Energi för Eskilstuna

    Nya tider, framför alt handlar det om nya tider för ENERGI!

ESKILSTUNAS industrihistoria handlar om förbränning av kol. På färglagda bilder från 1900 - talets inledning ser vi mycket röda himlar när solen går upp eller ner. Nu vet vi varför himlen färgades röd, skräp i luften (sot) från kol. Kraftutvinningen från Eskilstunaån från Skogstorp till fallen i Torshälla har allt från vattendrivna kvarnar, hammare och fram till elproduktion byggt industriutvecklingen. Eskilstunaån har en teoretisk energikraft på 9 MWh, idag är hälften utnyttjat i kraftverken.

Idag är suget av el sort, allt ska elektrifieras för att hantera den skenande koldioxidhalten i luften.

Utbyggnad av vindkraft är en betydande del att öka tillgången på el. Nu har vindkraften anlänt till Eskilstuna, och en ny tid inleds. Kraften från Kafjärden och planerad vindparker kommer att mångdubbla den el-produktion vi har inom kommunen.

Det ska även påpekas att de solpaneler som med rasande takt växer på villataken visar även det att en ny tid är här. Det är många som drar sitt strå till hanteringen av klimatkrisen.

 

 

Steget in i framtiden

Efter många turer ser det ut som om Eskilstuna tar steget in i framtiden. Det är verkligen ett litet steg men nu verkar det vara så att norska intressen tar och förverkligar vindparkerna i Eskilstuna. De från början nio vindsnurrorna i Kafjärden kommer att ersättas med några färre fast högre. Det motstånd som uppbådats bröts ner till sist och äntligen kan stegen mot framtiden tas. Klimatomställningen kräver att vi slutar eldar fossila bränslen utan upptäcker att solen finns och under överskådlig tid kommer att skina. Därtill bör kommun och markägare få en avkastning på vind- och vattenkraft. Solpaneler på villataken är redan nu en mycket lönsam lösning för ägaren. För stora  solpanelsanläggningar är det rimligt att även de ska ge ett tillskott till kommun kassan. Staten kan fördela tillbaka till kommunen några öre av den skatt som dras  in på elen producerad i kommunen.

Eskilstuna var en industristad och vi kan se på gamla bilder hur den svarta röken stiger från otaliga skorstenar. Vad vi i bilderna inte ser är det mänskliga lidandet hos innevånarna som arbete i de historiska industrierna. Ofta ledde de stora luftföroreningarna till betydande förkortning av livet på Eskilstunaborna. Nu är det temperaturökningen som leder till ett allt mer oförutsägbart väder pendlande mellan torka och översvämning. Antalet sjukdomar på träden ökar och med det ekonomiska förluster.

Den era som nu inleds med ren vindenergi som drivkälla för framtidens Eskilstuna bör i största mån bejakas. 

 

Frågan som slutligen får ställas är om vi kan  klara av klimatförändring utan incitament eller kommer den att bli mänsklighetens förintelse?

Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.

Torshälla och Eskilstuna utveckling!

Historien om staden berättar också något om oss själva. Varför är vi de vi är är och varför  tänker vi som vi gör?

Historien i sin kända form går tillbaka till att det i Torshälla fanns en kultplats för asatron långt innan kyrkan uppfördes på 1100-talet. Namnet Torshälla anses kunna härledas från "Tors harg" och har översatts till "Tors offerplats". Kultplatsen låg antingen där kyrkan nu är belägen eller på Klockberget ovanför.

Staden ligger vid de första fallen innan Torshälla ström / Eskilstuna ån når Mälaren. Sjön låg mycket närmare Torshälla med vikingatidens havsnivå. Fallen var en strategisk och viktig plats för utförsel av allehanda produkter sjövägen.

Torshälla en medeltida handels- och hantverksstad fick stadsrättigheter av Birger Magnuson 1317 vilket gör Torshälla till en av Sveriges äldsta städer. Låstillverkningen i har anor från Gustav Vasa och  hertig Carl Philip, född 22 april 1601 på Revals slott, död 25 januari 1622 i Narva, var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, som inlett en tillverkning i tekniska verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Av bergskolegiets handlingar 1625/1641 framgår att Torshälla Bruk / Holmens Bruk ägt bestånd sedan Karl X tid. Verkstäderna befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland.

Historien om Eskilstuna bygger på att St Eskil när han kommer till Tuna By. Exakt när Eskil levde är osäkert, bara att det var under 1000-talet. Enligt utsagor lät han uppföra en kyrka vid platsen där Fors kyrka ligger idag. I övrigt så var området Eskilstuna jordbruksmark med några få bönder.

Om Eskilstuna finns det sedan under en tid inte så mycket att berätta. Först under 1600-talet kom orten att utvecklas med det industriella kunnandet. Stormakten Sverige behövde en tillverkning skyddad från "fienden" och Eskilstuna med sin vattenkraft blev en lämplig. Utvecklingen tog fart sedan Reinhold Rademacher som 1656 med sina livländska smeder kallats från Riga. Det gav början till metallvaruindustrin med tillverkning av bajonetter, knivar, saxar, tänger, lås, spikar och nålar som lade grunden och som länge kom att prägla Eskilstuna. Eskilstuna hävdar sin statsrättighet från 1659 byggande på en avskrift 50 år efter att "originalet" brann upp på Eskilstuna Hus.

Eskilstunas utveckling beskrivs i Stefan Pettersons och Mikael Törnkvists bok “Eskils Tuna vid Näria å”.

Torshälla och Eskilstuna  har en lång historia historia. Torshälla var en sjöfarar-stad med lång beskattningsrätt över stora områden. Det är lätt att glömma bort att rollerna tidigare varit annorlunda och att utvecklingen kan ta nya vägar. Torshälla och Eskilstuna har fortfarande en metallindustri fast nya verksamheter har tagit vid.

Theofron Munktell

Theofron Munktell föddes 1805 som kyrkoherden Fredrik Munktells fjärde barn, han skulle bli en legend inom den svenska verkstadsindustrin och när han dog 1887 hade han byggt upp ett av landets största och viktigaste industriföretag.

Redan som barn visade Theofron ett ovanligt handlag för praktiska ting och fadern, som var en "bokens man", visste inte riktigt vad det skulle bli av hans son, då han uppenbarligen saknade läshuvud. Han skulle dock inte behöva oroa sig länge...

Den raske ynglingen Theofron fick arbete på Brolings Verkstad i Stockholm och lärde sig snabbt allt om mekanikens lagar och konstruktioner. Han avancerade snabbt och började arbeta på Kungliga Myntverket där han var med och konstruerade maskiner, ja han var så framgångsrik som mekaniker att han till slut fick en medalj av självaste Karl XIV Johan för sina fina insatser för huvudstaden! Under denna tid i Stockholm hann Theofron också med, att på sin fritid, konstruera landets första tidningspress åt Aftonbladet 1832!

Där i Stockholm besökte den vetgirige unge mannen ofta Samuel Owens verkstad, där han säkert fick många goda råd och uppslag av den äldre och mer erfarne Owen. Några andra "lärjungar" till denne "läromästare" var bröderna Bolinder, som sedermera skulle starta sin kända verkstad 1844 - på samma plats? Denne Samuel Owen tillverkade landets första egenkonstruerade ångmaskiner, han gjorde också stora insatser när det gäller utvecklingen av ångbåtstrafiken i Sverige - en av hans mest kända ångbåtar hette: Josefine (efter Kronprins Oscars fru)! Han skulle även ha ett visst samarbete med ägaren till pappersbruket i Grycksbo: Henric Munktell, som var en avlägsen släkting till Theofron (konstruerade bl. a. ett vattenhjul där).

Så kom då den livsavgörande kallelsen till Eskilstuna 1832! En tanke är...var det kungen som låg bakom detta fina erbjudande? I alla fall fick Theofron en inbjudan från stadens köpmän att komma dit och hjälpa till med konstruktionsarbeten för stadens vapensmedjor. Han fick full lön i två år betald av staden och en egen liten verkstad, från denna verkstad skulle en storindustri utvecklas!

1832 inregistrerades: Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna - detta företag heter idag: Volvo Construction Equipment och omsätter ung. 35 miljarder kronor. Man säljer till 200 länder och är världsledande då det gäller anläggningsmaskiner.

Med sitt tekniska snille gick utvecklingen snabbt framåt och verkstaden växte så det knakade, ett gjuteri anlades och fler och fler produkter tillverkades. Den viktigaste produkten var: lokomobilen! Det var en ångmaskin på hjul som kunde rullas ut, dragna av hästar, på åkern för att där kopplas ihop (genom remmar) med ett tröskverk, på detta sätt kunde man tröska säden på plats och det sparade mycket arbete. Genom denna mekanisering av jordbruket frigjordes arbetskraft till de begynnande fabrikerna i städerna, industrialiseringen hade startat i Sverige!

Theofron, som var en ideéll person, var även inblandad i stadens slussbyggande och gjorde stora insatser inom detta område, han startade även ett bryggeri där man bryggde ett öl som kallades: Munktells öl - anledningen till detta var att han ville få ned förtäringen av brännvin!

Verkstaden skulle komma att gå i bräschen inom många områden: 1853 bygger man Sveriges första ånglokomotiv, Förstlingen, och man skulle komma att bygga ett tiotal modeller till innan andra verkstäder tog över denna bransch (Trollhättan m.fl.) Kanske fick man ge upp tillverkningen av lokomotiv på grund av kapacitetsbrist? Man tillverkade även landets första mekaniska vävstol som levererades ned till Rydboholms Väverier (Västergötland).

Den kanske största insatsen som Theofrons verkstad skulle göra var nog: att man utrustade Sveriges verkstäder med verktygsmaskiner! Tack vare detta kunde industrialiseringen skjuta fart över hela landet, man gjorde även ångsågar. Man "tävlade" med Bolinders i Stockholm inom olika branscher och så vitt jag förstått, så "vann" Theofrons verkstad när det gäller "jordbrukssektorn" medan Bolinders levererade merparten av alla ångsågar till den framväxande sågverksindustrin i Sundsvallsområdet.

Theofron blev så småningom en förmögen man och skaffade sig flera herrgårdar, en hette Rossvik (ligger strax söder om Eskilstuna) och hade över 1000 hektar mark (åker?) - jag har besökt denna fina herrgård.

Så kom då dråpslaget för den hårt arbetande mannen...Theofron hade varit med och finansierat Sörstafors Pappersmassebruk (ligger strax utanför Köping) och efter att ha drivits i bara ett fåtal år går hela fabriken i konkurs 1879! Theofron som borgat för bygget måste ut med en miljon kr. (kanske 80-100 miljoner idag!) och tvingas lämna ifrån sig 60% av sitt livsverk till banken då företaget görs om till ett Aktiebolag. Han tappar alltså kontrollen över sitt företag tack vare detta...det måste ha känts...

Det var ett vanskligt företag att tillverka pappersmassa under denna brytningstid, nya metoder kom hela tiden fram och så kom då den svåra konjunkturkrisen 1879 (som så när hade fällt A.O. Wallenbergs bank också) och fabriken gick omkull. Vad hade det inte kunnat bliva av denna familj: Munktells om detta inte skett? Hade man varit en maktfaktor i dagens industrisverige, en ny "Wallenbergfamilj"?

När Theofron dör 1887 så tar sonen, Theofron Jr., över som VD. Familjen har dock inte längre aktiemajoritet och de fasar så småningom ut sitt ägande ur företaget så att det i slutet av 1800-talet inte finns något Munktellskt ägande kvar. Företaget skulle dock överleva alla kommande kriser och bli en stortillverkare av traktorer och anläggningsmaskiner. 1932 slås man ihop med Bolinders (efterverkningarna efter Ivar Kreugers fall) och företaget antar namnet: Bolinder-Munktell. 1950 köps man upp av Volvo och då byts även tändkulemotorn ut mot Volvos dieselmotor, man ändrar även färg på traktorerna från grönt till rött!

Så småningom sålde Volvo ut traktortillverkningen (till Fïnland, idag Valtra) och koncentrerade sig på anläggningsmaskiner. Det finns två jätteanläggningar för produktion av delar kvar utanför Eskilstuna, maskinerna sätts dock ihop på andra platser. Man har dock vårdat sig väl om historien om Theofron och hans banbrytande verkstad, man har inrättat ett fint muséum där som bär släkten Munktells namn, även ett torg och flera gator är uppkallade efter släkten.

Theofrons farfars farfar: hette Johan Munktell, och det var han som startade det legendariska pappersbruket i Grycksbo 1740 (som bl. a. levererat papper åt Norstedts Förlag i många år) och som lever än idag (omsätter ung. 1,7 miljarder kr.). Johan var gift med en kvinna (Margaretha Troilia) som härstammade från "Stormor i Dalom", Margaretha Burea som i sin tur kom från den legendomsusade norrländska Bure-ätten...men det är en annan historia...! Köp min fina bok: "Vår fantastiska släkt", som kanske kommer ut i handeln så småningom, om du vill veta mer!

En liten kuriosa bara...när Theofron var ung. och fortfarande arbetade i Stockholm fick han en gång låna med sig en liten ångmaskin när han besökte föräldrahemmet år 1828 i Västmanland, det var bara det...att denna ångmaskin tillhörde Kronprins Oscar Bernadotte!! Hur väl kände de varandra? (källa: "Prostens dagbok", del III, sid 390, skriven av Fredrik Munktell).

Källa: tankesmedjan.tripod.com