Bild från 1600-talets Fors

På 1600-talet kom färgen
Grått var den naturliga färgen fram till 1600-talet. Omålade timmerhus med tak av brädor eller träspån var legio för allmoge. Kyrkor och herrgårdar hade gråstensmurar. Grått som de material man tagit direkt från platsen, men för den skull inte enfärgat. Timrets färg kunde variera mellan tjärat brunsvart, gyllene kådrikt och torrt silverglänsande. Stenen skiftade i gult och rött, vitt och svart. Så såg Sverige ut under den tidigare historien.

Högreståndets gråstensbyggnader skulle uttrycka makt och började putsas och målas redan under medeltiden, medan de grå trähusen dominerade i städerna långt in på 1700-talet och på landsbygden fram till 1800-talets mitt.

Bilden av 1600-talets Fors var allt annat än färgglad.

Det exklusiva röda
Rött började som teglets färg. Ett exklusivt byggnadsmaterial, som från början bara användes till kyrkor, slott och riktigt påkostade privathus i städerna. Helst skulle teglet vara starkt rött med jämn färg, men verklighetens tegel levde sällan upp till de kraven. Då kunde man förbättra intrycket genom att måla hela tegelfasaden med rödfärg och återställa tegelkaraktären med ett linjerat "fogmönster" i vitt.

Mot de röda murarna stod ljusare detaljer: vitmålade nischer på medeltidskyrkorna, och hörnkedjor och fönsteromfattningar i gråaktig sandsten på vasatidens renässanspalats. 1672 stod Riddarhuset i Stockholm färdigt, och med sina rödfärgade tegelmurar och grå antikinspirerade sandstensdetaljer blev det en förebild för adelns sätesgårdar runt om i landet.

De var långt ifrån alltid byggda av tegel, men för att markera sin status målade man dem röda – som teglet – med stengråa detaljer och fönster gula som oljad ek. Som pigment använde man främst rödfärgspulver från Falu koppargruva, och bindemedlet var tjära eller, slamfärger, klister gjort på råg- eller vetemjöl. Den röda adelsgården blev till ett utropstecken på den grå landsbygden, långt från vår  föreställning om rött som allmogens färg.

Staden fick färg
Under 1700-talet omvandlades städerna från timmergrå till röda, ofta på initiativ av de styrande för att framhäva ortens välstånd genom att rödmåla boningshusen. Småningom kom uthus och ladugårdar bli rödfärgade. Först på 1800-tale blev rödfärgningen allmän. Nationalromantiska arkitekter lansera- de den röda stugan som en symbol för det typiskt svenska. Under resans gång hade förebildernas grå detaljer gjorts allt ljusare och till slut blivit till den röda stugans lika typiska vita knutar.

Verkighetsbild?

Vilken ståndpunkt ska intas mot ett tegeltak på en tvättstuga  som för övrigt är omålad?

Lustigbacke med torn och Brunsbacken framträder i sin nakenhet. Tunafors markeras med röda byggnader. Bilden beskriver ån före den av Rademacher  på 1660-talet företagna dämningen vid Strömsholmen som dränkte gårdar och de fem holmar som antyds på bilden. Kyrkogården intill Forskyrka kom delvis att läggas under vatten. Då likt nu var det att väga tillväxt mot naturen, och tillväxten segrade.

Utställning skapar rubriker

I  en artikel i Dagens nyheter den 20 januari 2015 förekommer uppgifter om att Eskilstuna kommun i förväg vill granska de bilder som Elisabeth Ohlson Wallin ska ställa ut på Eskilstuna konstmuseum 2015-01-24—2015-03-15.  Var tidningen hittat uppgiften om en sådan granskning av bilderna i förväg är höljt i dimma. Utställningen, kommer att visas i den form som Elisabeth Ohlson Wallin har bestämt meddelar kommunen. Däremot kommer säkerheten kring konstmuseet att ses över och personalen utbildas.

Oron över vad som just nu händer i omvärlden har tagit sig hela vägen till Eskilstuna. Den oron är av annan sort än den då Rademacher 1656 flyttade långt från rikets ytterkanter till det trygga inlandet i Eskilstuna.

Från invigningen 24/1-2015

Konst är konst. Arrangerade bilder, ljud eller rivna papper.  Det är i sammanhanget svårt att förstå att de bilder som tidigare för tio år sedan väckte sådan uppståndelse idag åter skulle få vågorna att svalla. Däremot kom Mona Kanaan att avsätta ett mycket pinsamt och negativt avtryck då hon som politiker objuden trängde sig in och bröt talarlistan genom att länge tala om sin egen förträfflighet och därmed tvingade de utsedda presentatörerna till att korta av sina tal.

Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.

Kyrkor

Torshälla Kyrka
 

Nuvarande stenkyrka uppfördes i romansk stil på 1100-talet vid den gamla offerplatsen Torsharg. Betänk att vattnet var betydligt högre och nådde upp till Rådhustorget.

1317 fick Torshälla stadsrättigheter och befolkningen växte så kyrkan inte längre räckte till. Ett nytt långhus byggdes till vid västra sidan och tidigare långhuset blev kor.

Under 1400-talet tillkom kyrktornet och vapenhuset och innertaket försågs med valv. Valv- och väggmålningar målas av Albertus Pictor.

Torshälla kyrktorn var i början 102 meter högt, men förstördes vid ett åsknedslag 1873.  
Reinhold Rademacher industriman från Eskilstuna begravdes 1668 i det uppförda gravkoret vid den södra sidan av långhuset. Senare rivet och igenfyllt.                                                                        

Vallby kyrka är  vit stenkyrka,  belägen mellan Torshälla och Sundbyholm. Kyrkan hör till Kafjärdens församling.
Kyrkobyggnaden av sten uppfördes på toppen av en grusås tidigt på 1100-talet. På 1300-talet byggdes kyrkan ut. Långhuset förlängdes då åt öster. Kyrkans äldsta inventarium är en dopfunt från 1100-talet. På dopfunten ligger ett mässingsfat från 1943.
År 1882 införskaffades ett förgyllt altarkors. Därefter lades altarskåpet från 1400-talet till de fattigas vedförråd.

Byggnad på Myntverkstomten

Frälsningsarmén, Eskilstuna.
Detta är frälsningsarméns gamla byggnad i

År 1891 kom Frälsningsamén till Eskilstuna – det är ett tag sen.
Kapten Hanna Andersson hade fått order att ”öppna eld” i vår stad och som ledningen skrev; Slå dom trilskande smederna i huvudet med Guds hammare.

I vår tid är vi en del av samfundet Frälsningsarmén, en stark nationell rörelse vilande på en internationell grund. www.fralsningsarmen.se
I Eskilstuna har vi en lokal kår med regelbundna gudstjänster,sångstunder, allsång och besök på sjukhus, äldreservice mm. först 1891 i lokal på Kriebsensgatan.

Elimkyrkan
Skomakaremästare C.V. Schyllberg flyttar till staden och år 1864 samlar han baptisterna i sitt hem och håller nattvardsgudstjänst. Den 12 maj 1866 förrättas dop av sju personer i Spiksmedströmmen i Eskilstunaån. Baptistförsamlingen bildades 19 juni 1866 och  heter nu Elimkyrkans Baptistförsamling. 

Kapellet Nygatan

Nygatan med en kvinna i förgrunden, centrum.

Till höger Nygatan 27, centrum. Elimkapellet. Nygatan 27, centrum. Rivning 1968.

På tomten bakom byggdes Elimkyrkan som invigdes den 4 december 1910. Huset Nygatan 23 finns kvar liksom de två trähusen på Nygatan 21.

På Nygatan 19 låg ett trähus dit Maria Björk 1896 flyttade sin tillverkning av bröd- och täljknivar. Maria Björk hade då övertagit J W Björk och ändrat namnet till E M Björk. Företaget fanns kvar 1919, därefter är det osäkert. Senare öppnade en möbelbutik i fastigheten.

Elimkyrkan invigdes den 4 december 1910. Det klagas 1905 på det "vitt utgrenade föreningsväsendet" som i hög grad är Kristusfientligt och synes göra fältet hårdare år för år. Vid tiden försöktes hållas möten på "arbetarnas egna lokaler inom staden". Trenden var klar och frikyrkliga väckelserörelserna får konkurrens av de profana organisationerna.  Församlingen inriktar sig på att bygga en ny modern kyrka och 1908 tecknas kontrakt med byggmästare A Ohlsson, Linköping. Söndagen den 27 november 1910 hålls den sista gudstjänsten i det intilliggande Elimkapellet. Den 4-9 december invigs den nya kyrkan.

En av stadens tidningar skrev om det nya baptistegendomen. "Församlingen och staden har här fått något synnerligen vackert i byggnadsväg, som är värt att glädjas över. Här har blivit rest en mönsterkyrka, som förmodligen kommer att observeras när kyrkor och offentliga lokaler hädanefter byggas i Sverige. Till sitt inre så väl som till sitt yttre är kyrkan hållen i vacker och värdig stil med gotiska spetsbågar på alla håll, å bänkarnas ryggstöd likväl som å fönster... Herr Ohlsson har här rest åt sig ett bestående monument i staden!" Församlingen beslutade att kalla den nya kyrkan för ELIMKYRKAN se 2 Mosebok 15:27

Källa: I Guds hand,  Eskilstuna första baptistförsamling, 1966.

Jäders kyrka, renäsanskyrka, av sten och tegel, har en komplicerad byggnadshistoria. I norra muren ingår delar av en romansk 1100-talskyrka som breddades och förlängdes under 1200-talets senare del. Under 1400-talet tillkom tornet och kyrkan välvdes. Under 1600-talet lät Axel Oxenstierna i flera etapper bygga om kyrkan till sin gravkyrka.
Ett nytt kor uppfördes 1641-43. I gravvalvet under kyrkans huvudkor i öster som tillkom i samband med att denna del av kyrkan, på beställning av Axel Oxenstierna på Fiholms slott, byggdes år 1643-1644.
Axel Oxenstierna föreskrev i sitt testamente år 1650 hur valvet skulle disponeras och hur kistorna skulle placeras. I testamentet föreskrev han att hans kista skulle bli "betechtt med ett båårkläde, som nu ähr i bruk, helst ded samma, som jag till min Salig käre hustrus jordefärdh hafver göra lathett och hennes lijk med betechtt". Den befintliga placeringen stämmer i huvudsak med dessa föreskrifter. Senare omplaceringar har gjorts vid en upp-rustning 1938.
När gravvalvet stod färdigt år 1644 skedde en överflyttning av kistor från det äldre Oxenstiernska gravvalvet, vilket låg i det nordöstra hörnet av nuvarande långhuset. I samband med detta gjorde Mäster Johan Snidker år 1647 fem nya kistor. Flera av kistorna har senare fått nya ytterkistor, några troligen under senare delen av 1800-talet och några vid översynen år 1938. Endast fyra ytterkistor är ursprungliga.
Under koret ligger Axel Oxenstiernas gravplats där kistorna är förvarade. Sakristia och vapenhus uppfördes 1651-1652 samt Braheska gravkoret 1659. Nybyggnaderna försågs med 4 stycken minnestavlor, Epitafium, sandstensdekorerade praktgavlar, under ledning av

Heinrich Wilhelm som också ansvarade för de skulpterade portalerna. Tornspiran från 1880 är ritad av Helgo Zettervall. Av kyrkans rika inredning märks främst altar-skåpet, ett Flandriskt arbete från 1514, utfört vid Jan Bormans verkstad i Bryssel och med undebara målningar på altarskåpets dörrars baksida av Jan van Coninxloo. Det har tidigare tillhört Storkyrkan i Stockholm. Om det står att läsa:
Johan Hadorp (fornforskare och riksantikvarie 1630-1693) säger i sina anteckningar rörande altarskåpet att ”Den gambla taflan som förr stodh framom för altaret, är av aff Kantzl gref Axel Oxenstierna given till Jäders kyrkia ther han sin lägerstad hafwer.”
Predikstolen är från 1654. Dopkitteln av brons från 1533 står på en kalkstensfot från 1200-talet, vars cuppa (den skålformade delen av dopfunten) bevarats i fragmentariskt skick.
Källor: NE, boken Jäders kyrka, Infoblad Jäders kyrka

Jäders kyrka, vilket var Nicodemus Tessin den äldress första arbete i Sverige. Präktiga gravmonument uppsattes i Strängnäs domkyrka. Tessin, sin tids främsta arkitekt i Sverige, bedrev en mycket omfattande verksamhet. Till en början höll han sig till den förhärskande germanska renässansen, tegelbyggnader med prydnader av sandsten, rikt prydda gavlar, höga tak, tog sedermera livligt intryck av fransk, holländsk och italiensk byggnadssmak. För Axel Oxenstierna övertog han omkring 1640 fullbordandet av Tidö slott, gjorde ritningar till Fiholms slott där endast de båda flyglarna utfördes och tillbyggde Jäders kyrka med rikt ornerade gavelrösten av huggen sten.

Kompletterande topografi. Ortnamnet, 1314? Jæƥer, innehåller jäder ”kant” med syftning på en kantformation i landskapet.

Jäders prästgård ligger ca 500 meter från Jäders kyrka på en höjd omgiven av åkermark. I området finns flera kulturhistoriskt intressanta byggnader. Förutom kyrkan även kyrkstallarna, löneboställets byggnader, skolhus m m. Prästgården ligger inom Kafjärdenområdet som av riksantikvarieämbetet bedömts ha kulturvärden av riksintresse.
Byggnader inom prästgårdsanläggningen är förutom själva prästgårdsbyggnaden en tiondebod, ett ihopbyggt svinhus och tvättstuga samt en timrad uthuslänga. 


Karta från 1784 visar att prästgården utgjordes av en fyrlängad gård med huvudbyggnad ca 60-70 m sydöst om befintlig byggnad. Tiondeboden ingick då i den västra längan från huvudbyggnaden sett. Av en karta från 1858 framgår också att en regelbundet anlagd trädgård fanns söder om nämnd anläggning. Huvudbyggnaden hade en parstugeplan med två flyglar. Vid byggandet av nytt bostadshus 1862 flyttades den gamla byggnaden till Hammarby socken och sattes upp som mangårdsbyggnad på gården Katrineholm där den ännu finns bevarad. 


Det nuvarande bostadshuset uppfördes 1862 i klassicerande stil. Byggnaden vilar på en sockel av gråsten och har tegel i bärande väggar. 1½-våningsbyggnaden med källare har sadeltak täckt med enkupigt tegel och fasaderna är slätputsade med putsrustik i hörn och runt portal. Huset har en sexdelad plan vanlig för samtida prästgårdar. Interiören har kraftigt förändrats.
Tiondeboden är gårdsanläggningens äldsta byggnad. I beskrivningen av Jäder socken från 1800-talets mitt utförd av en klockare (Östberg) nämns att byggnaden är ett spannmålsmagasin från 1600-talet. Byggnadens murförband, s k munkförband, är dock en avsevärt äldre teknik och brukar förknippas med medeltida byggnadsverk. Bedömare vid riksantikvarieämbetet har gjort den tolkningen att byggnaden är senmedeltida och att den därmed skulle vara landets enda från medeltiden bevarade prästgårdsbyggnad.
På 1860-talet uppfördes tvättstugan med stomme i tegel med gavelröste i trä efter ritningar av klockaren i Jäder. Tegelmuren har i stil anpassats till tiondeboden. Något senare uppfördes ett svinhus intill tvättstugan, med samma karaktärsdrag fast lägre. 


Timmerlängan innehåller vagnslider och en bod vid den västra gaveln. Stommen i liggtimmer har hämtats från en eller flera andra byggnader. Längan består således av rivningsvirke. Byggnaden kan vara identisk med den ekonomilänga som finns redovisad på 1853 års karta men inte på kartan från 1784. Sannolikt har byggnaden satts upp mellan dessa årtal och troligtvis tidigt med tanke på att takkonstruktionen är avsedd för vasstak. Vasstak blev allt mer ovanligt under 1800-talet eftersom villkor förenade med tecknandet av brandförsäkring förbjöd detta.

KÄLLA: Dokumentation i samband med byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Södermanlands län, 1989-07-06, Dnr 221-5518/88

 

Fors kyrkas äldsta historia är förknippad med den engelske munken helige Eskil, Rekarnebygdens missionär. Han lät i mitten av 1000-talet uppföra en stenkyrka vid Eskilstunaåns västra strand, strax nedom forsen vid nuvarande Stålforsskolan.

Den gamla träkyrkan, en stavkyrka, ersattes redan på 1000-talet av en romansk stenkyrka, av vilken norra och västra väggen fortfarande finns kvar. Vapenhuset har också behållit sitt ursprungliga utseende och renoverades senast på 1600-talet.  Om du besöker kyrkan stanna gärna upp i vapenhuset och höj blicken till det klassiska skeppet som hänger i taket.

Kuriosa är också att tornet där kyrkklockorna numera hänger fungerade som försvarstorn och utkikstorn mot inkränktare uppströms i Eskilstunaån.

Kyrkan är byggd på sumpmark och var under delar av 1500 och 1600-talen i så dåligt skick att rivning och bygge av ny kyrka övervägdes. Den mycket förmögna släkten Loge gick därför in och bekostade upprustning vid flera tillfällen.  Som tack för detta finns ett flertal av Lohesläkten medlemmar begravda i Lohekoret längst inne i kyrkan, som är väl värt ett besök.

Interiören domineras av äldre inventarier. Bl.a. finns fragment av senmedeltida kalkmålningar föreställande  biskop Sigfrid av Växjö, som vigde S:t Eskil till biskop.

Av medeltida skulpturer finns en biskopsskulptur från 1200-talet, samt fem figurer från kyrkans medeltida altarskåp med bl a S:t Eskil och S:ta Birgitta. Predikstolen och altaruppsatsen skänktes omkring 1655 av Henrik Lohes släktingar, efter dennes död.

En stor ombyggnad av kyrkans orgel genomfördes 1999 av firma Walter Thür Orgelbyggen i Torshälla. Tre nya stämmor tillkom och många byttes ut. En ny fasad för ryggpositivet byggdes. Huvudfasaden, en Pehr Strand- fasad, från 1814, är oförändrad men färger och förgyllning har förbättrats.

Ett nytt S:t Eskilsfönster, utfört av konstnären Bengt Olof Kälde, Uppsala, invigdes Pingstdagen 1987. Det finns i norra korsarmen. Våren 1989 tillkom en ny kormatta, tillverkad av textilkonstnärinnan Birgitta Hagnell- Lindén, Eskilstuna.

Kyrkan rymmer normalt sett 450 personer.

Källa: Svenska kyrkan

Fors kyrka har anor från 1100-talet. Kyrktornet byggdes på 1400-talet, men spiran kom på plats först 200 år senare. Då fick kyrkan i stort sett den storlek den har idag.

Vid utgrävningar i Fors kyrka 1972 uppdagades att den nuvarande kyrkan efter ombyggnad på 1600-talet, var byggd på de ursprungliga grundmurarna.  Kol från det  framtagna kalkbruksgolvet gav vid C-14 analys en datering 900 +/- 100 år. Med kyrkans särställning som missionskyrka liksom dess byggnadsteknik gör en tillkomst på 1000-talet trolig.
Källa: Fors Kyrka Robert Bennett, Ralph Edenheim 1976.

År 1080 den 12 Juni dödades Eskil af de till offerfest samlade hedningarne å den s. k. Munkbacken i Strengnäs; sägen förtäljer att en bonde från Finninge gård vid namn Spabodde gaf Eskil det första slaget, hvarefter de öfrige närvarande på konung Blotsvens befallning stenade honom. Å platsen för  det blodiga dådet uppförde domikanerorden i  medio af 1200-talet  ett kloster. Eskils lik bars af hans tjenaer till Hvilsta eller Rosenfors  och jordsattes på östra sidan af ån, hvarifrån detsamma under Carl IX:s tid lär flyttats och begrafvits, som det tros, under högaltaret af dåvarande Fors kyrka.
Eskils dag, den 12 Juni, firades högtidligen ännu in i Gustaf I:s tid och Södermaulands-Lagens Kyrkbalk 21 fl. säger: »Bryter man frid um Eskilsmässu i Eskilstunum, böte Konung 20 marker och Biskupi 20 marker firi frid brutit».Texten, hvaröfver predikades på Eskils dag, hemtades från Matth. Ev. 5 och Ebreerbrefvet 5:e kapitel.
Källa: TILL MINNE AF DE MÄN OCH QVINNOR SOM GAGNAT
VÅR STAD ESKILSTUNA, Samlade av en inföding, Eskilstuna-Posten 1901

Fors prästgård

En gård med namnet Fors finns omnämnd flera gånger under medeltiden, första gången 1290. 1590 blir gården Fors kyrkoherdeboställe. 1935 byggs den nuvarande prästgården.

Källa: Fors Kyrka Rober Bennett / Ralp Edenheim

Gillberga kyrka började troligtvis att byggas på 1200  1300 talet. Kyrkans byggnadshitoria är fylld av frågetecken. Från mitten av 1600 talet finns det mer dokumentation. År 1635 blåste tornspiran ned och reparerades 1646 av Claes Stiernsköld. Den nya spiran blåste ned 1822 och blev ersatt med en enkel brädhuv. 1856 byggdes slutligen den trappgavelförsedda tornavslutningen och kyrkklockorna som hade häng i en klockstapel på medeltida vis flyttades in i kyrktornet. Under 1600 talet bedrevs en del byggnadsarbete. Taket tjärades en ny benkammare anlades. Det Stienrsköldska gravkoret byggs. 1682 beslöts det att större fönster skulle installeras på sakristian. En genomgripande ombyggnad utfördes 1859 på initiativ av Lars Gustav von Celsing. Kyrkans kor utbyggdes , sakristian gjordes om till korsarm och en ny sakristia byggdes. Utvändigt försågs kyrkan med trappgavlar och under koret byggdes ett gravvalv för familjen von Celsing. 1889 försågs kyrkan  invändigt med dekorationsmålningar 1934 gjordes en renovering ovh målningarna togs bort.

1585 gjöts enligt klockans inskription kyrkans storklocka som skänktes av makarna Kerstin Hansdotter (Bjelkenstierna) och Göran Claesson (Stiernsköld). Lillklockan är skänk av deras son Claes och göts av klockgjutaren Gerdt Meijer 1653.

Källa: Sörmländska kyrkor av Ivar Schnell

Husby Rekarne kyrka

När man kommer in i kyrkan möts man av en välkomnande Kristus på triumfkrucifixet med kristusfiguren från 1100-talet.  

Interiört kan man se såväl medeltid som nutid, vilket speglar en aktiv gudstjänstfirande församling.

I koret finns det nya fristående altaret som invigdes 2007. Det är ritat av arkitekt Björn Norman.

Det nya altaret har gjort det möjligt att fira Mässa på ett mer inkluderande sätt. Teglet i altaret tar på ett fint sätt upp den röda färgen man finner i kyrkans takmålningar. Bordsskivan kommer från det gamla altaret, längst fram syns rester av detta altare. Detta används idag som credensbord för nattvardskärl och blommor. Altartavlan är osignerad och visar förutom Jesus på korset den sörjande Maria och lärjungen Johannes. I taket finns åtta målningar med berättelser ur gamla testamentet. Bilderna är enkla och de föreställer; Noa´s tackoffer med arken och regnbågen i bakgrunden, Kain och Abel, Adam och Eva med ormen, Kopparormen i öknen under uttåget ur Egypten, Josef och Potifars hustru, Abrahams offer, Jakobs dröm med stegen och slutligen den kanske minst kända bibelberättelsen om Elisa som när han blir retad för att han är flintskallig tussar björnar på de retsamma barnen.

Rossvikskoret  används idag som ett litet Gudstjänstrum. Den öppna spis i kalksten som finns i koret har suttit på Rossviks säteri och kom till koret senare än årtalet 1666 som finns  på spiskrönet. Dopfunten är från 1940-talet och är gjord i kalksten. Vid dop ställs en silverskål i kuppan. Här står också Kristusljuset med kristusmonogram och symboler för början och slutet, a och ö i grekiska bokstäver. Detta tänds på påskdagen och är tänt fram till Kristi himmelsfärdsdagen och  tänds sedan vid alla dop i kyrkan. Predikstolen är från mitten av 1600-talet. Predikstolens utseende och placering har ändrats under årens lopp.

Målningarna i långskeppets tak är troligen från 1600-talet och föreställer; Maria bärande Jesusbarnet, Jesu dop i floden Jordan , såningsmannen och den främsta, en pieta, Jesu moder med sin  döde son i sitt knä. Maria är framställd som himladrottning med en magnifik krona på huvudet. I ljusbäraren längst ner i långskeppet brinner nästan alltid ljus.

Ljushållaren i form av en jordglob hänger i en ställning formad som ett halvt hjärta, den som tänder ett ljus, ber en bön eller tänker på någon blir på så sätt den andra halvan av hjärtat.

Källa:  svenskakyrkan.se / Husby-Rekarne o Näshulta kyrkliga samfällighet/ Våra gudstjänstrum / Husby-Rekarne kyrka

Klosters kyrka invigdes den 29 maj 1929. Den är uppförd efter ritningar av arkitekt Otar Hökerberg, Stockholm. När man kommer in i kyrkan finner man över huvudportalen en skulptur föreställande S:t Eskil. Ingångsdörren till kyrkan flankeras av mässingstavlor av apostlarna Paulus och Petrus.

Kyrkorummet är en långhusanläggning. Det gamla altaret står högt och breda trappor av kalksten leder upp från långhuset. Nedanför trapporna finns sedan 1986 ett mindre altare som numera används vid de flesta gudstjänster.

Altaruppsatsen är, liksom hela kyrkans inredning hållen i tidstypisk gråmarmorerad 1900-talsbarock. Altartavlan från 1600-talet är ett verk av den flamländske mästaren Martin de Vos och föreställer herdarnas tillbedjan.

Kyrkans läktarorgel är från 1973 och är placerad på läktaren över ingången. den är byggd av A Magnussons orgelbyggeri och har 4 manualer och 50 stämmor. Bakom orgeln syns konstnären Yngve Lundströms färgsprakande S:t Eskilsfönster som visar fjorton scener ur legenden om S:t Eskils liv. 2004 invigdes en kororgel, byggd av Walter Thür orgelbyggen, Torshälla. Orgeln består av 32 stämmor fördelade på 2 manualer och pedal och har fristående spelbord.

Kyrkan äger en ansenlig uppsättning av kyrkliga textilier. dessutom finns kyrksilver från olika epoker. Under sjuttio- och åttiotalet införskaffades fler förnämliga alster av silversmeden Anders Eriksson bl.a. altarkrucifix, dopljusstake, processionskrucifix, ljusstakar, vaser och nattvardssilver. Kyrkan ligger centralt belägen vid Eskilstunaån.  Guidad visning kan beställas på tel 016 – 542 99 10.

Besöksadress:  Strandgatan

Källa: Svenska kyrkan

Johanniternas klosterkyrka.

Omkring 1170 etablerade sig munkorden johanniterna i Eskilstuna, deras kloster byggdes upp runt Eskils gravkyrka. Att johanniterna valde just Eskilstuna för sitt kloster brukar förklaras med att platsen efter Eskils död hade blivit en viktig vallfartsort. Hur klosteranläggningen såg ut vet man inte så mycket om, troligen var den ganska blygsam i början men växte under 1300 - och 1400 - talen till ett stort klosterkomplex. Genom donationer blev klostrets ägor med tiden mycket stora. Att bistå fattiga och sjuka med hjälp var viktigt för johanniterna och klostret stod till tjänst med både sjukvård och åldringsvård. 

1961 sker utgrävningar  vid Klostergatan i rester av den äldsta kyrkan i Eskilstuna, den helige Eskils missions- och gravkyrka, det gamla Tunastiftets centrum.

Råby-Rekarne kyrka

Den tornlösa stenkyrkan från 1100-talets senare del förlängdes mot väster år 1755 och mot öster år 1762. Altaret pryds av en triptyk från 1400-talets senare del. Dopfunten är samtida med kyrkan.

S:t Eskils kyrka

Missionsförsamlingen bildades 24 februari 1866. Församlingen hyrde en sal i gården Kungsgatan n:r 36. Efter en insamling som gav 800 kronor började bygget av ett missionshus. Vid juletid kunde församlingen flytta in på tomten 257 B, i det långt ifrån färdiga bygget. 1880 förlorade församlingen missionshuset vid en splittring.

1880 tillsattes en kommitté som skulle förbereda ett missionshusbygge. På församlingsmötet 21 mars 1881 beslutades att bygga ett missionshus. Tomten 264, Ågrenska gården inköptes och missionshuset uppfördes. Efter två årtionden var lokalerna slitna och behövde renoveras. Arkitekten Gerdt Hallberg hade byggmästare Hjort fått ritningar som efter smärre ändringar genomfördes. 1903 beslutades att lokalen efter ombyggnationen skulle kallas St. Eskilskyrkan.

Källa Eskilstuna Missionsförsamling genom 100 år

Missionshuset från 1881 ombyggdes  1902  till  S:t Eskils kyrka, efter ritningar av arkitekt Gert Hallberg. Den revs år 1966. Församlingen har flyttat till Båtsmansbacken. S:t Eskilskyrkan invigdes i september1961. Den är ritad av arkitekten Bengt Romare, vars första stora arbete var Historiska museet i Stockholm (tillsammans med Georg Scherman). Han har dessutom bl a också skapat Abrahamsbergskyrkan i Bromma, samt kyrkor i Burträsk och Hofors.Orgeln, som blev klar 1963, är på 17 stämmor, fördelade på huvudverk, bröstverk och pedal. Den är byggd av Grönlunds orgelfabrik, Gammelstaden, där den senare så kände orgelbyggaren Walter Thür, Torshälla, var anställd.

Skärgården t.v    S:t Eskilskyrkan  1910

Fonden domineras av ett textilkonstverk, av skaparen Ann Mari Thyregård, kallat Livsträdet.
Det är laddat med symbolik  där evangeliets avgörande händelser  gestaltas på olika sätt. Ur den ödsliga jorden vid skapelsen strävar trädet, i form av korset, upp mot himmlen, där man ser livsträdets krona med andens duva, som står för kärlek, kraft och fred, som konstnären själv uttrycker det. Samma konstnär har också utfört predikstolsklädet, som vill gestalta temat Sådd och skörd - vetekornet som dör för att ge nytt liv med ny skörd.

På norra kyrkväggen hänger en bronsskulptur, ”Den lidande Kristus”, skapad av stockholmskonstnären Nils Enberg. Silversmeden David Stegler har designat och tillverkat silverljusstakarna liksom blomsterurnan, som vid gudstjänster pryder det massiva nattvardsbordet av kalksten.

Kyrkklockan, som är gjuten av Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna, är försedd med inskriptionen: ”Idag är frälsningens dag”. Intressant är att klockan är stämd i en tonart som ska harmoniera med klockorna i den närbelägna Fors kyrka.  
Församlingsblad 1961.pdf 

Missionshuset Betania
1910 var väckelserörelsen stark i stenkvista socken. Eskilstuna missionsförening hade ett femtiotal Stenkvistabor i församlingen, man beslutade att bilda en särskild krets i församlingen. Man köpte en tomt i närheten av Hällberga station och byggde missionshuset Betania som invigde i november samma år. En drivande kraft i arbetet var stationsmästaren August Eldh. Hällberga samhälle är uppbyggt runt järnvägsstationen och missionshuset.

Även i Torshälla anlades ett missionshus.
Torshälla missionsförsamling upphör den 16 april 1977.

Tumbo missionsförening bildas den 14 augusti 1864.

Fristadskyrkan (Salem)

Evangeliska frikyrkan

Baptister
Agape

Fristadskyrkans historia har två rötter. Det ena spåret leder tillbaka till mitten av 1930 talet då Salemförsamlingen bildades, eller ”Eskilstunas andra baptistförsamling” som den också kallades. Det andra spåret leder tillbaka till början av 2000-talet då några personer startade upp en ny församling, som kom att kallas Mälarkyrkan.
I mars 2006 gjorde dessa två församlingar en gemensam ”omstart” tillsammans och bytte då namn till Fristadskyrkan (kyrkobyggnaden ligger på det kvarter som i Eskilstunas historia har kallats för fristaden).
Idag (2011) består församlingen av ca ett 60 tal aktiva medlemmar, varav en stor del utgör unga familjer och denna åldersgrupp präglar därför mycket av det som sker.
Fristadskyrkan samverkar idag inom det samfund som heter Evangeliska Frikyrkan. Det är ett baptistiskt samfund och församlingens tro och teologi uttrycks tydligast i den s.k. Lausanne deklarationen.

Frälsningsamén kom till Eskilstuna År 1891.

Kapten Hanna Andersson hade fått order att ”öppna eld” i vår stad och som ledningen skrev; Slå dom trilskande smederna i huvudet med Guds hammare.

Nu är samfundet Frälsningsarmén, en stark nationell rörelse vilande på en internationell grund.www.fralsningsarmen.se

I Eskilstuna finns 2011 en lokal kår med regelbundna gudstjänster,sångstunder, allsång och besök på sjukhus,äldreservice mm.

Frälsningsarmén har en  Rådgivningsbyrå som har öppet måndag-onsdag kl 10-14. Tisdagar, finsktalande personal. Pensionsärsombudsman.Vi ger råd i personliga, sociala,ekonomiska och juridiska frågor samt viss hjälp till behövande i mån av resurser under tystnadsplikt.

EFS - Evangeliska Fosterlandsstiftelsen

EFS är en självständig organisation inom Svenska kyrkan med betoning på mission och vardagskristendom. EFS är organiserat i missionsföreningar, sådan finns i Eskilstuna, EFS-grupper och så kallade samarbetskyrkor. Medlemmar och andra engagerade har möjlighet att bidra i verksamhet och gudstjänstliv. EFS har även en barn- och ungdomsorganisation som heter Salt. EFS utlandsarbete är kopplat till länderna Eritrea, Etiopien, Egypten, Malawi, Tanzania och Indien.

 

Mormoner finnas numera till ganska stort antal i Nyfors( Sveriges officiella statestik 1905)

Församling Eskilstuna  Stav Stockholms södra 

Mormoner har et stort register över personer och är en viktig grund i släktforskning

http://www.familysearch.org/eng/default.asp

Jehovas
Rikets sal i Eskilstuna: Byggnationen krävde en lång tids planering, följd av markarbeten på hösten 2009. Vi avtäckte den gjutna plattan den 3 april 2010. Sedan följde några helgers intensivt arbete med flera hundra frivilliga arbetare från hela sverige.
Överlämnandet av vår nya Rikets sal var den 12 juni. Dagen därefter var det ett ”Öppet hus” så att grannarna och allmänheten kunde få se närmare på resultatet. Till stor glädje  kom flera hundra intresserade för att titta. 

S:t Johannes Kyrkan, Kungsgatan 29 , Uttermarksgatan l D. Församlingens bildades den 2.6 1872. Första kvartalskonferensen ägde rum med den nybildade församlingen den 31 juli samma år.

Och den 29 nov. intogs de första medlemmarna- 16 till antalet - i full förening med försam lingen. På nyåret 1878 utbröt väckelse. Verksamhet upptogs på flera platser, bl a Torshälla. Det sades, att församlingen hade verksamhet i två städer och fjorton kyrksocknar. Söndagsskol-, ungdoms- och juniorverksamhet kommer på ett tidigt stadium. Juniorförening bildades redan 1899.

Kyrkalokal fanns ej, när verksamheten begynte. Den första gudstjänsten hölls i fru Sofia Hultbergs hem. Senare hyrdes lokal, Köpmangatan 4. Därifrån flyttades mötena till en sal vid Strandgatan 24 . Men även denna lokal blev för liten, och Björkens sal, Kungsgatan 36 blev nästa hållplats. Den 20.12 år 1874 invigdes S:t Johanneskyrkan vid Kungsgatan 29. Den fick tjäna som församlingens hem fram till den dag, då den nya S:t Johanneskyrkan var färdig. Övriga predikoplatser: Johannesgården i Flacksta, och fritidsgården Bärsta i Öja Kyrkan, 3 mil från staden.

Johanneskyrkan på  Uttermarksgatan l D, invigdes i maj 1964. Den har 160 sittplatser, församlingssalen 200. Ungdomsgård, scoutrum, sammanträdeslokal, syföreningsrum, sångsal, söndagsskolrum, expedition, fastighetsexp, studie- och sällskapsrum osv finns i fastigheten. 

Numera är kyrkan såld till en orden.

Pingstkyrkan/Fiadelfia

Kyrkbyggen – här skall min helgedom ligga
”Därför tänker jag nu bygga ett hus åt Herrens min Guds, namn så som Herren talade…” (1 Kung 5:5a)

Konung Salomos ord kom att bli en exakt skildring av en mycket mer sentida händelse. Våren 1931 upplevde Georg Holsby och Eskilstunas pingstvänner orden på nytt.

En annons i Eskilstuna-Kuriren fick Georg att fara ner till Smedjegatan 23 för att se på fastigheten med bostadshus, som var till salu. Där gjorde pingstpastorn en stark upplevelse av Guds tilltal. ”Här skall min helgedom ligga”, ljöd rösten inom honom.

Övertygad om trovärdigheten i budskapet gick han direkt till mäklaren för att förhandla om och muntligt göra upp köpet. Allt blev i princip klart långt före något församlingsbeslut!

50.000 Kronor: I efterhand, på församlingsmötet den 3:e maj 1931, fattades det enhälliga beslutet om köpet. Behovet av större lokal hade länge varit aktuellt. I årsmötesprotokollet 1930, berättas att lokalen på Lohegatan blivit för liten, och att ett svagt försök till byggnadsfond gjorts. Vid tiden för köpet fanns 500 kr i fonden. Priset för fastigheten var 50.000 kr, varav 5.000 skulle betalas kontant, och resten delas upp på två inteckningar.

Under åren 1931-32 uppfördes kyrkan innanför det bostadshus som redan fanns på tomten. Genom att medlemmarna arbetade själva vid bygget, stannade kostnaden vid c:a 90.000 kr.

Kreugerkraschen: Våren 1932 kom den så kallade Kreugerkraschen, som allvarligt försvårade bankernas möjligheter att låna ut pengar. Georg reste då till Filadelfia i Stockholm och fick där låna 20.000 kr, som han förvarade under huvudkudden den första natten! Kyrkan kunde byggas färdig till många eskilstunabors stora förvåning. En del andra byggmästare i staden fick nämligen svårt att fullfölja sina åtaganden, men Herren hjälpte sin församling.

Offer: Insamling i församlingen av kontanta medel skedde genom insamlingslistor, offerinsamlingar och genom tecknande av ”stolköp”, där varje stol kostade 100 kr, ett slags troslöftesoffer. Invigningshögtid hölls under tiden 27 november – 4 december 1932. Inbjudna talare och sångare var bland annat Lewi Pethrus, Johannes Waern och Einar Ekberg.
Källa: Annons i tidningen Folket 26 nov.

1932 Pingstkyrkan, Eskilstuna 1962

Vi bygger vidare : Sedan 1932 har kyrkan byggts om och till flera gånger. Vi berättar här om de största ombyggnationerna. Under början av 60-talet genomfördes en stor om och tillbyggnad av kyrkans fastighet. Det dåvarande gatuhuset vid Smedjegatan revs, och en ny entré och läktare samt vaktmästarbostad byggdes. församlingen fick på detta sätt en ändamålsenlig lokal, som samtidigt blev synlig från Smedjegatan. Genom denna ombyggnation tillkom också många källar utrymmen, som kunde hyras ut. I början av 70-talet behövdes ytterligare utrymmen för den alltmer expanderande verksamheten. Då iordningställdes dessa lokaler och blev till stor nytta för de olika aktiviteterna.

Grannfastigheten: 1977 inköpte församlingen grannfastigheten på Kriebsensgatan. I köpet ingick en verkstadslokal och ett före detta bostadshus, som var inrett till diskotek. Hyreskontraktet med diskoteksägaren kunde, genom ett Guds under, brytas utan större ekonomiska uppoffringar för församlingen.

Lillkyrkan: I verkstadslokalen inreddes den så kallade Lillkyrkan, ursprungligen tänkt som invandrarkyrka speciellt för den finsktalande gruppen. Den blev snart för liten för den finska gruppen som flyttade till en större lokal vid järntorget. På övervåningen inreddes expeditionslokaler med ett 10-tal rum, något som motsvarade ett starkt behov för församlingens anställda.

Duvan: Det före detta diskoteket omvandlades till en församlingsgård, som fick namnet Duvan. 1998 flyttade Lp-verksamheten dit och en församlingsvåning inreddes i stället i gamla ”lillkyrkan”.

1985 – 1987: Församlingen har under årens lopp tagit många trossteg. Ett sådant var när församlingen i maj 1985 beslutade om den stora om- och tillbyggnaden, som lett fram till den nuvarande kyrkans utformning. Det innebar en tillbyggnad mot Järnvägsplan och en förbindelsebyggnad mot den nya bostadsfastigheten, samtidigt som lilla salen salen knöts fastare till kyrkorummet. För att inte kyrkan helt skulle försvinna i den omgivande bebyggelsen, har tillbyggnaden mot Järnvägsplan försetts med en tornbyggnad, som uppbär ett utvändigt kors. I mars 1987 återinvigdes kyrkan med namnet ”Nya Pingstkyrkan”. Sveriges mest öppna Pingstkyrka sommaren 1986.

Källa: www.pingsteskilstuna.se

OM KYRKAN I EKEBY VID ESKILSTUNA

Stig O Nordberg

Under mina studier av Eskilstunatraktens ortnamn från 1200- och 1300- talet har Ekeby kyrkoruin strax norr om Ekeby gård vid Eskilstuna alltmer utgjort en lockelse för mitt studieintresse. Skulle jag inte kunna finna åtminstone någon liten notis om kyrkan i urkunderna från den epok, som jag

företrädesvis sysslade med? Av Birgit Gejvalls undersökning 1950-51 vet man, att kyrkan bör ha använts till omkring 1200-talets slut\ men någon uppgift om den i 1200- och 1300-talslitteraturen har in te kunnat hittas.

Ekeby Kyrkoruin tid okänd.

Kyrkan var en för bygden typisk helgedom , "l 000-talskyrkan i dess renaste orm" enligt I. Schnell, och hade ungefär samma mått som Råby-Rekarne, Scenkvista och Torpa, medan de övriga Rekarnekyrkorna i allmänhet var större. Dess läge var förträffligt: på en kulle strax väster om nuvarande

Mestaån, som var en väl utnyttjad trafikled under åtminstone den äldre medeltiden, och som ett litet stycke längre norrut utfaller i Eskilstunaån, just där denna kröker mot norr. Samfärdsleden bildade en nästan rak linje från Mestarrakten till Tarshälla och hade sin utgångspunkt dels i närheten av Kälby vid Skogstorp, dels i Borsöknasjön, som avflyter genom Mesraån.

Från Torshälla-Tumbo-området med närliggande delar av Fors och Klosters församlingar nämns i urkunderna en lång rad ortnamn under 1200- talet och vid början av 1300-talet: utom Tarshälla (Thorshargh med dativformen Thorsharghe - Thorsh::erghe), som omtalas flerstädes från 12 52, Hagby i Torsh. fs 1278, Gultbrunn i Klostersfs 1278 och 1279, Harsta i Torsh. fs 1290, Tumbo och Valtomta i Tumbo fs samt Lundby i Fors fs 1290 och 1291 , Mäl by i Torsh. f s möjl. 1292, i varje fall 13 11 , Hag by och Torlunda i Torsh. f s, Sörby, Väs by, ( Öster)Lövsra, Övlingeby(') i Tum bo f s 1308, Helgesta i Klostersfs 1316 (')och 1318, Årby i Torsh. fs 1318, Brunsta, Egelsta, Folkesta,Hällby, Kleva, Källsta, Skinnlösa, Ök n a, Ölstai Torsh.fs samt Stenby i Fors och Valtomta i Tumbo fs 132 2, Glömsta, Ärna i Klostersfs och Fröslunda, Kolsta, Lundby, Löppinge, Svallinge i Fors fs 1346.
 

Om Kyrkorna på Rekarnebyggden

Kyrkorna, som storbönderna på Rekarne under 1000-talet byggde Kristus till ära och sig själva till åminnelse, har helt försvunnit. Kyrkorna har varit av trä, men inte en planka finns i behåll. Bevisen finns i att det redan i slutet av 1000-talet börjatdes byggas stenkyrkor på Rekarne. Starkaste bevis är de runornerade stenar, som år 1954 hittades slumpvis inmurade i Hammarby kyrka. De är ristade med slingor som kanna tolkas så att de stått resta som gravstenar. Det måste ha suttit i en tidigare stenbyggnad. Att det även i Hammarby finns skulpturer till en ålderdomlig portal med bilder av ett par kämpande hästar, två manshuvuden o s v. Dessa skulpturer har formats under det sista tiotalet år av 1000-talet. Den kyrka de gjorts för borde vara bland de äldsta stenkyrkorna i hela Sverige.

Det gemensamma för dessa tidiga kyrkor är, att de varit mycket små. Jäder och Hammarby 4 1/2 meter breda, Vallby och Sundby 5 m och Kjula samt Barva 6 1/2 m. Längden känner vi från Hammarby (6 m) , Vallby (6 1/2) , Sundby (9 1/2) och Kjula (10 1/2). De två minsta kyrkorna, Hammarby och Vallby har således haft långhus av c:a 30 m2 yta. Den största, Kjula, har haft drygt 60 m2.
Om vi ser på Mälaren finner vi, att vid den första kristna tidens början täcktes hälften av Jäder, som alltså då var en mycket liten socken. Hammarby och Sundby var till stor del översvämmade av Kafjärden, men Kjula och Barva hade i stort sett sin nuvarande areal. Därför kom de största kyrkorna till där.

De officiella Sverige ser på de religösa

I fråga om del religiösa lifvet hafva ej under perioden inträdt några större förändringar. De allmänna gudstjänsterna, äro på många orter fåtaligt besökta. Antalet deltagare i nattvardens sakrament har minskats och de odöptas antal är stort. Bland det uppväxande släktet, särskildt den manliga ungdomen, förekommer mycken likgiltighet eller rent af ringaktning för det religiösa, men å andra sidan hafva inom statskyrkan mångenstädes såväl hos prästerskapet som lekmännen ådagalagts större nit och kraft än hittills i det kyrkliga lifvet, till exempel genom gudstjänsters hållande äfven å andra ställen än i kyrkorna och genom anordnande af barn- eller ungdomsgudstjänster m. m. Bland kristna dissenters och s. k. frireligiösa råder fortfarande religiös lifaktighet. Glädjande är ock det stora intresse, som hos statskyrkoförsamlingarna och enskilda församlingsmedlemmar visat sig för kyrkornas restaurerande och prydande.

Under perioden hafva nya kyrkor invigts i Björkviks församling och i Katrineholm samt en mängd kyrkor tillbyggts, försetts med torn eller restaurerats. Ritningar äro fastställda för restaurering af ytterligare ett flertal kyrkor, bland annat för invändig restaurering af Strängnäs domkyrka, till hvilket företag Riksdagen anvisat bidrag. I Strängnäs har bildats en förening med ändamål att uppföra en s. k. församlingssal, hvilken skall disponeras af pastor i Strängnäs för de olika församlingsvårdande uppgifter, somkräfva en annan lokal än kyrkan, såsom bibelförklaringar, ungdoms- och missionsverksamhet m,, m. Mellan de olika religiösa riktningarna synes hafva inträdt större fördragsamhet.

Därtill torde bland annat hafva bidragit, att man insett eller anat vikten af de religiöst intresserades sammanhållning mot de religionsfientliga element, som under senare åren allt mera framträdt.

Af egentliga dissenters förekomma inom länet förnämligast metodister och baptister. Metodisterna hafva i regel utträdt ur statskyrkan och tillhöra egna, af staten erkända församlingar. Här i länet finnas fortfarande metodistepiskopala församlingar i Nyköping och Eskilstuna samt i Mörkö socken af Hölebo härad och i Dunkers socken af Villåttinge härad. I Nyköping hade metodistförsamlingen 104 medlemmar vid periodens början och 107 vid dess slut.

Motsvarande antal utgjorde i Eskilstuna och Dunkers församlingar 402 och 380 samt i Mörkö församling 85 och 108.

De möten, som af församlingen i Eskilstuna under nästföregående femårsperiod och början af den nu ifrågavarande varitanordnade i Torshälla, haf va upphört. Församlingen i Mörkö har år 1902 byggt eget kapell, benämndt Tabor. I metodistförsamlingarnas 6 söndagsskolor lämnades år 1905 undervisning åt 755 barn. Taxeringsvärdet å församlingarnas kyrkoegendomar utgjorde 87,600 kronor år 1905. Ungdomsföreningarna voro vid samma års slut 4, med 276 medlemmar.

Den i senaste femårsberättelsen omnämnda s. k. epworthföreningen i Eskilstuna har fortsatt sin verksamhet äfven under denna period och hade vid slutet af densamma 38 manliga och 50 kvinnliga medlemmar.

Af baptisterna har det stora flertalet icke utträdt ur statskyrkan. Deras antal uppgifves hafva utgjort vid samfundet i Nyköping 280 vid periodens början och 286 vid dess slut, i Eskilstuna 664 och 670, i Torshälla 69 och 74, i Strängnäs 113 och 116, i Mariefred 106 och 103, i Trosa 70 och 47. Äfven å landsbygden hafva baptisterna flera egna bönehus och äro ganska talrika, särskildt inom municipal- och stationssamhällen. Antalet församlingar, tillhörande svenska baptistsamfundet, utgjorde 29 år 1905 med 2,845 medlemmar. I församlingarnas 76 söndagsskolor undervisades i kristendom 4,071 barn år 1905. Ungdomsföreningarna voro då 26 med 807 medlemmar, och de 27 kapellens taxeringsvärde uppgick till 209,500 kronor.

Till Svenska missionsförbundet anslutna friförsamlingar eller missionsföreningar funnos vid 1905 års slut inom länets olika delar till ett antal af 39, med 3,444 medlemmar. I föreningarnes 97 söndagsskolor undervisades 4,525 söndagsskolbarn.

Inom dessa samfund hade bildats 26 ungdomsföreningar med 941 medlemmar. Missionshusens antal utgjorde 40 och deras taxeringsvärde 217,000 kronor. Några af dessa föreningar hafva i sin tjänst anställda s. k. bibelkvinnor till hjälp åt föreningarnas sjuka och behöfvande medlemmar. De äldre, under evangeliska fosterlandsstiftelsens ledning bildade missionsföreningarna hafva i allmänhet uppgått i de till Svenska missionsförbundet anslutna föreningarna.

I Eskilstuna fanns vid periodens slut en sådan äldre förening, som emellertid försålt sitt bönehus och för sina gudstjänster använder förhyrd lokal. Medlemsantalet utgjorde 38 vid periodens början och 37 vid dess slut.

Den s. k. frälsningsarmen synes ej hafva under perioden vunnit ökad terräng, ehuru dess möten, åtminstone i de större städerna, fortfarande varit ganska talrikt besökta. Antalet aktiva medlemmar uppgifves hafva vid periodens början och slut utgjort vid afdelningen i Nyköping 90 och 100, i Eskilstuna 231 och 143, i Strängnäs 26 och 33, i Mariefred 15 och 3 samt i Trosa 25 och 35. Af dessa medlemmar äro åtskilliga bosatta inom landskommuner i närheten af nämnda städer. I Torshälla har frälsningsarmen ej haft annan verksamhet, än att dess Eskilstunaafdelning stundom anordnat möten därstädes. A länets landsbygd fanns vid periodens utgång själfständig af delning af armén endast i Katrineholm. Bland landtbefolkningen lär armén hafva vunnit endast ett fåtal anhängare. Arméns medlemmar föra en stillsam och oförvitlig vandel, och det länder dem till beröm att de söka och lyckas i religiöst hänseende verka (till väckelse på sådana hall, dit religiösa intryck eljest kanske icke skulle framtränga. Den välgörande verksamhet, som armén, särskildt genom sina s. k. slumsystrar, utöfvar bland de fattiga, sjuka och lägst fallna inom samhället, vittnar om stor människokärlek och personlig uppoffring.

Den i de två senaste femårsberättelserna omnämnda s. k. sprängbataljonens verksamhet lär hafva under perioden upphört.

Mormoner finnas numera till ganska stort antal i Nyfors municipalsamhalle, där de hvarje vecka i förhyrd lokal hålla offentlig gudstjänst. Dessutom förekomma mormoner, såsom i förra femårsberättelsen omnämnts, inom Oppunda härad samt i Näshulta socken af Öster-Eekarne härad, hvarjämte några få personer inom Svärta socken af Rönö härad uppgifvas hafva omfattat mormonismens lära.

Källa Sveriges officiella statestik 1905.

Hjälpverksamhet.

Myrorna och PMU.

Myrorna
Rademachergatan 6,

PMU
Secondhand varuhuset på Mått Johanssons väg 42
Nya Secondhand Citybutiken på Smedjegatan 14

PMUs mål är att bidra till en bättre miljö genom återbruk i stället för att slänga men framför allt att göra stor skillnad för människor i nöd genom att 100% av överskottet går till olika hjälpprojekt och hjälpinsatser.

Myrornas överskottet går till Frälsningsarméns sociala verksamhet, och kan innebära allt från stöd till ungdomar och barnkollo till vägen tillbaka för en missbrukare eller en matkasse för en barnfamilj som har en svår månad.
När du handlar second hand gör du dessutom en viktig insats för miljön. För varje kilo textil som återanvänds istället för att producera nytt sparas koldioxidutsläpp motsvarande 10 mil med en personbil.