Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C
Visar inlägg med etikett Eskilstuna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eskilstuna. Visa alla inlägg

lördag 12 juli 2014

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

 Kan konstateras att 1860 var Torshälla s befolkning 806 personer Eskilstunas 4.396.  
Sedan dess har befolkningen på 150 år växt betydligt. Dels beroende på sammanslagning med landskommuner och dels på befolkningsökning. Fram till 1920-talet och även senare var det vanligt med stora familjer och halvdussinet barn var vanligt. De skulle ju någonstans få plats.


Utdrag ur

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

LANDSHÖFDINGE EMBETETS UTI SÖDERMANLANDS LÄN
UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE FÖR ÅREN 1856-1860.

Södermanlands län. Städerne Eskilstuna, Thorshälla,
Eskilstuna, fristad, belägen på ömse sidor om den efter staden uppkallade ån, 3/4-dels mil från dess utlopp i Mälaren, 81/2 mil från Nyköping och 111/4-dels mil från Stockholm, hade vid periodens slut 4,396 mantalsskrifne personer, så att folkmängden sedan 1855 ökats med 287 personer. Orsaken till denna tillökning lärer hufvudsakligen tillskrifvas öfvervägande inflyttningar, emedan dödligheten i förhållande till folkmängden är ganska betydlig, föranledd dels af osunda bostäder, der flera arbetare sammanhopas, dels ock från. smidesarbetames begifvenhet på starka drycker. 

Enligt stadens privilegier äro alla innevånare, som idka tillverkning af smidesmanufaktur-arbeten eller handel dermed, befriade från erläggande af mantalspenningar, och denna omständighet utgör förklaringsgrunden dertill, att af stadens hela befolkning 3,325 personer år 1860 upptagits såsom från mantalspenningar frie.
Staden har 264 bebyggda och 38 obebyggda tomter, uppskattade till 905,776 R:dr, och 51 tunnland åker, i värde upptagen till 7,650 R:dr R:mt.

Jern- och stålförädlingen utgör stadens förnämsta näringsgren och dermed sysselsättes företrädesvis handeln, som dock äfven i öfrigt idkas med fördel, och tillförseln af landtmannavaror är icke obetydlig. Afsättningen af smidesmanufaktur-arbeten har äfven den tid, denna berättelse omfattar, varit ganska fördelaktig.
Den mest framstående fabriken inom staden är Direktören och Riddaren Munktells mekaniska verkstad, som år 1860 sysselsatte 112 arbetare och sedermera blifvit mycket utvidgad. Ångmachiner af alla slag jemte flera andra machiner tillverkas härstädes till fördel för jordbruket och näringarne.

Hösten 1860 öppnades den genom ett bolag med understöd af statsanslag till belopp af 150,000 R:dr
R:mt byggda kanal med slussar, hvarigenom både ångfartyg och seglande fartyg numera kunna komma fram till staden, derinvid en stor och rymlig hamn blifvit på stadens bekostnad anlagd.
I den Tekniska söndags- och aftonskola, som i September månad 1859 började sin nuvarande verksamhet, meddelas af fem lärare undervisning i mathematik, teknologi, kemi, kemisk teknologi, linearritning, frihandsteckning, modellering samt träsnideri, m. m. Läroanstalten synes motsvara sin bestämmelse och begagnas flitigt af i staden varande arbetare.

Fattigvården anses vara särdeles betungande, men ehuru fattigpersonalen, som 1860 utgjorde 103 personer, som åtnjöto full försörjning, och 76 personer, som erhöllo bidrag till sitt uppehälle, således var något större, än understödstagarnes antal i Nyköping samma år, uppgingo likväl fattigvårdsutgifterna endast till 6,495 R:dr R:mt, eller ungefärligen tvåtredjedelar af fattigvårdens kostnader i sistnämnde stad.

Sjukvården ombesörjes af tvenne i staden stationerade läkare, af hvilka den ena är provinsialläkare och den andre stads- och lasarettsläkare.

Thorshälla, äfven belägen vid Eskilstuna å 1/4-dels mil från dess utlopp, 91/8-dels mil från Nyköping samt 111/2 mil landväg och 12 mil sjöväg från Stockholm, hade vid periodens slut 806 innevånare, eller 123 personer mera än 1855. Med 90 bebyggda och 13 obebyggda tomter har staden 655 tunnland åker och äng, åsatte 93/8-dels mantal, och jordbruket utgör här en väsentlig näring, hvaremot de egentliga stadsmannanäringarne äro fortfarande ganska obetydliga. 

Fattigvårdens inkomster för sista året af femårsperioden äro upptagne till 1,074 R:dr R:mt, men för utgifterna lemnar tabellen ingen redogörelse. Sedan ortens provinsialläkare flyttat till Eskilstuna, finnes i staden ingen läkare stationerad.

lördag 5 juli 2014

Eskilstuna i Kungl. biblioteket


Eskilstuna i Kungl. bibliotekets okatalogiserade samling
Författare: Siw Wesslén

Redan år 1661 ålades rikets tryckare genom en Kungl. Förordning att leverera ett exemplar av varje tryckt skrift till Kungl. biblioteket. Tack vare förordningen och sedermera lagen om pliktexemplar har Kungl. biblioteket kunnat bygga upp en stor samling av svenskt tryck. Förutom böcker, tidskrifter och tidningar trycks en stor mängd information av mer tillfällig karaktär. En information som dokumenterar det vardagliga livet och utgör en viktig källa för samhällsforskning inom skilda områden. Exempel på nämnda tryck är företags information om produkter och priser, föreningars medlemsförteckningar och tidskrifter med ett speciellt för medlemmarna intressant innehåll, teatrars mer eller mindre omfångsrika program, sportprogram, telefonkataloger, auktionskataloger, bokförlagskataloger, församlingsblad, kommunal och politiska information, skolkataloger, utställningskataloger, myntkataloger, turistbroschyrer, försäkringsbolags tariffer, bostadsreklam, tidtabeller, verksamhetsberättelser och mycket mera.

Trycket blir som regel snabbt inaktuellt för den enskilde individen och kastas. Men om tryckerierna har levererat sin produktion, som lagen föreskriver, finns allt detta tryck bevarat i Kungl. bibliotekets okatalogiserade samling på Enheten för okatalogiserat tryck (OKAT). Trycket är klassificerat efter sitt innehåll och ämnesvis uppordnat men inte katalogiserat såsom boksamlingarna.
Samlingen mäter ca 10 000 hyllmeter med ca 900 tryck per meter. Innehållet ger en konkret uppfattning om det svenska samhället i gångna tider och är därför källhistoriskt mycket intressant.

Eskilstuna, en historiskt betydande stad i Södermanland, har valts som objekt för en botanisering i Kungl.bibliotekets okatalogiserade samling, innehållande både regionalt och riksomfattande tryck. Några exempel kan dels belysa samlingens varierande innehåll dels ge en historisk återblick på Eskilstuna. Staden är Folke Sandgrens födelsestad och har därmed en särskild anknytning till Kungl. biblioteket.
Eskilstuna var redan tidigt en viktig handels- och mötesort. Namnet Eskilstuna dök upp som benämning i ägohandlingar hos Johanniterordens munkar redan i slutet av 1200-talet. Till det tidigare namnet Tuna lades namnet Eskil för att rädda minnet av dessa trakters förste biskop S:t Eskil.
Eskilstuna blev genom ett privilegiebrev stad år 1659.
Följande tryck ger exempel på offentliga företeelser i Eskilstuna stads utveckling. I Kongl. Maj :ts förnyade Nådiga Byggnads- och Brand-Ordningar för Staden Eskilstuna; Gifna Stockholms Slott den 4Junii 1828 kan man i byggnadsordningen läsa "Gata, som ånyo anlägges, bör wara minst 16 alnar och twärgata 12 alnar, men förlängd gata behåller sin bredd" (Art. III) och i brandordningen "Huru Staden och Fri-Staden bör indelas uti Qwarter, Brand- och Rotmästerskap, samt deras skyldigheter" (Art. I). Av Rulla öfver Brandkåren i Eskilstuna Stad. Eskilstuna 1873 framgår att Fil. D:r C. C. Callander tillsammans med Handlande Klein, Telegrafkommissarie Åkerstein och Bokbindare Öberg var ordningsmän inom Bergningsafdelningen.
År 1860 undertecknades ett Kontrakt emellan Gaslysnings-Bolaget och Eskilstuna Fristad. Bland dem som undertecknade för stadens räkning fanns L. F. Ståhlberg. Den framgångsrike fabrikören Ståhlberg deltog aktivt i stadens kommunala liv och var initiativtagare till gasverket. Eskilstuna stad firade 300- årsjubileum år 1959. Enligt Program firades jubileet fr.o.m. 16 maj t.o.m. 24 maj. Placeringslista vid Eskilstuna stads jubileumsmiddag förtecknar vilka personer som hade nöjet att deltaga i middagen. Dessutom finns en Förteckning över gåvor, som överlämnats vid Eskilstuna stads 300-årsjubileum den 16 maj 1959.

En stor mängd tryck som ingår i den okatalogiserade samlingen berör företag och deras produkter. Några exempel med anknytning till företag i Eskilstuna har valts ut. Redan Carl IX omhuldade näringslivet i Eskilstuna, där han önskade skapa en industristad, särskilt för metallsmide. Stadens lämpliga läge i landet med närhet till Bergslagen och en bördig jordbruksbygd förbättrades ytterligare genom en rik krafttillgång från fallen i Eskilstunaån. Carl X Gustaf fortsatte planerna och kallade in Reinhold Rademacher från Riga. År 1654 undertecknade konungen ett privilegiebrev för manufakturtillverkning som bl. a. gav Rademacher ensamrätt för hans tillverkningar under 20 år. En ny epok med en intensiv byggnadsverksamhet startade. Den nya stadsbebyggelsen skulle komma att kallas Carl Gustafs stad. Arkitekten Jean de la Vallée ritade stadsplanen. Rademachers manufakturverk passerade genom olika händer och år 1725 överläts företagen till den polska grevinnan Anna Woynarowska som betalning för Carl XII:s skuldsättning i Bender. Från den tiden finns en prislista över tillverkningen Specification, Uppå dejern Manufactur Sorter, som tilwärckas wijd Carl Gustafs Stads Manufacturie och här i Staden, uti Sahl. Herr Lorents Ertmans Huus
i stora Kyrckiobrinken försäljas Dusin och Stycketals, til följande prijs. Stockholm den 12. Sept. Anno 1726. Följande varor erbjöds exempelvis till försäljning:
"swarta Fönster Beslag, Cronbeslag, Fönsterskrufwar, förtenta handtag,
Kyrck-bänckgångjern, Luckegångjern till Stenhuus, Båtspik, Spånspik" och
"1 st. Ögonhårs Tång 15 Öre" och " 1 . Dusin Kofoot Saxar 11 Dal. 8 Öre".

1760-talets allmänna kris drabbade bruken i Eskilstuna hårt. Bergsrådet Samuel Schröderstierna tog initiativ till att inrätta en fristad i Eskilstuna år 1771 för att låta in- och utländska arbetare driva egen verksamhet befriade från skråtvång. Så småningom blomstrade manufakturtillverkningen. Man producerade verktyg, knivar, saxar, värjklingor m.m. "Afbitare, Alnar, Bakelse- Sporrar, Balancer " redovisas i Pris-Courant För Eskilstuna Fristads Smide År 181.... Årets slutsiffra och priserna är inte tryckta för att göra priskuranten användbar under en längre tid. Christoffer och Johanna Zetterbergs rörelse ombildades till Eskilstuna Jernmanufaktur-Aktiebolag år 1868. På Pris- Kurant No 3 å Eskilstunajernmanufaktur-Aktiebolags tillverkning af Knifaar. Örebro 1880 framhålles att tillverkningen blivit prisbelönt med guld i Moskva 1872, med silvermedalj i Köpenhamn 1872, Bogota 1874 och Eskilstuna 1878, med bronsmedalj i Wien 1873 och Filadelfia 1876. Priskuranter på tyska och engelska visar företagets kontakter med kunder i utlandet: Preiskurant der EskilstunaJernmanufåktur Aktiebolag Eskilstuna (Schweden) ueber Scheidemesser.
Eskilstuna 1893 och Price-List of Table-Cutlery manufactured by Eskilstuna Jernmanufaktur-Aktiebolag. Eskilstuna 1897. Det finns en intressant prislista från år 1895 som har en speciell målgrupp Prislista öfuer svenska Verktyg för Slöjdskolor. Den börjar med "För befrämjande af den svenska slöjden tillhandahålles nedanstående verktyg och redskap af svensk tillverkning, dock endast till slöjdskolor och på reqvisition af vederbörande skolråd eller skolstyrelse till här noterade nettopriser". 

En annan framgångsrik bordsknivfabrik var L. F. Ståhlbergs fabrik, grundad av fadern Anders Ståhlberg. Även denna fabrik är prisbelönt enligt t.ex. en priskurant från 1895 Priskurant å L. F. Ståhlberg & C:os Bordknifstillverkning. I den erbjuder man "KnifVar med nitade skaft af ebenholz, ben, rosenträ och färgadt trä". År 1915 förenades Ståhlbergs fabrik med Järnmanufakturbolaget. Cirkeln hade slutits. De båda fabrikernas grundare Anders Ståhlberg och Christoffer Zetterberg hade en gång varit kompanjoner. Heljestrands bolag är ett annat belysande exempel på en eskilstunafirmas framväxande ur äldre tiders hantverk. Grundare Olof Heljestrand blev mästare år 1804 och startade sitt företag år 1808. Ca 1820 började han tillverka rakknivar förutom saxar. Även korkskruvar ingick i sortimentet enligt Illustrerad Priskurant å C. V. Heljestrands, Eskilstuna,
Tillverkning af Rakknifvar och Kork-skrufuar. Eskilstuna 1902. Initialerna i firmanamnet härrör från Olof Heljestrands son Carl Viktor. C. E. Johansson kom till Eskilstuna 1885 och grundade en egen liten verkstad år 1911. Den tillverkade förutom måttsatser olika slags precisionsmätverktyg.
För detta blev Johansson internationellt berömd, vilket indirekt kan utläsas av en liten publikation, Ojficial Certificates receivedfrom Bureau International des Poids et Mesures/Paris, National Physical Laboratory/London, Bureau of Standards/Washington,D.C. - Letter from Sir R. I. Glazebrook- Awards. Aktiebolaget C. E. Johansson Eskilstuna/Sweden.
År 1832 anhöll en verkmästare vid Kungl. Myntet i Stockholm, J.Th. Munktell om att få starta Eskilstuna mekaniska verkstad. Det första lokomotivet i Sverige, kallat Förstlingen, tillverkades på Munktells verkstad år 1847. Det skulle användas på gruvbanorna i Norberg. Förutom lokomotiv, tröskverk och verktygsmaskiner gjorde man även lokomobiler. För att produkterna skulle få rätt skötsel utgavs föreskrifter Föreskrifter för skötseln af "Express"-lokomobiler (C. Thunbergspatent) som tillverkas afMunktells Mekaniska Verkstads aktiebolag, Eskilstuna, äfuensom för skötseln af Theofr. Munktells patenterade gnistersläckare med vatten. Eskilstuna 1879. Eskilstuna mekaniska verkstad hade ett eget bibliotek för vilket det utgavs ett reglemente Reglor för utlåning af Böcker från Eskilstuna Mekaniska Verkstads Bibliothek. Eskilstuna 1863. Att låna böcker därifrån var avgiftsbelagt "Alla de, som deltagit i bildandet af ofvannämnde Bibliothek, erlägga för lån af böcker 17 öre i månaden, andra 25 öre". En mängd firmor med betydande produktion bidrog till att göra Eskilstuna till en blomstrande industristad. Ståhlbergs, Heljestrands och Munktells med flera har hedrats med gatunamn som även i dag påminner om deras gärning.

Industriens uppsving berodde delvis på förbättrade kommunikationer. Redan i slutet av 1500-talet hade Carl IX låtit påbörja ett kanalbygge som skulle förena Hjälmaren med Mälaren. Höjdskillnaden mellan sjöarna var 20 meter vilket skapade en mängd tekniska problem i samband med byggandet.
Kanalen öppnades för trafik år 1610 men utdömdes ganska snart på grund av sättningar i grunden till slussarna. Det skulle dröja ända till mitten av 1800-talet innan man vågade sig på ett nytt kanalbygge. Eskilstuna kanal byggdes under åren 1855-1860. Arbetet leddes av J. T. Munktell.
Fartyg från Eskilstuna kunde därmed nå Mälaren via en sluss vid Faktorifallet i Eskilstuna och via två slussar i Torshälla. Transporten till och från Stockholm och övriga världen underlättades. Ett reglemente fastställde ordningen för sjöfarten i kanalen Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente för begagnande af Eskilstuna Kanal. Gifuet Stockholms slott den 3 augusti 1860. I första avdelningen om kanalfarten finns en allmän information om tillgängligheten "Med undantag af helgdagar, från kl. 8 f.m. till kl. 2 e.m., skall kanalen till begagnande af trafikerande vara tillgänglig alla timmar på dygnet under de årstider, då segelfart dera kan ega rum". Paragraf 6 i samma avdelning klargör förbuden, t.ex. "Alldeles förbjudes: att lasta fartyg till mera än 8 fots djupgående; att färdas på kanalen fortare än Ett Tusen alnar på fem minuter; att nyttja segel i kanalen; att vid nedgående med fartyg, stöta emot tillsluten slussport; att Befälhafvare, som 3:dje gången bryter emot stadgande i detta Reglemente, eller eljest af ovilja, öfverdåd eller oskicklighet tillfogar skada å kanalen, dess anläggningar eller tillhörigheter, utom bötesansvaret förverkat rättighet att, sedan pågående resa blifvit fulländad, vidare föra ångfartyg i kanalen."

Eskilstuna hade på 1860-talet ännu ingen egen järnvägsförbindelse. Genom att bergslagsgruvorna var i behov av en exporthamn vid Oxelösund kom Grängesbergs-Oxelösundsbanan till år 1877. Banan gav Eskilstuna en förbindelse med statsbanorna via Flen. I Instruktion för begagnande af växel och signalsäkerhetsanläggningen vid Eskilstuna Centralstation. Eskilstuna 1913 kan man läsa att det ingick i stationsföreståndarens åligganden "att tillse, att ställverks- och blockapparater vederbörligen putsas, äfvensom att snygghet och ordning iakttagas i ställverkshusen". En liten tidtabell Eskilstuna Fick-Tidtabell för Sommaren 1896 var ett behändigt hjälpmedel för att hålla reda på ankommande och avgående tåg samt ångbåtsturer. Angslupen Lärkan gick dagligen mellan Eskilstuna och Torshälla. I häftet finns dessutom reklam och en minneslista med uppgifter om kommunens sammanträden, postkontorets och telegrafstationens öppethållande, läkares namn och mottagningstider m.m. Bland reklamannonserna kunde kanske följande locka: "Velocipeder, svensk tillverkning, säljas under garanti från 200 kr. st.
Alla slags Velocipedreparationer utföras fort, väl och billigt. Leonard Johansson, Nygatan 176, Eskilstuna." Som individuellt fortskaffningsmedel hade cykeln utvecklats i slutet av 1800-talet. Det hade blivit nödvändigt med vissa trafikregler även i Eskilstuna. 
Poliskommissarien i Eskilstuna lät år 1921 trycka ett Utdrag av den utav Konungens befallningshavande i Södermanlands län den 26 Oktober 1899 fastställda ordningsstadga för Eskilstuna stad tillsammans med en blankett" har denna dag anmält sig ämna åka velociped här i staden och därför tilldelats nummer Numret får ej på annan överlåtas." Cyklisterna fick bl. a.lära sig att "Ingen får färdas med velociped på annan allmän plats än sådan, som är upplåten för körande eller ridande" och att "med långsam fart förstås en hastighet, som ej är större än att en fullväxt man med rask gång kan följa med velocipeden. Vid färd inom staden skall på velocipeden finnas bakom sadeln tydligt nummer. Poliskommissarien bestämmer det nummer, velocipeden skall föra, och lämnar därom skriftligt besked."

Kungl. bibliotekets samling av skolkataloger och redogörelser är innehållsrik. Materialet är historiskt intressant genom att förmedla kunskap om olika skolors utveckling och undervisning. I läroverkskatalogerna kan man t.ex. studera hur fördelningen mellan flickor och pojkar förändrats under åren.
I tidigare kataloger angavs även faderns yrke vilket ger en sociologisk information. Eskilstuna kom in i ett dynamiskt skede genom tillkomsten av Eskilstuna Fristad år 1771. Man vet att det existerade en barnskola från 1780- talet. År 1835 förordnade K. M:t att skolan skulle ha karaktär av elementarskola
med viss praktisk inriktning. Den bestod av två apologistklasser och en förberedande klass. De flesta eleverna slutade efter förberedande klassen.
Den första katalogen i Kungl. biblioteket är Eskilstuna Elementar-Scholas Catalogför Wår-Terminen år 1837. Elementarskolan förändras successivt till Lägre Elementar-Läroverket i Eskilstuna, Eskilstuna Lägre Elementar-Läroverk, Eskilstuna Allmänna Läroverk, Eskilstuna Femklassiga Allmänna Läroverk, Eskilstuna Realskola, Eskilstuna Realskola och Kommunala Gymnasium, Högre Allmänna Läroverket och fr.o.m. 1965 till S:t Eskils Skola i Eskilstuna.

Andra tryck än kataloger och redogörelser berättar om förhållanden och händelser i ovannämnda skolas historia. Vissa krav har alltid ställts på eleverna och Eskilstuna femklassiga allmänna läroverk lät år 1895 trycka Växtförteckning. "För flyttning till Eskilstuna allmänna läroverks särskilda klasser fordras att hafva insamlat och känna följande växter: För flyttning till fjärde klassen" skulle man känna till "Narfve, Stellaria media" och 49 andra växter med svenskt och latinskt namn. I Ordningsregler som rektor för Eskilstuna realskola undertecknat 1 okt. 1905 kunde man se att följande var förbjudet: "Hvisslingar och allt slags oljud inom skolans område, hvarjämte lärjungarna äro skyldiga att på vägen till och från skolan iakttga skick och fason." Ar 1918 var det dags att inviga ny läroverksbyggnad efter en längre tids lokalbrist. Program och kantat vid invigningen av Eskilstuna nya läroverksbyggnad å läroverkets högtidssal lördagen d. 16nov. kl. 1 e.m. avspeglar en stor högtidlighet.

I Eskilstuna liksom på andra orter kunde fritiden tillbringas på en mängd olika sätt beroende på tid, intresse och fallenhet. År 1851 lämnade stadsläkaren i Eskilstuna en beklämmande rapport om det fysiskt och ekonomiskt förstörande levnadssättet att förtära ca 2,5 liter brännvin per manlig invånare
varje vecka. Denna sysselsättning på fritiden fortsatte troligen. Poliskammaren fann det nödvändigt att utfärda en Kungörelse den 7 dec. 1863 med följande lydelse "I enlighet med härwarande Utskänknings-Bolags begäran, förordnas att utskänkning af bränwin och spritdrycker på Stadens utskänkningsställen Söndagar och Måndagar endast får ega rum under twenne timmar på aftonen, nemligen från klockan 6 till klockan 8, då all försäljning upphör och dörren stänges." Godtemplarnes i Eskilstuna Ungdoms- och Idrottsförening startade enligt dess Stadgar år 1896. Högre allmänna läroverkets elever kunde dock gå med i Eskilstuna gymnasistförbund, vars Stadgar deklarerade att "Eskilstuna Gymnasistförbund, stiftat den 12 Dec. 1912, har till syfte att höja intresset för litteratur och konst (musik) samt att verka för gott kamratskap inom läroverket".

Skytterörelsens i Eskilstuna 75-års jubileum 1936 firar en förening som har sitt ursprung i ett skyttegille vars Stadgar för Vapenöfnings- och Skyttegillet inom Eskilstuna och Carl Gustafs Stad trycktes år 1861.1 Eskilstuna golfklubb. Årsbok för 1953 kan man läsa att invigningen av golfbanan ägde rum den 30 augusti 1953 och att det fanns 38 banor i Sverige det året. Ett efterlängtat
badhus stod färdigt år 1933. Badhusläkaren Joh. Belfrage utarbetade Eskilstuna stads badhus. Handledning som börjar med "Man badar för renlighets skull, för att härda sig och underhålla sin blomstrande hälsa". Ytterligare en anläggning som stimulerar fritidsaktivitet var färdigställd 1967 enligt en liten faktabroschyr Eskilstuna isstadion invigning lördagen den 30 december 1967.
Som ett resultat av eskilstunabornas intresse och behov fanns det tidigt både biograf och teater att tillgå. Eskilstuna hade sju biografer redan år 1908. Är 1909 lockade ett programblad EXTRABLAD! Stora Biografen Careliigatan 4. Med anledning av Karl-Dagen bjuder Stora Biografen på storartade föreställningar i dag Torsdag kl. 8 och 9 e. m. Storslagna extra nyheter. Alla hälsas välkomna.

Biljettpriserna de vanliga. Folkparksrörelsen startade år 1891. Avsikten bakom rörelsen var från början att skapa samlingsplatser åt arbetarna. Tidigt framkastades tanken att bjuda på god teater. Sommaren 1910 anses som ett genombrott för teatern i Folkets Park. Den äldsta folkparken i Mellansverige anlades i Eskilstuna år 1898, där man till och med ordnat med sittplatser för 200 personer. Intresset var stort. Det berättas att ca 3.000 personer kom en kall höstkväll för att se Riddar Bengts Hustru. Programmet finns i Kungl. biblioteket: Folkets Parks Sommarteater. Borgh-Sundborgska Teatersällskapet.
Program. Fredagen den 26 Aug. 1910. Teater. Kl. 8 e.m. Riddar Bengts
Hustru. Historiskt-romantiskt skådespel i 5 akter av Aug. Strindberg. Pris 5 öre.


En pionjärinsats på det lokala planet gav som resultat ett konstmuseum i Eskilstuna.Eskilstuna konstmuseum grundades år 1937. Lasarettsbyggnaden från år 1871 byggdes om till museum. Man kan anse det vara landets första konstmuseum utanför de allra största städerna. Initiativet till museet togs av Eskilstuna konstförening, vars ordförande var läkaren Petrus Ranström, gift med Carl Larssons äldsta dotter Suzanne. Ranström var bekant med Prins Eugen, som invigde museet. I samband med invigningen skänkte prins Eugen en av sina egna målningar, Vinter på terrassen, samt en målning av Karl Nordström. För att fira museets femtioårsjubileum år 1987 ordnades en utställning av prins Eugens arbeten Eskilstuna konstmuseum 50 år. Jubileumsutställning. Prins Eugen, Målningar - akvareller 22 februari - 22 mars 1987. Konstmuseet anordnade år 1962 en utställning med en för Kungl. biblioteket nu aktuell konstnär Sivert Lindblom, Ulrik Samuelson Eskilstuna museum 23.2-11.3 1962. Sivert Lindblom är född i Eskilstuna 1931.
Sivert Lindblom ansvarar för att Kungl. biblioteket fått en ny utformning framför huvudentrén. Den solfjäderformade planen framför huvudbyggnaden har höjts något och smyckats med lyktor och stora bronsurnor. En låg, trappstegsformad granitmur gränsar till grönskan i parken.
Enligt lagen om pliktexemplar fortsätter trycket att strömma in till Kungl. biblioteket, landets nationalbibliotek, där det bevaras efter traditionella metoder för att kunna tillhandahållas för all framtid. Viss information, som tidigare trycktes, förmedlas numera i elektronisk form. Med ny teknik kommer Kungl. biblioteket att kunna bevara innehållet även i denna typ av informationsbärare.

Källa:

onsdag 23 april 2014

United fixade sin andra seger i Damallsvenskan


Efter ett 50 år lång bortavaro har Eskilstuna 2014 fått ett lag i högsta divisionen, fixat av damerna. Premiärspelet 14 april på Tunavallen mot Örebro och Kim Arodins mål öppnade vägen inför en publik på 1853 personer. Då var kommentaren att segern handlade om tur. 
Dagens händelse var att United fixade sin andra seger i Damallsvenskan mot ex mästarna Tyresö med 2–0.

Matchen på Tyresövallen var till övervägande delen Tyresös trotts att bänkat de mest namnkunniga spelarna inför en viktig avgörande match för klubben. Bollen var dock rund och rullade Uniteds väg.

IFK Eskilstuna (herrar) deltog i den allra första upplagan av Allsvenskan säsongen 1924/25. IFK har sedan tillhört denna serie 1924/25-1928/29, 1930/31-1935/36, 1942/43, 1957/58 och 1964. Som bäst har klubben placerat sig 5:a (säsongen 1931/32). I maratontabellen för högsta serien parkerar IFK på 23:e plats. Sammantaget har IFK spelat 14 säsonger i Allsvenskan, senast 1964.  Målskillnaden 560-850 vittnar om mindre förtjänstfulla resultat.

IK City (herrar) spelade i Allsvenskan  säsongen 1925/1926. IK City kom sist i tabellen.

Vänsterpartisten Hamberg stred för ett antal arenabyggen som tidvis stått ödsliga. Den ombyggda Tunavallen har länge ekat tom. Nu verkar det som om damerna kan fylla den med innehåll.
Så Tommy Hambergs visioner om en idrott i den högsta divisionen infriades av QVINNOR!

Lycka till damer med att göra Eskilstuna till en idrottsstad nu när målet var att bli 100 000 innevånare nåtts. Med en arbetslöshet kring 10% så kan många sysselsättas med att sparka boll!


Och så hände det i juni att Tyresö sparkades ut ur seriesystemet. Vinsten blev efter det utan värde.

söndag 13 oktober 2013

En invandrargrupp stiger fram

Sorgemarsch 12 juni 1949
Utställning på Eskilstuna stadsmuseum 
7 september 2013 till 19 januari 2014 www.eskilstuna.se/museer



Näitus "Teine vaatus"

Eskilstuna Eesti Seltsi Arhiivigrupi näitus "Teine vaatus", "Andra akten" on avatud Eskilstuna linnamuuseumis

7. septembri 2013-19. jaanuar 2014.

Affischen till Andra akten är en bild tagen vid Sorgemarschen den 12 juni 1949. Vid marschen samverkade åtta Estniska-, Lettiska- och Litauiska föreningar.

Manifestationen var en påminnelse om ”skjussningarna” som ägde rum efter Sovjets ockupation av länder efter avtalet i Molotov Ribbentrop pakten i augusti 1939.

Skjutsningarna, eller deportationerna inleddes i Estland den 14 juni 1941 och 1-3 juli på de estniska öarna, tio-tusentals ester Skjusades i boskapsvagnar i stekande värme till Sibirien.

Nu stiger en för många dold historia fram. De baltiska invandrarna har levt i Sverige med drömmen om att en gång få återvända. Sovjet och Tyskland styckade Europa och små länder blev fördelade. Alliansen mot Tyskland lovade att de tidigare fria länderna skulle återfå sin frihet. Så blev det inte. Istället kom de att under en tid helt dominera som den största gruppen bland invandrarna i Eskilstuna och Torshälla.

1944 konstaterades att det fanns utlänningar från 30 länder i Stockholm. 2013 kan Eskilstuna uppvisa  att det finns utlänningar från mer än 110 länder i staden. Fast nu ska de benämnas flyktingar eller invandrare.

Varför fly?
Efter en Tysk ockupation blev det från september 1944 en förnyade Sovjetiska ockupationen. Vis av erfarenheten från den tidigare flydde människor. Esterna kom flyende över havet utan att begära om lov! De svenska myndigheterna talade om ”masstillströmning”. Båtflyktingarna möttes av många frivilliga hjälporganisationer.

Det officiella mötet blev avlusning, läkarundersökning, polisiärt förhör och fotografering. Sedan följde 14 dagar karantän följt av arbetsplacering där arbete fanns i Sverige. För andra blev det längre lägervistelser. De asylsökande kom att spridas över hela landet med koncentration på industriorter. Eskilstuna och Torshälla hade ett stort behov av arbetskraft.

Bostäder var det ont om och man fick bo där det gick och sedan söka bättre. Situationen i Torshälla med små omoderna bostäder var särskilt svår. Att bo i gamla torp eller sommarstugor utan både vatten och el var inte ovanligt. För många gällde det att skrapa ihop medel till att köpa en bostad.

Flyktingarna var inte de första från Estland och Livland.  Personer som, Klas Horn  som 1622–1624 var ståthållare över Eskilstuna och Reinhold Rademacher som  omkring år 1654  jämte ett femtiotal smidesskickliga kom till Eskilstuna kan nämnas.  Även under 1800-talet kom  flyktingar som flydde livegenskapen.

Under 1940-talet kom ca 2000 ester, estlandssvenskar och ingermanländare att flytta  till Eskilstuna och Torshälla. Estniska krigsflyktingar var den tidigaste och största invandrargruppen och de kom utan att ansöka om tillstånd. Esternas intåg i samhället betraktas som ”En lycklig syntes”, möjligen för att arbete fanns för alla som kunde arbeta.  Esterna tog sig med tiden in i det svenska samhället och blev en del av Sverige.

För några var Eskilstuna en tillfällig plats medan det för andra blev en permanent bosättning. Oron var stor om en utlämning av alla Baltflyktingar till Sovjet.  Efter Baltutlämningen 1946 flydde många vidare till Amerika. Torshälla tömdes på ester och många från Eskilstuna flydde utan tillstånd vidare, oftast i båtar inköpta som flyktförsäkring från Sverige.  Många som beviljats laglig inresa till Kanada klarade inte att få ihop till att bekosta resan och de blev kvar i Sverige.

Sverige hade liten erfarenhet av invandring. Lagstiftningen var tydlig och sträng. När esterna försökte ta sig in i de svenska föreningarna ville dessa ha en övergripande kontroll av verksamheten med svenska ledare. Snabbt konstaterades att svenska och estniska är två olikartade språk och verksamheterna fick estnisktalande ledare.

Vilka föreningsaktiviteter samlades de nyanlända kring?
Villkoren för utlänningar att bedriva föreningsverksamhet var vid tiden reglerade och asylsökande som ägnade sig åt politiska aktiviteter kunde mista asylrätten.

Flyktingarna förväntade sig att tiden i Sverige skulle bli kort.
Barnen skulle lära sig estniska och Estlands historia. Kulturföreningar skapades med sång dans och teater. Idrotterna Basket och Volleyboll utövades och introduceras i Sverige. Scoutrörelsen utvecklades med målet att fostra barnen i en nationell  stolthet.

Med tiden insåg esterna att löftena från segrarmakterna var utan värde och att återvända inte var möjligt. Arbetet för ett fritt Estland fortsatte i olika organisationer som Röda korset och Hjälpcentralen för politiska fångar.
Kring 200 olika föreningar skapades i Sverige, många med aktivitet i Eskilstuna


Utställningen innehåller följande moment

De första föreningsbildningarna

KFUM:s gästmedlemmar,  EESTI NMKÜ.
Estniska föreningen EESTI SELTS
Den Lutherska församlingen E.E.L.K.

Estlands långa historia.
Mötet med fackföreningsrörelsen
En berättelse


Fråga?
Vilka bestående avtryck har 1940-talets baltiska invandrare lämnat i Eskilstuna och Torshälla?
Besökaren uppmanas att reflektera över dagens flyktingmottagande och dåtidens ”tidvis motsträviga”
som ägde rum under 1940-talet. 

Assimilering, integration eller utanförskap?

Eskilstunaesternas arkiv finns tillgänglig på internet, www.leht.se/ees3
Arkivet digitaliserar olika föreningars handlingar och publicerar dem på internet.
Arkivet ska med tiden bli flerspråkigt med Svenska och Estniska som huvudspråk.


lördag 6 april 2013

Alkohol, Arbete, Nykterhet



The Independent Order of Good Templars, USA 1870C
Alkohol, Arbete, Nykter
IOGT, Independent Order of Good Templars, bildades i USA 1851 som ett ordenssällskap där man krävde helnykterhet av sina medlemmar. Alla var välkomna oavsett klass, kön, politisk eller religiös åskådning, vilket var mycket radikalt vid den här tiden. Påven Leo XIII utfärdade 1883 ett förbud för katoliker att beträda godtemplarnas sammankomster eftersom han felaktigt antog att godtemplarna var sammanhörande med frimureri. Sant är att det lånades ur frimurarnas ritualer och organisation.

IOGT arbetade i början av sin historia efter en särskild ritual och använde sig av ett gradsystem. Vid den här tiden var ordenssällskap ett naturligt sätt att organisera sig på.  IOGT ville emellertid inte vara ett litet exklusivt sällskap, utan en världsomspännande massrörelse. IOGT sprider sig till Europa via England, och kom till Sverige 1879 och spred sig sedan snabbt över landet. För att förstå IOGT:s snabba spridning behöver man veta något om den sociala situationen i landet under 1800-talet. Sverige var mycket fattigt och folk levde i stor misär. Stora kvantiteter säd och potatis gick åt till öl- och brännvinsframställning och arbetare fick en del av sin lön utbetald i brännvin. Beräkningar visar att brännvinskonsumtionen uppgick till omkring 23 liter per person och år omkring 1850.

Det fanns under 1800-talet måttlighetsföreningar, men IOGT var den första organisationen som krävde helnykterhet. IOGT ville att folket skulle sluta supa för att få kraft att göra något för att förbättra både sin livssituation och samhället i stort.  IOGT var en politisk obunden rörelse. IOGT kämpade för allmän rösträtt, och rörelsen var en skola i demokrati, eftersom medlemmar lärde sig mötesteknik och ett demokratiskt arbetssätt. Kultur, folkbildning och naturligtvis arbetet för en värld fri från alkohol och andra droger. Landets nykterhetsorganisationer tillsammans organiserade cirka 6 procent av befolkningen år 1910. Vid folkomröstningen 1922, röstade Sverige om ett förslag för totalförbud av alkohol, och 49 procent röstade för förslaget.

IOGT:s tidiga historia kännetecknas av en rad splittringar, som bland annat resulterade i två andra nykterhetsordnar som verkade jämsides med IOGT – Nationalgodtemplarorden (NGTO) och Templarorden (TO). Dessa gick samman till NTO 1922. Och 1970 gick NTO och IOGT samman till den nya organisationen IOGT-NTO – här tar organisationens moderna historia sin början. NTO tonade ganska tidigt ned ritualarbetet och avskaffade gradsystemet. Även IOGT lättade med tiden upp ritualarbetet. Den nya organisation som bildades 1970, IOGT-NTO, är inte längre någon orden.
Vad var det då nykterhetsrörelsen stred för? Då krogen och alkoholen var en sammanhållande, social självklar samlingspunkt.

En dryck kan fungera som en sammanhållande faktor för ett helt kollektiv och därmed ses som symbol för kollektivet. Ekonomhistorikern Lars Magnusson har undersökt hantverkskulturen i det förindustriella Eskilstuna med utgångspunkt från alkoholens sociala roll.  Han beskriver hur krogen fungerade som ett nav i hantverkssamhället för gesäller och arbetare i den trångbodda staden. Arbetarna bodde i regel inneboende hos mästarna, vilka inte upplät sina trånga gårdar eller hem för några allmänna sammankomster. Det enda ställe man kunde träffas var på krogen. Krogen fick därmed en viktig social funktion och med det en stor symbolisk betydelse. Till det kommer att dagens strikta uppdelning mellan arbete och fritid inte existerade då. Likaså var uppfattningen om att förtära alkohol på arbetsplatsen en annan än vad den är idag. Det medförde att de anställda ibland kunde ta ledigt trots att de egentligen skulle arbeta (så kallad frimåndag). Dessutom förekom många gånger alkohol på arbetsplatsen. I praktiken var det vanligt att arbetarna kunde pendla mellan ”arbete” och ”fritid” (uttryckt med våra begrepp), mellan arbetsplats och krog.


Söndagsskolans fana
Etnologen Mats Lindqvist skildrar hur gjutarna ofta förlade sin väntan på nästa arbetspass utanför arbetsplatsen. I regel satt de då på krogen.  Krogen fungerade därmed både som arbetsplatsens och hemmets förlängning. Krogen var den allmänna samlingspunkten och utgjorde en frizon och medelpunkt både under och efter arbetet.  Eftersom krogen var den självklara samlingspunkten förlades både enskild och offentlig samvaro dit. Den blev en mötesplats för ”yrkesföreningar”, den fungerade som en träffpunkt i samband med affärsuppgörelser och som försäljningsställe. Den användes som ”arbetsförmedling” och informationscentrum. Här mötte man nya människor och skapade nya kontakter. Vänskap bekräftades genom dryckesgemenskap och markerades genom utbyte av supar. Genom att skåla blev man delaktig i ett socialt nätverk men skålandet kunde också stänga andra ute från gemenskapen.

Att vara delaktig och dela det sociala livet på krogen var viktigt framför allt av två orsaker. Dels fungerade vänskapen som en slags ”livförsäkring” vid till exempel sjukdom och arbetslöshet. Dels stod krogen som symbol för det sociala livet över huvud taget för arbetarna och gesällerna. Fanns man inte med i denna gemenskap ställde man sig också utanför samhället som sådant.
På LillJans krog regerade brännvinet! Samtida vittnesuppgifter beskrev krogmiljön "luften var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna" och golvet bestod av ett "blandat lager av sågspån och snusspott".  Krogen var en del av arbetarkulturen, och hade både social och politisk betydelse.





Att dricka alkohol och dela krogens sociala liv var en symbol för klasstillhörighet.
”Att avstå från alkohol betyder för proletären i Tyskland att avstå från sällskaplig tillvaro över huvud taget”. (Schivelbusch)
Drack man inte alkohol kunde man alltså heller inte vara med i gemenskapen och kollektivet.
Carl-Herman Tillhagen har beskrivit detta vad gäller svenska förhållanden. När man kom ny till en arbetsplats skulle man bjuda kamratgänget på ”inkilning”. Den som smet från inkilningen ansågs vara en dålig kamrat, och det ordet ville ingen ha om sig. (Tillhagen)

ANDERS BJÖRNSSON:     
Bråkstakar och asketer Anders Björnsson tar upp ett tema i den politiska kulturens utveckling i Sverige och beskriver utvecklingen från sågverkssamhällenas och hantverksindustrins tid. När den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats på 1930-talet övergick rörelsen till att styra även civilsamhället.  Utvecklingen i Osteuropa banar nu väg inte bara för marknadens välsignelser utan också för politikens - människorna tvingas att ta ett medborgerligt ansvar. De östeuropeiska revolutionerna har just visat att politiken ändå är möjlig.
Anders Björnsson är producent vid riksradions vetenskapsredaktion samt en av författarna till skriften statsmakt och suveränitet.

Ett föregripande som samtidigt är ett tillbakagripande på en tidigare existerande norrmalitet.
Utvecklingen i Sverige Normallteten kan alltså vara både reell och föreställd, praktiserad och utopisk.
Två arbeten på svensk botten kastar ljus över hur den svenska politiska kulturen har manifesterats och utvecklats över tiden. Jag tänker på idehistorikern Ronny Alnbjörnssons mycket uppmärksammade studie över ett norrländskt sågverkssamhälle och ekonomihistorikern Lars Magnussons tyvärr nästan
Den bråkiga kulturen
förbisedda forskning om hantverksindustrins Eskilstuna.  Det är det tidiga 1900-talet som står i fokus för de båda välskrivarnas uppmärksarnhet, och det är lätt att se en kulturell kronologi avteckna sig i den spännande redovisningen av seder och bruk och idealföreställningar inom en framväxande svensk industriarbetarklass. I "Den bråkiga kulturen", som Magnusson skildrar, härskar ännu patriarkalismen, med det nära- ofta nog irriterande nära förhållandet mellan mästare och gesäll. Med det är en patriarkalism under press. skråsamhällets dagar är räknade och vid sidan av den traditionellt slutna hantverksorganisationen utvecklas ett modernt fabrikssystem med fri arbetskraft och stora produktionsenheter. "Den skötsamme arbetaren", som organiserade sig i bildningscirklar och nykterhetsloger i Ambjörnssons Holmsund, är redan en egendomslös proletär och blir till en viktig kugge i det socialdemokratiska rörelsemaskineriet. 
Här har de personliga banden mellan arbetsgivare och arbetstagare avlösts av en mera anonym hierarki där patronen och stabbläggaren lever i skilda världar. I smideshantverkarnas värld markerades arbetarkulturens oberoende av ett stökigt och supigt vardagsumgänge. Få släpptes in som inte hörde dit. På krogarna kalfatrades husbondeväldet, där såldes tjuvgods från mästarens verkstad för extraförtjänster, där anstiftades upplopp och oroligheter. 

Gränsen mellan fritid och arbetstid var notoriskt oklar och mot de självpåtagna frimåndagarna kunde fabriksägare och myndighetspersoner bara skaka på huvudet: "Tidsandan har gjort det till en nästan allmän vana att stadens hantverksarbetare hålla s.k. "fri Måndag", heter det i en uppgiven insändare i Eskilstuna Allehanda år 1847, "men vad betyder väl detta då de emellan varje Måndag ändå utgöra sina kontrakterade veckobeting, ehuru vanligast på denna "fria Måndag" i sus och dus bortsumpas vad de föregående veckan med sabbatens f.m.:s ohelgande sig fördärvat. Än beklagansvärdare är att se mången ... vanligen på Lördagen ... sig förskaffa en sup uppgående till cirka 1/2 a 1 kanna, vilken dryck, för dess ägare, är rogivande till Söndags e.m. eller Måndagsmorgonen då förtvivlan, ängslan och oro innästlat sig i suparens hjärna, vilken åter måste dövas." Också under själva arbetet kunde supen tillgripas och arbetaren ge sig ut på "spatsering", med riskabla följder både för den allmänna ordningen och för själva tillverkningen givetvis. Men samtidigt var den här bråkigheten och bullrigbeten en - starkt ritualiserad - metod för gesäller och lärpojkar utan stora avancemangsmöjligheter att hävda en kollektiv identitet och slå vakt om sin särart. Kriminalitet och solidaritet gick på det viset hand i hand.

Det var just mot denna ostyriga, osynligt reglerade form för självständighet som den unga arbetarrörelsen kring 1900 gick till angrepp. "Det krig som arbetarrörelsen förde", skriver Ambjörnsson, "hade två fronter: mot arbetsgivarna och mot personer ur den egna klassen vilka betedde sig på ett sätt som tycktes underminera rörelsens organisationsarbete". Supandet bland arbetarna hade tidigare kunnat ses som protester mot omänskliga arbetsförhållanden, man höll varken tider eller avtal, men "det är uppenbart att sådana protester inte ledde långt", framhåller Ambjörnsson, och "arbetarrörelsen hade just ett långsiktigt perspektiv där kampen krävde organisation och kontroll. Kortsiktiga vinster fick ställas mot framtida mål. Av den organiserade arbetaren kunde man kräva ett rationellt beteende." Och det var givetvis inte bara bland arbetarrörelsens pionjärer som denna insikt om långsiktighet och rationalitet fanns.

Också på arbetsgivarsidan gick tendensen mot planering och kalkylerbarhet i driften. Uppstudsighet och arbetsfrånvaro, fribytar- och ur hand i mun-mentaliteten försvårade övergången till ett mera vetenskapligt organiserat företagsledande. Arbetskraftens disciplinering och självdisciplinering blev därför, som historikern Klas Åmark har understrukit, ett gemensamt mål för den rationelle kapitalisten och den rationelle arbetarledaren.

Ett "civilisationsprojekt"
Alnbjörnssons bok är berättelsen om hur det här idealet av självtukt och strävsamhet slår igenom i den unga arbetarrörelsen. Man ska vara ren och snygg, nykter och skötsam - sådan är den moral som predikades. Men för att detta yttre skulle kunna förverkligas krävdes också en inre förnyelse, en andlig upprustning. Jakten på bildning och kampen mot "smutslitteraturen" står högt på arbetarrörelsens dagordning vid sekelskiftet. Det bildas lässtugor och lånebibliotek, folkhögskolorna ser dagens ljus, i nykterhetslogernas regi lär sig de blivande arbetarpolitikerna de flammande appellernas och de tillkrånglade propositionsordningarnas ädla konst. En hel hord agitatorer och protokollförare stampas ur marken. Det gäller att tillägna sig den borgerliga bildningens elementa. Men det räcker inte att bli nästan lika bra på att styra och ställa som motståndaren, klassfienden, man måste ur underläge och på kort tid dessutom utforma en strategi som kan utmana och övertrumfa den härskande klassens maktanspråk. Det är en strategi som har vissa likheter med bourgeoisins mödosamma uppåtstigande i det feodala samhället där exklusivitet och efterapning ingick i en skön förening. Ambjömsson kallar det, med en hänsyftning till Norbert Elias, för ett civilisationsprojekt "Programmet är till själva sin grundkonception ett uttryck för medelklassens civilisationsprojekt, som avsåg att av 'vilda' och impulsstyrda folkhopar skapa individer, som visade hyfsning och som omfattade ideal och värderingar som klassen själv kunde dela" Man kan diskutera i vilken mån detta projekt verkligen var ett brott mot en tidigare arbetarkultur och i vilken omfattning dessa ideal och värderingar faktiskt blevmönsterbildande för klassen som helhet.

Också de tidigare hantverksmiljöerna hade sin disciplin och sina regelverk,
även om de utifrån och uppifrån kunde uppfattas som tillhåll för tygellösa och just "bråkiga" element. De var oåtkomliga och stängda. Men också loger och fackföreningar präglades av hemlighetsmakeri och en viss form av ritualism som höll avvikare på behörigt avstånd - det var inga öppna offentligheter, även om de i princip, till skillnad från skråna, var inriktade på största möjliga anslutning. Vidare kan man, med sociologen Mats Franzen, konstatera att kroglivet och supandet fortsatte att vara viktiga inslag i arbetarklassens vardag långt in på 1900-talet.
"Egensinnet" och "skötsamheten" kämpade om initiativet även i det socialdemokratiska lyckoriket. Och om det organiserade nykterhetsintresset varit väl företrätt bland ledande socialdemokrater är det lika obestridligt att krökandet på fackföreningsexpeditionerna hört städse till den  stolta rörelsens skuggsidor. Kanske har det trots allt gjorts mera politik i de rökiga rummen än i de rena obefläckade ABF-lokalerna.

A andra sidan är det klart att denna "renhetssträvan" har varit en ideologisk hävstång i den socialdemokratiska makterövringen alltifrån begynnelsen. Avskiljandet från oarter och omsorgen om helheten är två sidor av samma mynt. Supandet var en oarten "främmande kropp" - som måste avlägsnas för att reformeringen av samhället skulle lyckas. Härigenom kom privatmoral och politisk moral att bli ett och detsamma. Utrymmet för en civil ordning som stod vid sidan av eller än värre konkurrerade med den politiska minimerades. Gränsen mellan det offentliga och det privata, mellan den "stora världen" och den "lila världen", om man så vill, blev - liksom i hantverkarsamhället - flytande. Och när den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats, under det i alla avseenden triumfatoriska 1930-talet, kunde rörelsens "ordningssinne" utan större svårigheter översättas till en politik för det "lila livet": också civilsamhället skulle styras efter rationella principer, också medborgamas fostran och "befolkningsstockens" kvalitet gjordes till föremål för renodlat politiska överväganden. En social ingenjörskonst med rötter i Förenta statemas liberal-teknokratiska etablissemang (ett upphov som historikern Yvonne Hirdman litet lättvindigt glider över i sin annars klarsynta framställning av Myrdal-generationens moderniseringsattacker på hem och farnilj fick legitimera det vetenskapliga och föregivet lagbundna i processen.

Impulser från nykterhets- och väckelserörelserna
En totalitär anstrykning har denna vision utan tvekan. Det udda och avvikande sorteras ut, det ohälsosamma och efterblivna ska utplånas - men det förutsätts egentligen ingen egen, spontant uppkommen aktivitet från de drabbades sida för att åvägabringa förändringarna. Tvärtom kan man märka en ängslighet hos det planerande skiktet i samhället att vägvalen i så fall skulle kunna göras annorlunda. Valet förläggs med andra ord inte till politiken, även om det ursprungligen fanns en dröm om "den goda politiken", utan till den beprövade- kritiska- vetenskapen. Det är där, i "den goda tekniken" snarare, i det värderingsbefriade samhällsbygget, där och blott där som valet sker. Invändningar kan egentligen inte göras utanför den godkända diskursen. Det hela liknar rätt mycket ett väckelsemöte. Och faktum är -vilket Ambjörnsson också betonar i sitt storartade "bidrag till Norrlands bildningshistoria" - att arbetarrörelsen i sitt grundarskede hämtar avgörande ideologiska och praktiska impulser inte bara från nykterhetsrörelsen utan också från en annan småfolksrörelse, nämligen den religiösa väckelsen. Hos båda finner man en obändig tro på den egna kraften, på det egna exemplets och det exemplariska levernets betydelse, och i bägge fallen finns det ett renhetskrav som inte sällan slår över i ren fanatism. Här, liksom i bygemenskapen och skråkorporationen, är utstötningen, uteslutningen solidaritetens mindre tilltalande förutsättning. I det moderna samhället, med anonyma stadsmiljöer och permanenta folkomflyttningar, har de små enheternas tyranni upphört att gälla; där måste staten både utstöta och sammanfoga, bli tyrann och husbonde i ett.

Från folkliv till rörelseritualer
Ordenshuset Torshälla byggt 1902
Så skulle man, litet spekulativt, det medges, kunna teckna en kontinuitetslinje i den svenska politiska kulturens utveckling: från hantverkets stökiga folieliv till industrisamhällets ordnade rörelseritualer. Jag har dragit fram likheter och konstanser, men minst lika iögonenfallande är förstås varianserna och oöverensstämmelserna. Om hantverkarnas "politiska kultur" var utlevande och oberäknelig, så har industriarbetets organisering varit mera inåtvänd och målstyrd. Och om den moderna arbetarrörelsen, i sina olika förgreningar, har uppnått en osedvanlig effektivitet och slagkraft i det samhälleliga förändringsarbetet, så kan det hända att den har fått ge upp mycket av den självständighet och det utanförstående som var den förindustriella och förpolitiska arbetarklassens kännemärke. Jag säger inte styrka, för det är klart att detta utanförstående uteslöt ett kollektivt avancemang: man kunde agera i rummet men inte i tiden. "Skötsamhetsprojektet" syftade till att höja hela klassen, att fostra bort underordningen och underlägsenheten och att skapa ett stabilt framstegsmedvetande. Det krävde sitt pris, och få skulle påstå att det inte har betalat sig. Avancemanget infann sig ju. Men frågan är om inte hela denna gigantiska självfostran också kom att skapa nya stelheter i den politiska kulturen, en ny konformism - inte så mycket på det ideologiska planet som på det praktiskt-organisatoriska. För var ska i dag alternativen formuleras? Några nya offentligheter är inte i sikte. Och i informationssamhällets extremt individualistiska tidsanda finns bara ett förakt för det politiska samtalets och den politiska praktikens möjligheter.
Godtemplarhuset Drottninggatan ombyggt 1902, rivet 1960

Goodtemplarhuset, invigdes den 1 oktober 1881 i ett befintligt hus på gården 226, Drottninggatan, i kvarteret Vaksamheten nr 8. Den 4 september 1889 invigdes ett nybyggt ordenshus på samma plats.

Eskilstuna tidning skrev 15 september 1882 att Eskilstuna gootemplare nu har fått eget tak öfer hufudet. De ha för 16.000 kronor inköpt en gård.

Samma dag skriver tidningen att Allmänna rådstugan i Torshälla beslutat, att alla utskänkningsställen under nästa försäljningsår skola hållas stängda under sön- och helgdagar samt föregående dag från kl. 6 på aftonen.


Göteborgs weckoblad skrev 13 augusti 1891 om en nykterhetsdemonstration- möte i Torshälla som besöktes av 2.000 personer. På aftonen fest med föredrag af A H Berg.

I 1895 års offentliga statistik står att läsa om medlemmar i nykterhetsorganisationer.
Detalj Fana 231 Verdandi av IOGT-NTO
Eskilstuna                   Medlemmar
Goodtemplare                     696 
Blåbandsföreningen           156
Torshälla
Logen "Frid"                       119
Templet Thor                       98
Blåbandsföreningen           120     
Logen S:t Olof                       6     
Vester Rekarne kommuner samlade 345
Öster Rekarne kommuner  samlade 761




 
F.v. Blåbandshotellet, Frälsningsarmen Kriebsensgatan
Landsbygdskommunerna och Nyfors hade på den tiden en större samlad befolkning än städerna. Det fanns i Torshälla utifrån stadens ringa befolkning gott om både goodtemplare, templare och blåbandister. I nuvarande Eskilstuna kommuns geografiska område var 1895 antalet anslutna i nykterhetsrörelser 2301 personer.




BLÅBANDET
Oskar Eklund startade tidningen Blå Bandet 1883 och det räknas som startåret i Sverige. Blå bandet drev ett Hotell bredvid Frälsningsarmén. Blåbandet är en kristen nykterhetsrörelse som i Eskilstuna startades 1886 av Babtistpedikanten Jakob Jakobsson Byström som 1885 hade kommit till staden.

Svaret på vad nykterhetsrörelsen skapade är att den bröt ned en maktordning och skapade en annan gemenskap för en grupp som var styrd av överheten.
Nykterhetsrörelsen påverkade tillsammans med frikyrkorna och arbetarrörelsen synen på alkoholen och lade grunden till dagens välfärdssamhälle.

Källor

IOGT-NTOs Historia

http://www.svensktidskrift.se

Magnusson, Lars (1988), Den bråkiga kulturen.
Förläggare och smideshantverkare i
Eskilstuna 1800–1850. Författarförlaget ISBN 91-7054-557-X

Schivelbusch, Wolfgang (1982), Paradiset,
smaken och förnuftet. Njutningsmedlens
historia. Alba. (1982), s. 172.

Tillhagen, Carl-Herman (1985), Arbetsliv
och julglädje. Mimer., (1985), s. 111.

söndag 3 mars 2013

En berättelse av Einar Egnell




Eskilstuna Bryggeri kring 1900.







När bryggeriet var ungt kom Einar Egnells far Herrman Egnell att bli inblandad i Eskilstuna Bryggeri. En intressant berättelse om staden som går att läsa på
http://egnell.smithdesign.se/biografier/einar-egnell/arne-intervjuar/
Här i en redigerad text.

Einar Egnell (87)(1880-1976) intervjuas  av sonen Arne Egnell (52) (1915  - på Koorregården 1967.

Innan bandet börjat registrera har Einar berättat att hans Farfar, Johan Egnell, född 1803 död 1871 , som ägde gårdarna Härna och Glansta i Vreta klosters församling utanför Linköping, var på kalas hos familjen Douglas på Stjernorp. Värdinnan frågade Johan: "Får jag skära en tunn skiva ost till Patron?" "Nej tack, fru grevinna" sa' Johan, " jag skall be att få skära mig en tjock själv"  Detta skall väl illustrera hur den enkle bonden kunde hävda sig inför den fina grevinnan.

Einars Pappa, Herrman Egnell , född 1846, död 1917,  började sin karriär i Sverige, sedan han blivit bryggmästare vid Tekniska Högskolan i Weihenstephan  utanför Munchen.  Bryggeridisponenten Herman Egnell har satt ett bestående minne  då han  den 7 augusti 1895 till  Eskilstuna trädplanteringssällskap skänker ”Kvinna med ymnighetshorn”, en vattenkonst i gjutjärn. Fontänen placeras i Hamnparken/Smörparken efter att en vattenledning dragits fram till platsen. Konstverket, som i omgångar flyttats finns kvar i parken.

Einar: Han började på Neomullers Bryggeri i Stockholm och så var han där några år, ja inte så länge, och så skulle han köpa ett bryggeri. Han ville bli sin egen och då hade han att välja på Härnö Brygger i Härnösand och Eskilstuna Bryggeri.

Arne: Var han gift med Farmor då?
E: Ja, de blev fästfolk då, när de lärde känna varann där. (Arnes anmärkning: Min Farmor, Anna, var dotter till bryggaren Neomuller och de gifte sig 1877)  Ja, först kom Pappa som bryggmästare till Eskilstuna och då hade han lärt sig någonting om askorbinsyra, det visste de redan då att den var särskilt värdefull. När de då hade gjort ett brygd fårdigt och dragit av det på stora träliggare, som det låg på då, och när en så'n var tömd, så var det kanske 40-350 l jäst på botten, och den lät de rinna bort då. Man visste inte hur värdefullt det där var, så det fick rinna ut. När Pappa blev bryggmästare ingick det i han villkor att han skulle få ta vara på all jäst. Och det gjorde Pappa och så blev det känt hur utmärkt det var att använda till bak, alla bakade ju hemma då. Och så kom de och köpte för 2 öre, för 3 öre och för 5 öre och för 7 öre jäst och fick då ett litet mått. På det viset gick all jästen åt.

A: Hade han lärt sig det i Tyskland?
E: Ja, det hade han lärt sig i Tyskland. De är ju ekonomiska, så de tog vara på allting. De var ju mera vetenskapliga än vad vi var i Sverige då. - Så det blev pappas ekonomiska uppkomst, den där jästen. Han tjänade faktiskt grova pengar på den.

A: Var det i Eskilstuna?
E: Ja det var i Eskilstuna. Eskilstuna Bryggeri var på obestånd, när Pappa kom dit, så då började  Pappa fundera på att köpa sig ett bryggeri, men han visste inte om han ville ha Eskilstuna Bryggeri, för det fanns också ett bryggeri i Härnösand som hette Härnö Bryggeri, som var till salu. Pappa hade rest upp för  att köpa det bryggeriet, men så låg det en trave ved på gården och de kunde inte enas om den traven ved skulle ingå i köpet eller inte, och det strandade det på och så reste Pappa hem. Då började han köpa in aktier i Eskilstuna Bryggeri.

A: Var det ett aktiebolag?
E: Ja det var det.

A: Vem var det som ägde det?
E: Det var hela sta'n som ägde, alla möjliga.

A: Så det var  ingen särskild?
E: Nej det var  bara småposter och Pappa köpte upp och då var de ju billiga. Pappa köpte upp undan för  undan, och till sist köpte han den sista aktien och jag tror att det var av arkitekten Isac Kaijert.

A: Vad var det för  aktiekapital på den tiden?
E: Jag skulle tro att det var 75.000  eller något sån't.

A: Om han hade 27.000 i lön så skulle han på tre årslöner kunna köpa detta
företag.
E: Ja men det kostade ju litet att gifta sig, han hade gift sig då och Elsa Fahlstedt (det var Einars äldre syster) var ju född i februari 1879  och så föddes jag i december 1880.

A: Köpte han företaget innan han gifte sig?
E: Ja, det gick nog undan för undan. Han köpte det inte på en gång, det gick sakta, sakta. Hela min barndom, jag föddes ju där på Bryggeriet, och bodde i en vindskupa, där  uppe var pojkarnas rum.

A: Finns det kvar, det huset?
E: Nej det är bortrivet nu. Se'n kommer jag ihåg, hela min barndom, så var det alltid någonting, som höll på att byggas. Mitt tidigaste minne ifrån Eskilstuna var bryggeriet, som gick utmed gatan och så var det en iskällare utav trä, rutten, och så låg det ett ishus nere vid ån och så var det ett kolupplag och en brygga, som gick ut i ån och det var ingen strandskoning, utan det var vanlig å-strand så där med gamla pilar. Och ända ifrån inkörsporten och ner till ån var den en vådligt fin trädgård med fontäner och sådana där buskar med röd bark och blomsterrabatter; mycket stiligt var det. Det är mina tidigaste minnen. Sedan fick de ta av den där trädgården undan för undan när de skulle hartsa liggarna, (stora ölfat av trä, Arnes anmärkning) som det heter, de skulle rullas då, tills de var kalla efter hartsningen, och då hade de inte plats på gården.

A: Rev  de ner trädgården då  och  utvidgade Farfar bryggeriet?
E: Ja, Pappa byggde först en ny iskällare, lagerkällare, som  är borta nu också och så byggde han ett stort stall  av trä med bostäder för  kusk och maskinist och  mältare, det  var tre familjer, som  bodde däruppe. Och då bodde Pappa själv i det  här lilla huset ända till 1890, skulle jag  tro det  var,  då vi flyttade upp till ska huset, som  då  var nybyggt.

A: Var det  det,   som  låg vid torget?
Mamma: Nej,  det  låg  vid -----.
E:  Det  var det  största huset i sta'n, med de där gavlarna.

A: Finns det  kvar?
E:  Nej  , det  är nyss  rivet, också. Och så 1891  köpte Pappa Löfgård.

A: Var det  så tidigt?
E: Ja, det  är faktiskt det  hemmet, som  vi minns bäst, alla  vi barn.

A: Hade han bostad både i sta'n och  på landet?
E: Ja, och då bodde vi i Koraenska huset* och åkte ut på lördagarna och söndagar och var på Löfgård och så alla lovena förståss. Vidar och Irma var ju födda 1892 och 1893, tror jag  det  var, så de växte upp på Löfgård, så då kom en tid när Pappa och Mamma bodde helt  och hållet på Löfgård och bara hade den  lilla våningen på  bryggeriet kvar, där Pappa kunde övernatta.

A: Var det  där det  där skrivbordet, som  jag  nu  har, stod?
E: Ja just precis. Det skrivbordet kommer jag  ihåg, först ifrån kontoret på Eskilstuna Bryggeri, sedan kommer jag  ihåg det  från det Koraenska huset, se'n kommer jag  ihåg det ifrån Löfgård, sedan kom det  till Malmskillnadsgatan 39 och sen kom det till Strandvägen 17 och  sen kom det  till Mälarbaden därifrån till Vårbacka.

A: Och så fick  Lennart det  när Farmor dog.
Mamma: Var det  det som Lennart hade?

A; Ja, jag  köpte det  av Lennart, både stol  och  skrivbord.
E: Ja, först kom det  till Lennart och  sen  kom det  till Dig. Jag kommer så väl ihåg det  där, rör  i högre klaffen på  juldagen låstes alla  våra julklappar in, alla finare julklappar, för  dem fick  vi bara fram vid högtidliga tillfållen. De låg i lådorna där, det  fanns en låda rör  varje barn.
Den  där lilla trävillan, som  stod  på Löfgård bort i skogen där, som  jag bodde i på  somrarna, den  stod  då  i gamla tiden i trädgården i Eskilstuna nere vid ån.  Där var det  kräftfester och  sån't därnt.

A:  När såldes Löfgård, kommer Mamma ihåg det?

Mamma: Det  såldes 1907.

A: Var det  då  när arbetarrörelsen började?
E:  Ja det  var det.  Pappa köpte ju Löfgård för att ha det  som  viloort och  för trivseln, och det  var en gammal inspektor Elmgren, som Pappa kände från sin ungdom, som  kom dit och skulle sköta det.  Pappa ville att det  skulle vara renligt, så att han sa' till att de här, som  kommer ner och mjölkar om
mornarna, de skall tvätta sig med tvål  och vatten innan de får börja mjölka, och då  sa' de att:  "Det gör  vi inte." Det  gjordes vattenledning och tvättställ i lagårn med handdukar och allting, men de ville inte  tvätta sig.
Då var det  en herre, som hette Salenius, som hade hittat på  en mjölkningsmaskin. Det  var första gången det  talades om mjölkningsmaskin. Pappa satte sig i förbindelse med honom och  han var bror till min lärarinna i teckning i skolan, därför känner jag  till det.
Då kom det  ut ett  par ingenjörer och  började gå och  mäta i lagårn och  så där och  då  frågade gummorna inspektor'n vad  det  skulle betyda. "Jo nu skall vi sätta upp maskiner och  mjölka med, så vi bryr oss inte  om Er längre, så Ni slipper tvätta Er om mornarna och Ni slipper mjölka också. " Då  kom de upp och sa': " Är det  så då  skall vi naturligtvis tvätta oss."  Och så började de på  att tvätta händerna innan de började mjölka.
Så gick  det  nå'n tid ända fram till en dag, det  hade varit en väldigt fin och varm sommar, kommer jag  ihåg, och  så skulle rågen skäras. Jag minns inte om det 7 eller 9  eller 11 liar, som  gick  i bredd fram då,  för  det ju inte slåttermaskiner. Då  kom de och  sa', det  hade varit någon där  och hållit föredrag, så de skulle inte  skära rågen förrän  de fått högre lön.

A: Kan det  ha varit Fabian Månsson eller Mäster Palm eller någon sådan?
E:  Namnet Palm kommer jag  ihåg, skräddar Palm.--- Ja , då  tröttnade Pappa på  det  där. Han sa': "Jag har ju skaffat det  här för att ha det som vila och rekreation" och så bjöds ut till salu.  Pappa hade täckdikat alla åkrar, byggt om alla  torp, så de hade fått nybyggda fina torp  och  byggt den stora statarstugan för 8 familjer, som  var så gjord att fruarna inte  kunde komma i delo  med varandra om vem, som skulle städa förstugan, för var och en hade egen förstuga, så de hade ingenting gemensamt. Gustaf Lindgren hade ritat det  där huset. Och så hade Pappa byggt den  där stora logen och det  nya stallet och  byggt till huset. Han hade lagt  ner flera 100.000 kr, där. Dragit in vattenledningar.
Och då  skulle det  säljas och det fanns inga spekulanter och  då  var det  en gång frågan om en bytesaffär; Pappa skulle få något hus  i Stockholm, ett  litet, obetydligt hus, men så skulle han få hela bergen ifrån Munchens Bryggeri ut till Långholmen i likvid.

A: Ja, det  hade varit någonting det.
E:   Då var Gustaf Lindgren med och  jag  var också med då  de stod  och pratade om Pappa skulle acceptera och  då  sa' Gustaf Lindgren till Pappa:
"Ja käre Herrman det  kan Du  väl begripa att de där bergen kan aldrig bli värda någonting."

A: Det  var slumrande miljoner där
E:  Ja 50-60  miljoner är de värda nu.  Så den affären gick  om intet. Det annonserade under ett  par år och Pappa höll  på  och försökte att sälja. Det fanns inga spekulanter, och de sa' att Pappa begärde för  mycket. Han begärde något mindre än hälften av vad  det  hade kostat, 150.000: - Och så äntligen kom det  några spekulanter, det var sådana där skogsmänniskor.
Det var fin skog och alla  byggen Pappa hade gjort hade han köpt virke till för att rädda skogen. Jag minns inte  vad  de där herrarna hette men vid slutuppgörelsen hade Pappa  kommit dit  på  basen av 150.000 och så prutade de ner till, jag tror det var till 125.000 eller kanske 130.000. När det var underskrivet så säger den där ordföranden: "Ja, det  här var ju ett  bra pris, men så här efteråt kan jag nog  säga att om Disponenten hållit på sina 150.000 så hade vi nog givit det.  "Då svarade Pappa: "Om herrarna hade bett att få det till skänks, så hade Ni fått det.  Utan ett öre hade jag varit villig att göra mig av med det,  för så mycket tråkigheter har jag  haft av det."

A: Ja det var ju betalt-kvitterat.
E: Ja det var det.  Och de där, som  köpte det,  de tog ner all skogen med en gång och  sedan sålde de det  till den  nuvarande ägaren, Aniansson, och  han var jordbrukare. Han är nog  en mycket prima jordbrukare men han bryr sig inte  om underhåll av nånting så det  ser  ut förskräcklig där på Löfgård
nu.  Skräphögar överallt och gamla maskiner, ja det  ser  förfärligt slarvigt ut och förfallet och dan't.

A: Jag ringde honom, Aniansson, en gång när jag  var i Eskilstuna på Sundbyholm och  så åkte jag  dit  och tittade på det,  men jag  träffade inte honom.
E:  Han är lika  gammal som  jag.

A: Jag tror att det  hans son,  som  har det  nu, han har en son,  som  är professor.
E:  Ja, han har en son,  som  är  professor.

A: Han höll  på  att bygga om en av  de här flyglarna.
E:  Det  har hållit på  med i  15  år, det  står likadant år från år.

A: Jaså, där har Faster Irma sagt att hon  skulle vilja bo.
E:  Det  var magasin på  den  tiden.

A: Då  hade Farfar det  i 17 år, ungefär lika  länge, som Pappa hade Lövgård. (1937 till 1955). Det  var nog stora problem med arbetarfrågorna då.
E:  Och sedan då 1895  var jag  ju färdig med skolan i Eskilstuna och  då  på somrarna hade Gustaf Lindgren -------

A: Vem  var Gustaf Lindgren?
E: Hovintendenten Gustaf Lindgren var arkitekt och  han ritade Pappas hotell. Pappa byggde ju hotellen i Flen, Oxelösund och Frövi.
( Enl Svenska Teknologföreningens Biografier 1861 -1936:  Gustaf Lindgren, 1863-1930, KTH 1881-85 , arkitekt, Hovintendent 1899)

A: Jaså, gjorde han det?
E. Ja, det  var Pappas

A: Var det  järnvägshotellet i Flen?
E:  Ja det har Pappa byggt.

A: Det  brukar jag  titta på när jag åkt förbi.
E: Ja nu  är det  moderniserat. Nå, i alla fall bodde Gustaf Lindgren  på Löfgård, de var på  något långt håll släkt, men hur kommer jag  inte  ihåg, så hade han en god  vän, som hette Karl Hilarion Agathon Hammarskjöld, (Enl Adelskalendern 1890:  född 1848, fil kand, amanuens på Riksarkivet,
överlärare i Beskowska skolan, Stockholm,) som  var lärare i historia och geografi i Beskowska skolan  och  som  var gäst på Löfgård och  det  blev  ju tal  om vad  det  skulle bli med mig när jag  slutade skolan i Eskilstuna, för jag  skulle ju ta studenten och  det  gick  ju inte  i Eskilstuna. Då  sa'
amanuensen Hammarskjöld, som han kallades,. "Det är klart att Einar skall gå i Beskowska skolan." Och som  en följd av det  kom både jag  och Badar när tiden var inne in i Beskowska skolan i Stockholm. Jag tog studenten där 1900.
Hammarkiöld var ett  av de få original, som fanns kvar på den  tiden Han gick  alltid med stärkskjorta och  öppen väst och även när han på måndagarna hade ren skjorta, var det  alltid litet  ägg  på  den  för att han ansåg att han skulle visa  att han ätit ägg,  så det  var alltid en äggfläck på hans skjortbröst. Det skulle se fint ut.
Jag tyckte historia var så gräsligt tråkigt, jag  var ointresserad för det  och kunde aldrig lära mig  årtal och  så en gång kom jag fast ror  honom, jag kunde inte  och  då sa' han: "Käre Einar från Löfgård, du kan aldrig årtal" "Jodå, amanuensen, det  kan jag  men jag  kanske inte  kan passa in dem på rätt ställe", sa'  jag.

A: Byggde inte  Farfar en skola i Eskilstuna också?
E:  Det  fanns bara 5-klassig skola i Eskilstuna och ror  att de skulle kunna sätta igång och  utvidga så skänkte Pappa en summa som  en bottenplåt till ett  gymnasium.

A: Jag fick  av Farbror Badar ett  mycket vackert diplom från  tacksamma föräldrar till Farfar.
E: Ja, han skänkte 50.000  kr då,  och  det  räckte visst  ett  år.  Det  var så mycket att det  kom igång och så kom väl Staten emellan. De ha  visst 1300 elever där nu.  En väldig skola.

A: Hur var det  när Pappa gjorde sin ångbåt?
E:  Den  där lilla?  Den  gjorde jag  på Löfgård.

A: Hur gammal var Pappa då?
E: Ja den  var färdig 1894,  så jag  var 14  år då.  Då sattes den  i sjön.

A: Var det  någon modell Pappa gick efter då?
E:   När jag var 11 eller 12 år hade jag  ---, jag  var ju så road av maskiner och Pappa hade en vän, som var kapten på Eskilstuna Nollan, den  snabba båten. Den var nybyggd då, 1892 tror jag  det var.

A: Hette den  nollan?
E: Det fanns Eskilstuna l, Eskilstuna 2 och Eskilstuna 3. Man kunde på  den tiden fara med 2 lägenheter till Stockholm varje dag.  Nå,  i alla  fall,  genom kapten Tjulin fick jag  anställning som  eldare, då var jag  väl 11 eller 12 år, så jag  var med en månad som  eldare på  den  där båten. Det  var Mälarens snabbaste båt.  Det  måste ha  varit 1891 och  sedan hade jag  gått med kapten Tjolin och i Riddarholmskanalen låg det  en massa sådana där färdigbyggda Söderköpingsbåtar, de kostade 10: ­ kr/fot, så en båt, som var 15 fot lång kostade 150:- kr.  Nu  kostar en så'n 1000:- kr.

A: Men ser  man på  penningvärdets forändring stämmer det  nog.
E:  Då  frågade jag Pappa om han inte ville köpa en sådan åt mig,  jag vet inte  hur många ångmaskiner jag  gjort redan, men då  skulle jag  göra en stor ångmaskin till en sådan båt.
Då  hade kapten Tjulin en svåger, som  var maskiningenjör, som jag  träffade ombord på båten, han kom ner om kvällarna och  han fattade nå'n slags tycke ror  mig ror att jag  var så intresserad utav maskiner, så vi satt där och pratade om en liten ångmaskin ibland om kvällarna när han kom och  jag ritade upp litet   sådär och  se'n gjorde jag  modellen till den där och så blev det  gjutet och då skulle det  kosta 10:-  kr att borra och svarva cylindern och det  tyckte Pappa var så väldigt mycket pengar men han sa' att: " Du  skall ett  ordentligt skruvstycke och ordentliga filar och  så skall Du fila den  där cylindern rund, för det  lär Du Dig på." Så jag  höll på nog ett år och filade den där cylindern.

A: Hade Pappa ingen svarv då?
E:  Jo, jag  hade fått en svarv, en liten supportsvarv, och då var jag  nog  inte mer än  9 -10 år när jag fick  den.

A: Trampade Pappa den?
E:  Ja den stod på en gammal symaskin, som  man trampade. Men jag  kunde inte  svarva de där bitarna, utan jag fick gå till gamla sliphuset i Eskilstuna, där det  var en herre, som  hette Porat, som hade varit maskinist på Bryggeriet. Han hade satt upp verkstad där nere, en så'n där liten
småfabrikant, och  där fick jag  gå och  svarva och så fick  jag  gå på Söderbloms verkstad och  kippa, där fick jag  låna en kipp, när jag  skulle hyvla bitar. Så jag  gjorde den  där maskinen på det  där viset  men pannan fick  jag  inte göra. Den  gjordes hos Söderbloms verkstad. Den  gjordes för 10 kg tryck. Det var ett  högt tryck då.  Så den  gjordes där och jag tror jag  har ritningen kvar nån'stans.
Ja, så kom båten  och så fick  jag  pannan och  då var maskinen färdig och så hade jag  hittat en propeller i en lumpbod i Stockholm, en liten propeller, men den  visade sig vara för liten.  Vi hade en smed på Löfgård, som hette Lundstedt, så han och jag,  vi smed en propeller och  så hade jag  fått av
Pappa en väldigt fin liten handborrmaskin. Det  måste jag ha för att kunna göra den  där maskinen. Det  var en mycket liten fin borrmaskin, det  var det.
Och den  följde med Löfgård när det  såldes, tyvärr. Ja i alla  fall, 1894  sattes den  där båten i sjön  vid Sundbyholm, den  kördes dit på  en oxvagn och då  ägdes Sundbyholm av fru Hammarhjelm, Mamma var god  vän  med henne och  utverkade tillstånd att jag  skulle få köra ner och  sätta ut den  i sjön vid  den  där sandstranden. Vi gjorde en sväng och så backade vi vagnen ut tills båten flöt.  Och så var det  att pumpa vatten i pannan och  tända på.  Det var färdigt allting och  så körde vi hem.

A: Det  måste ha  varit en triumffärd. Jag har en bild  av det  där men där var det  en baldakin runt hela  båten, en suffiett med fransar runt om.
E:  Ja, jag  har ett  par kort där nere av den.  På  taket, ja, det  var vanlig segelduk, för avloppsångan gick  ut i skorsten, om man då  gick  mot vind, slog där sotet ner på  folk  som  satt där, så det  var för  att man inte  skulle bli sotig.

A: Var tog den  vägen den  där båten sedan?
E:  Den såldes när jag flyttade till Zurich 1900 efter studenten och då köptes den av Harald Ståhlberg.

A:  Och vem  var det  då?
E: Han var en skolkamrat till mig,  hans Pappa hade det  här Låsbolaget
Han köpte den och hade den på Kvicksund och sedan jag frågade hans pojke, som  är läkare i Eskilstuna, om han kommer ihåg den  där båten. Ja han kom ihåg den  men han visste  inte  slutet på  den, vart den  hade tagit vägen.

A: Det  vore skojigt om man kunde finna på  den.
E: Ja, men det  är nog   omöjligt. Den  hade ungefär den  maskin, som står där nere.

A: Var den  en-cylindrig.
E:  Ja den  var encylindrig och  så hade vi smitt en propeller, som  var ungefär så här stor, den  var naturligtvis inte  så riktig men båten gjorde bra fart, den  gjorde nog 5,5 knop.

A: Eldades den  med ved  eller kol?
E:  Vi eldade den  med tallkottar och  vad ·vi hittade och  en och  annan gång fick  jag  en säck kol  från Eskilstuna. Då  gick  det  ju särskilt fort, förstås. Jag körde med den  där båten, vi körde till Västerås, vi körde till Sundbyholm och  vi körde runt alla  öar där. Jämt när det  främmande skulle vi ut och åka. Så var vi in till Eskilstuna en gång och så skulle vi lasta med så mycket kol vi kunde och  då  var Isac Kaijert med, och  han var en 100-kg- gubbe och  Pappa var också en lOO-kg-gubbe och Robert Kaijert  han vägde nog en 80-90  kg och  så hade vi 2 st stora säckar kol,  så det  var ganska lastat. Så gick  vi då  till Torshälla och  förtöjde där vid kanalbron och  så  bjöd Pappa på  middag och  när vi ätit middag skulle vi då  fortsätta. Det  är en bit  kanal innan vi kom ut på  sjön  och där blåste det  litet  grann så det  skvätte litet undan för  undan och  det  blev  mer och mer vatten i båten och  så kom vi ända hem, till 15  m ifrån stranden, där sjönk den.  Det  var litet  större sjö där det  grundade upp, och slog in över relingen på  bägge sidorna och just som den  tog botten så sjönk den.  Men den  blev  ju bärgad.

Eskilstuna Bryggeri AB:s vattenfabrik


Och Mamma och  familjen och  några gäster stod  nere och väntade oss så det var skickat bud att vi skulle komma.

A: Var Farbror Hadar och Vidar också intresserade av mekaniska saker?
E:  Nej  inte  alls. Vidar var ständigt ute  på  jakt och Badar var också jägare och  de föraktade djupt allt,  som  jag  höll  på  med.
Nej,  det  var en annan tid  det  där och som  sagt det  var ett  stort hus  och  det var ett  gäst-fritt hus  också och när det  kom gäster på  den  tiden, de kom inte för  en eftermiddag. Till exempel kom familjen Åkerlund, man och  hustru och 2 barn och barn-jungfru, i början av sommaren och  stannade i 2 månader, hela  lovet.  Ett annat år kom kommendör Tore Sandström med familj, hustru och 2 barn och  var där. Han förde den  här korvetten Balder, när den  gjorde sista resan till Väst-Indien. Den  skulle fara på  hösten och vara borta ett halv-år och  då kommer jag  ihåg, när vi satt vid middagen, att Pappa sa'; "Hör Du  Tore , då  kan Du köpa en låda cigarrer på Cuba, så att jag  vet att de är äkta." Pappa mente en så'n här vanlig cigarrlåda, men han uppfattade det  som  "en kista". Så for han och det var ingen , som  tänkte på det  där , och  så en dag långt,långt efter, så ringde telefonen och  jag  svarade och  var det  ifrån Tullen: "Det har kommit en låda cigarrer till Disponenten, som  skall lösas  ut." Ja, jag  tänkte att det  var den  här lilla asken. "Tullen är 3852:- kr."

A: Det  var väl ett  par årslöner för  en vanlig människa då?
E:   Ja det var mycket. Pappa satt på sitt kontor, och jag gick dit och sa'"Det har kommit en låda cigarrer till Dig  och  tullen är 3852:- kr." "Kors i  Herrans namn,"  sa' Pappa och  blev  alldeles ifrån sig.  Vi fick  ju gå  upp och  betala det där och då kom det en stor kista mörkt chokladfärgade cigarrer, som  var inlagda i lådorna, när de var alldeles mjuka, så de såg förfärligt läckra ut,  ja de såg riktigt läckra ut, så där. Jag hade nyss lärt mig  röka på den tiden och Pappa skulle då  bjuda Petter och mig och  sig själv också och  han la' ifrån sig sin ögonblickligen och jag drog väl 2 bloss  och fick  så'n hjärtklappning och Petter, som  var en stark rökare, han rökte en liten bit  men se'n la' han den  ifrån sig. De var otroligt starka.
I den  där vevan på Löfgård ,ett jullov, var pojkarna, Badar och Vidar, eller om det  var bara Badar ,hemma, de var kadetter på Karlberg då,  och det var bjudet ner en 12- 15 kadetter från Stockholm, kamrater, och  så motsvarande antal flickor var mobiliserade ifrån Eskilstuna, så det  var storkalas, det  skulle bli bal  på Löfgård. Det  började med supe och  när supen var över så skulle jag  gå omkring och  hjälpa till att vara värd, så jag gick  omkring och  bjöd cigarrer och  jag  sa' till  de här herrarna: "De här är mycket starka cigarrer och  det  här är El La Sombro, som  är en mycket svag  holländsk cigarr."
Alla de här pojkarna tog de svarta cigarrerna , så började de röka och se'n skulle de dansa , en halv-timme efteråt, och  då  fanns det  icke  en enda kavaljer uppe utan de stod  nere på  gården och  mådde illa.

A:  Var de för  starka eller ----
E:  De var i vanliga lådor, så här långa cigarrlådor med mycket sköna damer på och inlindade i tenn-papper.

A:  Skulle de vara så starka? Var de för färska?
E:  Pappa presentade dem till alla, som  var intresserade för vi kunde inte röka dem, men det  är ju så med all tobak att man kan röka dem på platsen, där de är tillverkade men inte  på  något annat ställe. Det  var precis på likadant i Zurich, när jag  var där, där rökte alla  människor en och  samma sorts kvalitet, den  kallades för "stumfli", det  spanns rep utav tobak och lags ihop 20 st och  bands ihop och kapades i sådana här längder, kallades för "stumfli", och  det  kunde man röka obehindrat där nere. När jag  reste hem tog jag  med mig några sådana där buntar. Man blev sjuk av dem när man
kom hem. Det gick inte att röka dem här hemma. Samma, som  man var van att röka, gick  inte  att röka hemma.

A: Har det  med fuktigheten att göra? Det  måste ha  det.
E: Ja, jag  vet inte. Det  var ingen, som  ville ha  dem, och  jag  kunde inte  röka dem.  Så det  hänger nog ihop med det,  för  det  har jag  hört från Kuba, där går ju småbarn och  röker, sådana där cigarrer.

A: Ja det  var ju skojigt att höra. Hur har vi det  nu med bandet?
E:  Har ni tagit upp allt  det  här pratet?

Utskrivet av Arne (86) i augusti-september 2001.

*Koreanska huset. Adolf Vilhelm Koraen. Apotekaren. Född 1840-02-15 i Växjö. Död 1919. Karaen var kring sekelskiftet en av de inflytelserika personerna i Eskilstuna. Huset från 1890 med de ståtliga kölbågsgavlarna som avses i texten är det stora hus som stod på Kungsgatan 8 tyvärr revs det ståtliga huset 1963 när Åhlens varuhus byggdes.


 1890C knoppflaska Liljedahl
Om Bryggeridirektören Herrman Egnell  kan nämnas att han 1910 donerar 40,000 kr. till ett gymnasium i Eskilstuna. 

Flaskorna från bryggeriet hade gjuten text. På denna flaska finns informationen. 
ESKILSTUNA BRYGGERI-AKTIEBOLAG. En krona,  en "arm" som håller ett knippe med tre blixtar. och på sidan  står talet 3694.
Raderna nederst på flaskan har texten
HERRMAN EGNELL
HOFLEVERANTÖRER
ESKILSTUNA


På etiketter syns symbolerna tydligt. Brygden levererades utifrån stansningen 1897.



Historien om Bryggeriet.
Eskilstuna Bryggeri AB
Grundades 1874.  Den 1 Januari 1876 började  nämnda bryggeri sin tillverkning av öl.

De första åren av bolagets verksamhet gick med förlust. Men sommaren 1878  lyckades bryggeriet engagera herr Herman Egnell som bryggmästare, vilken var en duktig fackman. På hans tillskyndan inköpte bolaget det dåvarande Munktellska bryggeriet i Eskilstuna, som varit en svår konkurrent. Redan nästa bokslut visade en vinst av cirka 7,500 kronor. Från denna tid förbättrades årligen bryggeriets ekonomi.
Mellan åren 1878 – 1911 utvecklades Eskilstuna Bryggeri till ett av de större landsortsbryggerierna. 1882 hade man 24 st anställda, år 1900 var antalet uppe i 35 st anställda och 1955, när man var som störst, hade man 125 st anställda. 

År 1877 tillverkning av bayerskt öl (100.000 kannor om året), svagdricka, iskällardricka, bocköl och jäst.
År 1878 köps Munktells bryggeri (1868-1891).
1895 värderades Eskilstuna bryggeriaktiebolags
bryggeri tillverkningsvärde till 122,945 kronor medan Nya bryggeriaktiebolagets bryggeri tillverkningsvärde var 71,000 kronor.
År 1891 var specialtillverkningen av maltdrycker lageröl som även exporterades.
År 1900 tillverkades öl, svagdricka och läskedrycker.
År 1918 Eskilstuna Nya Bryggeri AB, (1888-1918), slås samman med Eskilstuna Bryggeri.
År 1926 övertas Strängnäs Bryggeri (1907-1956)
År 1930 Flens Bryggeri AB, svagdricksbryggeri. Delägare och  från 1947 helägt.
År 1939 tillverkning av pilsner klass I och II, svagdricka samt läskedrycker och mineralvatten.
År 1945 övertas Lindesbergs Bryggeri. ( - 1945)
År 1946 övertas Köpings Bryggeri. (1875-1956)
År 1955 tillverkning av malt och läskedrycker.



Under åren 1959 – 1963 användes även namnet Old Eskil.

År 1961 köptes man upp av AB Pripp & Lyckholm och 1964 övergick företaget i det då bildade Pripp-Bryggeri AB:s ägo. 

Östermalms Bryggeri köptes upp av AB Pripp & Lyckholm och lades ned.

1973 lades bryggeriet ned och därmed försvann maltdoften från kopparpannan ut över Fristadstorget.                




















1945(SP)

Före 1932











1947(SP)

1945(SP)


Bryggeriet rivs och återstår enbart minnen

Sista sucken Brygghuset borta sedan blev det tingsrätt!




Elbil nr 3. Bild beskuren. Elbilar är inte någon nyhet. I tider av knapphet på fossilabränslen så kommer alternativen fram. Alt för att törstande strupar skall få sin dryck levererad.  Utkörarna under var Ture och Helge Törn. Året var 1942 och bilen var grön. Foto: Olle Forsslund, Eskilstuna stadsmuseum

El-lastbilen tillverkades ursprungligen av Asea i Västerås. Typ EBV 10/11, årsmodell 1945. Totalvikt 2600 kg. Hytten  märkt "AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik". Ingen uppgifter om Bryggeriets bil.

Under krigsåren var det ju brist på bränsle och man började också tillverka eldrivna fordon. Asea tillverkade i slutet av 30- början av 40-talet ett antal eldrivna lastbilar. Senare tillverkades exemplar i Eskilstuna.  Bilen hastighet 25 till 30 km/h, tillverkades  kring 300 exemplar.

1959 Bryggeriet har tagit namnet Old Eskil.