Vindkraft i Eskilstuna snart i drift

31.102.023 Nio turbiner resta

13.10.2023

31102023 är alla 9 verken resta.

 

 

Så var det omstridda projektet rest! Den som cyklar till Sundbyholm har säkert lagt märke till att vinden ständigt är närvarande, något som observerats av de som investerar i vindkraft. När byggnationerna är i det närmaste klara går det att skaffa sig en överblick över hur de påverkat omgivningen. Från Mälarvägen dyker möllorna upp och blir helt dominerande.  Jäders kyrka som kan ses i horisonten har länge ståt ensam har nu fått konkurrens som landmärke. 

Vindkraften har blivit den billigaste nyproducerade el-tillskottet följt av storskaliga solpanels anläggningar. Utvecklingen är sådan att vi med tvång tvingas lämna oljesamhället för något mer hållbart. Den tekniska utvecklingen har visat att det är möjligt. Någonstans får vi acceptera den förändring som blir, fast för många så känns det bekvämast att fortsätta som förut. 

Redan på 1970-talet talades om den annalkande katastrofen. Sedan dess har den hela tiden förnekats. Den överskuggande fråga är om vi ska fortsätta ropa på tillväxt och medvetet köra över stupet mot avgrunden, och sedan säga hoppsan.  Eller ska vi stanna före och bygga ett samhälle som är långsiktigt hållbart?

 

Tankar kring kärnkraft i Eskilstuna!

Den styrande majoriteten S+M  talade sig positiva till att etablera kärnkraft i Eskilstuna. Först tolkade jag det som ett skämt men sedan funderade jag på möjligheten.

En etablering borde lämpligen liggs nära vatten. Hyndevad, Skogtorp, Strömsholmen, Torshälla Nyby eller Mälaren.

Hyndevad, Skogtorp eller Strömsholmen kan tänkas att de folkliga protesterna blir högljudda. Vid Mälarstrand kan det finnas någon plats som kan vara lämplig. Klart lovande är Gränges Nybys gamla stålverksområde. Ett mindre antal fastigheter får lösas in i Torshälla Nyby och Roxnäs.  Givetvis under protester men görligt.

Här kunde ivrarna satsas på kärnkraft. Fallet vid ”graven” kanalen genom Nyby har en fallhöjd som vid konstruktion av reaktorn kunde användas för att infria kravet på oberoende passiv kylning av anläggningen  vid driftproblem.

Men tänk efter. Studsvik Tech Park Nyköping som ligger intill naturreservatet Stendörren och vid Östersjön. Parken är två kvadratkilometer stor och skyddsobjektet är 80 hektar. En hektar är 100x100m. Om lika stort skyddsområde skulle tillämpas 900x900m. Nyby industriområde är ca 400x500m omgivning mest åkermark, men en bit av Roxnäs  kan hamna inom skyddsobjektet. Och så  bort med nuvarande verksamheter. Och tänk på alla som högljutt kommer att skrika om fallande villapriser i området.

Så hur tänkte majoriteten när de gladeligen ställer sig positiv till kärnkraft. Var det för att ni liksom jag inser att ett bygge i kommunen är ytterst svårt att genomföra och ett gatt ”JA” är till intet förpliktigande mer än politisk (S+M) retorik.

Eskilstuna politiker säger ja till kärnkraft!

Eskilstunas politiska majoritet med Jimmy Jansson (S) i armkrok med moderaterna  svarat ja på en enkätfråga om det kan byggas kärnkraftverk i kommunen säger egentligen inte mycket om svar på en enkätundersökning från nyhetsbyrån TT.

Moderaterna är et parti som enögt ser kärnkraft som den enda lösningen. Minnesgoda Eskilstunabor minns säkert att moderaterna redan på 1980 ville ha en reaktor i Eskilstuna. Tyvärr är det så att när politiker får något i sitt huvud så förr eller senare så genomförs det. I slutet av 1970-talet skulle annexet på S:t Eskil rivas för att ge plats åt en väg. Protesterna blev skarpa, politikerna drog tillbaka frågan. Så kom chansen när Svealandsbanan byggdes. En bro lite snett över ån ett tullhus som delvis reva och en mur som flyttades. Vägen byggdes utan att annexet revs. Till sist hade politikerna fått sin vilja igenom. Om någon använder en nya vägen?

Att frågan om kärnkraft åter kommer i dagen kan endast bero på att moderaterna sitter vid makten i Eskilstuna. Hur skulle Jimmy Jansson (S) kunna svara annat på en enkät?
Eenkätundersökningen från nyhetsbyrån TT visar att Moderatledda kommuner är  positiva till nya kärnkraftverk. TT skickade ut frågan ”Kan ni tänka er att bygga kärnkraft i er kommun?” till samtliga av Sveriges 290 kommuner. Inte ens hälften, 132 av kommunerna svarade. 24 kommuner svarade ja, hälften svarade nej och resten svarade ”vet ej”.

20 av de kommuner som svarade ja på frågan styrs av koalitioner där  Moderaterna ingår. Så var det då helt naturligt för den politiska samarbetet S/M i Eskilstuna att svara ja?

Ekonomin i projektet kommer att ha betydelse, kärnkraft blir en kostsam historia. Det blir inget som kommuninnevånarna kommer att bekosta. När några vindsnurror skall sättas upp kommer en rad invändningar, protester och överklaganden i tio år minst. Var finns egentligen de som kommer att satsa på något som på samma sätt kommer att drabbas av förseningar och kan betraktas som en förlustaffär med stora risker.

Kärnkraft riskerar att vara helt överspelad när andra lösningar blir billigare och säkrare.

Eskilstuna bryggeri köps upp 1961 och ölkriget inleds

Eskilstuna bryggeri köps 1961 upp  av göteborgarna. Ölkriget inleds med Eskilstunaaffären och slutar med bildandet av Pripps. Eskilstuna nedlagd av Pripps 1973.

När Pripp & Lyckholm köpte Eskilstuna Bryggeri (De bryggerienheter som ingick i Eskilstuna Bryggeri AB var: Eskilstuna Bryggeri, Strängnäs Bryggeri, Lindesbergs Ångbryggeri, Köpings Bryggeri.) innebar det en regelrätt krigsförklaring mot Stockholms Bryggerier – och snart var ölkriget i full gång. Författare: Peter Sandberg.

Efter femtio år av kartellsamarbete hade den svenska bryggeriindustrin vid mitten av 1950-talet påbörjat en omfattande strukturomvandling. De tidigare skyddade försäljningsområdena som bryggarkartellen Bryggeriidkareförbundet hade organiserat  upphörde vid årsskiftet 1956.

Bryggeriidkareförbundets upplösning var ett uttryck för de institutionella förändringar som skedde i Sverige under efterkrigstiden, förändringar som tog sig uttryck i en framväxande konkurrenslagstiftning. Det övergripande syftet var att öka konkurrensen inom det svenska näringslivet och på så sätt skapa effektivare branschstrukturer. Denna utveckling styrdes av statsmakten, arbetarrörelsen och delar av det svenska näringslivet. De tre regionala blocken Efter krigsslutet bestod fortfarande bryggeriindustrin av 138 skattepliktiga bryggerier, där flera bryggerier tillhörde olika koncernbildningar runt om i landet. De koncerner som hade de största marknadsandelarna var AB Stockholms Bryggerier (StB) med ca 40 % av marknaden och AB Pripp & Lyckholm (P & L) i Göteborg med en marknadsandel på ca 14 % år 1948.

Under mellankrigstiden hade de genom bryggeriförvärv successivt ökat sin regionala dominans, men på grund av strikta försäljningsregleringar och kartellens preventiva inverkan på regional konkurrens, hade expansionen i stort sett begränsats till Mälaregionen och Västsverige. De två koncernbildningarna i Skåne, Skånebryggerier och Malmö Förenande Bryggerier, hade en näst intill total regional dominans, medan Sveabryggerier kontrollerade marknaderna i Värmland, Dalsland och delar av Dalarna. I Linköping var Nya Centralbryggeriets marknad främst inriktad på Östergötland och det angränsande Småland, men bryggeriet hade inte uppnått någon total dominans på sin hemmamarknad. Vid sidan av dessa koncerner fanns det ett stort antal fristående bryggerier, som med mycket få undantag var organiserade i Bryggeriidkareförbundet fram till upplösningen vid mitten av 1950-talet.

Efter krigsslutet startade koncernbryggeriernas expansion på allvar. StB förvärvade bryggerier i Västerås och Nyköping samt fick en stark ställning i östra Småland och Blekinge. Under andra halvan av 1950-talet köpte Stockholmskoncernen ytterligare bryggerier i Småland, Östergötland (där det viktigaste var Nya Centralbryggeriet i Linköping) och i Askersund. Göteborgskoncernen inriktade sig på Värmland, Dalsland och Dalarna när man år 1951 köpte Sveabryggerier. Samtidigt försökte man stärka sin relativt svaga ställning i Västergötland, vilket man för tillfället inte lyckades med. Strategiskt
viktiga förvärv gjordes även i Jönköping och Örebro.

I Skåne hade de två nämnda koncernerna redan delat upp marknaden mellan sig, och 1959 valde man slutligen att fusionera under det gemensamma namnet Malmö Förenade Bryggerier. De tre regionala blocken hade redan under sent 1940-tal inlett ett samarbete för att stärka den svenska ölexporten genom det gemensamma försäljningsbolaget Swedish Beer Export Co. AB.

Tillsammans skulle de lansera exportölet Three Towns (TT), en satsning som inte gav några större resultat. Någon konkurrens mellan de tre blocken förekom inte, och när motboken avskaffades 1955 och starköl åter gick att köpa hos Nya Systembolaget var det Three Towns som skulle bli det gemensamma rikstäckande varumärket.

Ökad konkurrens mellan Stockholm och Göteborg Under 1950-talets avregleringar hade flera bryggerier som inte hade kopplingar till kartellen tagit sig in på marknaden, viktigast av dessa var Kooperativa förbundets Wårby Bryggeri, Förbundsbryggerierna Kopparbergs bryggeri och Förbundsbryggerierna Södra Sverige i Skruv (senare Banco bryggerier), samt Tingsryds Bryggeri. Även om de i detta skede inte utgjorde något större hot mot de större koncernerna var de viktiga för den rikstäckande konkurrens som på sikt ökade. Även koncernerna i Stockholm och Göteborg hade i mindre skala börjat söka sig in på varandras marknader.

De regionala områdesindelningar som kartellen tidigare stipulerat hade i stor utsträckning övertagits av de tre blocken. Även om justeringar gjordes, hade eventuella förvärv godkänts av samtliga berörda parter. Vad som utmanade denna koncensus var P & L:s expansion, då företaget 1961 köpte Malmökoncernen och Eskilstuna Bryggeri. För StB:s del var detta en obehaglig överraskning och den dåvarande vd:n Bertil Elmfeldt uttryckte sin oro: P & L:s förvärv av bryggerierna i Eskilstuna och Skåne skapade en förtroendekris, som kom att medföra en serie olika konsekvenser, vars följder ännu ej kan övverblickas.

Göteborgskoncernens stärkta ställning i Skåne var inte den främsta faktorn bakom nämnda förtroendekris, utan det var köpet av bryggeriet i Eskilstuna som sågs som ett svek från StB:s sida. Eskilstuna bryggeri låg mitt i deras ”naturliga försäljningsområde” och därför sågs intrånget som ytterst
allvarligt. I de diskussioner som tidigare hade förts mellan parterna om en uppdelning av hela den svenska marknaden, hade Norrland och inte minst bryggeriet i Eskilstuna hört till StB:s basområde. Än värre var att produktionen i Eskilstuna var betydande och uppgick till ca 85 000 hl (ca 10 % av P & L-koncernens totala tillverkning). Att ”Eskilstunaaffären” var startskottet på den ökade konkurrensen mellan Göteborg och Stockholm råder det knappast något tvivel om. Frågan är bara vilka konsekvenser den fick. Genom expansionen under tidigt 1960-tal hade P & L nått en stärkt marknadsposition som i stort sett motsvarade Stockholmskoncernens marknadsandel. StB hade år 1961 totalt 27,5 % av marknaden, medan P & L hade 28,5 %. Tillsammans hade de ca 56 % av marknaden. Det var alltså Göteborgskoncernen som hade expanderat mest om man jämför med marknadssituationen under sent 40-tal. Förde båda koncernerna hade expansionen handlat om att få tillgång till redan existerande marknader, och man hade inte från något håll genomfört några genomgripande strukturrationaliseringar
genom nedläggningar av produktionsenheter.

Effektiviseringar av distributionen och säljorganisationerna hade dock påbörjats i samband med detaljhandelns omfattande strukturomvandling under perioden. En viss konkurrens hade uppstått när P & L hade börjat sälja sitt premiumöl Pripps Special på Stockolmsmarknaden, detta då den s.k. varggruppen hade intensifierat sin fösäljningsverksamhet. StB var inte sena med att ta upp konkurrensen, vilken tidigare begränsat sig till en viss försäljning av bl.a. S:t Erik.

Den viktigaste motåtgärden från Stockholmskoncernens sida var dock de bryggeriförvärv som gjordes under 1961–1962, då man köpte koncernen Lidköpings Bryggeri AB och Arboga Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var strategiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro.

Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var strategiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro. Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets ett närmare samarbete hade ökat fortsatte dock konkurrensen på varandras försäljningsområden.

Bildandet av Pripps En vattendelare i förhandlingarna mellan koncernerna var tillsättandet av en oberoende utredning ledd av Ulf af Trolle. Under sommaren 1963 ledde detta fram till förhandlingar mellan parterna, och de samarbetsalternativ som presenterades var antingen ett gemensamt försäljningsbolag, ett totalt samgående genom fusion eller fortsatt konkurrens. Om parterna valde ökat samarbete var fusionsalternativetenligt af Trolles det enda realistiska, då detta på sikt gav de största stordriftsfördelarna inom produktion, distribution och marknadsföring. En annan viktig faktor var att en fusion skulle stärka konkurrenskraften på den europeiska marknaden genom ökade exportsatsningar, samtidigt som man bättre skulle kunna möta en förväntad konkurrensökning från utlandet. Under förhandlingarna under sensommaren 1963 stod det klart att man från båda sidor hade valt fusionsalternativet och att man skulle utse en kommitté för dess genomförande.

Av naturliga skäl rådde stor sekretess kring den planerade fusionen och först den 28 november 1963 var överenskommelsen formellt ratificerad. I januari 1964 antogs det nya namnet Pripp – Bryggerierna AB, med direktionen placerad i Stockholm och styrelsens säte i Göteborg. Den viktigaste förutsättningen för framtida strukturrationaliseringar var nu uppnådd. Peter Sandberg är fil.dr i ekonomisk historia, verksam som forskare vid Ekonomisk- historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Vid sidan av fortsatt bryggerihistoriskt intresse bedriver han även presshistorisk forskning.

Artikeln bygger på författarens framlagda doktorsavhandling
Kartellen som sprängdes
– Svensk bryggeriindustri underinstitutionell och strukturell omvandling
1945–1975.

Hela avhandling av Peter Sandberg 2006 kan laddas ner på  https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/2516

Tabell 8.3 Tillverkningsenheter nedlagda av Pripps 1968 – 1975
Region 1 Hässleholm(1968), Växjö (1970), Kalmar (1971), Ystad (1972),  Karlskrona (1973), Hälsingborg (1975).

Region 2 Åmål (1972), Lidköping (1973).

Region 3 Jönköping (1968), Nyköping (1969), Linköping (1970), Norrköping (1972), Vimmerby (1975).

Region 4  Örebro (1970),  Eskilstuna (1973).

Region 5 Hamburger (1970),  München (1971).

Region 6  Härnösand (1973), Falun (1975).

Källa: SIND 1976:6, s. 141.

Vindkraft en ny industri i Eskilstuna

Cloudberry
 (hjortron) är ett energibolag. Bolaget äger, utvecklar och driver småskaliga vattenkraftverk och vindkraftsparker i Norge och Sverige. Cloudberry är med i energiomställningen mot en hållbar framtid genom att bygga ny förnybar energi idag. Bolaget agerar  på en långsiktig stigande efterfrågan på förnybar energi.  www.cloudberry.no 

Processen för vindkraft är lång. en förberedande åtgärd är att se till att produktionen når nätet.  Redan 2018 fick Vattenfall Eldistribution AB tillstånd att, ansluta Duvhällen Vindpark AB med en  nätkonsession för  en ny 132 kV ledning  för att kunna ansluta vindkraftparken till 132 kV ledningen vid Lindhult, ca 7 km norr om Duvhällen. Således var det fösta steget taget.

Cloudberry Clean Energy  bygger  Duvhällen (60 MW) och Kafjärden (18-40 MW) i  Eskilstuna.

Duvhällen vindkraftpark ligger  nordost om Hjälmaren. Duvhällen kommer att ha 10 vindkraftverk med en installerad effekt på upp till 56 MW och få en förväntad årsnormalproduktion på upp till 165GWh. Byggstart är planerad till 2022 och vindkraftparken beräknas tas i drift under fjärde kvartalet 2023.

Bolaget har köpt vindkraftparken vid Kafjärden söder om Eskilstuna. Nu  ser det, efter långa turer, ut att bli vindkraftverk på platsen.
Redan  2019 gavs tillstånd  till nio vindkraftverk i Kafjärden. På de redan  nio färdiga betongfundamenten, kan nya ägaren  nu  uppföra färre men högre verk. Tidigare kinesiska ägare stupade på att 100 m höga verk inte längre var i produktion och verken under den tidsmässigt utdragna planen blivit omodern.
 

Senast 2024 planerar Cloudberry att de 150 meter höga vindkraftverken i Kafjärden är i drift.

För att bibehålla vår konkurrenskraft och i slutändan vårt välstånd och planerna med energiomställningen får vi hoppas att detta är inledningen på en ny samhällsomvandling där alla kommuner tar ett ansvar. 

Förhoppningen är att kommunen kommer få någon form av långsiktig ersättning för energiproduktionen inom kommungränsen.

Steget in i framtiden

Efter många turer ser det ut som om Eskilstuna tar steget in i framtiden. Det är verkligen ett litet steg men nu verkar det vara så att norska intressen tar och förverkligar vindparkerna i Eskilstuna. De från början nio vindsnurrorna i Kafjärden kommer att ersättas med några färre fast högre. Det motstånd som uppbådats bröts ner till sist och äntligen kan stegen mot framtiden tas. Klimatomställningen kräver att vi slutar eldar fossila bränslen utan upptäcker att solen finns och under överskådlig tid kommer att skina. Därtill bör kommun och markägare få en avkastning på vind- och vattenkraft. Solpaneler på villataken är redan nu en mycket lönsam lösning för ägaren. För stora  solpanelsanläggningar är det rimligt att även de ska ge ett tillskott till kommun kassan. Staten kan fördela tillbaka till kommunen några öre av den skatt som dras  in på elen producerad i kommunen.

Eskilstuna var en industristad och vi kan se på gamla bilder hur den svarta röken stiger från otaliga skorstenar. Vad vi i bilderna inte ser är det mänskliga lidandet hos innevånarna som arbete i de historiska industrierna. Ofta ledde de stora luftföroreningarna till betydande förkortning av livet på Eskilstunaborna. Nu är det temperaturökningen som leder till ett allt mer oförutsägbart väder pendlande mellan torka och översvämning. Antalet sjukdomar på träden ökar och med det ekonomiska förluster.

Den era som nu inleds med ren vindenergi som drivkälla för framtidens Eskilstuna bör i största mån bejakas. 

 

Frågan som slutligen får ställas är om vi kan  klara av klimatförändring utan incitament eller kommer den att bli mänsklighetens förintelse?

Årby Norra bygget

Första dagen 31.01.2022

Nu är det igång sedan 31.01.2022!

En bild om dagen som tas ca kl 10.

Följ den spännande förändringen dag för dag via

https://arby2023.blogspot.com/

Estniska Föreningen fyller 75 år 2021

25 September 2021 uppmärksammar vi att ESKILSTUNA EESTI SELTS (EES) fyller 75 år. 

Föreningen bildades den 26 januari 1946, dagen efter Baltutlämningen. En händelse som betraktas som en skamfläck i svensk historia och skapat djupa sår i förtroendet till Sverige.

Trotts att det var förbjudet för utlänningar att bilda föreningar så gjorde esterna det ändå. Först 68 år senare, 2013 registrerades Eskilstuna Estniska föreningen officiellt.

     Konstnär Leida Rives.

Föreningen anordnar en utställning på Ebelingmuseet med temanamn Naised (kvinnor). Enbart estniska kvinnliga artister verksamma i Sverige visas.

Utställningen öppnar 25 september men någon större folksamling blir det inte. Kommunens regler runt corona 19 gäller, dvs. att öppettider hålls men några aktiviteter där en större samling människor kan uppstå får inte annonseras eller anordnas. Kan enligt  det klassiska uttrycket "Meddelas endast på detta sätt".

Givetvis händer det mer efter att pandemins regler lättas upp!

Nåväl: Utslälda verk är av artisterna

Agaate Veeber 1901 Tallinn

Karin Luts 1904  Viljandimaa

Nancy Nömmeots 1933 Kärdla

Luule Sova 1920 Viljandi

Jutta M Klein 1933 Estland

Marje Taska 1955 Tallinn

Kristiina Kauri 1943 Tartu

Leida Rives Elfven 1915 Tartu

Pille Haamer Florell 1932 Estland

Veronika Keerdoja 1904 Otepä

Maire-Helve Männik 1922 Tartu

Reet Lindeberg 1950 Estland

Silvia Leitu 1912 Tartu

Maire Ilon Vikland 1930 Tartu

Mari Simmulson 1911 S:T  Petersburg

Ruth Tulving 1930 Tallinn

Leida Org 1907 Tartu

Marja Jaanivald 1926 Tartu

Lenna Vasur 1941 Estland

Imbi Rahumaa 1947 Estland

Lea Vahur Lundin 1960 Estland

Linda Nurk 1975 Estland

Meelya Klimson  1987 Otepää

EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.

Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Nästa möte blev den 3 mars 1946 även då på frimurarhotellet, Kungsgatan 28, 34 personer medverkade. Då valdes en styrelse med 5 personer. Det beslutades att var lördag kl 19 var det clubträff på Frimurarhotellet. Att en kör under Herr P. Rei ledning, en dansgrupp under herr A. Ilver´s ledning samt en kurs i engelska under fru Raidma startas.

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år) och nuvarande Mati Nömm.

I början hyrdes lokal i Frimurarhotellet, Nyfors och på Rademachergatan. Föreningen första egna lokal kom att ligga på Nygatan 11, fastigheten till vänster, Stadshuset till höger. Nygatan 11 revs 1969 och tvingade föreningen till en flytt.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.

Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg, Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Den estniska komplementärskolan är lika gammal som föreningen. Den upphörde på 1980-talet mest på grund av att hemspråksundervisningen infördes.

Eskilstuna Eesti Täienduskool Estniska skolan

En estnisk komplementärskola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementärskola bedrevs även i Hällby. 

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet. Allide Reinart undervisade barnen i Holmens skola och senare i en källarlokalvid hamnen.

Under en kortare period har hemspråksundervisning givits i den kommunala skolan. Estniska föreningen har länge, och med flera lärare undervisat i estniska i form av studiecirkeln.

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har länge, och med många lärare verksamma, bedrivit undervisning i estniska i form av studiecirklar.

Biden från skolavslutning 1954.

Det är även ett faktum att församlingen Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Eskilstuna skulle fyllt 75 år. Församlingen avvecklades dock innan dess 2019.

Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan.

Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELK). Estland har varit lutherskt alltsedan reformationen på 1520- talet. Tsar Alexander III genomförde en förryskningskampanj 1881. Tsaren inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delen av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisninginsspråk. En del av befolkningen konverterade då till den ryskortodoxa kyrkan.

Den estniska evangelisktlutherska kyrkan i sin nuvarande form bildades 1917.

Till skillnad från Sverige har Estland aldrig haft någon statskyrka utan EELK har alltid varit folkets kyrka. Den Estniska Evangeliskt Lutherska i Sverige uppstod samma stund som den första prästen anlände som flykting och kyrkans arbete började. Till en början skedde arbetet parallellt med svenska präster när dessa besökte sjuka och vid begravningar. I Västmanland fanns flera flyktingläger. på KFUM Lövudden påbörjades gudstjänster. Från Estland hade även Ärkebiskop Juhan Kõpp flytt. Tillsammans med Ärkebiskop Erling Eidem  började de i december 1944 viga exilprästerna för tjänst i Sverige. Totalt var det nio präster som invigdes, varav sex som flytt från Estland.

Erling Eidem

DN 29 Dec 1944. Skriver att ett "Baltisk kyrkoorganisation med nio präster" inrättats.                                  

          

Uppgiften är att

- anordna ett baltiskt kyrkosekretariat

- anknutet till diakonistyrelsen

- uppdelad på tre byråer, en estnisk, en lettisk o en litauisk, var o en med en infödd präst som föreståndare

Juhan Kõpp 

- samt en svensk präst för korrespondens med Senska kyrkliga o andra myndigheter.

- 9 baltiska präster skulle anställas varav 6 estniska.

- 40.000 kr från statens flyktinganslag för finansiering, under en tid av ett eller högst ett o halvt år.

I Sverige upprättades 1945 inom E.E.L.K. tre pastorat. I det Norra pastoratet ingick bland flera orter Sundsvall, Härnösand, Gävle, Uppsala, Västerås, Ockelbo, Rättvik, Vikarbyn, Olofsfors, Ängelsberg, Kumla Örebro, Åkers Styckebruk, och Eskilstuna.

I juli 1946 tappar E.E.L.K. stödet från den Svenska statskyrkan och blir en självständig kyrka.

E.E.L.K. i exil och EELK i Estland är sedan 200? en gemensam kyrka, EELK.

Eesti Evangeelne Luterlik Kirik Välis-Eesti Piiskopkond                                                                                                                                       

                                                                                                                                      

Församlingen E.E.L.K. i Eskilstuna bildades 14 juli 1946.

Den första gudstjänsten i Eskilstuna hölls 24 juni 1945 av KFUM på Solvik, Torshälla. I Klosters kyrka hölls predikan 22 september 1945.

Estniska församlingen bildades 14 juli 1946. Först hölls en gudstjänst i Klosters kyrka följt av ett högtidligt möte i Stadshuset i Eskilstuna där det valdes ett styrande råd.

Vid gudstjänsten  insamlades 13 kronor och 42 öre i kollekt samt vid det efterföljande församlingsmötet 5 kr och 68 öre.

Kollekten genomgången av revisor A.P. den 30 juli 1946.

Församlingens  samt norra stiftets präst från 1945 var Richard Koolmeister. Förutom Eskilstuna, ingick församlingarna i Örebro, Kumla och Västerås i Koolmeisters arbete. 1953-1955 var Koolmeister E.E.L.K. Rootsi praostkonna abipraost, och 1955 - 1981 E.E.L.K. Rootsi praostkonna praost.

Församlingens första 25  år firades i Ansgars kyrkan den 31 oktober 1971. 25 a. juubeli Jumalateenistusest on lühike artikel "Eesti Kirik" US 1971/ nr.10-12.l.210.

 

"Fors Kyrkoblad"  -on ka info allikas. Nimetavad Eesti Jumalateenistusi. Kas muud

mis arhiivi töösse puutub nendes kirikulehtedes leidub -ei tea. Nimetan kuna allikate all seda ega teisi kiriklike ega KFUMi lehti ei leidnud.

Arkivet saknar de två första protokollböckerna.  Första kända protokoll är från 20 augusti 1953. Kassaböcker och verifikat är bevarade där kollekt och kvitton kan visa församlingens verksamhet.

I augusti 2016 firades församlingens 70-årsdag med gudstjänst i Fors Kyrka samtidigt firade 25-årsdagen av Republiken Estlands återupprättande. Samtliga stiftets präster och församlingar deltog.

Församlingens digitaliserade handlingar kan ses  här.

Baltiska staterna 100 år

Estland, Lettland, Litauen har under tiden efter att första världskriget stillestånd inträffat utsatts 

för krigshandlingar både från den blivande sovjetstaten och från balttyskar/Tyskland.  Länderna förde

för 100 år sedan en frihetskamp som sluta med självständighet 1920 med freden i Tartu.

Andra världskriget medförde att länderna efter tre ockupationer  omväxlande var del av sovjet, Tyskland och sovjet. Under hela perioden kom flyktingar att lämna länderna. Det uppskattas att till ESKILSTUNA kom under 1940 talet 2000 ester 200 letter och 50 från litauer. Förutom andra flyktinggrupper blev esterna ett dominerande inslag i den monistiska svenska kulturen. Samhället hade svårt att ta till sig gruppen trotts att den kulturellt och religiöst var likartad den svenska.

Svensk kungar hade tidigare härjat i Estland och Livland (1/2 tillföll Estland 1/2 Lettland) och efterlämnat sig folkbokföring och skolsystem. De balter som kom var till stora delar högutbildade till en grad som stark stod i kontrast till utbildningsnivån i Sverige. Detta ansågs som ett problem då det var föga värt att sända ut professorer att hugga ved som var en enkel syssla många flyktingar tilldelades.

Historien var dock att Balterna var arbetsamma och bidrog på ett utmärkt sätt till den svenska nationen.

Det är detta år 75 år sedan den stora flykten inträffade mellan september och oktober 1944. Skälet för många att fly var att "de var rädda för ryssen". Skräcken för vad de fått uppleva 1939 till 1941 under den första sovjetiska ockupation var att riskera livet för en flykt över havet i urusla småbåtar var bättre än att stanna. Det kom ca 600 båtar till Sverige. Båtarna konfiskerades av Sverige och sändes åter till sovjet.

Sovjet ställde krav att tidigare sovjetmedborgare skulle återsändas. I de svenska lägren tilläts Stalins utsända att propagera bland flyktingarna att återvända. Idag kallas sådant spioneri men värderingarna var 1944 annorlunda. Sveriges Riksdag tog beslut under kommunisternas högljudda brandtal att Balterna skulle sändas åter till sovjet. Ett beslut som aldrig verkställdes efter den opinion som 1945 efter baltutlämningen växte sig stark. Riksdagsbeslutet lede till en vidare flykt för många balter. En betydande del av esterna i Torshälla och Eskilstuna flydde vidare. Ett känt exempel är minsveparen Walnut http://walnutship1948.ca/ byggd för 18 mans besättning men ombyggd i Göteborg för 347 flyktingar med slutstation Halifax i Kanada.

Esterna  och balterna har under 2017 till 2020 anledning att minnas det som hände 100 år tillbaka i tiden och i september 2019 uppmärksamma att det är 75 år sedan den stora flykten.

Om flyktingbåtar finna att läsa  https://www.facebook.com/groups/2167414400178142/

Musikcaféet

1974 var året då det  hela drog igång. Några entusiaster åkte till Uppsala med fler fungerande

ISBN: 978-91-7699-537-2

musikinrättningar.

Historien om Musikforum är en berättelse som i fler led motarbetats av samhället samtidigt som företeelse de helger det var konserter på Caféet var glaskrossen på stan minimal.

Caféet kom att ligga i lokaler på Kriebsensgatan 13 där KFUM fram till slutet av 1960-talet drivit en musikklubb med närmar 1000 medlemmar. När denna upphörde blev det ett stort vakuum där unga människor till en billig kostnad kunde fördriva tiden.

Musikforum arbetade i mångt i motvind. Inte enbart av den anledningen att det var så mycket vänsterfolk inblandat och att drömmarna tidvis var helt skild från den verklighet som var. Men var det inte motvinden som höll ihop medlemmarna.

Ove Wahlqvist har 2017 givit ut en deckare om Mordet på Musikkaféet. Den titeln är dubbelbottnad. Det var ett politiskt mord på Kaféet beskrivet i som en hallucination framkallat av det rådande systemet. Efter 6 år av borgerligt styre på 1970-talet var landets ekonomi krasslig. Samtidigt hade marknadskrafterna släppts lösa på ett sätt som ingen anade konsekvenserna av. Vi ser idag hur den ena samhällsfunktionen utarmas av marknadsaktörer, sämre samtidigt som det blir dyrare. Det var minskade bidrag och förre entusiaster som till sist tog livet av Musikforum.

  

Det känns välbekant när staden geografi används i berättelsen. Personerna kan för den som var med kännas igen trotts dribblande med omskrivningar av namnen.

Wahlqvist  tidigare alster:
Räcker denna sekund ( dikter)
Det sinnliga bh\stallet (dikter)
Mannen som döpte midnatten till Elsa (noveller)

Centralstationen byggs om 1925

Centralstationen byggs om 1925 och vederbörande övertygade om att byggnaden skall pryda sin plats.

Järnvägsbolaget O.F.V.J. Har äntligen efter flera försök fått klartecken till att bygga om stationen.

Redan på 1890-talet utarbetades förslag på att förbättra stationen. En tid funderade man på att flytta stationen närmare järnvägsverkstäderna. Planen uppsköts till bangården var färdigbyggd 1909. 1913 kom en plan som tvärt stoppades av första världskriget. 1920 lade järnvägsbolaget fram en ny plan som förkastades av Eskilstuna stadsfullmäktige. Järnvägsbolaget hade haft svårt att komma överens om marken framför stationsbyggnaden. Järnvägsbolaget ägde ursprungligen hela planen framför stationen. Dock hade en tredjedel av planen skänkts till staden och nu kunde inte staden hindras från att bruka den delen.

Den 16 juni 1924 godkändes en ny ritning på stationen och 1 september fick arbetet påbörjas. Stationen får en tillbyggnad på båda sidor. Övervåningen rivs och i den nya övervåningen kommer att få telegraf, personalbostäder samt personalutrymmen. Huset byggs av trä som bekläs med tegel och putsas. Nybygget kommer att sträcka sig fram till Nyforstunneln.

Huset byggas ut på Drottninggatan och den tidigare planteringen. Det blir en 8 m bred körbana med en refug på två meter som skulle skydda fotgängarna från bilarna. Det blev därmed gott om plats för de gående. Droskbilarna skulle få plats bredvid Drottninggatan, framför Centralhotellet. 

Bankdirektör Karl E. Andersson berättar stolt att hela bygget ska stå klart den 1 september 1925.

Källa: Folket 13 januari 1925.

Järnvägshistoria

1853 Ångloket Förstlingen byggs i Eskilstuna.

1856 De första lokaljärnvägarna.

1875 Den 17 nov. hälsades med jubel det första lokomotivet som anlände till Eskilstuna.

1876 Eskilstunas Centralstation klar. Järnvägen från Oxelösund-Flen-Eskilstuna till Valskog och Kolbäck i Västmanland – OFWJ invigdes.

1877 Den 1 jan. öppnades hela banan för fullständig trafik.  Järnvägens högtidliga invigning tog sin början söndagen den 2 sept. 1877 med konungen Oscar II och kronprinsen i Oxelösund. Invigningen fortsatte till Nyköping och avslutades dagen därpå i Eskilstuna.

Utställning skapar rubriker

I  en artikel i Dagens nyheter den 20 januari 2015 förekommer uppgifter om att Eskilstuna kommun i förväg vill granska de bilder som Elisabeth Ohlson Wallin ska ställa ut på Eskilstuna konstmuseum 2015-01-24—2015-03-15.  Var tidningen hittat uppgiften om en sådan granskning av bilderna i förväg är höljt i dimma. Utställningen, kommer att visas i den form som Elisabeth Ohlson Wallin har bestämt meddelar kommunen. Däremot kommer säkerheten kring konstmuseet att ses över och personalen utbildas.

Oron över vad som just nu händer i omvärlden har tagit sig hela vägen till Eskilstuna. Den oron är av annan sort än den då Rademacher 1656 flyttade långt från rikets ytterkanter till det trygga inlandet i Eskilstuna.

Från invigningen 24/1-2015

Konst är konst. Arrangerade bilder, ljud eller rivna papper.  Det är i sammanhanget svårt att förstå att de bilder som tidigare för tio år sedan väckte sådan uppståndelse idag åter skulle få vågorna att svalla. Däremot kom Mona Kanaan att avsätta ett mycket pinsamt och negativt avtryck då hon som politiker objuden trängde sig in och bröt talarlistan genom att länge tala om sin egen förträfflighet och därmed tvingade de utsedda presentatörerna till att korta av sina tal.

Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.

Metodistförsamlingen 40 år i Eskilstuna

UTGIVEN A V        O. V. KARLSSON



Har du Herren i det höga
lämnat allt, som han begärt?
Har Du offrat hand och öga -
offrat, vad dig mest är kärt?

Vad för dig är hand och öga
ingen vet - blott Gud och du.
Och vad offret nämns gör föga,
blott Guds altar' bär det nu.

Kanske offret svårt du känner,
kanske gäller det ditt liv,
kanske välstånd, lycka, vänner -
offret dock åt Herren giv!
Vet, att Gud skall offret löna,
som har gjorts för Kristi skull.
Du skall offrets glädje röna,
du skall få ersättning full.

Gud skall i sin famn dig sluta,
läka alla stridens sår.
Sist skall arbetsro du njuta,
då borttorkad är vår tår.

Albin Janzon.

Inledning.

Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Huru dyrbar är icke din nåd, o, Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka».

Å här följande sidor ha vi sökt giva en kort historik över S:t Johannes' metodistepiskopalförsamlingens i Eskilstuna grundläggning och verksamhet under de gångna 40 åren. Vad som sagts är litet emot det som kanske bort sägas. De i det tysta uppsända bönerna; de i det fördolda utförda kärleksgärningarna ha ej kunnat beskrivas.

Allt är likväl tecknat av Gud. Han skall löna allt! Och för oss som i dag äro mitt uppe i arbetet och gärningen är det bästa av allt att Gud är med oss.

De 40 åren.

l

Då man känner det sätt på vilket metodismen fördes till Eskilstuna  måste man bekänna: »Herrens vägar äro alla godhet och nåd». En fru Hultberg, boende Storgatan 30, hade under besök hos en i Stockholm bosatt syster, kommit i beröring med metodister samt lärt känna deras tro på och arbete för Gud. Hos henne uppväcktes då önskan att föra metodismens förkunnelse och lära till Eskilstuna. Hemkommen sökte hon ock att strax förverkliga denna önskan. Arboga metodistförsamlings pastor, S. Hansson, tillfrågades om saken. Ehuru stora svårigheter voro förknippade med själva resan, lovade han likväl att besöka Eskilstuna. järnvägsförbindelse fanns ej då mellan de bägge städerna, varför långa vägsträckor måste tillryggaläggas efter häst.

Pastor Hanssons första besök här inträffade en kall vinterdag år 1870. Om själva ankomsten hit har ett åsyna vittne, E. Söderlund, berättat bl. a. följande:

»Jag har i livligt minne pastor Hanssons utseende då han efter den långa resan anlände hit. Till det yttre liknade han en isklump.

Hans tal och uttryck förrådde emellertid att i det inre fanns värme och liv.»

Den första predikan hölls i familjen Hultbergs hem. Pastor H. besökte sedan flera gånger Eskilstuna och många voro de som vid dessa besök lämnade sina hjärtan åt Gud. Bland de första, som slöto sig till den nya rörelsen voro A. J. Söderlund med maka, fru Cederblad på Årby m. fl. Br. Söderlunds namn är från första början innerligt förknippat med församlingens tidigare verksamhet. Varmt gudfruktig och församlingen

trogen sökte han i trägen id ända till sin död befrämja församlingens andliga och ekonomiska verksamhet. A. J. Söderlund.

Behovet av en egen samlingslokal gjorde sig starkt gällande och vid ett av pastor Hanssons besök beslöt den lilla nyvunna skaran hyra en sal vid Köpmangatan 4. Då den första predikan hölls där, hade många kommit dit enbart för att störa sammankomsten. Det lyckades dock fru Hansson att med sin sång lugna de oroliga sinnena. Störande uppträden förekomma sedan ofta vid mötena. En söndagskväll hade några smeder bestämt att, läsareprästen efter mötet skulle kastas i ån. Gud beskyddade likväl sin tjänare. Iklädd en lånt päls gick pastorn, utan att bli igenkänd, trygg genom den av hat uppfyllda skaran. En annan gång kastades en vildkatt under ett möte rätt  ansiktet på talaren.

Den nyligen förhyrda lokalen blev snart för liten att kunna rymma de skaror, som kommo för att lyssna till Guds ords förkunnelse.

En större lokal förhyrdes därför vid Strandgatan 22. Sammankomster höllos nu regelbundet och tanken att bilda egen församling väcktes snart till liv.

Ännu en gång måste den lilla skaran flytta. Denna gång hyrdes lokal i huset n:r 36 Kungsgatan, den s. k. »Björkens sal•. Verksamheten fortgick så under åren 1870-1871 med seger för Guds sak. Förföljelse, motstånd och liknöjdhet uthärdades allt för Jesu skull.

På hösten 1871 sändes pastor C. j. Johansson till. Eskilstuna för att upptaga regelbunden verksamhet. Arbetet kröntes ock med så härlig framgång att den hos några närda tanken om metodistförsamlings bildande kunde förverkligas i och med det 21 personer den 2 juni 1872 anmälde sig för inträde i församlingen. Om dem kan man säga att de bröto mark för kommande släkten. steget över på Herrens sida var ej så lätt att taga, då hån, förakt och förföljelser voro dagliga företeelser. Söndagsskola börjades den 15 sept. samma år med 12 barn och br F. Pettersson som föreståndare.

Den första kvartalskonferensen hölls den 31 juli 1872 och den 29 nov. samma år intogos 15 av de den 2 juni anmälda personerna i full gemenskap med kyrkan och bildade Eskilstuna

metodistepiskopalförsamling. Så vitt vi känna finnes endast en av dessa banbrytare, fru Anna Ekbom, ännu i livet. Alla de övriga hava för längre eller kortare tid sedan ingått i den eviga vilan.

Behovet av en egen församlingslokal eller kyrka framträdde mer och mer. De första ansträngningarna för uppnåendet av detta mål gjordes år 1873, då det vid kvartalskonferensen den 22 mars beslutades att "en viss avgift i veckan skulle av medlemmar och andra för saken intresserade personer avsättas till kapellbyggnad. Den 22 oktober samma år tillsattes byggnadskommitte, bestående av pastor  C. J. Johansson, A. C. Söderlund, A. Cederblad, N. Jansson och J. Runström.

Vid ett församlingsmöte kort tid därefter tecknades nära 8,000 kr. till byggnadsfonden och med denna summa som grundplåt börjades grävningen för Johanneskyrkan den 27 februari 1874. Grund-invigningsfest hölls den g nästföljande juni. festen leddes av pastor V. Witting i närvaro av c:a l,000 personer. I församlingen funnas då 72 medlemmar i full förening och 61 på prov. Den 20 december samma år, 1874, var kyrkan färdig för invigning. Denna förrättades av pastorerna V. Witting, J. P. Larsson och C. J. Johansson.

Pastor Witting predikade över Paul i ord: »Det är ett fast ord och under alla omständigheter värt att man det anammar, att Kristus Jesus kommit i världen för att frälsa syndare. Vid festen på e. m. predikade pastor Larsson över orden: »Är där någon tröst i Kristo?

Kollekterna den dagen uppgingo till l17 kr.

En av stadens större handlande, som övervarit invigningen förklarade, då han gick hem från kyrkan: "Huset blir, med lite' ändring, en bra teater.

Då pastor Johansson efter närmare fyra års arbete av årskonferensen flyttades från Eskilstuna bestod församlingen av 119 medlemmar i full förening och 29 på prov. l söndagsskolan funnos 70 barn.

Pastor J. Kihlström, som efterträdde pastor Johansson, utförde  under sin tid här - ett år - ett gott arbete. Församlingen räknade vid hans avflyttning 210 medlemmar och i söndagsskolan voro c:a l00 barn inskrivna.

Efter pastor Kihlström sändes pastor F. U. Liljegren till Eskilstuna.

Stora väckelser uppstodo. Kyrkan kunde ej alltid rymma de skaror, som kommo för att höra evangelium. Många förenade sig under denna tid med församlingen. Framgången uppväckte emellertid avund och förföljelser. Det är särskilt tidningspressen, enkannerligen Eskilstuna Allehanda, som här spelar en ful roll. l en följd av artiklar sökte denna tidnings redaktör, hr C. W. O. Ringström, att på allt sätt skada verksamheten. Församlingen och dess medlemmar förlöjligades, medlemmarna utsattes för förtal och lögnaktiga historier spred os.

Till en början hade allt detta åsyftad verkan. På gator och torg samt i verkstäderna blevo medlemmarna till åtlöje för pöbel och annat löst folk. Även gudstjänsterna stördes på alla upptänkliga sätt. Pastor L såg sig till sist nödsakad draga saken inför rätta. Efter dåtida rättsuppfattning frikändes emellertid redaktören.

Trots allt detta gick dock verksamheten framåt. 257 medlemmar i full förening och 88 på prov samt en söndagsskola med 300 barn jämte den år 1877 bildade ynglingaföreningen finnas då pastor Liljegren överlämnade arbetet åt pastor J. Hellberg år 1878.

Dennes verksamhetstid här var endast ett år. Arbetet bedrevs med kraft. En omfattande väckelse, vilken tillförde församlingen 50 nya medlemmar, uppstod. Under denna tid - eller år 1879 - blidas även Jungfruföreningen.

Pastor joh:s Roth efterträdde pastor Hellberg. Under dennes första år här organiserades församlingen den l nov. 1879 i enlighet med dissenterlagens föreskrift pållingar för det kommande arbetet. l vilken mån dessa förhoppningar uppfylldes skall först på evighetens dag bliva fullt klart.

Efter fyra år blev det åter predikantombyte. Denna gång sändes

pastor G. Lindström hit. Med sitt blida väsen och stilla liv vann han allas hjärtan. Trots långvarig sjukdom, då församlingsvården ombesörjdes av teol. stud. K. J. Westlund, numera pastor i Vänersborg, utfördes av pastor  L. under fyra år, ett gott arbete.

Vid årskonferensen 1914 sändes pastor O. V. Karlsson till Eskilstuna

ll

I det föregående ha vi sökt teckna de yttre konturerna av församlingens historia under de gångna tiderna. Det arbete som utförts och de framgångar som vunnits äro också till väsentlig del resultatet av det trogna och uppoffrande arbete som under åren utförts av de olika styrelserna och av församlingsmedlemmarna i allmänhet.

Så har t. ex. under de flydda åren följande lokalpredikanter trofast stått pastorerna bi i förkunnelsen om full, fri och närvarande frälsning: A. J. Pettersson, som den 17 oktober 1873 valdes till lokalpredikant, arbetade troget i församlingens tjänst tills han avflyttade till Amerika.

P. J. Tjulander valdes den 28 maj 1880 till lokalpredikant Om honom kan med fog sägas: » Se en rätt israelit i vilken ej finnes något svek!Vid hans död den 28 december 1906 skrev märket C-n (redaktör, hr C. W. O. Ringström) bl. a. följande om honom:

., Den gamle, vars dagsverke nu är ändat, hade tillvunnit sig aktning och vördnad hos alla, med vilka ·han kommit i beröring. Till och med motståndarna sade: "Har det över huvud funnits någon kristen, så nog är gamle Tjulander en sådan.» Som bevis på hur varmt hängiven Guds sak han varit, må nämnas, att han hållit icke mindre än 1,366 predikningar.

Frid med ditt minne du kämpe god;

du pelare i Guds hus!

Var hårdhänt prövning du här bestod,

nu är din gång uti ljus.'

Såsom något mindre vanligt kan omtalas att br T. predikade

Johanneskyrkan 27 Kristi Himmelsfärdsdagar å rad. Om br Carl Lundeli har det ej varit möjligt inhämta några närmare upplysningar.

 C. J. V. Brattström är ett vida bekant namn. Allt ifrån 1878, då han inflyttade till Eskilstuna från Lindesberg tills han den 28 juni 1909 avled, betjänade han församlingen redbart och framgångsfullt i en mångfald sysslor.

Pastor Norman, som i Svenska Sändebudet tecknat hans minnesruna, säger bl. a.:

"Vid sin död var b r B. lokalpredikant och ombudsman.

Han var gott begåvad, praktiskt parad med försiktighet och icke så liten viljestyrka. l arbetet kunde ju denna komma i kollision med andra viljor, men det blev i de flesta fall aldrig så farligt, som det kunde se ut. Ty br. B. var känslig för humor och ett litet infall kunde avleda mycket. Själv använde han ock gärna en viss humor, om än litet torr. Men det bästa  var att hjärtat var öppet för Herrens nåd, och skrivaren har många minnen som erinra om hur den gångna br. lät tankar och sinnen uppenbaras för det allseende ögat och då blev allt så mjukt och lätt.”

Sången och musiken har alltid tillmätts stor betydelse i församlingslivet.

Grundläggare till det musikliv och intresse för sång, som ännu finnes inom församlingen var br A. G. Malmström.

Med sina många, rika gåvor arbetade han allt sedan sin intagning i församlingen den 9 februari 1873 oförtrutet verksam till det sista.

Musikledarebefattningen innehades i 3l år av br M. varjämte han i mera än 25 år också var organist och sångledare, och då han den 31 mars 1906 för alltid nedlade taktpinnen överlämnade församlingen till honom ett praktfullt guldur som tack för troget livsarbete

Följande händelse från br M:s sista dagar, berättad av en syster, är en härlig avslutning på hans verksamma liv:

"Eina, hans hustru och jag komma hem från kyrkan, där vi hört en vacker säng. Elna gnolade på den, men kunde inte komma till rätta med melodien.

- Hör dn Gustaf, sade hon då. Huru är melodien till denna sång?

Den sjuke reste sig då upp.

- Tag hit min fiol och noterna till Ungdomssånger, så skall jag försöka spela sången för er. Sången var n:r 132. Han spelade, och vi sjöngo.  Jag har hört mycken musik i mina da'r, men dess make har jag aldrig hört. Den var icke av denna jorden. Himmelsk måtte den ha varit. Den tredje och sista versen

spelade han om tre gånger, och desto längre han spelade, ju härligare flödade tonerna fram ur fiolen.

\/ersen lyder så:

Högre, dyre Herre,
högre lyft mig opp;
blive hindren färre
för ett helgat lopp.
Lossa jordebanden
med din starka hand!
Sist den frälsta anden
lyft till ljusets land.

Denna sång var musikerns svanesång.

Efter br M:s bortgång har br E. Söderlund varit sång ledare och br F. Brink musikanförare och organist.

Bland många andra, som särskilt böra omnämnas i denna minnesskrift äro ock br L. E. Söderström i Strömsholm, vilken i många årtionden förestått verksamheten i Kolbäck med omnejd, br Carl Erik Pettersson, »farbror» Jonsson och makarna Lindskogs, vilka i 24 år på ett sätt som står över allt beröm skötte den krävande befattningen som församlingens vaktmästare.

III.

Så ha de växlande bilderna dragit förbi vår blick. Vad som varit är ägnat att mana oss till tacksamhet mot Gud, som varit med och välsignat. församlingens nuvarande ställning är god. Dess andliga verksamhet har i lokalpredikanterna

C. E. A. Karlsson, A. W. Haglund och J. P. Carlsson goda föregångsmän.

Det administrativa arbetet skötes förtjänstfullt av ombudsmännen med br A. W. Lemon som ordförande.

Att detta arbete ej alltid varit det lättaste förstår man, då för kyrkobyggnaden, till räntor och reparationer under de gångna 40 åren utbetalats ej mindre än 125,000 kronor.

Ungdomsverksamheten inom församlingen är blomstrande. Epworthföreningen sammanträder i regeln varje tisdagsafton, då föreningens fyra avdelningar omväxlande svara för programmet. Mötena äro väl besökta, goda och omväxlande och vittna om stor livaktighet inom föreningen. Särskilt är föreningens välgörenhetsarbete värt ett omnämnande. Till varje jul bekläder föreningen helt eller delvis ett flertal barn ur samhällets allra fattigaste hem. Föreningens religiösa verksam het har ock varit Guds rike och församlingen till stort ·gagn.

Med måtto!: »Se uppåt, lyft upp» skall också dagar som komma giva seger.

Juniorföreningen, som bildades år 1899, består av ungdomar i åldern 12- 16 år. Genom skicklig ledning har föreningen all tid lyckats väl i sin strävan att på Gudsordets grund samla de äldre barnen till nyttigt, självuppoffrande och för Guds rike gagnerlig arbete. Föreningens nuvarande föreståndare är br Elis Eriksson.C. E. A. Karlsson, A. W. Haglund och J. P. Carlsson goda föregångsmän.

Det administrativa arbetet skötes förtjänstfullt av ombudsmännen med br A. W. Lemon som ordförande.

Till församlingens ungdomsarbete räknas ock söndagsskolverksamheten.

Församlingens söndagsskola förestås sedan många år på ett mönstergillt sätt av br Erik Söderlund.

Söndagsskolarbetet är ju ett sående på en förhoppning.

Förhoppningarna ha redan till en del uppfyllts. Men först på evighetens sköna dag skall söndagsskolans stora betydelse fullt och helt uppenbaras, ty många som då sjunga den Eviges lov, skola i evighet tacka Gud för talen och sången om Jesus i söndagsskolan.

Inom församlingen har mödraföreningen på ett kraftigt sätt bistått i arbetet genom att ofta vidtaga anordningar för insamlande av penningar för verksamhetens fortsatta bedrivande. Föreningens nuvarande ordförande är fru Mathilda Lemon.

Åt dig, du kära församling, önska
vi till sist en ljus framtid . Följ Herren
Kristus! Bevara din tro! Och må kärleken
förökas! »Honom som förmår göra
utöver allt, vida mer än vi begära eller tänka,
efter den kraft, som verkar i oss, honom
vare ära i församlingen genom Jesus
Kristus bland alla släkten i evigheters evighet
-- Amen!»

Elis E-n, O. U. H-n.