Till Torshällas 675-årsjubileum utkom Torshällaminnen.
Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala tog för några år sedan initiativet till systematiska undersökningar av de svenska städernas folkminnen och räknade då med att städerna själva skulle lämna denna forskning ekonomiskt bistånd. Arkivets undersökningar om anslag mottogos också mycket välvilligt, och uppteckningsarbetet kunde snart påbörjas i ett 40-tal städer med stöd från stadsfullmäktige eller i några fall från enskilda sammanslutningar.
En donation å 400 kronor från rådman A.F. Grönberg, Torshälla, har gjort det möjligt för arkivet att till vissa delar genomföra en uppteckning av denna stads folkminnen. Uppteckningsarbetet har utförts år 1943 av fil.kand. Sigbrit Plaenge Jacobson. Denna undersökning är att betrakta som en påbörjad allmän inventering, avsedd att ge kännedom om materialets art och beskaffenhet. Ehuru tillgängliga medel icke ha medgivit ett djupare och mera detaljerat studium av intressanta och viktiga ämnesområden, ger det samlade materialet dock åtskilliga värdefulla inblickar i stadens traditioner under 1800-talets senare del.
Med uttryckande av förhoppningen att detta traditionsmaterial skall visa sig vara till gagn vid utforskandet av stadens kulturhistoria och med tack för det ekonomiska stöd, som kommit Landsmåls- och Folkminnesarkivet till del, har jag härmed äran överlämna denna samling.
Uppsala i april1945
Dag Strömbäck
SAGESMÄN
Anjou, Carl Waldemar (C.A.), handlande f. 1872 3/5 i Maria
församling, Stockholm
Bergström, Maria (M. B.), fröken f. 1877 1/3 i Torshälla
Boberg, Theodor (T.B. ), kyrkvaktmästare f. 1869 24/2 i
Torshälla
Eriksson, Oskar (O.E.), fabrikör f. 1864 28/11 i Torshälla
Hellberg, Carl V. (C.H.), fabrikör f. 1865 20/2 i Torshälla
Hellberg, Johan Ad. (J.AH.), målarmästare f. 1871 27/7 i
Torshälla
Jansson, Erik Lambert (E.L.J.), f.d. lykttändare f. 1854 18/3 i
Lilla Mellösa
Larsson, Lars Erik (L.E.J. ), träarbetare f. 1859 2/4 i Torshälla
landsförsamling
Lindblad, Lovisa Fredrika, f. Lundkvist (L.L.), fru f. 1867 18/7 i
Torshälla
Lindskog, Anna Viktoria, f. Sköldberg (AL.), fru f. 1882 21/4
Nyström, Georg (G.N.), artist f. 1861 16/6 i Torshälla, d. 1945
STADSDELAR, KVARTER, GATOR OCH DERAS INVÅNARE
Stadsdelar, gator m m
Staden delas efter ån i Öster och Väster. På Norr har vi
Ängsholmen och på Söder åkerjord. Kyrkan ligger på Väster.
(G.N.)
På 1880-talet fanns ingen bebyggelse på andra sidan ån utom en
två, tre stugor. Det var på Öster det, på Väster låg alla hus.
(J.AH.)
Vi har Stora gatan eller Storgatan, Lilla gatan, Källargatan,
Bergströmsgatan, Gröna gången, den heter nu Munkgränd, S:t
Olofsgatan, Hundbacksgränd (Hundbacken är ett berg), Vive Jönsgatan
(Vive Jönsson var en gubbe från Stockholm, som donerade pengar), Nybomsgränd, Klostergatan och Vallgatan, Ståles gränd även
kallad Rutas gränd (?), Järnvägsgatan, Kyrkogatan, Birgergatan och
Brogatan. (J.AH.)
Vi hade inte så många gator förr; det var Storgatan, Lilla
gatan, Vivejönsgatan, Bergströms gränd och Hundbacken. Staden delades i Norr och Söder. Var det så det skulle vara
finare, så bodde man på Söder. Där bodde de, som hade något. Galgberget låg nära staden, men inte minns jag, att det
fanns några sägner om det. Det berget ligger på Norr, på
Nybybruks mark. (L.L.)
Svinstugan låg neråt hamnen, det fanns två förresten, den
andra låg åt Oxbacken till. Folk släppte ut sina kor och svin,
därför måste de ha grindar. Det var en gumma, som skötte var
grind. Hon hade också lite annat bredvid, ibland sålde hon bullar
och karameller. (L.L.)
Bebyggelsehistoriska minnen, gårdar
I staden fanns det röda trähus, som låg utefter de små
gatorna. Ett och annat av husen var i två våningar. Gatorna var
belagda med kullerstenar, och inga planteringar fanns. Ladugårdar
hade de till sina gårdar, för det fanns alltid jordbruk till. Lilljans krog är gammal, den finns kvar fortfarande och ligger
nere vid bron.
Det fanns en offerkälla bakom kyrkogården. Tomten, där den
källan fanns, är nu bebyggd, och den gården, som byggts där
kallas för Källgården. Man har funnit gamla mynt i källan. (G.N.)
Kronofogdegården; Fågelska gården (den har fått sitt namn
därav, att en, som hette Fågel rådde om den); Myrstacken (i den
bodde så mycket familjer med barn, den gården går under det namnet
ännu); Mjölnargården låg där Sörmlandsbanken nu ligger; den
brann ned för 25 år sedan; Smedgården (det var den gården, där
Holmens verkstad ligger); Arvströmska gården (i den gården hade vi
en småskola i en sal). Så var det några gårdar, som fått namn
efter krogar, som var inrymda i dem. Det var Gula kanten och
Skinnpälsen, bägge låg neråt hamnen. Garvaregården låg mitt för
Spångbergs bageri. I Mejerigården fanns ett mejeri förr. Så fanns det Bergströmska gården, det var två förresten
först, och Ytterbergs gård, Ali Anderssons gård och Videgrens gård
och Nilssons sterbhus. Kvarnen den är mycket gammal, jag vill
minnas, att den ska ha tillhört Julita kloster först. Nu är det
Nyby bruk, som äger den. (J.A.H.)
Husen i staden var i allmänhet envåningshus. stockarna i
väggarna syntes. Husen var rödfärgade och försedda med tegeltak.
Inget av dem hade torvtak, det jag kan minnas. Kronofogdegården
utgjorde ett undantag. Den var brädfodrad och oljefärgad och
dessutom byggd i två våningar. (C.H.)
Stad och stadsbo
Figurerna på Torshälla vapen sa de, var två tiggare, som
slogs om en brödkaka. Torshällaborna var eniga sinsemellan, men
Torshällaborna tyckte inte så vidare om Eskilstunaborna, för
Eskilstunaborna ville riva omkull staden. Men de lyckades aldrig med
det, för det var de, som tog emot dem. Det var bara slödder, som
kom.
Man talar om Eskilstuna gumsar, Torshälla tordyvlar, Arboga
hundar och Köpings svin. Det var en lustresa hit till staden från
Köping. På den tiden fanns det en kiosk vid Holmberget, som sköttes
av en fru. Hon stängde den klockan 11 och gick uppåt stan, för det
skulle inte vara öppet under gudstjänsten. Då mötte hon
Köpingsborna, när hon gick över torget, och av dem var det en, som
steg fram och frågade: "Kanske mamsell vill tala om, var stan
ligger."- "Gnugga nu svinlorten ur ögona, så ser ni nog
var stan är", svarade hon. (L.L.)
Det var inget påfallande dåligt förhållande mellan landsborna
och stadsborna. Men Eskilstunaborna de skötte sig inte, de söp, och
det var inte så trevligt. (G.N.)
Befolkningen i staden bodde blandade om varandra, så det var
ingen särskild gata, som de förnämare bodde vid eller så. (G. N.)
Det var en här i staden förr, som de kallade för Säcktåten.
Det namnet hade han fått, för att han stal säd, men han ville inte
kännas vid det, utan han påstod, att han bara hållit i säcken och
knutit igen tåten. Sen var det andra, som hade varit med och gjort
resten. (L.L.)
Torshälla tordyvlar - Eskilstuna gumsar - Stockholms myggor -
Västerås gurkor - Kungälvs pepparkakor. (J.AH.)
Sägner m m
På Holmberget fanns en gammal grav under en stor sten. Graven var
satt med flera stenar runt den stora, som låg i mitten. Aska fanns
under den större i mittstenen, så det har allt varit en grav
där. (G.N.)
När Karl XV var kronprins, skulle han komma på besök och
fara genom staden. Då satte de ljus i kvartsbuteljer för att lysa
opp. Han bodde i gården mitt emot här, i kronofogde gården.
(J.AH.)
Bellman har varit på besök i Lilljans krog. Lilljan hette
han, som hade krogen. Bellman var bekant med honom, han hade nog en
krog i Stockholm också, så han reste dit på samma gång som Ulla
Vinblad. Hon var visst på krogen då. Bellman satt och diktade
"Storm och böljor tystna ren" under pilen mitt för
stadskällaren vid ån.
Klockberget hette ett berg, det har nog fått sitt namn av att man
kan höra kyrktornets klocka slå därifrån. Krusgårdsberget är
ett annat berg, och det har fått sitt namn efter Krusgården. Vi har
många berg här, men några sägner har jag inte hört. Det är
Holmberget, Västmanberget, Galgberget, Klockberget, Hundberget, och
på Norr ligger Torpa backe. Det skall finnas åtskilliga gamla
gravar där påstås det, de är från vikingatiden. (J.AH.)
MÄNNISKOLIVETS HÖGTIDER
Dop
Dopet skedde i allmänhet i hemmet. Man hade faddrar, de
kallades guffar och gummor. Faddrarna kände ett visst ansvar för
barnet. (T.B.)
Förr hade de mycket för sig om bortbytingar, det sa då de
gamle, så de brukade lägga stål i vaggan. Vid dop brukade man fara
till prästen med barnet. Ett och annat barndop var i kyrkan. Barnet
brukade få någon liten present av faddrarna. (L. L.)
Kyrktagning
Kyrktagning var vanligt här förr. Man ansåg inte, att man
kunde gå ut bland folk. För en femtio år sedan var det allmänt
bruk. När mina barn var små, var det vanligt, att modern kyrktogs
hemma efter dopet. (T.B.)
Det brukades, att man blev kyrktagen förr. Jag blev
kyrktagen, när jag fick mitt första barn, det var 50 år sedan. Det
var bara, när man fått sitt första barn, som man blev kyrktagen.
(L. L.)
Konfirmation
Konfirmationen hade man efter midsommar. Ömsom hade flickorna
svarta klänningar och ömsom vita. Det kom de överens om, hur det
skulle vara. (L.L.)
Till konfirmationen hade man svarta klänningar, en för
storförhöret och en för skriftermålet. Åtminstone var det så
1892, då jag gick fram. (M. B.)
Lysning och bröllop
Lysningskalas skulle alltid hållas. Då kom man med
presenter, och så var det lite dans. I Eskilstuna var det så, att
de fick vara med, bara de gav en present, så det kunde hända, att
det kom alla möjliga, som ville vara med om kalaset. Man lade mycket
stor vikt vid lysningskalaset och lysningen.
Bröllopet gick mera blygsamt till väga. Torshälla var ett
fattigt samhälle, folk hade inte råd, att ordna så mycket. Det var
sällan vigsel i kyrkan, det har blivit på senare år. Lite dans
brukade det nog vara, där det gick för sig. Man brukade nog visa
bruden också, ungdomen klappade i händerna och kallade fram henne.
(T.B.)
Lysningskalas hade de mycket förr, och då dansade de. I
brudens hem var det kaffe. Lysningspresenter gav de mycket också.
Man talade om att falla utför predikstolstrappan. "Han bryter
benet av sig i dag, han har fallit utför predikstolstrappan",
sa de. De som hade råd ordnade större bröllop, annars gick man
bara till prästen. (L.L.)
Namnsdagar och födelsedagar
Här firades namnsdagar och även födelsedagar. Man bakade
saffransbröd och hade lite kalas. Men inga presenter fick man mer än
en tioöring eller en tjugofemöring till lite karameller. (M. B.)
Nu på senare år firar man födelsedagar mycket mer än
namnsdagar. Namnsdagarna firade man förr, men bara med lite kaffe i
hemmet. (L.L.)
Man lade mest vikt vid födelsedagar, fast så mycket som nu
var det ju inte. (T. B.)
Begravning
Vid dödsfall sattes lakan för fönsterna. Om det var en
liten pojke, som var död, lade de en krans på locket, om det var en
liten flicka, lades en myrtenkrona på kistlocket. Flor omkring
kistan hade de också. På begravningen bjöds släkt och grannar. De bjöds muntligt. De
som hade bott i staden bars till graven, de som kom från socknen
kördes på en flakvagn. Klockringning var det alltid då.
Fruntimren hade vita förkläden med mycket bred fåll. Tyget var
så tunt. Sådana hade inte alla, utan de lånade av varandra. Då
kunde man se på långt håll, när det kom en likprocession.
Hackat
granris lade man inåt gården, där det var begravning och utåt
gatan. Innan liket bars ut sjöng man och läste. Det var någon av
gästerna, som läste. I processionen gick man alltid två och två.
De som hade storslaget hade begravningskonfekt och stort kalas. Då
kunde de supa sig fulla. (L.L.)
De kunde tala om, att de såg en likprocession, och då hände
det, att det blev något dödsfall sedan. (L.L.)
Vid dödsfall var det stora kalas. Begravningskarameller,
konfekt, hade man. De var utstyrda på olika sätt. Man brukade ta en
sådan med sig hem som minne. Kalasen brukade avslutas med, att man
drack vin. På den tiden fanns det inte likvagn, så man gick ut till
kyrkogården. Begravningsgästerna, det var släkten och de närmaste
bekanta, gick med. Klockaren gick alltid först. Jag har aldrig sett,
att kvinnorna hade vita förkläden, de var svartklädda de som
karlarna.(T.B.)
HÖGTID OCH FEST I STADENS LIV
HÖST- OCH VINTERFESTER
Oskarsdagen
Oskarsdagen hade man allmän flaggning i Torshälla. Det kunde
vara bal, men det var inte givet. Var det bal, så var endast de
förnäma med, det var borgmästaren och prosten och deras familjer
och dessutom ingenjörerna och de, som hade fabriker.
stadsfullmäktiges och drätselkammarens ledamöter var också med.
(G.N.)
Oskarsbaler hölls på stadskällaren, men det blev på senare
år. De, som ville, fick vara med. (M.B.)
Lucia
Lucia har nog blivit på modet nu. Stockholms-Tidningen har
gjort detta. (C. H.)
Tomasmässan och julen
Tomedagen minns jag mycket väl. Det var strax före jul, då
skulle arrende för jord betalas, och klockaren skulle ha sitt.
Kyrkvaktaren skulle också ha något till julen, men han fick köra
runt i staden med en kälke och hämta själv.
Till julen skulle man ha ljus och pappersgrannlåt och karameller,
det skulle sitta i granen. Allt sådant gjorde man själv. Julgran på
torget förekom inte förr, det har blivit för femton, tjugo år
sedan. Den tänds första gången, när vi ringer helgmålsringning
på julafton. Julklappar hade man något lite. Välgörenhet förekom
däremot bra mycket vid julen.
Brandvakten och gravgrävaren skulle ha ett ljus och en lampa
i varje gård. De körde omkring på kälke och hämtade. Det gick
lugnt till på julafton, man åt lutfisk och gröt, för det skulle
man ju ha. På juldagen gick man i julottan, annars var juldagen en
långtråkig dag. Förr i världen var det inte mycket kalas, utan
ganska enkelt. På senare år har småpojkar gått med stjärnan, men
det brukades inte alls förr. (T. B.)
Julen firades då (i slutet av 1800-talet) ungefär som nu. Vi
hade julgran, det hade de flesta. Förr stöptes ljus i formar av
grönt glas. På julafton doppade vi i grytan och åt fläsk och
korv. Det var också mycket bakat, limpor och skorpor och
saffransbröd. Julbocken hade vi, den var flätad av halm; far kom in
med. Far var från Västmanland, tror jag, jag vet inte, om det
brukades så där. Vi gick alltid i kyrkan på julafton, och det gör
jag än, när jag är där på julen. Nu har de ändrat om i kyrkan;
förr var den vitmenad. Dopfunten stod vid altaret, nu står den nere
i kyrkan. På julottan hade de levande ljus, ett ljus för varje bänk
och i lampetter på väggarna. Alla ljus skulle tändas innan. (M.
B.)
Till jul bakades det mycket, det gjorde de. Det var många
sorters bröd, matbröd och finare bröd. Limpor och knäckebröd
gjorde de och kakor också. Till jul skulle det alltid vara
sandbakelser och smörbakelser. Det slaktades inte i stadshemmen då,
utan man köpte vad som behövdes till korv och annan julmat. Ljusen
köptes i allmänhet, det vet jag. Jag vet inte, om de köpte
julgran, men det tror jag de gjorde. Julkärve hade flera stycken
familjer. Julprydnader förekom inte så mycket, mest var det ljus,
man hade.
Julafton skulle alla ha julhögar. Det var frun, som lade opp dem.
Hon var från Västergötland, det brukades så där, men här hade
man inte så. Hela helgen skulle högarna ligga, åtminstone till
nyår. Alla sorters bröd, som var bakat skulle finnas i den högen,
både limpor och kakor. Barnen och tjänstefolket fick sådana högar.
Middagen åt man klockan två. Då hade de korv av flera sorter
och skinka och dopp i grytan. Bruna bönor hade de också då. På
kvällen åt de lutfisk och gröt. Så skulle man dricka julglögg
och brännvin på julafton. Man skulle inte gå ut med julen. Det
säger de ännu, att man inte ska gå ut med julen, för man vill ju
ge någonting, om man kan.
Julklappar hade vi också och en julbock, som kom med dem. På
julafton var det alltid julaftonbön i kyrkan. Juldagen var man i
stillhet, men annandagen hade de fest och offentlig bal. Förr tror
jag inte, att man brukade gå med stjärnan, men nu gör skolbarnen
det. (AL.)
De som var förmögna slaktade en gris till jul. Ljusstöpning
förekom, man stöpte antingen i formar eller också i oppkokt fett,
och då doppade man ned ljusveken. Man hade sällan råd till
stearinljus. Man ville gärna ha ner vävarna till jul, så att
arbetet skulle bli färdigt. Och så skulle det fejas och vara rent
till jul. Julgran skulle man ju ha, även de fattiga försökte nog skaffa
sig en julgran, även om den inte var så storslagen.
Om julen gick man med stjärnan. Det var de vise männen från
Betlehem och så Judas. De brukade sjunga en visa. De hade med sig en
stjärna, den var gjord av papper över en rund båge. Små bitar av
papper satt i kanten, så det såg ut som en stjärna, och så var
det ljus i mitten. De sjöng om en, som var född i Betlehem, när de
kom med stjärnan. Detta gjordes efter jul och vid trettonde. De
delade väl pengarna, som de hade fått sig emellan. De fick
traktering, där de kom, så de blev så fulla till sist så.
Julgran på torget har de börjat med nu. En och annan hade kärve
förr, det var julkärven det.
Julafton åt man lutfisk och gröt. De skulle alltid rimma till
gröten, det hörde till. När vi skulle till och äta, tändes
granen. De, som var äldre, hyrde en lokal och dansade på julen. Det
brukade vara antingen mellan jul och nyår eller efter trettonde.
(L.L.)
I affärerna hade man alltid lite extra skyltning till jul,
fast det var ju ingen stor skyltning. Julgran hade alla. Man sade åt
någon gubbe att gå ut i skogen och hugga en. Numera har vi börjat
ha julgran på torget också. Klockan 6 när helgen rings in, brukar
jag gå till Rådhuset - granen står på torget - och gå upp på
vinden. Elektriska ledningar går från granen dit upp, så jag
behöver bara trycka på en knapp, så lyser alla ljusen i granen.
Sångkören står samlad på torget och den sjunger religiösa
sånger, då granen tänds. Tjugondagen tas granen ned; de som sköter
om att den blir uppsatt, tar ned den. Julkärve har man nog på sina
ställen. På julottan var det så mycket folk i kyrkan, så folket
fick inte rum. Hela kyrkan strålade av ljus. Jag skötte om, att det
kom upp två granar i kyrkan till ottan. Så är det nu också på
julottan. (G.N.)
Nu på senare år har vi haft gran på torget. Det är Georg
Nyström (artist G.N.), som har börjat med det. Den tänds på
julafton, när det ringer helgsmål. (E.L.J.)
Annandag jul gick några stycken med stjärnan. De samlade ihop
pengar, som de nog använde själva. De söp, när de gick omkring,
för de skulle ju bjudas, så de blev fulla till slut.
Det förekom inte så allmänt, bara ett par gånger. (J.AH.)
Nyår
På nyårsafton var det ingen särskild fest. Man åt bara
lutfisk och risgrynsgröt den dagen, annars var det ingenting. (AL.)
Nyårsafton åt man risgrynsgröt och lutfisk. Det var det
enda man hade. För de fattiga var det fattigt på den tiden. (L.L.)
VÅR- OCH SOMMARFESTER
Fastlagen och påsken
Nog talade de om fastan, men inte fastade de inte. Fastan
kallades inte dymmeln eller något dylikt. På påsken var de
utklädda till påskkäringar. De sprang i stugorna och hälsade glad
påsk. De hade en kvast med sig, och de skulle föreställa
påskkäringar. Det var mest barn, som klädde ut sig.
Påskbrev kastade de in, det var papper, som det var något
skrivet på. Jag har varit med om risning på påsken, det var på
påskdagsmorgonen. Det kallades hetvägg. Det skulle vara storslaget
att få det, men det ville jag aldrig göra om mer sedan. På
långfredagen var man hemma, och barnen fick också hålla sig inne.
(L. L.)
Till påsk skulle det också bakas en hel del, bl.a. bakades
påskduvor av saffran och pepparkakor. Smörbakelser i form av
sporrar som ett bockhorn gjordes också, det var kanske mer till jul.
Nu för tiden har de börjat med påskgubbar och käringar, så de
klär ut sig, men så var det inte förr. Jag minns aldrig, att vi
klädde ut oss på påsken. Långfredagen skulle man alltid äta sill
med korintsås och ölsupa. (M. B.)
Valborgsmässan
Valborgsmässan var det eldar på ett högt berg vid Nyby. Där
sköt de också. En stor eld hade de, och eldade upp en rishög. Det
var Nybyborna, som ordnade med elden, pojkarna fick skrapa ihop ris
till den. Från Nybyberget såg man många eldar. Det var inte
slagsmål, det jag vet. (L. L.)
Då skulle det eldas på ett berg här utanför åt Kräktorp
till. Det var lite på Holmberget med. Det var lite ris, och någon
tjärtunna man brände. De sköt och roade sig, så gott de kunde. På
första maj var det fritt från arbete på senare tid vid Nybybruk.
Torshällaborna for till Eskilstuna. (L. E. L.)
På valborgsmässoafton eldades det på ett berg vid Nyby
bruk. Det var tjärtunnor och ris, som brändes. Man sköt också.
Inne i staden var det nog lite eldar också, men det var mindre
Birgersgatan. Torshälla. eldar. (C. L.)
På Himmelsberget vid Nyby bruk hade man en eld. Tjärtunnor
och ris tändes på. En gång rullades tjärtunnor ned för en stor
backe, de knuffade ner dem, och ett magasin brann upp. Sedan fick de
inte ha tjärtunnor mer. (T.B.)
Trefaldighet
På trefaldighet gick vi till Roxnäs källa och drack märg i
ben, det fick de göra, som ville. (AL.)
Vi hade en trefaldighetskälla, det var Råstens källa. Den
låg utanför staden. (G.N.)
Man gick till Hällbyskola på trefaldighetsafton. Lövklädda
skjutsar förde folk dit. Nu är det brunn där, Hällby brunn. Man
skulle dricka märg i ben. (C.H.)
Hällby källa hade järnhaltigt vatten, och dit gick gamla
och unga på trefaldighet. Man skulle dricka märg i ben. Vid Hällby
hade de badort också. Men på senare år har ingen brytt sig om det.
(T.B.)
Trefaldighet gick vi till Hällby och drack märg i ben, då
skulle vi bli så starka så. (L. L.)
Kristihimmelsfärdsdag och pingst
Kristihimmelsfärdsdag var första metardagen, då skulle man
ut och försöka sin lycka, var och en metade lite åt sig. Till
pingst skulle man ta in löv. (L.L.)
Nu har vi brukat anordna en fest på pingsten med föredrag av
någon och sång och musik. Förr hade vi också sådana fester, men
då hade vi en dansbana också, så då blev det dans. (G.N.)
Midsommar
Midsommarstången var vid Nyby bruk. Den var hög och stor och
fint klädd. Det var både kransar och gubbar på den. Det blev ofta
oreda där ute, för det blev slagsmål mellan smeder och främmande.
Det var två grindar vid vägen, som gick genom parken, och vid dem
var det ett kärt tillhåll för pojkar. De fick några ören för
varje gång de öppnade, och de kunde få ihop ett par tre kronor på
en kväll, och det var mycket på den tiden. (T.B.)
Vid Nybybruk firade Torshällaborna alltid midsommar. Där
inleddes festen med att man reste en majstång, det var på
midsommarafton. Midsommardagen vet jag inte, att de hade något
extra, men jag tror de dansade då med. (G.N.)
På midsommaren gick man till Nyby och såg på majstången,
och där dansade de då. En stor stilig majstång klädd med löv och
vingar med strutar i, hade de där. På strutarna satt ringar, där
dalfolk dansade, de fick nya dräkter var midsommar. Folket vid Nyby
bjöd dem, som kom, på kaffe då. En del folk brukade bryta kvistar
och sätta utanför dörren, men det var inte så många.
Midsommarvaka hade man då liksom nyårsvaka. Folk var i rörelse
hela natten då. (L. L.)
NOTISER OM MUSIK, FÖRENINGAR,
SÄLLSKAPSLIV M.M.
En musikkår hade vi, det var en sextett. Den höll baler på
Stadskällaren. Det var billiga tillställningar, det kostade bara 75
öre för man och 50 öre för kvinna. Det var ju en billig
inträdesavgift, men folk tyckte det var för mycket. Se, man hade ju
inga pengar på den tiden.
Musikkåren bildades .1885. Vi ville ha en kår, och godtemplarna
tiggde ihop till instrument. När vi var ute och spelade, vi var sex
stycken, fick vi en krona i betalning, det tyckte vi var mycket då.
Vi fick resa ut på lustresor och spela, vi var i Köping bl.a.
(T.B.)
Böcker
Böcker på den tiden var det inte så mycket med. Det som
lästes var Lasse-Maja och bibeln. Ibland kunde det ju hända, att
det blev en och annan utöver detta. (J.AH.)
Krogar
Det har varit sju krogar här. I min barndom var det två
krogar och Stadskällaren. Det var sjöfolk, som gick på krogarna.
Särskilt minns jag, att det var på en som hette Lilla Helvetet.
(T.B.)
Det fanns rätt mycket krogar här förr, och folk söp. Det var
Moster Fias krog och Majas krog. Det var en fru, som hette Maja, som
hade den, och så var det Källarn. Då, på den tiden, behövde man
inte be om brännvin. Torshälla var en bussig stad, smeder från
Eskilstuna luffade ut hit barfota och köpte brännvin i Torshälla,
för om söndagarna kom de inte åt något i Eskilstuna. (L.E.L.)
Föreningar
I Torshälla fanns inte mycket föreningar. På 1860-talet
fick vi skarpskytteförening. En arbetarförening fanns också. Den
hade egen sjukkassa och köpte en affär, som skulle vara en
kooperativ affär, men den gick omkull. Det var dålig föreståndare,
det var det, som gjorde, att det inte gick.
1881 fick vi godtemplarloge. Arbetarföreningen anordnade nöjen,
det var baler och fester på Stadskällaren, som låg i nuvarande
apotekshuset (J.AH.)
Sällskapsliv
Någon gång på året hade arbetarföreningen en
tillställning. skarpskytteförening fanns också, men kåren dog ut
och har gått upp i Eskilstunas skytteförening. Baler hölls ibland
på hotellet, ibland på någon skolsal. Det fanns en skridskoklubb,
som brukade ha baler på isen; då sattes det upp lampor och
eklärerades mycket fint. skarpskyttarna hade en musikkår och
godtemplarna likaså, det var en mässingssextett Så nog fick man
musik. Godtemplarorden och arbetarföreningen tillkom, för att
medlemmarna skulle ha trevligt. Så de hade tillställningar. Numera
är det ganska matt. Templarorden fanns också, men den är slut nu.
(C. H.)
Friluftsliv
Slädpartier har vi haft när som helst, när det var före.
Då samlades man på torget och åkte utåt landet. Efteråt då man
kom hem, var det supe på stadshotellet. (G.N.)
ALLMÄNNA INRÄTTNINGAR
Post och nyhetsförmedling
Posten har legat på flera ställen. I det gula huset med svarta
taket /på Stora gatan/ har den legat en tid. Och en tid har den
legat, där. stadshotellet nu ligger. Brevbärningen fick betalas med
två, tre öre för varje brev. Brevbäraren hade ett annat yrke
också; en som vi hade här var skräddare. Mössa hade han med ett
posthorn på. Från Folkesta station dit posten kom, gick en särskild
gubbe och bar post. En gick med paket. En postmästare här hette
Lindqvister, det var en elak gubbe. Man fick aldrig gå in på
kontoret utan fick stå i farstun och vänta. Vinter och sommar var
det lika dant, man expedierades genom en lucka i dörren. (J.AH.)
Postkontoret såg ungefär lika ut förr som nu, fast det har
flyttat· många gånger. Det var öppet bara vissa tider på dagen
förr, som det är nu också. Brevbärning fanns ej då. Förr var
det ett riktigt postkontor, nu är det bara poststation. (E.L.J.)
För brevbärning fick man betala 3 öre per brev. Brevbäraren
gick en tur varje dag. Till Folkesta st:n gick en gubbe, som hette
Malmström och hämtade posten i en stor väska. Han var stor och
stark, så det var ingen som vågade sig på honom. Det var inga
postrån. Malmström fick ofta ligga vid stationen och vänta på
tåg. Postmästaren hette Lindqvister, och det var en djäkla gubbe
till att vara elak. Han hade två hundar, som hette Tusse och Lasse.
De skulle sitta bredvid honom, när han åt, och de skulle ha kaffe
och snus efter maten. Han dog 1893. Posten expedierades genom en
liten lucka i väggen på postkontoret, så man fick aldrig komma in.
(T.B.)
Någon tidning från Eskilstuna hade de. En fem stycken, vill
jag minnas, att det var, som prenumererade ihop på posten på
Fäderneslandet. Det tog en vecka, tills den sista fick den. På
onsdagen kom tidningen hit. Jag gick och bar tidningen från den ena
till den andra. Då låg det alltid 20 öre, som jag fick för det.
Telefon fick vi väl för en femtiofem år sedan, det var
Kvarnbolaget och Nyby bruk, som började. (T.B.)
Avskrift:
Kungörelse
Sedan Kongl.Majt genom Nådigt bref den 3
December 1858 bifallit att en ny post 2ne gånger i weckan fram och
åter emellan denna Stad och Eskilstuna må inrättas att härstädes
sättas i samband med Norska Snällposten; så kommer, genom
entreprenad auktion som går å Rådhuset anställes Måndagen den 18
i denna månad kl. 12 på dagen, till den minstbjudande att överlåtas
förbindelsen till den ifrågawarande Postens fortskaffande härifrån
till Eskilstuna i öfwerenstämmelse med uprättadt formulärkontrakt
och wilkor för öfwrigt som vid auktionen warda tillkännagifna.
Thorshälla den 8 april 1859.
På Magistratens wägnar
S.N. Levin
x) 1859 d. 10 apr. Uppläst i Thorshälla kyrka af AAFries
pastor.
x) m. annan hand.
Tidningar
En tid på världen hade vi en egen tidning här i Torshälla,
som hette Torshälla veckoblad.
Eskilstuna Allehanda hade man i allmänhet. Nu finns det en
avläggare till Sörmlandsposten, som heter Torshälla tidning. Den
kommer en gång i veckan.
Allers Familjejournallästes mycket,
det var bara fyra sidor, så man hann att läsa den. På den tiden
var Fäderneslandet en bra tidning, och den lästes mycket. Eko hette
en tidning.
Det var en som hette Grönstedt, som hade den. Han
slutade med den, och köpte en gård här i staden och sålde
grönsaker på Stockholm. Då man skulle prenumerera, gjorde man det
på posten. (J.AH.)
Telefon
Telefon fick vi inte alls här i Torshälla,
förrän det blev rikstelefon. (J.AH.)
Brandväsen
För 30 år sedan togs brandkåren från de
civila. Alla skulle ut och släcka. Det var små sprutor de hade, var
och en hade sin plats vid någon spruta. En polis skulle gå
brandvakt varje natt. Han hade en klocka, på en sex, sju ställen
skulle den dragas opp. Sedan kontrollerades det, att han varit där
och gått sina turer. Man kunde se det på klockan.
Åskan slog ned i kyrktornet, så det brann av. Det var det näst
högsta kyrktornet i Sverige.
En gubbe höll på och tjärade
taket, och han hann precis lagom att knalla ned. Jag var väl en 10-
12 år, då det hände. Mycket Eskilstunabor kom ut, och alla skulle
hjälpa till att släcka.
De fick så mycket brännvin de ville på torget, de satte fram
brännvinstunnor på torget.
(L.E.L.)
Min mor talade om, att när kyrktornet brann 1873, då hade
mina föräldrar lantbruk här. Min far sprang hem, och min mor kom
körande med höskrinda, de skulle köra vatten och spruta på
tornet. Det stod folk i kedjor och langade vatten. Nere på Norr
minns jag, att det brann en gång. Det var logarna, som brann ned. Då
klämtade de i tornet. Då tror jag inte, att pappa var ute, men
mamma var med och langade vatten. Det jag vet, hade de inte
brandvakar. Nattvakten gick på gatorna och ropade. Då det började
brinna sprang de till Rådhuset och ringde i rådhusklockan. Från
klockan gick ett snöre ned till ett skåp. Brandchefer hade de,
ordinarie och vice. Det var privatpersoner, som hade den sysslan.
Förr vet jag inte, hur det var. (M.B.)
I Torshälla hde de ingen fast brandkår; från varje gård
var man skyldig att släcka. Brandredskapen var primitiva och inte så
hävliga. Men längre fram fick vi en fast kår, och ändå längre
fram fick de en brandbil. Vattentunna och en kärra till den var folk
ålagda att ha, så fick de ställa opp sig i kedja och langa vatten.
Det var ju inte långt till ån.
Förr fanns det ett par gubbar, som gick om nätterna och skötte
en kontrollklocka. Den klockan ser ut som en väckarklocka.
stadsfiskalen skulle ta bort en remsa, som kontrollerade, att klockan
skötts riktigt, och sätta in en ny för varje kväll. Sedan har
detta blivit polisens skyldighet att sköta klockan. Det satt aldrig
någon i kyrktornet här, det var bara de, som gick omkring.
Vakar skulle huggas opp på vintrarna. Det var i de gränderna,
som gick till ån. Vakarna måste rensas opp, så de kom åt att få
vatten, så de fick inte tjäla ihop. Kvarngården brann 1910, det är
där Sörmlandsbanken ligger nu. Där låg förr en handelsbod nere i
hörnet. Det var en väldig eldsvåda. Fruntimren fick lov att vara
med och bära fram vatten, och det gjorde de, tills elden nästan
satt i halsdukarna på dem. Karlarna hade så mycket att göra, så
de hann inte bära fram vatten. (E.L.J.)
En allmän brandstyrka fanns då. Brandchefen hade ingen
betalning. Varje spruta hade sin chef. En övning hölls varje år
för att se, om allt var iordning. Brandvakter gick i staden, de hade
kontrollskåp med ur, som skulle dragas opp varje timme. Detta skulle
göras för att de inte skulle lägga sig och sova. Om elden kom lös
skulle man ringa i Rådhusklockan olika många gånger för olika
väderstreck. Sedan skulle man klämta i kyrkklockorna. På senare
tid skulle brandvakten göra det, men annars var det vem som helst,
som kom först. En röd flagga sattes upp på Rådhuset, då det
skulle ges varning om försiktighet med eld. (C.H.)
Det var allmän värnplikt för folket vid brand. Brandchefen
och chefen för var spruta hade inget betalt. Det var två
brandvakter, som turade om och gick varannan natt. Det fanns
kontrollur och skåp med nycklar, så man visste, att de gått.
Ibland satt de i Rådhusfarstun och sov. Blev det eldsvåda, skulle
man ringa i Rådhusklockan och sedan klämta i kyrkklockorna.
Brandvakar skulle huggas upp nere i ån vid varje gränd, och det
fick de hålla efter. (T.B.)
Vi hade fem sprutor, som man fick arbeta med för hand. Ett
uppfordringsverk, som hämtade upp vatten från ån, fanns också.
Alla var med i brandkåren, men det var inte så mycket med den.
Någon brandvakt fanns inte, polisen skulle se till, så det inte tog
eld. Gamla gubbar gick på nätterna med en klocka på sig, nycklarna
fanns i ett skåp vid tullen. Den skulle dras opp en gång i timmen,
och att det gjordes riktigt kontrollerade stadsfiskalen på remsor i
klockan. Det var en stor eldsvåda här, när de femtio logarna brann
upp. De låg på kronlotterna på Norr. När det blåste mycket,
hissades röd flagg på Rådhuset, och då fick ingen elda i ugnen
och baka. Där fanns också en klocka, som de ringde i, när det blev
eldsvåda. Först var det ordnat så, att de fick gå opp och ringa,
sedan gjorde de en lina ned i ett skåp, så de kunde stå på backen
och ringa. (J.AH.)
Kyrkan brann 1873 eller 1874, jag kommer inte ihåg vilket.
Det var efter midsommar. Vi skulle ha examen i skolan, så vi barn
var där. Då kom ett slagregn och en åskskräll. Man såg inte
något för regnet. Men så höll det upp, och då sade jag till
lärarinnan: "Titta en stjärna på tornet".- "Herre
Gud åskan slog ned i kyrkan", skrek hon då. Då brann mycket
av, tornet blev förstört. Det var spåntak på kyrkan, och det var
nytjärat. Det blev så hett, där nedslaget och elden var, så
klockorna smälte ner.
När de skulle till och släcka, då gjorde de något, som jag
tyckte var dumt, som jag inte kan begripa, att de gjorde. Det kom
fullt med Eskilstunabor hit för att släcka, och för att de skulle
få allt folk att arbeta" bra, så satte de fram en hel så med
brännvin. Och de låg i och drack, jag kan se det, när jag vill.
Det var staden, som bestod det, man kunde tro, att Torshällaborna
skulle vara klokare. (L. L.)
Avskrift:
Brandvaktskarlarne begär på 1846 års Brandvakt Lön
Nemligen
Brandvaktskarlen Jonas Jansson- 2 Rdr B:co
Dito
Policarpus Häll - 2
Dito Jan Bergström - 2
Dito Gustaf
Frost - 2
tillsammans 8 Rdr B:co
Thorshälla den 2 februari
1846 Betalte qvitteras
Jonas Jansson - Policarpus Häll, Jo h.
Bergström - Gustaf Frost.
Avskrift:
På min Brandvaktslön för innevarande år har jag
bekommit 1 R:dr 16 s.B:co såsom qvitteras.
Thorshälla den 24 februari 1846 Policarpus x Häll
Avskrift:
Brandvakternas fjerde Qvartal på Lönen för år 1846
Förmannen - Jonas Jonsson 1 qvartal - 6 Rdr 32 s.
Dito man
Ringarpengar -1-16
Dito man som föreståndare för d:o- 1-16
9
Rdr 16 s. Banco.
Brand W akten - Jan Bergström 1 qvartal - 6 -
32
Dito man ringarepengar -1 -16
8 Rdr
Dito Gustaf Frost, ett qvartal- 6-32
Dito man ringarepengar- 1- 16
8 Rdr
Dito Policarpus Häll, ett qvartal - 6 - 32
Dito man ringarepengarne -1- 16
8 Rdr
Betalte qvitteras S:a 33 Rdr 13 s. B:co
Thorshälla den 21 December 1846
Jonas Jonsson, Jan Bergström,
Gustaf Frost, Policarpus Häll.
Väg och gatuvård
Gatorna var ojämna och knöliga och igenväxta med gräs.
Varje gårdägare hade sin bit att sopa. Staden lejde en karl för
att sopa det, sorr hörde den till. Varje gård hade sitt nummer. Det
var långt mellan lyktorna och belysningen utgjordes endast av
fotogenlyktor. Det var en, som skötte detta, men han hade inte
mycket betalt, bara 100- 125 kr om året. Omkring tio år har vi nog
haft elektriskt ljus. (T.B.)
Gatorna var stenlagda med kullerstenar, senare har de även
börjat med asfalt. Parken, planteringar och gator skulle hållas
rena, och på vintern skulle man skotta snö där. För det hade man
inte stor lön, det var bara 60 kr. i mån. På den tiden, när jag
började här fanns ingenting på Holmberget mer än lite björkar
och andra träd. Fabr. Kling hade hand om stadens planteringar, och
det var genom hans försorg, som björkarna här utanför
Ålderdomshemmet sattes. Det var 1902, jag var med om det. (E.L.J.)
Renhållning
Var och en fick sopa vid sin tomt. Torget och Stora bron
sopade en gumma, som hette Bo berg. Det var dålig ordning på den
tiden. Men det blev bättre sedan, när det blev polis. Jansson hette
han, honom kallade de för stadsministern för han sade åt dem, att
de inte fick ha det, hur som helst på gatorna och gårdarna. (L.L.)
Renhållningen fick varje husägare sköta själv. Stadens
gator och torget sopades av lejt folk. Gatorna var stenlagda med
kullersten. Tre rader av större ljusa stenar s.k. bröllopsstenar
eller borgmästarestenar låg mitt i gatan och på sidorna, de togs
bort sedan. Vi har inget renhållningsverk numera heller, men en
bilcentral här hämtar sopor. Förr brukade man avtala med någon
bonde att komma och hämta avfall. Hälsovårdsnämnd och
sundhetspolis har det blivit för c:a 40 år sedan. Förr låg
gödselhögarna mitt på gårdarna. Folk insåg nog, att det var
galet, men de gjorde inget åt saken. Hemma i mitt hem gick svinen på
gårdsplanen. Man fick noga hålla reda på att de inte kom ut på
gatan. Var och en gård hade sin egen brunn, men en del av dem
torkade ju fort ut. (C.H.)
Gatubelysning
Det fanns 42 stycken lyktor, fotogenlampor, som var fastsatta i
husknutarna. Dessa lyktor skulle fyllas och putsas för varje dag, så
att de var rena, tills de skulle tändas. Det fick man göra i
skymningen. De släcktes sedan kl. 11. Vid Torget och vid Parken
fanns det flera, det stod lyktor runt kring Torget. På vägen ned
till stationen (vid Nyby) fanns fyra stycken lyktor, det var också
vägen till Gamla kyrkogården. Likaså var det ganska många lyktor
på Öster. Längre fram fick de luxlampor på Torget. Vid Stora
Torget, där den elektriska stolpen står, satte vi opp den första
luxlampan. (E.L.J.)
Gatubelysningen bestod av lampor, som de fick fylla med
fotogen. De tändes på kvällen och släcktes på morgonsidan. (L.
E. L.)
Vattenanskaffning
Brunnar låg inne på gårdarna i allmänhet. Extra gott
vatten fanns i Roxnäs källa. Den ligger på Nyby bruks mark neråt
hamnen till. Där hämtade mycket folk vatten. Annars tog de ur ån.
(L. L.)
Förr var det svårt efter vatten, tills vattenledningen blev
1935. Det var visst då, den blev färdig. Och det var en god sak,
för det är fint vatten vi har. Vid Nyby gärde fanns en styv källa,
den låg intill Nybyåkern alldeles i ett dike. Grannarna följdes åt
flera stycken med pytsar, när man skulle dit och hämta, så det
räckte över en dag. Åvattnet var bra på den tiden, bättre än nu
var det, för då fanns det inte så mycket orent från Eskilstuna
förr; vi tog av det vattnet ibland. Numera har vi vattentorn, men
det står på Nyby mark. (E.L.J.)
Det fanns en brunn på varje gård, men de torkade snart ut.
Det kunde vara ganska svårt att få tag på vatten. Jag skötte om
skolan, och då kunde det hända, att jag fick gå och stjäla
vatten, för det gick ju åt lite till 200 barn. (T.B.)
En sotare hade 300 kr., för att han sotade i staden. Han
skulle krypa genom skorstenen och skrapa den. Så skulle han hålla
gesäller, också på 300 kr., och det var ju inte mycket. (T.B.)
Rättsväsen
Åt Eskilstunahållet låg spöpålen. Min mor berättade
Ordningsmakt
Ordningsmakten i staden bestod av stadsfiskal,
stadsvaktmästare och rotmästare. Polisfinkan låg en trappa upp i
Rådhuset. Ungar tyckte det var roligt, när de skulle försöka att
ta opp dem, som var anhållna, en trappa opp. Så de samlades utanför
och tittade. (T.B.)
Den första polisen i Torshälla, det var jag. Förut hade di
stadsvaktmästare och stadsfogde. Då hade de aldrig någon ordning.
Sundhetspolis skulle jag också vara, och då fick jag gå omkring i
gårdarna och inspektera. Folk tyckte inte om, när man gick, de
tittade på hur grannarna hade det, och så gjorde de likadant. Men
då blev det stämning av. Då de hade kor och hästar allmänt på
gårdarna, lät de bara urinen rinna ut i rännstenen. Sedan blev det
ju lite bättre undan för undan. (E.G.J.)
SAMFÄRDSEL OCH HANDEL
SAMFÄRDSEL
Sjöfart
Torshälla hade ganska livlig sjöfart. Det var den
kommunikationsled, som mest användes. Oxelösundsbanan var första
förbindelsen med landet. Innan kanalen byggdes fraktades allt med
foror till Torshälla. En hel rad med stora magasinsbyggnader låg
nere vid hamnen, där varorna lagrades upp. När järnvägen kom blev
det slut med detta. Man var inte riktigt belåten, för stationen
lades vid Folkesta. Torshälla stad ansåg det för dyrt, men Nyby
bruk hade råd att kosta på en station närmare, som hette Nyby
bruk. Förr fanns det i hamnen bryggor för vart magasin. Nu finns
bara en ångbåtsbrygga. För övrigt ser hamnen likadan ut nu som
då. (C.H.)
Torshälla hade livlig sjöfart förr, och det brukade vara
mycket båtar i hamn. Eskilstuna hade ingen kanal på den tiden, så
de fick köra allt, som skulle fraktas hit. (G.N.)
Det var mycket sjöfart på Nyby bruk. 10 - 15 pråmar med kol
och kvarts gick från Norrland. Västeråsbåtar gick hit för varje
vecka. Sjöfarten på Eskilstuna gick över Torshälla, så det gick
båtar dagligen med järnvaror. (L.E.L.)
Den som hade denna gården, han var skeppare. Han brukade
fråga en skeppare, som hette Floberg, om han hade reda på några
grund. Det var inte något grund i Mälaren, som han inte kände
till, för han hade suttit fast på dem alla. Han var nog styv
skeppare, men han var elak, för han kunde inte ha något folk.
(L.E.L.)
I min barndom fanns det tre skutskeppare, Flodberg, Gehlin och
Svensson, Nyby bruk hade sin egen skuta. En båt fanns, som hette
Torshälla, den gick till Västerås, men det är väl en 55 år
sedan. Torshälla hade mest sjöförbindelser. Det gick båtar jämt
till Stockholm och Västerås och runt kring Mälaren. I min barndom
fanns det bara en, som hade roddbåt. Tullen låg nere vid hamnen.
(T.B.)
Jag gick med en båt, som tillhörde Nyby bruk och lastade
där. Förr var det mycket stor trafik. Det var mera skutor, som
gick, och segelskutor från södra Sverige. Sillskutor kom mycket hit
också. Själv har jag varit pråmskeppare på sista tiden, innan jag
slutade. När jag seglade med en lindöskuta, var jag alltid hemma om
vintrarna. Vi gick tre resor i veckan mellan Brogård och Stockholm,
och det var med tegel. Magasin hade de nere vid hamnen, var och en
hade sitt, där de lade upp varor, tills de blev befordrade sjöledes.
Tullhus har de inte här, det har väl skötts utifrån, så det
skickades hit en tullvaktmästare.
Varutransporter
De som hade en häst fick hjälpa till att köra, annars fick
man leja av bönderna. Det fanns mycket åkare här i staden, en sex,
sju hästar, och det var mycket att köra vid kvarnen. Kvarnbönderna,
som kom och malde, ställde in sina hästar i Kvarnstallet Det var
ett ypperligt stall med tak över. Sedan byggde Nyby bruk ett
ordentligt kvarnstall (L.E.L.)
HANDEL
Handel med landsbygden
Bönderna for in och handlade här. Handelsområdet sträckte
sig åt Tumbo s:n och Torshälla s:n och bortåt Vallby. Västgötar
och judar gick omkring med knyten. En del smålänningar gick här
med tyger och sålde, det är väl c:a 20 år sedan. En del åkte
t.o.m. efter häst. (J.AH.)
Inne hos handlandena fanns det stall på gårdarna, där man
fick ställa sin häst. Före min tid fanns det tullar, en åt väster
och en åt öster. Vid tullarna fanns det grindar, och gummor, som
skötte dem, det talade min mor om. Det fanns inget staket omkring
staden, men omkring kyrkan fanns det en mur, som dock revs bort. (J.
AH.)
Butikshandel
Det fanns många diversehandlande här förr, det var
handelsman Lindström och handelsman Lilliusson och handelsman
Sundholm. Och så hade vi rådman Videgren, han hade också affär.
De sålde allting, det var sill och salt och såpa, tyger och garner
och tjära. I Kvarnstallet ställde de, som kom åkande, in sina
hästar. Det var så stort, så där fick alla rum med hästarna. Det
var ett skjul med tak över. Spiltor fanns där också. Var fredag
var det torgdag, då sålde de kött och fläsk och
lantbruksprodukter. Gårdfarihandel var det mycket. Knallar kom och
bar sina knutar, och det fanns de, som kom med skjuts med. Dalfolk
kom mycket hit med laggkärl. (L.L.)
Det fanns endast diverseaffärer förr, de hade allt möjligt.
Nilsson hette en handlande, han hade en stor affär, före honom
ägdes den av en som hette K. Lindström. Den butiken, som Anjou nu
har, ägde en, som hette Lilliusson förr, och den som Kinngren har,
hade förr handelsman Bäck. Nilssons affär bestod bara av röda
kåkar, det var inte så stort och påkostat då som nu. De som kom
till Torshälla och handlade, ställde alltid in sina hästar i
Kvarnstallet Lindström körde sina varor själv, han hade filial i
Kjula och Vallby, och han körde jämt omkring.
Affärslokalerna var inte så trevliga som nu, det var inte så
noga då. Trappan upp till ingången gick ut en bra bit på gatan,
det var väl det, som skilde mest i fråga om utseendet. Här var det
inte skäl att pruta, för det pris de bestämt, det skulle de ha.
Grosshandlare Haglund var en riktig storhandlare. Han byggde
Fyllehov, och gården där Karamellfabriken är och dessutom
Kronofogdegården och det hus, där Konsum nu har affär. Så han var
en riktig storhandlare. (E.L.J.)
Det var bara diverseaffärer, där de sålde allt möjligt.
När handelsmännen skulle ha opp sina varor lejde de åkare, som
körde från Folkesta station. Det gjorde alla utom Lundbäck, för
han hade kronlotter till sin gård, och han hade hästar själv.
Affären öppnades klockan åtta, och vi stängde väl sju på
kvällen, men ofta kunde vi inte få stänga förrän åtta eller
nio. Det var så mycket bodhängare, som stod och pratade. Det var
sådana, som var arbetslösa, som stod och hängde och pratade bort
en stund. Det skyltades ju lite. De satte ut allting på en gång.
Jag minns en gång, när vi skyltade med porslin, då kom handlaren
och satte dit ett paraply.
Vi hade packbodar och bodar på gården. Innanför butiken hade vi
kontor. En ringklocka med fjäder satt på dörren, så man hörde,
när folk kom. Vi sålde allting från oljor och sill till vin, både
vinbärsvin och körsbärsvin och madeira. I disken fanns lådor och
runt väggarna hyllor. På golvet ställde de silltunnor och
strömmingskaggar, och i taket hängde snören och band och allt
möjligt. Vi hade en fjädervåg med en järnkrok. När de köpte
mjöl, fick de ta med en liten säck, ungefär som ett örngott. Vi
hade ett stort mått, (det var som en stor skopa), som vi tarerade på
vågen och sen fyllde vi det med mjöl och hällde ned det i säcken.
Var det papper, så var det gråpapper man använde, det mesta såldes
i lös vikt. Ibland när det var riktigt storslaget gjorde vi en
strut av både vitt papper och gråpapper. Sill fick man slå in så
enkelt så. Om man hade en enpundssill, så lade man den på disken
och lade om ett snöre och drog till; och sen fick det rinna på dem,
som bar.
Kredit förekom det mycket då, men inte byteshandel. Handelsman
var alltid själv i affären, så det behövdes inte så mycket
biträden. Springpojke hade en del, det fick man lov att ha, men folk
fick i allmänhet bära hem varorna själva. Gårdfarihandel var här
mycket. Folk kom från alla möjliga håll. Och på marknaden var det
alltid mycket. Då kom de från städerna här omkring, från Arboga
och Kurnia kom skohandlare och från Köping garvare. Guldsmeder kom
också. I affären köpte vi opp ben och lump, för det fanns
benstamp förr, och dit såldes detta sedan. (C.A)
Butikshandeln var ungefär som nu, men affärsmännen hade
allting. 5 handlande fanns här. Någon färghandel eller järnhandel
fanns här inte förr, utan endast diversehandlare. De hade öppet
från klockan åtta på morgonen till sju, åtta på kvällen,
tidigare än sju stängde de inte. Sill och anjovis såldes alltid i
lös vikt, några burkar hade man inte. En storhandlare hade ett
eller två biträden. Troligen hade de någon springpojke eller
dräng, men folk fick hämta varorna själva. På den tiden skulle
handlarna ge en julklapp till sina kunder; det var vin eller ljus
eller något sådant. Men det tog de bort sedan. (J.AH.)
Torghandel
Rådhuset delar av torget mitt itu, så bakom Rådhuset har vi
Köttorget. Det var rätt mycket torghandel varje vecka, men så
mycket grönsaker sålde man inte, men bär såldes däremot mycket
på sommaren. Matvaror, som bröd och kött och ost såldes på
Köttorget. Men även annat såldes då. Dalmasar kom med laggkärl
lite då och då, de åkte från Västerås över sjön. De skulle
till Eskilstuna, men de kunde stanna i Torshälla då också. De åkte
alltid ett par tre i sällskap. De hade sina daladräkter på sig och
på vintern hade de pälsar. Det var mest på vintern, de åkte över
sjön.
Bönderna hade sina smörställen i staden, de lämnade
ägg hos handlarna. En tre, fyra slaktare fanns; de sålde det, de
slaktade, fritt. De stod också på torget. (J.AH.)
Torgdagar förekom en gång i veckan. Här stod då slaktare,
sådana var det rätt gott om, och fiskhandlare. De började hur
tidigt, de ville, och höll på så länge de ville. De stod bakom
Rådhuset. Köttorget kallas den delen av Stora torget. Framför
Rådhuset stod grönsakshandlare och fiskhandlare. De gör så ännu.
En liten trekant i korsningen av S:t Olofsgränd och Lilla gatan
kallas Skvallertorget. (C.H.)
Apropå handel, så gick sillen till på Västkusten, så de
sålde för 5 öre skålpundet. Den gick inte åt, så från
Göteborgstrakten berättades, att de fick köra ut den som gödsel
på åkrarna. Min mor sålde sill här i Torshälla; det var så gott
om den, så alla skulle göra det. Sillen såldes hemma i hemmet, så
vi hade ingen affär. (J.AH.)
Marknad
Marken hade de i början på oktober. Hela torget var fullt
med marknadsstånd då, folk kom från alla möjliga håll. Den mesta
förtjänsten fick de på källarn och på krogarna vid marknaderna.
Det kom handlande hit från städerna runt omkring, från Köping kom
de, och från Arboga, det var mycket skomakare, som kom därifrån.
En hel del Västeråsbor var också här på marknaderna.
Torshälla hade marknadsstånd, som hyrdes ut. Väggar och tak och
golv sattes ihop till stånden. När de inte användes, låg de
inlagda i magasin; dagen före marknaden kördes de ut, och då gick
det kvickt att sätta upp dem. En del satte upp ett enkelt stånd med
bord och bockar och tält, som de plockade ihop, när marken var
slut.
Det fick alltid lov att vara vakt på torget, de lejde starka
karlar från Eskilstuna. På det som kallas för Köttorget (bakom
Rådhuset) fanns karusell och skjutbana. En karl, som hette Cederholm
från Västerås hade en fin karusell där. Han tjänade nog pengar
han, för han kom igen vart år.
Marknaden pågick två dagar, fredag och lördag, marknadsafton
var på torsdag. Strängnäs hade marknad på lördag, och på fredag
kväll och lördag morgon for många dit. Det var inte så många här
på lördagen, och inte många kom då. Marknadsfolk, som kom, tog in
i gårdarna; de var inhysta lite varstans. De som hade rum tog emot
dem. Sedan när marknaden var slut, var det jag, som skulle städa av
torget. Det blev bra, när det blev lyse, så man kunde se. (E.L.J.)
När det var marknad, var det högtid. Den räckte i två
dagar, då kom det hit handlande från alla håll av alla slag.
Varorna såldes från stånd. Nöjesanordningar fanns det också, det
var panorama och karusell, en och annan gång kom någon och
förevisade djur. (T.B.)
Till marknaderna här kom mycket folk från Södermanland och
Västmanland. I samband med järnvägens tillkomst miste marknaderna
sin betydelse. Lantborna kunde sälja djur och skicka dem på
järnväg, så de behövde inte resa med själva. När årsmarknaderna
tog slut, skulle de fortsätta med en månadsmarknad. Men det dog ut
av sig självt. Till det ändamålet gjordes det s.k. Kofältet i
ordning med egen brygga vid Eskilstunaån. (C.H.)
Vid marknader lejdes extra folk från Eskilstuna, så där en
30 st. Det kom mycket hästskojare och Eskilstunabor, som söp sig
fulla och ville slåss. Annars hade vi bara stadsfiskalen, en
stadsvaktmästare och en polis. stadsfiskalen hade inte mycket
betalt, så han hade ett yrke bredvid. Den som ville åta sig
uppdraget, fick ta det. (C.H.)
12 oktober var marknadsdagen, då var det folk i staden.
Karusell hade de och lejde en tomt i staden till den. Det var mycket
stånd, som stod utefter gatan, där såldes det lite av varje. Många
hade stånd med sig själva. De kom från socknarna runt omkring.
Kreatur såldes också då. Dem stod de med åt Sommarrohållet,
det var Oxbacken, som de sade på den tiden. Det brukade vara
slagsmål mellan lantbor och stadsbor, och så fanns det gott om
ficktjuvar.
Marknadsafton var på torsdag, och sedan pågick marknaden fredag
och lördag. Sedan bar det av till Strängnäs. De hyrde stånd, som
fick stå sedan år för år. Emellan marknaderna var de inställda i
magasin. De fick hyra bordsplatser också och fick betala för
stånden. Stånden sattes opp dagen förut. Det var karlar i staden,
som gjorde det.
Folk, som kom till marknaden, hyrde in sig än här och än där.
Det var i hemmen, de tog emot dem. Utom karuseller var det mest
positivhalare. Det var det mycket på den tiden. Man ska veta, hur
storslaget det var då. Med ordningsvakten var det inte mycket. Det
var bara fiskalen i vanliga fall, så de fick leja några karlar.
En gumma, som hette fru Boberg, sopade torget, annars fick var och
en sopa sin gård. (LL)
Marknad hölls här i oktober månad, men det är borta nu.
Den var i två dagar, och det var kreatursmarknad första dagen.
Andra marknadsdagen kom det mycket folk. Då skulle drängar och
pigor ha fritt och fara till Torshälla marknad. De skulle väl in
och höra på positivhalarna. Stånd sattes opp. Det var trälämmar,
som de satte ihop. En gammal god vän till mig köpte ett sådant där
stånd, när de slutade ha marknad här. Vi firade Torshälla marknad
i det där ståndet och tog en nubbe och en smörgås och lite toddy.
Hästskojare kom från alla möjliga håll, för det var riktig
stormarknad i Torshälla. Både de och andra, som kom till marknaden,
brukade ta in hos någon bekant. Sedan reste de snart och for till en
annan marknad. Man fick ställa in sin häst på gårdarna hos folk,
det behövde man aldrig fråga om.
Det fanns mycket guldsmeder och klädeshandlare bland dem, som
hade stånd. Färdiggjorda kläder såldes och de som köpte, fick
prova på torget. Karusell fanns alltid, den hade de på gården hos
Nilssons. Där sattes ett tält upp, eller också på torget. Under
marknaden köpte man mat på Källarn. Det fanns andra ställen
också, där man kunde hämta. Det var brukligt, att de söp, 6 öre
skulle de ge för en sup. Så kunde man köpa köttbullar för 5 öre
och dricka lite pilsner till.
Kreatursmarknaden hade de mera, när det blev slut med den andra
marknaden. Det var fabr. K.E. Andersson, som ordnade till, så att
det skulle bli månadsmarknad en gång i månaden. Han sade åt
bönderna, att de skulle komma, även om de inte hade något att
sälja, för det var inte gott att veta, om det skulle komma in några
djur. Förr var det tusentals djur, det var fullt på vägen från
Kanalbron åt Vallby s:n och Eskilstuna och till Krusgården.
Byteshandel var snart sagt det mesta.
Det brukade bli slagsmål mellan bönder och stadsbor, de var
duktiga att slåss var på sitt håll. De hade andra nöjesanordningar
än karusell också, det var kraftmätare, och på den var det ett
dundrande. Skjutbana fanns också, och när de började med radio,
hade de lurar, som man fick höra i. Det var något riktigt nymodigt.
Pojkar och flickor brukade spå sig, för de skulle få veta, när de
skulle bli gifta, och hur många barn de skulle få. stadsbor lejdes
till poliser. Det fanns ju bara stadsfiskalen och vaktmästare.
(L.E.L.)
På Torshälla marknad den 12 okt. såldes mycket skinnvaror.
Torshälla hade marknad två dagar, fredag och lördag. Arboga hade
dagarna före, och Strängnäs hade marknad på lördag. Man kom på
torsdag och plockade opp sina saker, då kom också folk med kreatur.
Det var marknadsafton. En del for sedan redan på lördagen. Rader av
stånd stod vid kyrkan. Det var stånd med tält. Vid posten
placerades täckta stånd med luckor, dem hyrde staden ut. I dem stod
guldsmeder och pälsvaruhandlare. Karusell och skjutbana fanns på
Köttberget. Landsborna kom in. En del av dem hade rotfrukter och
frukt med sig. Men de flesta odlade själva till husbehov, vi hade ju
trädgård och odlade där, vad vi behövde. (M.B.)
Den 12 okt. var här marknad, och då kom det alltid så mycket
folk. Vi hade alltid storbak till marknaden, så att det blev varmt i
bagarstugan, för där hade vi marknadsfolk, som bodde. (M.B.)
Det var stormarknad här förr i världen. Den började på
torsdagen och pågick i två dagar. Då var det mycket folk och
kreatur här. Folk kom från Västmanland och Sörmland, från Köping
och Arboga kom garvare med sulläder. Guldsmeder kom från olika
håll. En bokhandlare var det alltid, det såldes religiös
litteratur, psalmböcker och biblar t.ex. Handlarna här i staden
gick i spetsen för att marknaden skulle bort. Det är väl en 30 år
sedan. Marknaden var alltid andra torsdagen i oktober, veckan före
var det i Eskilstuna, i Strängnäs var det lördagen efter Torshälla
marknad. Handlarna reste härifrån på fredagsnatten till Strängnäs,
för där var det då marknad på lördagen. Här i Torshälla var
det mera nöjen då och inte så mycket affärer. På torsdagskvällen
var det också mest nöjen och servering, och på fredagen såldes
det, och då skulle alla till Torshälla marken, det var som en liten
helg. Torshälla marken var den förnämsta marknaden här. På
söndagsmorgnarna, när allt var lugnt, letade man pengar på torget,
och då hittade man alltid något.
Det fanns stånd på hela torget och ända ned på Stora gatan.
Det fanns de, som hade stånd med sig själva, och de betalade för
sina platser. Sedan fanns det stånd att hyra också, de hade fyra
väggar och tak, och de kostade 20 å 25 kr i hyra. Staden skötte
om, att de stånden blev uppsatta. En del hade samma platser år från
år.
En borstbindare stod alltid på torget vid alla marknader.
Skräddare fanns också, det såldes färdiggjorda kläder. En
fjäderhandlare kom hit vart år, jag tror han var från Arboga.
Lantborna hade fritt och kom in, det var mycket bönder inne, de
var nog i majoritet. Ingen kunde arbeta den dagen, det var fritt
överallt, och skolorna hade stängt. På marknaden var det inte
mycket slagsmål mellan landsbor och stadsbor, det var mer mellan
Eskilstunabor och Torshällabor, och det var på lördagen. Men
Torshällaborna brukade mota iväg
Eskilstunaborna.
Folk kom hit, och hyrde in sig privat. I mitt hem kom det
stamkunder år från år; vagnarna fick de ställa på gårdarna. Så
länge man såg, höll man på och köpte och sålde, de använde
inget ljus. Kredit förekom inte, men byteshandel hade de väl
ibland. Det fanns nöjesattraktioner, karusell och skjutbana och
småcirkusar. Bl.a. visades den flygande damen och den genomskinliga
turken. En del av dem, som hade nöjesattraktioner kom igen vart år,
så t.ex. en karusellägare. Ballonger och bollar och sådant såldes
inte mycket på den tiden. Gårdsmusikanter fanns det däremot gott
om, de stod lite varstans på torget, bl.a. kom Djurgårds-Kalle. Han
var mycket känd i Stockholm, där han stod på Djurgården. Han kom
ofta hit, ett fruntimmer var med honom och spelade. En gubbe, som
hette Solberg hade panoramabilder. De visades genom förstoringsglas
och kostade 25 öre.
Det man fick se, var krigsbilder från fransk-tyska kriget. Han
drog folk med det, att lotter delades ut, när man gick in, och en
vinst fick man, när man gick ut. Han brukade stå på den tomten,
där Sörmlandsbanken nu är. En femton - tjugo man extra lejdes för
att hålla ordning. På senare tid kom det extra poliser från
Eskilstuna.
På Öster låg Oxbacken, där kreatursmarknad hölls. Vid
sekel-skiftet började man med månadsmarknader, men det dog av sig
själv. Platsen, där de hölls, låg vid ån, och där gjorde de i
ordning en brygga för lastningen. Platsen heter Kofältet än i dag.
Där har staden upplag av ved nu. (J.AH.)
DRAG UR ST ADENS NÄRINGS- OCH ARBETSLIV
Jordbruk och boskapsskötsel i staden
Efter Lilla gatan och Stora gatan bodde många gårdsägare.
De hade lotter till sina gårdar och kor och grisar i ladugårdarna
mitt inne i stan. Men det var ju länge sedan. Åkrarna låg på
Norr, en och två lotter var hade de, så det var småbruk. En tre
tunnland och några kappland var det vanliga. På Kristinas tid fick
stadens borgare kronjord, sa man. Kronskog fanns också, och den hade
de till virke, men det kanske var länge sedan. De flesta
småhantverkare hade jordbruk också. Det fanns ingen industri då
för tiden, det har blivit på de sista åren. På Öster fanns inga
bostadshus ursprungligen utan bara logar; så var det, när vi kom
hit. Det var inte så vidare renligt då, för de hade inget att
lägga gödseln i, utan den lade de ut på gården på bara jorden,
och det var inne i staden i gårdarna där. (E.L.J.)
stadsjorden var indelad i kronlotter. Varenda gårdsägare
hade sin kronlott I de gårdar, där man hade jordbruk också, låg
boningshusen vid gatan och ladugården inne på gården. Det var inte
så mycket med renhållningen på de gårdarna, för gödselhögen
låg på gården. (L.L.)
70 - 80 kronlotter fanns det till gårdarna här. Till varje
gård fanns stall och uthus också. Varje lott innehöll tre
tunnland. De låg neråt Norr, åt Ängsholmen till. De fick ha, vad
de ville på lotterna. Ibland kunde det hända, att de var sta' och
sådde åt någon annan, för lotterna var så små och gick ihop.
Slaktare Johansson i Emaus han berätta en gång, att han hade varit
sta' och sått sin Saltängsruta. När han kom och skulle köra in,
såg han, att han sått galet. En var det, som sådde och kom på
galen ruta, men han for sta' och harvade upp det. Men de andra, som
ägde rutan, han vältade på, och så fick han bra skörd. En del
slog ihop flera kronlotter, så de fick ett större stycke. Fabrikör
Ali Andersson fick flera lotter från sin fru, så han gjorde en god
förtjänst. Borgmästarjord fanns också, den låg ej där
kronlotterna låg, den ligger utåt Haga. En bit, som de kallade för
kålgård hängde ihop med Saltängen. En annan bit, där de också
hade kålgårdar, var Sörbyäng.
Var och en hade en ko till varje kronlott Om de då hade flera
lotter, så hade de flera kor. De hade, så de fick mjölk till
husbehov. Korna skulle gå i vall på ängen mot sjön, så de
bestämde, när de skulle börja slå biten, när de skulle dit
korna. Det var på Lisserängen. På hösten skulle de binda in dem,
då var det så mycket kor på gatan, och det var styva kor, de hade.
De fick sköta själva med vaktning, så de hade ingen, som gjorde
det. Hela området var instängt, det var bara saltängen, som fick
betas. Före min tid skulle det ha funnits en gumma, som vaktade vid
en grind, det har jag hört talas om. Sjön gick ända upp till ängen
så då fick korna dricka där. På vintern bar man vatten från ån.
Boningshusen låg åt gatan och ladugården inåt gården. Bodar
och sådant låg om varandra. Det var inte så noga, om de låg åt
gatan. Alla hade sin loge, men logarna låg alla på ett håll, det
var på vägen till Ängsholmen. De brann opp en gång, elden kom lös
i dem. Hantverkarna hade kreatur, om de hade en kronlott Annars
kallades de, som hade jordbruk, gårdsägare. När de skulle slå
Lisserängen, lagade de till lite hjälp, och köpte hem ett stop
brännvin, och då hade de roligt.
För en trettio år sedan, så var det slut med jordbruk och
boskapsskötsel. Men på många håll har man ladugården kvar än.
Med renhållningen tillladugårdarna var det inte så noga. Det fanns
väl någon snyta, där de sutta in gödsel, annars var det inte så
noga om avloppet fick rinna i rännstenen. Inte heller brydde man sig
så mycket om sopning, det gjorde man själv, annars fick det vara.
(L.E.L.)
Förut var det jordbruk till alla gårdar. Jorden kallades för
tegar, den låg på Norr. Man slutade ganska tidigt med att hålla
hästar och· kor, fast man hade ängstegar kvar. Höns behöll man
längre. Vi hade vår trädgård mittemot. Jagminns aldrig, att vi
hade gris, men förut hade de det. (M. B.)
Torshälla hade 100 gårdar och en kronlott fanns till varje
gård. Jag vill minnas, att de sade, att drottning Kristina hade
skänkt jorden. Ett par hemman, Söderby och Torpa, skänktes till
staden. Betesmarken finns kvar än, fast ingen enskild har något
där. En och annan arrenderar ut numera, förr i världen var det
inte så. (J.AH.)
Nästan varje gårdsägare hade jordbruk, en kronlott till var
och en. Det fanns dock de, som hade flera. En del hade upp till fyra
eller fem. (C.H.)
Hantverkarna hade också jordbruk vid sidan av sitt hantverk,
så de redde sig. De kallades gårdsägare; de hade både gesäller
och drängar. (G.N.)
Fiske
Förr var det gott om fiskare i Torshälla. Alla de som hade
lust fick fiska i ån. Båtar hade allihop, det var roddbåtar.
segelbåt hade väl en och annan, om det skulle vara riktigt
storslaget. (L.E.L.)
Förr när jag var yngre, for jag mycket ut på sjön och
fiskade. Det gjorde de allmänt, men det var mest söndagsfiske. (E.
L.J.)
Fiske har de hållit på med mycket här, alla som var
intresserade. En del bedrev det yrkesmässigt och seglade till
Norrlandskusten. (C.H.)
Några yrkesfiskare fanns inte, alla fiskade lite till
husbehov. (T.B.)
Söndagsfiskare fanns det många här. De brukade ro ut åt ån
och meta abborre. Men det fanns sådana, som hade fisket till yrke,
och de var arga på söndagsfiskarna, som vittjade näten för dem.
Yrkesfiskarna höll ju på om vintrarna också. Då for de ut i
grynnerna utåt sjön. Och det går bra, bara man åker skridsko, för
då går det fort.
Hantverk
För mycket länge tillbaka fanns det hantverkare av alla slag
här, det var guldsmeder och färgare och hattmakare och lite av
varje, men det tog slut med dem efterhand. (J.AH.)
Industri m.m.
Vi hade en sågbladsfabrik här. det var en ingenjör
Stridsberg, som började med den. Han kom hit över från England.
Sedan flyttade han till Trollhättan, för vattenkraften var för
liten i Torshälla, så han tog sin fabrik dit. Kvarnar fanns också
i Torshälla och en benstamp, där det gjordes benmjöl. (C.H.)
1880 var här stora arbeten, när de gjorde Hjälmarsänkningen.
Bron byggdes om då och kvarnen likaså, åtminstone delvis, och så
gjordes det en damm. Det var mycket rallare i staden, en del blev
t.o.m. bofasta. Arbetet för dem pågick från klockan sex på
morgonen till klockan sju på kvällen. Och de fick 1,25 för det,
och det ansåg Torshällaborna vara förskräckliga pengar. (J.AH.)
LEVNADSSÄTT OCH HUSHÅLLNING
Hem, hemliv och hushållning
Det vävdes mycket hemma, lakan och sådant. Det måste finnas
stora förråd, för man tvättade bara två gånger om året. Då
var de uppe tidigt klockan fyra, fem. Så dags gick man upp, när man
bakade också. Lut koktes av björkaska. Stora tunnor fanns, där
askan förvarades. Kakelugnsaskan tömdes i tunnorna, och sedan
sållades den i påsar. Kläderna lades ned varvtals i karen, och
askpåsen lades i botten. över den lades träpinnar i kors.
Vattnet skulle hällas på kokhett. När kläderna skulle sköljas
kördes allt ned till ån, och så klappades kläderna vid Stora
bron. Vid Anjous fanns en klappbrygga. Sedan hängdes det fullt med
kläder på gården. Man hade tvätt på hösten i september eller
oktober och så på våren.
Storbak hade vi på hösten, då bakades grovt rågbröd och
skorpor, som torkades. Man bakade alltid själv, det fanns de, som
bakade limpor och sålde. det var de s.k. Torshälla limporna. De
såldes mycket i Stockholm. Alla skulle till Kornhamnstorg, de såldes
där, och köpa. Jag minns, att det fanns en gammal gumma, som hette
Lång Maja, som bodde, där Konsum nu är. Hon hade goda limpor. I
hemmen hade man mycket allmänt rågsiktkakor. Vävningen gjordes
mest på våren. Det var mest tid då. Min mor hade vävstolen i
köket. Ibland satt hon i bagarstugan med vävarna. Hon brukade väva
klänningstyger. Täcken stickades i stickbåge, man brukade då vara
några stycken tillsammans vid täckbågen. Trasmattor användes
mycket. Kakelugnar hade vi, de stod på träfötter. Men fast vi
eldade och hade mattor på golvet, drog det ändå från golvet, för
det fanns ingen källare under huset.
Hela väggarna i köket var fulla av koppar, det var mjölkflaskor
bl.a. Dem hade vi haft hemma och kört mjölk i.
Kokkärlen var nog till stor del av koppar, bl.a. minns jag, att
vi hade en stor kopparkittel. Pannor av gjutjärn eller tackjärn
användes. Jag minns, att vi hade en kopparkittel till sylt, men sen
hade vi en emaljerad järngryta till lingon. Lingon plockade vi
mycket själva. Vilda jordgubbar fanns då gott om, inte så mycket
trädgårdsbär. Krusbär, rabarber och vinbär användes den tiden
rikligt. Vi hade trädgården på andra sidan gatan, ursprungligen
hade vi också gården bredvid. Vi hade mycket äpplen och päron i
vår trädgård. Äpplena tog vi vara på på så sätt, att de klövs
i fyra delar och lades på en plåt, som man klätt med papper.
Päronen lades också på en plåt, och både äpplen och päron
torkades i stora bakugnen. Päronen skalades och därefter koktes en
lag av päronskat
Den lagen användes sedan till att blöta päronen i, så de
skulle få saften i sig. All torkning av frukt skedde på hösten i
oktober. På morgonen åt vi frukost, det var lite olika, hur dags
den var. Det var gröt eller något sådant man åt. Middagen var
alltid klockan ett eller två. I allmänhet åts det sill och salt
fläsk eller någon rätt av mjöl eller gryn. Det var inte ofta
färskmat, för när man bara hade torgdag på fredagarna, fick man
köpa hem, så det räckte. Vi hade ingen köttaffär här då. Ägg
användes ju också mycket, man hade ju höns själv. Gröten var
kokt av rågmjöl, sådan serverades alltid på kvällen.
På kvällen satt far och läste sin tidning vid ett par ljus med
skärm till. Skärmen kunde skjutas upp och ned på ett par ståndare.
Tidningen man läste, hette Sörmlandstidningen. Flera stycken slog
sig ihop om den. Det var mycket stillsamt, någon högläsning
förekom inte, utan man gick och lade sig tidigt. Det förekom inte
ofta, att någon hade bjudning heller. (M.B.)
En hel del gifta gummor fanns här, som bakade limpor och
sålde i Stockholm på Kornhamnstorg. Receptet på de limporna var en
yr~keshemlighet, men goda var limporna. De kan få dem rätt lika nu,
men inte är de så som förr. Det var ingen lag på, hur de skulle
ha det hemma, där de bakade. En gumma minns jag särskilt, hon hade
det inte så värst rent hemma. Hennes man var skomakare, och
gesällerna fick göra limpdegen i skomakarens kök.
Verkstaden och köket var i samma rum. En gång, när de höll på
med degen, så kom alltihop på golvet, men de bakade limpor av det
ändå. Sedan kom folk och frågade efter de där limporna, som var
så goda. Pojkarna på verkstaden fick aldrig någon mat, de stal
limpor i stället. -En tre, fyra stora lårar med limpor skickades
till Stockholm, det kunde väl vara en hundra limpor i varje. (J.AH.)
Det fanns mycket hantverkare förr i Torshälla. Särskilt
bekant var staden för sina limpor, Torshälla limpor. De skickades
på båt till Stockholm och såldes mycket där.
Bostad
Till vänster om porten fanns förrådsrum för mjöl och
fläsk. Ovanpå den var en vind, där klädförrådet förvarades.
Tvätt- och bagarstuga låg i längan vid stall och ladugård.
Drängstugan låg däruppe. Ovanpå stallet fanns höbodar. Vid
porten åt Birgergatan hade min far smedja och hyvelbänk. Vid denna
port låg också en källare till våningen en trappa upp. Vi hade en
hyresgäst, som bodde en trappa upp i två rum och kök. Det var en
gammal prästfru. Mina systrar bodde i var sitt rum däruppe, de var
äldre än jag. över porten låg ett vindsrum, det var ett kallrum.
På nedre botten hade vi själva tre rum och kök. (M. B.)
Bad
Man badade i allmänhet i ån, någon bra badplats fanns inte
i Torshälla. Simkunnigheten var inte så allmän, och de fick lov
att kunna det. (L.E.L.)
STADENS SAMHÄLLSKLASSER
De som tillhörde stadsfullmäktige hade mycket anseende, dem
satte man värde på. Handlandena och en och annan fabriksidkare var
ledamot, och så var det postmästaren och borgmästaren. (J.AH.)
I Torshälla fanns det mycket handlare i forna dagar.
Borgmästaren hade en hög ställning. Att tillhöra stadsfullmäktige
ansågs vara en hedersplats. De som gjorde det umgicks helt inom sin
egen krets. På fabrikerna var det ingen klasskillnad. (C.H.)
Alla var lika på den tiden, tycker jag. Det var inte så stor
skillnad. Alla umgicks med varandra, men folk såg nog opp till dem,
som hade större meriter. Det fanns just inga småfabriker på den
tiden. En slip fanns här, det var det enda. I mitten på 1860-talet
blev sakernas förhållande ett annat. Då kom det till en del
småfabriker, t. ex. K.E. Anderssons, där det gjordes sågar.
Torshälla sågar var särskilt framstående. Arbetarrörelsen
började väl märkas här omkring 1910. Sedan blev den starkare och
starkare. Jag var verkmästare hos Ali Andersson, men där var ingen
strejk, jag var där i 26 år. (0. E.)
Fabrikörer och handlande har nog varit den dominerande
klassen. Så länge segelfarten pågick fanns det också gott om
sjökaptener. Kapten Söderström hade ett ångfartyg, som gick på
Västerås. Så hade vi kapten Olsson och hans son. Handlare Kinngren
var mycket insatt i stadens angelägenheter på sin tid. Fabrikör
Axel
Björns familj var också känd i Torshälla, det var en gammal
Torshällaasläkt. Familjen F.O. Nyström likaså. F.D. Nyström
började här i smått. Hans son fortsatte och utvidgade den till
bleckkärlsfabrik. Efter hans död har hans änka, fru S. Nyström,
övertagit rörelsen. Erikssons verktygsfabrik är också känd,
liksom C. W. Hellberg och C. A. Nilsson. Kapten S.A. Hallström, son
till borgmästar Hallström, var kapten vid slussen. Han deltog
flitigt i det kommunala livet.
På 1900-talet har arbetarna trätt fram och tagit ledningen. De
har tagit de ledande posterna i styrelser och nämnder. På sistone
har det dock blivit ett borgerligt inslag. Vid slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet var det en stark sammanhållning mellan de
borgerliga. Det hölls slädpartier och baler. skridskofester hölls
på banan ovanför fallet. Borgmästaren stod mycket högt, han
beblandade sig inte gärna med vilka som helst och umgicks bara med
några stycken. Man var mycket ömtålig för klander utifrån.
ståndspersoner har inte funnits här. stadsfiskalen hade borgerligt
yrke vid sidan av. Först var det inte så. - Kyrkoherden intog en
ledande ställning. Han bodde då i landsförsamlingen, först på
1900-talet kom han in till staden. Komministern bodde i staden, men
han dominerade inte så mycket.
Fackföreningarna började
framträda i början av 1900-talet, ungefär samtidigt som i
Eskilstuna. Några egentliga strider har det aldrig varit. En mera
stabil arbetarklass har det varit här, det har varit mest gamla
bofasta familjer; senare har det blivit inflyttning. Ett mycket gott
förhållande har rått mellan arbetare och arbetsgivare. (F.G.)
"Åka till staden", sa man, när man for till
Eskilstuna, men däremot: "Fara till Torshälla". Det säger
man alltjämt. (C. H.)
KOMMENTAR
På stadsarkivet i Eskilstuna förvaras papper tillhörande
rådmannen och folkskolläraren A Fredrik Grönberg (1871-1961).
Bland dessa ligger en kopia av Sigbrit Plaenge Jacobsons "Folkminnen
från Torshälla", upptecknade år 1943. Plaenge Jacobsons uppteckningar från Torshälla stad har
accessionsnummer 16664 på ULMA.
Plaenge Jacobson intervjuade i Torshälla elva personer, av vilka
två var födda på 1850-talet. Texten har språkligt moderniserats.
Den moderniserade utgåvan gavs ut 1992 i samband med Torshällas 675 års minne.
