Folkesta, från villaområde till industrimark

Folkesta Ö avskogat 11.05.2023

 

Historien sträcker sig fån järnvägsstation för Torshälla stad till logistikområde. Området var före 1950 en del av Torshälla landskommun.

I en studiecirkel i ämnet historia redovisar Hällby Brunns Hembygdsförening 2013 den då rådande situationen över Folkesta. Länk till en grundlig beskrivning av Folkesta.

https://filer.hembygd.se/hallbybrunn/uploads/files/2020/01/Folkesta%20en%20ort%20i%20f%C3%B6rvandling%20version%207%20dag%20version%202013-11-15.pdf

När handelscentrumet i Folkesta kom till inledes expansionen av handels- och industriområde. 2016 började slaget om Folkesta villaområde. Några boende  tog upp kampen mot kommunens planer på att omvandla bostadsområdet till industrimark. Sanning och säga så vinner i längden alltid kommunen.

2018 Försöker de kvarboende  stoppa rivningen och stämmer Eskilstuna kommun. De ville få svar på om kommunens agerande var lagligt. Hella processen kommer att fördröja kommunens planer.

Till slut flyttar de sista boende 2022 från området och de kommunala planerna kan förverkligas.

Förändringen är omfattande. För en kommun som  börjar få en ny identitet som logistikcenter är omvälvningarna betydande.

Folkesta kring 1930. Villastaden har inte etablerats.

 

Folkesta 1990-talet

Folkesta station 1920/30-talet

Folkesta stationsområde 2023.07.12

Folkesta 2023.07.12 Den tidigare villabebyggelsen och trädgårdarna utraderade.

MG real estate har optionsavtal om att köpa 113000 kvadratmeter mark i Folkesta för att bygga två större lagerbyggnader med kontor.

Foto: MG real estate

Södermanlands bryggerier

 

Listan på bryggerier i Södermanland är lång.  Håller vi oss till eskilstunatrakten blir listan

 

Eskilstuna Bryggeri (Careligatan) År 1874 beslöto en del personer i Eskilstuna bilda ett bolag för bedrivande av bryggerirörelse. De första bryggeribyggnaderna uppfördes också följande år i hörnet av Rademacher- och Careliigatorna. Då emellertid rörelsen till en början gick dåligt, inköpte bolaget det s.k. Munktellska bryggeriet, som dittills varit den svåraste konkurrenten. Bolaget har sedermera ytterligare utvidgat sin rörelse genom inköp år 1917 av Nya Bryggeriaktiebolaget i Eskilstuna samt år 1926 av Strängnäs Bryggeriaktiebolag. Bolagets tillverkningar omfatta pilsner av klass I och II, svagdricka samt läskedrycker av olika slag ävensom mineralvatten

 

Under åren 1959-1963 gick man även under namnet "Old Eskil". År 1961 inköptes bolaget av göteborgarna för att år 1964 övergå i det nybildade Pripp-Bryggeri AB:s ägo. År 1971 flyttade lagret till Hejargatan 21. Under åren 1959-1963 gick man även under namnet "Old Eskil".  År 1973  hade den egna tillverkningen upphört och verksamheten bestod enbart av lager och distribution. År 1987 (?) lades verksamheten ned helt i Eskilstuna.

 

Nya Bryggeriet grundades 1888 övertogs av Eskilstuna bryggeri 1917. Var beläget vid Nygatan nuvarande polishus. 

Eskilstuna Bryggeri tar över Lindesbergs Bryggeri 1945 och avvecklar, och 1945 Köpings bryggeri 1875-1956

Strängnäs bryggeri AB 1874-1956 övertas 1926  Av Eskilstuna bryggeri

Strängnäs Nya bryggeri Fenix (Storgatan, Trädgårdsgatan) Övertar Strängnäs bryggeri 1911 som tidigare ägdes av Södertälje bryggeri.

 

Östermalms bryggeri (Kjulavägen Eskilstuna) Köpt 1961 PRIPPS

Torshälla bryggeri (Gesäll Gränd) Var verksamt  1892  + något år. Klagades över dåligt uppförande och fylla på Holmberget pga Bryggeriverksamheten. Senare Mejeri i lokalerna och på 1950-talet tandläkaremottagning. Numera seniorboende.

 

Bryggerier med begränsad historik

 

Carl Bergsténs bryggeri 1881 Strängnäs.

Trosa bryggeri  1870-1916.

AB S.t Eskils Vatten

Vingåkers bryggeri 1895- 1910.

 

Gnesta bryggeri  (1891- till Wårby 1952)

Flens Bryggeri  köp PRIPPS 1961

 

Anderssons Vattenfabrik, C. O., Nyköping.
AB. Bievatten, Bie. 1917 - 1948?
Enstaberga Bryggeri AB. 1935-1945

Katrineholms Bryggeri,1940-1950 Arvid Danielsson, 

Nyköpings Bryggeri AB. 1885-1969 köpt av PRIPPS
Oxelösunds Vattenfabrik,1904-1948? Wiktor Nilsson,

 

 

 

Estniska Föreningen fyller 75 år 2021

25 September 2021 uppmärksammar vi att ESKILSTUNA EESTI SELTS (EES) fyller 75 år. 

Föreningen bildades den 26 januari 1946, dagen efter Baltutlämningen. En händelse som betraktas som en skamfläck i svensk historia och skapat djupa sår i förtroendet till Sverige.

Trotts att det var förbjudet för utlänningar att bilda föreningar så gjorde esterna det ändå. Först 68 år senare, 2013 registrerades Eskilstuna Estniska föreningen officiellt.

     Konstnär Leida Rives.

Föreningen anordnar en utställning på Ebelingmuseet med temanamn Naised (kvinnor). Enbart estniska kvinnliga artister verksamma i Sverige visas.

Utställningen öppnar 25 september men någon större folksamling blir det inte. Kommunens regler runt corona 19 gäller, dvs. att öppettider hålls men några aktiviteter där en större samling människor kan uppstå får inte annonseras eller anordnas. Kan enligt  det klassiska uttrycket "Meddelas endast på detta sätt".

Givetvis händer det mer efter att pandemins regler lättas upp!

Nåväl: Utslälda verk är av artisterna

Agaate Veeber 1901 Tallinn

Karin Luts 1904  Viljandimaa

Nancy Nömmeots 1933 Kärdla

Luule Sova 1920 Viljandi

Jutta M Klein 1933 Estland

Marje Taska 1955 Tallinn

Kristiina Kauri 1943 Tartu

Leida Rives Elfven 1915 Tartu

Pille Haamer Florell 1932 Estland

Veronika Keerdoja 1904 Otepä

Maire-Helve Männik 1922 Tartu

Reet Lindeberg 1950 Estland

Silvia Leitu 1912 Tartu

Maire Ilon Vikland 1930 Tartu

Mari Simmulson 1911 S:T  Petersburg

Ruth Tulving 1930 Tallinn

Leida Org 1907 Tartu

Marja Jaanivald 1926 Tartu

Lenna Vasur 1941 Estland

Imbi Rahumaa 1947 Estland

Lea Vahur Lundin 1960 Estland

Linda Nurk 1975 Estland

Meelya Klimson  1987 Otepää

EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.

Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Nästa möte blev den 3 mars 1946 även då på frimurarhotellet, Kungsgatan 28, 34 personer medverkade. Då valdes en styrelse med 5 personer. Det beslutades att var lördag kl 19 var det clubträff på Frimurarhotellet. Att en kör under Herr P. Rei ledning, en dansgrupp under herr A. Ilver´s ledning samt en kurs i engelska under fru Raidma startas.

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år) och nuvarande Mati Nömm.

I början hyrdes lokal i Frimurarhotellet, Nyfors och på Rademachergatan. Föreningen första egna lokal kom att ligga på Nygatan 11, fastigheten till vänster, Stadshuset till höger. Nygatan 11 revs 1969 och tvingade föreningen till en flytt.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.

Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg, Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Den estniska komplementärskolan är lika gammal som föreningen. Den upphörde på 1980-talet mest på grund av att hemspråksundervisningen infördes.

Eskilstuna Eesti Täienduskool Estniska skolan

En estnisk komplementärskola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementärskola bedrevs även i Hällby. 

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet. Allide Reinart undervisade barnen i Holmens skola och senare i en källarlokalvid hamnen.

Under en kortare period har hemspråksundervisning givits i den kommunala skolan. Estniska föreningen har länge, och med flera lärare undervisat i estniska i form av studiecirkeln.

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har länge, och med många lärare verksamma, bedrivit undervisning i estniska i form av studiecirklar.

Biden från skolavslutning 1954.

Det är även ett faktum att församlingen Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Eskilstuna skulle fyllt 75 år. Församlingen avvecklades dock innan dess 2019.

Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan.

Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELK). Estland har varit lutherskt alltsedan reformationen på 1520- talet. Tsar Alexander III genomförde en förryskningskampanj 1881. Tsaren inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delen av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisninginsspråk. En del av befolkningen konverterade då till den ryskortodoxa kyrkan.

Den estniska evangelisktlutherska kyrkan i sin nuvarande form bildades 1917.

Till skillnad från Sverige har Estland aldrig haft någon statskyrka utan EELK har alltid varit folkets kyrka. Den Estniska Evangeliskt Lutherska i Sverige uppstod samma stund som den första prästen anlände som flykting och kyrkans arbete började. Till en början skedde arbetet parallellt med svenska präster när dessa besökte sjuka och vid begravningar. I Västmanland fanns flera flyktingläger. på KFUM Lövudden påbörjades gudstjänster. Från Estland hade även Ärkebiskop Juhan Kõpp flytt. Tillsammans med Ärkebiskop Erling Eidem  började de i december 1944 viga exilprästerna för tjänst i Sverige. Totalt var det nio präster som invigdes, varav sex som flytt från Estland.

Erling Eidem

DN 29 Dec 1944. Skriver att ett "Baltisk kyrkoorganisation med nio präster" inrättats.                                  

          

Uppgiften är att

- anordna ett baltiskt kyrkosekretariat

- anknutet till diakonistyrelsen

- uppdelad på tre byråer, en estnisk, en lettisk o en litauisk, var o en med en infödd präst som föreståndare

Juhan Kõpp 

- samt en svensk präst för korrespondens med Senska kyrkliga o andra myndigheter.

- 9 baltiska präster skulle anställas varav 6 estniska.

- 40.000 kr från statens flyktinganslag för finansiering, under en tid av ett eller högst ett o halvt år.

I Sverige upprättades 1945 inom E.E.L.K. tre pastorat. I det Norra pastoratet ingick bland flera orter Sundsvall, Härnösand, Gävle, Uppsala, Västerås, Ockelbo, Rättvik, Vikarbyn, Olofsfors, Ängelsberg, Kumla Örebro, Åkers Styckebruk, och Eskilstuna.

I juli 1946 tappar E.E.L.K. stödet från den Svenska statskyrkan och blir en självständig kyrka.

E.E.L.K. i exil och EELK i Estland är sedan 200? en gemensam kyrka, EELK.

Eesti Evangeelne Luterlik Kirik Välis-Eesti Piiskopkond                                                                                                                                       

                                                                                                                                      

Församlingen E.E.L.K. i Eskilstuna bildades 14 juli 1946.

Den första gudstjänsten i Eskilstuna hölls 24 juni 1945 av KFUM på Solvik, Torshälla. I Klosters kyrka hölls predikan 22 september 1945.

Estniska församlingen bildades 14 juli 1946. Först hölls en gudstjänst i Klosters kyrka följt av ett högtidligt möte i Stadshuset i Eskilstuna där det valdes ett styrande råd.

Vid gudstjänsten  insamlades 13 kronor och 42 öre i kollekt samt vid det efterföljande församlingsmötet 5 kr och 68 öre.

Kollekten genomgången av revisor A.P. den 30 juli 1946.

Församlingens  samt norra stiftets präst från 1945 var Richard Koolmeister. Förutom Eskilstuna, ingick församlingarna i Örebro, Kumla och Västerås i Koolmeisters arbete. 1953-1955 var Koolmeister E.E.L.K. Rootsi praostkonna abipraost, och 1955 - 1981 E.E.L.K. Rootsi praostkonna praost.

Församlingens första 25  år firades i Ansgars kyrkan den 31 oktober 1971. 25 a. juubeli Jumalateenistusest on lühike artikel "Eesti Kirik" US 1971/ nr.10-12.l.210.

 

"Fors Kyrkoblad"  -on ka info allikas. Nimetavad Eesti Jumalateenistusi. Kas muud

mis arhiivi töösse puutub nendes kirikulehtedes leidub -ei tea. Nimetan kuna allikate all seda ega teisi kiriklike ega KFUMi lehti ei leidnud.

Arkivet saknar de två första protokollböckerna.  Första kända protokoll är från 20 augusti 1953. Kassaböcker och verifikat är bevarade där kollekt och kvitton kan visa församlingens verksamhet.

I augusti 2016 firades församlingens 70-årsdag med gudstjänst i Fors Kyrka samtidigt firade 25-årsdagen av Republiken Estlands återupprättande. Samtliga stiftets präster och församlingar deltog.

Församlingens digitaliserade handlingar kan ses  här.

TORSHÄLLA ÅR 1903.

1903 var ett vanligt sättet att resa att göra det på Mälaren. Skulle man från Stockholm ta sig ut till den fina värden som Köping och Arboga blir resan en passage av lantliga idyller. När resenärerna passerat det välkända Sundbyholm, märks från båten en tornspira utformad i trappgavel stil som i söder höjer sig över skogsbrynet. Väl framme i Torshälla möts du av en samling hus, tätt hopgyttrade kring det åldriga templet. Samhället som breder ut sig mellan berg, kullar och lummigt lövverk är en av vårt lands mindre städer, som varken låter tala om sig som någon hälsobringande brunnsinrättning eller livligt fabrikssamhälle. Fredligt och stilla ligger den lilla staden där, en knapp fjärdedels mil genom Torshälla ström till Mälaren.

Torshälla är en av vårt lands äldsta orter fylld av sägner och minnen från svunnen tid ända från den tid båtar kunde passera staden upp för ån innan fallen blev hinder. Här samlades redan under hednatid Rekarneslättens invånare till offergillen och fester. Till Tors ära brann bålen på de berg runt vilka staden är byggd, och där drakskepp var förtöjda nere vid stranden. Platsen kallades då Torshaergh, Tors offerplats.

Vid gryningen av en annan tid kom biskop St.Eskil till trakten och började förkunna Vite Krists lära. Han bodde i grannbyn Tuna och Torshaergh blev med säkerhet en av de platser som blev utsatta för hans missionsarbete. Folket i Rekarnetrakten hade i alla tider varit kända som ett styvsint och obändigt folk, och den fromma predikantens verksamhet lär varit ganska ansträngande, tills han slutligen led martyrdöden nära Strängnäs. Enligt sägen skall han blivit begraven i sin klosterkyrka i Tuna.

För kristendomens ljus vek småningom hedendomens och försoningens lära besegrade

Asa-tron. Men av gammal vana samlades allmogen fortfarande vid det gamla offerstället,

fast nu under psalmsång hylla den nye guden. Kyrka byggdes i bit för bit på offerplatsen och Torsilia blev centralort för den omgivande fruktbara slätten. Så fick Torsilia eller Torshälla stadsprivilegier 1317 av kung Birger Magnusson, och bekräftades sedan av de efterföljande regenterna.

I tvisterna under unionstiden syns Torshälla ej spelat någon framstående roll. Under

striderna mellan Karl Knutsson och Erik Puke efter Engelbrekts död intogs staden av den förre, och den djärve riksföreståndaren aktade ej för att med våld bryta sig in i kyrkan och bortröva borgarnas där förvarade egendom. Sägnerna berätta, att i Torshälla skulle funnits ett stort kloster med ofantliga rikedomar, men hur det förhållit sig är osäkert.

Karl IX fick som hertigdöme av sin fader Södermanland, Närke och Värmland, och gästade som hertig flera gånger Torshälla. Redan då hade Eskilstuna nått en viss betydelse, och på dess slott Eskilstuna hus, det av kungen beslagtagna klostret Tuna, bodde den stränge hertigen långa tider. Han förnyade och bekräftade 1593 Torshälla stads privilegier.

Erik Dahlberg har i sitt verk, Suecia antiqva givit oss en bild av det dåvarande Torshälla.

Men den store tecknaren har säkerligen här liksom vid flera andra tillfällen låtit sin fantasi spela in, ty inga andra underrättelser ger vid handen, att staden varit så rik och utsträckt som Dahlbergs teckning framställer den. Enligt uppgifter skall staden 1665 blott haft 280 innevånare och nu 1903 har den något över 1800.

På 1600-talet fick den gemensam borgmästare med Eskilstuna, och borgmästaren bodde, i Torshälla. Detta förhållande bestod i över 100 år under ständig protest från den sydliga grannen. Under denna tid utmärktes Torshälla av livlig handel och köpenskap av de goda borgarna. Vittnesbörd om så väl den materiella som andliga odlingens utveckling under denna tid är de gillen och skrån som förekom. Ett av gillenas vapen blev stadsvapen, som föreställer St. Olof med riksäpple, krona och spira.

Efter kanalöppnandet 1860 ställdes Torshälla i skuggan av sin grannstad Eskilstuna vid kanalens slut. Där höras maskinernas dån, och där stiger stenkolsröken tjock och svart ur skorstenarna, vittnande om ett rastlöst arbete i nyttans och konkurrensens tjänst. Med förakt ser den framåtskridande staden ner på sin anspråkslösa granne i norr. Men då ditt öra blir trött av det rasslande ljudet från verkstäderna och dina lungor kvävs av gatornas damm, res då i sommarkvällen upp till Holmberget, ty i aftonbelysning bör Torshälla ses.

Vid solens sista strålar färgas den gamla kyrkan i purpurglans och lägger ett medeltida skimmer över staden som minner om fordom tid med dess tidigare släktled, som trampat de krokiga gatorna och bebott de låga trähusen. Bland de äldsta byggnaderna kan nämnas kyrkan byggd redan på 1200-talet. De äldre delen är uppförd av gråsten och de nyare av tegel. Själva kyrkan är vitrappad med ett röt listverk av tegelsten utmed takfoten. Tornet var förr 254 fot högt, byggt i trä, och syntes långt ute på Mälaren som ett sjömärke för seglarna, men i juni 1873 slog åskan ned i tornet och kyrkan torn och tak brann upp. Nuvarande torn är uppfört i samma stil som på de danska och skånska kyrkorna. Själva kyrkans byggnadsstil är den götiska, utom i koret, där den närmar sig den romanska. På korets väggar finns målningar, som i så många andra gamla kyrkor, vilka senare överkalkats. Själva kyrkan är rymlig och stor och skulle efter restaurering kunna bli en av stiftets pärlor.

Altartavlan, föreställer Kristus i örtagården, men är inte målad av någon mästare. Flera porträtt finnas av framstående kyrkoherdar, däribland av den kraftfulle prosten Olof Strandberg, som med stor duglighet verkade i Torshälla stads och landsförsamling under en tid av över 30 år i slutet af 1700-talet. Kyrkan ligger vid Östra torget. Under vintern är torget utmärkt som kälkbacke och används också för detta ändamålet flitigt av stadens uppväxande ungdom. Med knapp nöd lyckas en åkande ta sig ned till den nedanför liggande gatan och uppför är det hart när omöjligt att gå. Men det gör ingenting. Torshällaborna är stolta, ty de ha ett torg som är originellt.

Vid torget ligger rådhuset, ett gammalt trähus i obestämd färg. Uppe på vinden var fordom finkan inrymd, men sedan det hänt, att där inlogerade personer, gripna av frihetskänsla, praktiserat sig ut genom en lucka i taket, blev av stadens styrelse beslutat, att en ny ”tidsenlig” finka skulle uppföras.

Själva staden är trång och liten. Visserligen härjades den av en stor eldsvåda 1798, men uppbyggandet gick efter ungefär samma plan som förut. Där finnas egentligen blott två gator, Stora och Lilla gatan, men ingen av dem är vidare storartad. Gatstenarna synas vara flera hundra år gamla, så knaggliga och ojämna är de. Vid Stora gatan ligger dock en fabrik, Holmens stora mekaniska verkstad, som sysselsätter ett par hundra arbetare.

Staden genomflytes av Eskilstunaån (Närje å). Ån grenar sig i tre armar: en, kallad Nybyån eller Gravån, grävd under Karl IX:s tid byggdes 1596-1610 (Sveriges första kanal), en, som går mitt genom staden och där bildar flera fall, efter fallen kallad Torshälla ström och en slutligen, en som går öster om staden. Alla tre förenas sedan åter med varandra norr om staden. Stränderna utgöras i själva staden av bergiga höjder och kullar, klädda i rik grönska, som ger hela platsen ett lummigt och lugnt utseende. Nere vid stora bron, som leder över ån, ligger ett litet hus, numera mejeri, som utpekas som den Liljans krog, där Bellman besjöng ”Bergströmskans porträtt”. Där flödade förr helt andra dryck än de oskyldiga, som nu på samma plats erbjudes allmänheten.

Florapaviljongen

Staden har ett nyuppfört ståtlig folkskola, som stolt från sin höjd bredvid kyrkan dominerar stadens horisont. Och inte nog med det, uppe på Holmberget finns en utsikt över hela staden. Låt blicken dröja vid templet därborta, vars spira avtecknar sig så skarpt mot aftonhimlen. På den gamla kyrkogården bredvid kyrkan sover gångna släkten sin sista sömn. Tiders barn trampar på deras gravar, nyare tankar och idéer tränga hit, men alltjämt vilar en prägel av ålderdomlig frid och ro över de låga byggnaderna. De små täpporna med sin rikedom på syrener och äppelblom kontrasterar mot de nötta gatstenarna. En och annan nybyggd villa tittar fram bland träden och vittnar om den moderna tiden, men den skär inte mot de äldre, de visar blott, att nytt och gammalt kan trivas samman.

Skymning faller så tung över kullar och dalar, över slätten därute med sina avmejade skördefält och gröna ängar. Nu rings helgfrid över nejden. Efter en bortdöende klockton från stadens tre kyrkor är allt åter tyst, på gator och torg och tyst i naturen. I en sådan kvällsstund kan du ta farväl av den lilla Torshälla stad. Tidigt på morgonen kan resenären vid slussen kliva upp på ångbåten från Eskilstuna för återfärd till Stockholm.

Det korta besöket är över men det vackra minnet består.

Ångslupen Gerda

 

Gerda Ångslup för passagerartrafik.

Byggd: Lindholmen, 1865
Material: Stål
Längd: 13,85 Bredd: 3,11

Gerda är byggd 1865 på Lindholmens Varv i Göteborg. Hon levererades till Stockholms Ångslups AB. År 1894 såldes Gerda till Haneberg i  Södermanland för att trafikera Näshultasjön. Ångmaskinen byttes mot en tändkulemotor under perioden 1915- 1920. Redan 1932 togs hon ur trafik, lades upp och blev liggande på land ända till 1996. År 1978 köptes Gerda av Eskilstuna museer och 1993 beslöt man att renovera henne som ett så kallat ALU-projekt. Gerda är fortfarande efter renoveringen helnitad över och under vattenlinjen vilket är jämförelsevis  unikt.

Maskinen var ursprungligen en encylindrig ångmaskin på 16 hkr som drev en fyrbladig propeller. Nuvarande maskin är också en encylindrig ångmaskin på 10 hkr från ca år 1900 som installerades vid renoveringen på 1990-talet. Pannan är vedeldad och från 1960-talet.

Gerda trafikerar vattnen kring Eskilstuna under sommarsäsongen bland annat på Näshultasjön, Eskilstunaån och Mälarens vatten vid Torshälla.

http://www.gerda.nu/Start.aspx

Seglationsrättigheter och Krusgårdens jaktvarv i Torshälla

Seglationsrättigheter och Crusgårdens jaktvarv i Thorshälla.


För att möta järnbrukens transportbehov beslutade landshövdingen i Södermanland år 1766, att staden skulle få seglationsrättigheter för sex större fartyg (enmastade däckade jakter) samt fyra båtar (enmastade odäckade storbåtar). År 1787 byggdes ett jaktvarv vid nuvarande Krusgården (gården nr. 100). Varvet har haft föregångare på 1600-talet, då det i handlingar refereras till såväl skeppsbyggmästare som varv. Skeppsbyggmästaren Johan Fredrik Örn verkade på Krusgårdes varv till sin död 1810, då varvet förvärvades av skråredaren Carl Adam Schepherus. Varvet var i drift fram till 1826. 

1788 utökades seglationsrättigheterna med ytterligare två jakter. 1787 ersattes 1658 års skråordning för skepparna. Skråväsendet upphörde på 1830-talet varför skråordningen omformades till de nya förutsättningarna.  Skepparskrået i Torshälla läggs ned (det sista protokollförda mötet hålls 1858 men ingen verksamhet sker efter 1855). Sista ordföranden för skrået är Iwan Carl May Barkstedt. Skepparkassan från det nedlagda Skepparämbetet (i Torshälla) överlämnas 1873 till drätselkammaren. Fattigvårdsstyrelsen får 8175 rätt att nyttja räntan från skepparkassan till vård av de fattiga, främst då skepparänkor. 

Från 1787 seglade i medeltal sex till åtta jakter varje seglationssäsong. Den 8 april 1806 har Torshälla skepparskrå möte. Där bestäms i vilken ordning fartygen skall frakta gods till och från staden. Jakten Carl Gustavs Stad inleder, därefter Lilla Stjernan (skeppare Anders Ståhl), Hoppet (skeppare ålderman Ståhl) och Wälgången (skeppare J.E. Sandberg). Sedan kommer jakten Friden (skeppare Anders Sandberg), Stora Stjernan och Maria Christina. Ytterligare ett skepp omtalas i protokollet från sammanträdet: Sophia (skeppare Jacob Ståhl). Dessutom nämns att jakterna Carl Gustavs Stad och Stora Stjernan skall repareras. På 1830 -1840 hade antalet minskat till tre till fyra.

Wikingen skovelhjul

År 1821 började hjulångaren Yngve Frey trafikera linjen Arboga - Stockholm som den första reguljära ångbåtslinjen i Sverige.


De första ångbåtsturerna till Torshälla kom redan 1828. En fastare form fick trafiken då hjulångaren Thorshälla byggdes 1837 i Kolboda av ek och furu efter ritningar av A Engel och fick en maskin på 40 hkr från Owen. Båten gick i Mälartrafik och var i drift till 1860-talet. Även hjulångaren Wikingen i drevs av Thorshälla Ångfartygsbolags. En nedgång i Torshälla skepparskårs frakter sker när ångbåtarna börja konkurrera om segelfarten.

Akvareller av ångbåten Torshälla, utförd av prins Gustaf (sångarprinsen 1827-1852), andre son till Oscar I och Josefina, då han var tio år gammal. Källa: Matilda Lundmarks samling inköpt av Eskilstuna Museer 1940.

På det öppna däcket fick passagerarna samsas om utrymmet med gods och vedtravar.

År 1854 hade staden, förutom ett par segelslupar, hjulångarna Thorshälla och Wikingen. Dessa upprätthöll trafiken från och till Torshälla till 1860. Stockholmsbåtarnes tilläggsplats i Torshälla var stadens hamn. Efter öppnandet av Eskilstuna nedre kanal öppnats skaffade storfabrikörerna i Eskilstuna en egen ångbåtsflotta.

Hjulångaren Örebro

1861 Köptes hjulångaren Örebro byggd 1847 av Thorshälla Nya Ångfartygsbolag. 1862 omdöptes Örebro till Thor. Trafik på traden Stockholm - Torshälla - Eskilstuna.

1851 bildades Torshälla Ångslupsbolag   för sjötrafik mellan Torshälla och Eskilstuna med Ångslupen Eskil. Ångslupen Eskils besättning 1851-1855. P. N. Vahlgren befälhafvare f 1813. Matros Jan Jansson Öijerlund f 1816.
1856-1860. Befälhafvare P. N. Vahlgren f 1813. Matros Jan Jansson Öijerlund f 1816
Machinist Smeds.gesäll Johan Olof Kumlander f 1821.  

Tilläggsplatsen i Eskilstuna  var vid nedre hamn och i Torshälla Holmens brygga.

1885 köper  Torshälla Ångslupsbolag Lärkan.
Båten byggd 1863 av Lindholmens Varf. Slupen var 14.84 x 3.12m med en 5 hk maskin.
Slupen gick i trafik  mellan Torshälla och Eskilstuna.

Två slupar hemmahörande i Torshälla tas i bruk 1879. Slupen Karl Johan på 54 ton med skeppare Gustaf Ehrlin och ägare V. Ehrlin: dessutom slupen Sofia på 48 ton med skeppare A. J. Flodberg. Ägare är Nyby bruk.

Torshälla sista fraktfartyg var segelfartyget Maria – “Maja” ägd och seglades av Axel Josef Flodberg 1894-1915.

Foto: Bernt Pettersson

När Torshälla stad 1967 fyllde 650 år uppvaktade Torshälla Hantverks och industriförening med denna stora keramiktavla med en segelskuta som motiv.
Tavlan är tillverkad av Torshälla Stenkärlsfabrik och har inskriptionen, SVUNNEN EPOK, SEGELSKUTA FRÅN TORSHÄLLA.
Inskriptionen syftar på den epok då segelskutorna svarade för i första hand frakt av varor till och från Torshälla. Motivet på tavlan föreställer skeppare Flodbergs Maja, som den legendariske skepparen Flodberg seglade under många år.

Krutladan

Krutladan, i Nybyparken byggdes 1825 och brann upp den 26 januari 1991.

1900C. Fotograf okänd

Foto: Harald Bäckstrand

Kolteckning Ferdinand Boberg 1921.

Ladan hade ett dominerande läge på sluttningen ned mot Nybyån. Byggnaden var ingen lada utan en sinnrikt konstruktion där gödsel och urinen från korna togs tillvara för att framställa salpeter. Efter att salpeter blandats med svavel och träkol fick man krut.

Den som skapade denna märkliga byggnad var ägaren till Nyby gård, Erik Nordewall.

1746 utfärdades ett dekret för framställde salpeter. I dessa lador varvades jord med ruttna djur, grönsaker och aska, som sedan genomfuktades med bl.a urin. Fyra år tog det innan processen var klar. Efter ytterligare procedurer kunde salpetern användas för framställning av svartkrut.

Landshövdingarna skulle i sina femårsberättelser redogöra för hur dessa institutioner fungerade i länen, och det visade sig vara många ståndspersoner som anlade dylika salpeterlador på sina ägor. Först 1895 avvecklades "salpeters-juderistaten".

Anläggningen vid Nyby gård var speciell. Byggnaden var en ladugård för kor, dels var byggnaden konstruerad med fyrkantiga hål i golvet som tillät avföringen ringa ned i källaren. Där togs den tillvara i två källargångar och en brunn.

Ladugården vid Nyby användes långt in på 1900-talet. Arkitekten Bengt Lindroos beskriver i boken "Ur den svenska byggnadskonstens magasin" 1989, i lyriska ordalag sitt möte med "Krutladan" i Nyby. När Bengt Lindroos forskning i annalerna fann att konstruktören var Erik Nordewall. Han hade studerat fortifikation och geometri i Uppsala. Redan som 21-åring hade han 1774 fått göra avvägningar och mätningar för Strömsholms kanal. Han blev direktör för Eskilstuna fristad och styresman för gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Det var inte förvånande att krutladan som han uppförde kom att präglas av mängd geniala och tekniska funktioner.

"Krutladan" fick stå helt orörd som den var till dess den blev lågornas rov 1991. Till all lycka finns Bengt Lindroos detaljerade uppmätningar från 1975 kvar. Inte någon annan byggnad som beskrivs i hans bok har ägnats så mycket detaljerade beskrivningar som just denna.
Det var enkelheten och kraften i gamla hus som intresserar Lindroos. Han blev besatt av spelet mellan bärande och buret i krutladan i Torshälla. Ladugården omvandlade han till ett tävlingsförslag till stadshus i Nyköping. Ett hamnmagasin i Arboga blev till Metrovaruhus i Södertälje.

Tack var denna noggrannhet och med hjälp av påträffade originalritningar kunde bildläraren

Pär Lagerqvist 1991, studerande på linjen för teknisk illustration vid högskolan i Eskilstuna, som examensarbete göra en mycket illustrativ "röntgenframställning" av byggnaden.

Av Krutladan finns idag bara delar av grunden kvar.

Hembygdsföreningen S:t Olofs Gille i Torshälla har tryckt upp uppsatsen för försäljning.