen kring det högre belägna Eskilstuna är emellertid äldre, och antagligen uppstod icke Torshälla förrän landhöjningen fortskridit så långt, att ån började bilda forsar, som förhindrade mälarfartygen att gå upp till Eskilstuna. Genom sitt fördelaktigare sjöfartsläge hade Torshälla länge ett visst försprång före medtävlaren Eskilstuna och erhöll köpstadsrättigheter långt före denna stad (1317 resp. 1659). Från omkring år 1000 kan man räkna med att Torshälla var utfarts- och bytesort för Hjälmar- och den närmast liggande Målarbygdens produkter och sedermera för en del av bergslagsmalmen.

Ån var rik på lax, och forsarnas vattenkraft drev kvarnar, sågverk och hammarsmedja. I gamla medeltida handlingar omtalas ofta Torshälla kvarnar, som vanligen ägdes av något kloster i Södermanland eller Stockholm. Tack vare handeln och sjöfarten på Mälaren hade staden sin blomstringstid under medeltiden och in på 1600-talet, även om den icke någonsin varit någon mer betydande stad ens efter medeltida mått. Torshällaborna togo också livlig del i strömningsfisket uppåt norrlandskusten, och troligen sörjde de för hela Hjälmarbygdens behov av den då för tiden oumbärliga varan.

Konkurrensen med Eskilstuna var hela tiden mycket hård 1600-talet betydde höjdpunkten men även vändpunkten i stadens utveckling. Karl IX främjade på olika sätt stadens intressen, 1604-1636 medgavs fri handel och seglats på utrikeshamnar. Bergslagsmalmen gick över Torshälla, och därifrån utskeppades gjut- och styckegods från Hällefors, Rosenbergs och Eskilstuna bruk, spannmål och andra naturaprodukter. Tre årliga marknader höllos. På Karl IX:s föranstaltande grävdes väster om Torshälla det sidaavlopp av ån, vid vilket Nyby bruk ligger, och denna sidoarm var tänkt som ett led i det kanalbygge, varigenom Eskilstunaån skulle göras segelbar ända in till Hjälmaren. Detta projekt fullföljdes icke, utan i stället påbörjades 1640 arbetet på Arboga grav, senare utvidgad till den s. k. Hjälmare kanal. Sjötransporterna på Bergslagen och Hjälmarebygden togo hädanefter en annan väg än den över Torshälla och följden blev en rätt markant tillbakagång för staden, i samma mån som Eskilstuna raskt tillväxte genom sin järn-, stål- och metallmanufaktur och 1659 erhöll stadsprivilegier.

Administrativt och judiciellt lyckades Torshälla ännu för en tid hävda sin överhöghet och Eskilstunas borgerskap betraktades som lydande under sin norra granne. Endast innanför Torshällas tullportar fingo Eskilstunaborna handla med lantbefolkningen. Ända till slutet av 1700-talet hade de båda städerna gemensam jurisdiktion under en borgmästare i Torshälla. Vid denna tid var den förr så livliga handeln ett minne blott, och år 1798 utbröt en eldsvåda, som förstörde en stor del av staden.

Den länge påtänkta kanal, varigenom Eskilstuna direkt skulle kunna nås av mälarfartygen, kom slutligen till stånd år 1860, vilket ytterligare minskade Torshällas betydelse, i synnerhet som kanalleden drogs ett stycke öster om staden. Den för Eskilstuna viktiga Oxelösund- Flen- Västmanlands järnväg kom också att gå det lilla Torshälla förbi. Senare förbättrades kommunikationerna för staden genom ångbåtsförbindelser med Stockholm, Strängnäs, Västerås m. fl. och genom anslutning till Eskilstuna - Mälarbadens järnväg. Stationen ligger dock vid Nyby bruk väster om staden, och från 1933 är trafiken på linjen Eskilstuna- Nyby inskränkt till enbart godstrafik. l gengäld har bussförbindelserna mellan städerna avsevärt utökats. Befolkningssiffran har stigit ytterst långsamt i jämförelse med genomsnittet för Sveriges städer. Det innevarande århundradet utmärkes av ren stagnation, dock har en svag ökning inträtt de senaste åren (1900 1.893, 1913 1.865, 1923 1.938, 1937 1.835 och nu 2.106 inv.)

Betecknande för utvecklingen är, att förslag att inkorporera staden med Eskilstuna varit uppe de senaste tio åren. Alltsedan industrialismens genombrott har Torshälla på sätt och vis betraktats som förort till Eskilstuna, och denna omständighet jämte tröghetslagen, som i synnerhet gör sig gällande i småstäder med traditioner från förgångna glansdagar, tör vara till fyllest för att hålla folkmängden konstant eller i någon ökning. Huvudnäringen är i våra dagar hantverk och småindustri, som gynnas av vattenkraften i forsarna och närheten till "smedstaden". 1935 funnos 220 industriarbetare; det sammanlagda tillverkningsvärdet var 2 milj. kronor. Liksom i Eskilstuna är metallindustrien fullständigt dominerande; man har här ett typiskt exempel på vad fackmännen kallar industriens sällskapliga tendens. Det största företaget är Holmens mekaniska verkstad och gjuteri (ägare Ny by bruk) , vars produktion omfattar gruvspel, lastnings- och borrningsanordningar av olika slag. Vidare finnas fabriker för tillverkning av bleckkärl, sågblad och verktygsmaskiner, över huvud taget sådana små spedalartiklar, genom vilka Eskilstuna vunnit sin berömmelse. I stadens omedelbara grannskap ligger emellertid en storindustriell anläggning med omkring 300 arbetare vid full drift, nämligen Nyby bruk, som driver järnverk med martinverk, valsverk, kraftverk m. m. - Sjöfarten är numera knappast nämnvärd, år 1931 ankomma och avgingo 86 fartyg. Torshälla, som en gång i tiden varit stapelstad och haft en handelsflotta med talrika fartyg ute till sjöss, har numera icke ett enda fartyg. Antalet i handel och samfärdsel anställda personer understiger t. o. m. rätt avsevärt medelprocenten för Sveriges städer. Däremot hyser staden jämförelsevis många f. d. yrkesutövare, pensionärer o. d.

Den äldre och större delen av staden väster om ån gör ett rätt ålderdomligt intryck med sina trånga, krokiga och backiga gator och små låga trähus med trädgårdstäppor. Denna relativt helgjutna bild av gammaldags småstad har bevarats ovanligt väl tack vare den långsamma utvecklingen och räddningen undan eldsvådor under de två senaste århundradena. Från tiden före den stora branden 1798 återstår dock endast kyrkan, en kvarn från Gustav II Adolfs tid och några få andra 1600- eller 1700-talsbyggnader.

Den enda monumentala byggnaden är kyrkan, i huvudsak en medeltidsanläggning med de· äldsta partierna i kor och långhus från 1100- och 1200-talet. Den gamla tornspiran, som nådde 92 meters höjd, förstördes vid en brand 1873, varefter det nuvarande vackra, långt utöver slätten synliga trappstenstornet av rött tegel uppfördes. Torget med det lilla trevliga rådhuset har ett rätt säreget läge på den sluttande östra kyrkbacken. Rådhuset, byggt år 1834. Urverket i tornet omtalas redan på 1600-talet och hade förr sin plats i kyrktornet.

Öster om ån på den s. k. Oxbacken, där förr i världen kreatursmarknaderna gingo av stapeln, har en nyare stadsdel vuxit upp, och utanför denna ligga egnahemsområdena Sommarro och Tomtebo. Parkanläggningar inne i staden saknas, de äro helt enkelt överflödiga i denna stad, där nästan varje hus har sin egen trädgård.

En bergshöjd öster om staden, Holmberget, har emellertid iordningställts till en park, som är en mycket omtyckt plats för promenader och friluftsfester. De små trädgårdskvarteren, kringspridda på bergknallar, sluttningar och i dalsänkor, ån med sina forsar och lummiga stränder, de trevliga parkanläggningarna på Holmberget, den höga vördnadsbjudande kyrkan och den förhärskande gamla trähusbebyggelsen allt detta har skapat Torshällas rykte som en vacker, lugn och traditionsmättad småstadsidyll. l detta avseende är Torshälla en utmärkt komplementort till sin stora granne i söder, den moderna framåtgående fabriksstaden. Ur en vidare synpunkt ligger det inte heller något degraderande i det faktum, att Torshälla nedsjunkit eller rättare sagt upphöjts till "Eskilstunas villastad och utvärdshus. där eskilstunaborna söka och finna den romantik, som blivit husvill i deras egen stad".

Åke Enström

Fotograferat från Stadskällaren och på kortet syns från vänster:  
Lill-Jans krog, gammal krog i trä med två skorstenar, som undkom branden 1798, då skepparna i staden hämtade segel från båtarna och täckte huset och sedan bevattnade seglen. Krogen nedmonterades 1955 för att spararas, men låg och ruttnade bort.
Apotekshuset, det vita 3-våningshuset vid byxhörnan inrymde på denna tid apoteket i Torshälla.  
Kyrkskolan, i bildens bakre vänstra del, byggdes år 1900, efter det att man på platsen rivit Torshälla fattigstuga som byggdes 1838.
Kvarnen nederst till höger på bilden, är från 1628, den har haft många ägare och efter branden den 17 maj 1947 ej använts. Överläts av Nyby-Bruk till Torshälla stad 1953. Biblioteket är inrymt här sedan 1991.  
Järnhandlarhuset med reklam på gaveln, är byggt år 1900 av C A Nilsson.  
Rådhuset , byggdes upp först 1833 efter att det gamla brunnit ner vid branden 1798.

Teckning av A. Axelson

Kyrkan Kyrkan började byggas på 1100-talet och består av torn, ett treskeppigt långhus, kor och sakristia från 1400-talet. Vapenhuset i söder revs 1827 men byggdes upp 1966-1967.  
Tornbranden 1873 Blixten slog på eftermiddagen den 14 juli 1873 ner i kyrkans tornspira. Tornet var på 1600-talet byggt i trä och var 1851 angivet till en höjd av 153 alnar = 90,85 meter. Redan den 5 juni 1701 och den 6 augusti 1780 samt år 1805, hade åskan slagit ner i tornet med besvärliga följder och kostsamma reparationer. Nu brann tornet och taket och takstolarna upp medan murar och valv klarade sig. Efter branden byggdes ett nytt torn med trappstegsväggar och taket till kyrkan sänktes.  
Folkets Hus, byggdes år 1900, är det vita huset till höger i bildens mitt, och inrymde biograf, cafe och bibliotek samt fackexpedition för Metall. Huset revs 1962. Ett nytt hus uppfördes på samma plats som påminner om det gamla.

SAGA-Biografen

Storgatan 9 Byggnadsvård

 

Bland Torshällas modiga suffragetter

Av Bror-Erik Ohlsson

År 1903 bildade Emmeline Pankhurst och hennes dotter en kvinnoorganisation i England för att arbeta för införandet av kvinnlig politisk rösträtt. Man drog sig inte för våldsamma uppträdanden i form av krossning av fönsterrutor, förstörelse av konstverk, ja, rentav attentat och mordbrand. Med eller utan anhängarnas förskyllan erhöll kvinnorna i England rösträtt år 1918. Rörelsen väckte stort uppseende i hela världen. Suffragetter blev namnet på de kvinnor som lite varstans sökte trotsa sig till rösträtt. Rörelsen vann spridning. En fredlig avläggare kom rentav till Torshälla.

I Sverige hade allmän rösträtt för män och ett proportionellt valsystem införts 1909, alltså för exakt 70 år sedan [artikeln skrevs 1979]. Kvinnorna fick rösta till kommunalvalen och erhålla kommunala förtroendeuppdrag, men från riksdagen var de avstängda. Det var i den situationen, som Torshälla FKPR kom till. Läs: ”Torshälla förening för kvinnlig och politisk rösträtt”. Ett par vaxdukshäften på stadsarkivet vittnar idag om dess verksamhet. De innehåller mötes- och styrelseprotokoll samt medlemsmatrikel och omfattar tiden 1909 – 21. Låt oss studera vad de kan säga oss om kvinnornas kamp för politisk jämställdhet med männen i Torshälla!

Föreningen var ingen isolerad företeelse. Vid starten den 19 mars 1909 höll fru Augusta Widebeck från Strängnäs ett anförande. Det är uppenbart att denna kvinnosakskvinna av stora mått inspirerade Torshälladamerna att skrida till handling. Fru Widebeck ledde nämligen arbetet på regional nivå. Åtta personer antecknade genast sitt inträde och snart nog hade den nya rösträttsrörelsen i Torshälla ett tjugotal medlemmar. Kulmen nåddes år 1918, då 15 fruar och 10 fröknar tillhörde Torshälla FKPR. Av dessa var nio lärarinnor, en barnmorska, en postmästare, ett postbiträde, en hushållerska, en handlande och elva hemmafruar. Vad sysslade de med?

Under första verksamhetsåret gjorde man ett uttalande till förmån för den reglementerade prostitutionens avskaffande. Vidare anordnade man en musikfest. Behållningen därifrån, kr 73:96, delades ut som julgåva till ett antal äldre behövande. Denna sociala hjälpverksamhet pågick ett antal år. År 1910 skrev man till statsminister Arvid Lindman och förebrådde honom för att han förhalade den kvinnliga rösträttsfrågan.

Tre år senare gjordes en stor namninsamling till förmån för kvinnlig politisk rösträtt. Man lyckade i Torshälla på 48 listor få inte mindre än 843 namn. Föreningen tillsatte också en agitationskommitté för att ytterligare driva på frågan. Några mordbränder eller andra lagöverträdelse kan inte rapporteras från Torshälla FKPR utan allt gick fredligt till. Ändå synes situationen i vårt land dyster. Finland hade fått kvinnlig politisk rösträtt redan 1906. I Norge kom rättigheterna 1913 och i Danmark 1915. Sverige hamnade på efterkälken. Pessimismen lyser igenom, när man år 1913 skrev: ”Som det mörknat på vår medborgarrättsliga himmel – så gäller det för oss att icke slappna utan alltjämt stå kvar i vår FKPR och göra det bästa möjliga av de kommunala rättigheter, som är våra.”

Man var noga med att inprotokollera alla de kommunala förtroendeuppdrag, som medlemmarna lyckades få. Endast tre av dem kom i fråga. Först kommer lärarinnan fru Frida Grönberg i Solbacken. Hon var föreningens ordförande under alla dessa år. År 1915 blev hon suppleant i fattigvårdsstyrelsen och ledamot av pensionsnämnden. Tre år senare invaldes hon i barnavårdsnämnden. När Torshälla stadsfullmäktige år 1916 tillsatte en kommitté för att utreda en fattigvårdsbyggnad, kom hon att utses till ledamot.

Så har vi lärarinnan Maria Carell från Roxnäs. I FKPR var hon nitisk styrelseledamot, först som sekreterare därefter som vice ordförande. År 1917 kom hon in i Torshälla stads barnavårdsnämnd. Den tredje kvinnan hette Gertrud Blomkvist, lärarinna även hon och bosatt i Rakåsen, Hällby. Hon blev ledamot av pensionsnämnden. Nämnes också en fjärde kvinna, så har vi hela ledningen av FKPR samlad. Den fjärde var postmästaren fröken Erika Färnlund, Storgatan 54, Torshälla. Hon var vid sidan om fru Görnberg föreningens stöttepelare, men deltog inte aktivt i kommunalpolitiken.

Ett glädjeämne inträffade år 1916, då männen bildade en förening för kvinnlig politisk rösträtt. ”Alltid en krasch i den kompakta liknöjdhet, som är ett utmärkande manligt drag i fråga om kvinnornas medborgarrätt!” Så kom världskriget och i dess spår följde oroliga tider. Särskilt uppjagad var stämningen år 1918, då man fruktade storstrejk och våldshandlingar i stor skala i vårt land. FKPR kunde rentav bli verkliga suffragetter! Då föll regeringen undan och skrev äntligen en proposition om kvinnlig politisk rösträtt, varefter riksdagen fattade beslut därom år 1919. Två år senare upplöstes båda kamrarna, så att den kvinnliga politiska rösträtten skulle kunna tillämpas.

Inom Torshälla FKPR firade man segern år 1919 med en stor festlighet. När det stod klart att en betryggande majoritet av riksdagen den 26 januari 1921 hade godkänt grundlageförslaget om kvinnlig politisk rösträtt, kunde förening lägga ner sin verksamhet. Bland de sista protokollsanteckningarna hämtades ett citat från tidskriften Hertha: ”Det tillhör oss att fylla våra nya förpliktelser.”

Kvinnorna i vårt land hade erhållit politisk rösträtt. Torshälla FKPR hade gjort sitt och kunde lägga ner sitt arbete.

Artikeln har tidigare varit införd i Eskilstuna Kuriren den 21 september 1979 och även tryckts i ur Arkivgömmorna av Bror-Erik Ohlsson (Eskilstuna, 1982)

Arkivfakta Föreningsarkivet

Torshälla förening för kvinnlig politisk rösträtt bildades den 19 mars 1909 och upphörde år 1920. Arkivet omfattar protokoll, medlemsmatrikel och stadgar, totalt 0,05 hyllmeter.

Skrifter till försäljning finns i föreningsarkivet.

Ur rösträtt för Kvinnor
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. 
MOTTO Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.


Torshälla F. K. P. R. hade sitt årsmöte den 18 mars 1917. Års- och revisionsberättelserna föredrogos och godkändes. Förutvarande styrelsemedlemmar återvaldes: fru Frida Grönberg ordförande, fröken Maria Carell vice ordförande, fröken Erika Färnlund sekreterare, fru Emelie Carlen vice sekreterare,
fröken Josefina Nilsson kassaförvaltare.
Till revisorer utsågos fröknarna Emma Lundqvist och Anna Söderqvist med fröken Gertrud Blomqvist som suppleant.
Därefter redogjorde fru Frida Grönberg för sista centralstyrelsemötet. Föreningen beslöt ansluta sig till de 10 kvinnoföreningarnas vädjan till K. M:t om skydd för ensligt boende lärarinnor. Likaså beslöts instämma i L. K. P. R:s uttalande i det nya lagförslaget om barn utom äktenskapet.
Mötet, som hölls hos sekreteraren, var förenat med samkväm.