Cyklar och Eskilstuna

Eskilstuna blev år 2000 utsedd av Cykelfrämjandet till Årets Cykelstad. officiella bevis på titeln. Eskilstuna ansåg sig väl förtjänt av priset och kommunalråden Ann-Sofie Bornemar och Hans Ekström tackade och tog emot. 

"För förtjänstfullt genomförda aktiviteter för att öka trafiksäkerheten och stimulera till en ökande cyklism bland invånarna. Detta till gagn för både miljö och folkhälsa, nu och i framtiden". Så lydde jurymotiveringen på det inramade diplomet som Pekka Kanerva räckte över.

Eskilstuna hade redan 2000 ett långsiktigt och omfattande program för att värna cykelåkandet. Kommunen hade medvetet satsat på att underlätta för cyklister. Under 2000 byggs en cykelbana från Eskilstuna till Torshälla längs med ån. Vid ombyggnaden av Hamngatan kom det att ges stor hänsyn till cyklisterna. 

Cyklarna har med tiden fått alt fler stråk och just cyklandet verkar öka när förutsättningarna förbättras.

 

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar redan vid början av 1900-talet. Ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrer och ur museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns cykel och mopedhistoria.

Tillverkare och försäljare.

B. B., Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts, Curt Johansson, Eskilstuna

Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C., Ivar Eriksson

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

EMINENT,  Eminentverktyg AB, Eskilstunavägen 5, Torshälla. Företaget startade som Westmans Verktygsfabrik. Tillverkning från start, ca 1880, av leksaker och bobiner (spinnrocks rulle).  År 1912 övertogs rörelsen, sedan den varit i flera händer, av fabrikör Axel Björhn, som tillverkade div verktyg och cyklar. Firman var en av de första som i Sverige tillverkade cyklar av delar som importerats från England. Cykeln kallades ”Eminent” och 1944 lär några cyklar fortfarande ha varit i bruk.

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO, Eskilco A.B.

ESKO, Lundstedt & Carlsson.

G, John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm, Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Efträdare,

LL, Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Firman etabl. 1892, bolag 1908. Nyfors/Eskilstuna. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01   Bild 2, Bild 3,

Maraton, Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett, MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior, Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S, Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid, C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet

SPORT LYX, AH Cykelcentralen,

Tuna, TUNA, AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis, C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI, Wadjim Lindqvist, Eskilstuna

Bilder

Bilder på Eskilstunacyklister

Familjen Gustav Ståhl

Tävlingscyklister ca 1910

Mopeder

JB mopeden J. Bensons Fabriksaktiebolag, Eskilstuna.

JB - Maraton AB J. Benson, Malmö.

J. Benson Försäljnings AB, Eskilstuna. 1952-75

Cyklar

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar med start från början av 1900-talet. Cykelmärkes samlare har förtecknat märken och ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrsamlares och ur
museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken att läsa. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns en hel del cykel och mopedhistoria.




B. B. Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts Curt Johansson, Eskilstuna

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C. Ivar Eriksson
Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO Eskilco A.B.

ESKO Lundstedt & Carlsson.

G John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Eftr., Eskilstuna

LL Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01

Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S. Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet


SPORT LYX AH Cykelcentralen,

Tuna TUNA AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI Wadjim Lindqvist, Eskilstuna

Torshälla och Eskilstuna utveckling!

Historien om staden berättar också något om oss själva. Varför är vi de vi är är och varför  tänker vi som vi gör?

Historien i sin kända form går tillbaka till att det i Torshälla fanns en kultplats för asatron långt innan kyrkan uppfördes på 1100-talet. Namnet Torshälla anses kunna härledas från "Tors harg" och har översatts till "Tors offerplats". Kultplatsen låg antingen där kyrkan nu är belägen eller på Klockberget ovanför.

Staden ligger vid de första fallen innan Torshälla ström / Eskilstuna ån når Mälaren. Sjön låg mycket närmare Torshälla med vikingatidens havsnivå. Fallen var en strategisk och viktig plats för utförsel av allehanda produkter sjövägen.

Torshälla en medeltida handels- och hantverksstad fick stadsrättigheter av Birger Magnuson 1317 vilket gör Torshälla till en av Sveriges äldsta städer. Låstillverkningen i har anor från Gustav Vasa och  hertig Carl Philip, född 22 april 1601 på Revals slott, död 25 januari 1622 i Narva, var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, som inlett en tillverkning i tekniska verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Av bergskolegiets handlingar 1625/1641 framgår att Torshälla Bruk / Holmens Bruk ägt bestånd sedan Karl X tid. Verkstäderna befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland.

Historien om Eskilstuna bygger på att St Eskil när han kommer till Tuna By. Exakt när Eskil levde är osäkert, bara att det var under 1000-talet. Enligt utsagor lät han uppföra en kyrka vid platsen där Fors kyrka ligger idag. I övrigt så var området Eskilstuna jordbruksmark med några få bönder.

Om Eskilstuna finns det sedan under en tid inte så mycket att berätta. Först under 1600-talet kom orten att utvecklas med det industriella kunnandet. Stormakten Sverige behövde en tillverkning skyddad från "fienden" och Eskilstuna med sin vattenkraft blev en lämplig. Utvecklingen tog fart sedan Reinhold Rademacher som 1656 med sina livländska smeder kallats från Riga. Det gav början till metallvaruindustrin med tillverkning av bajonetter, knivar, saxar, tänger, lås, spikar och nålar som lade grunden och som länge kom att prägla Eskilstuna. Eskilstuna hävdar sin statsrättighet från 1659 byggande på en avskrift 50 år efter att "originalet" brann upp på Eskilstuna Hus.

Eskilstunas utveckling beskrivs i Stefan Pettersons och Mikael Törnkvists bok “Eskils Tuna vid Näria å”.

Torshälla och Eskilstuna  har en lång historia historia. Torshälla var en sjöfarar-stad med lång beskattningsrätt över stora områden. Det är lätt att glömma bort att rollerna tidigare varit annorlunda och att utvecklingen kan ta nya vägar. Torshälla och Eskilstuna har fortfarande en metallindustri fast nya verksamheter har tagit vid.

Fristadstorget blir Flow!

Kl 12 fredagen 5 oktober samlades Torgets vänner ett hundratal människor för att protestera mot torgets förvandling.

Den politiska majoriteten vill bygga om torget för att få ett mer levande centrum och ett attraktivt torg som ska börja byggas nästa vår och vara klart 2014.

Det kommer bli fler sittplatser, upphöjda gräsytor, magnoliaträd, dammar, uteserveringar, konstverk och en liten scen. Korvkiosken försvinner men torghandeln kommer finnas kvar. Torget ska funka som en naturlig samlingsplats för människor och aktiviteter, sa kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson i maj då förslaget till hur torget ska se ut presenterades.

Giselle Emmoth gestaltade rollfiguren Tora Hortensia Andersson och slog med eftertryck fast att torghandeln är lika gammal som torget, och att den förtjänar allt värnande den kan få. Vart tog Stadsparken vägen? Ska den flytta in på torget? Sedan en undran om politikerna kunde skilja på betydelsen av park och torg?

Fristadstorget tidigare kallat Rinmanstorg har omvandlats i omgångar. Tidigare stod en saluhall på torget. Fram till 1940 talet var en tomt intill torget obebyggd och var en liten park. Rinmanmonumentet har flyttats runt på torget och står numera vid Rinman skolan. Dess senaste placering ersattes först med Arbetets ära och glädje och den senaste placeringen med Allan Ebelings "Smederna". Nu ska både fontän, korvkiosk och Smeder bort. Allt verkar ske i en iver att skapa mångfald! Tidigare har fontänen i ån från 300-årsminnet förvandlats till en boj. Utescenen i stadsparken förföll och revs. Det saknades pengar? Det duger inte med den tidigare historien utan nu ska torget moderniseras, möjligen för att fastighetsägarna runt det ska få mer värde på fastigheterna då det skapas en mångfalldspark? Andra ser det hela som enfald från politikernas sida.

Det miljöpartistiska kommunalrådet Magnus Johansson, som undervalrörelsen åkte kring i en hyrd etanolbil för miljön skull, flög till USA för att se på en park och inspireras! Nu lovar han att lyssnade på alla synpunkter men som majoritetspolitiker beter sig givetvis inte ändrar uppfattning om utgiften på 67 miljoner för ett upprustat torg. Själv ser han tydligen fördelar med uteserveringar i februari!

Utredningen om torget påbörjades 2002 och förslagen från tävlingen finns på http://www.arkitekt.se/s14963.

Se vinnande förslag Flow.

Fråga, blir det bättre så?

Esternas arkiv

Ett nytt arkiv föds!

Esterna kom till Eskilstuna som flyktingar under 1940-talet. De första grupperna var  Estlandssvenskar som flydde hit under ordnade förhållanden och med kungligt stöd.  Den andra gruppen av Ester flydde för sitt liv i bräckliga båtar från den kommunistiska terrorn de upplevt under den första sovjetiska ockupationen. Om detta finns inte mycket beskrivet, ej heller hur Sverige såg på dessa utlänningar. Nu kommer det att skrivas en historia ur arkiven där det belyses vad det var esterna mötte och gjorde i det nya hemlandet Sverige.  Estniska föreningens arkiv kommer att digitaliseras och göras tillgängligt för forskning via en hemsida, www.leht.se/eesark. Välkommen in 10 september och se vad som händer.

Under tidernas lopp har åtskilliga ester lämnat hemlandet för att slå sig utomlands. Då det självständiga Estland utropades år 1918 beräknade man att omkring var sjätte est, sammanlagt en kvarts miljon bodde utanför Estland. För närvarande torde antalet ester utomlands vara minst 140 000 personer, vilket motsvarar cirka 13 procent av samtliga ester.

Före andra världskriget fanns det några hundratal ester i Sverige, däribland ett antal unga flickor, anställda som hembiträden. I Stockholm. I september 1944 inleddes en massflykt från Estland. Flyktingarna sökte sig främst till Sverige eller Tyskland.

Omkring 30 000 ester och 6 500 estlandssvenskar, en grupp som bott i Estland sedan vikingatiden,  flydde eller transporterades vid andra världskrigets slut över Östersjön till Sverige delvis som en del av nazisternas plan att rensa och sortera folk. Livländarnarna sändes på samma sätt till Finland. Önskan var att tempelriddarnas områden skulle återupprättas i Baltikum och ge tyskt livsrum.

 "Statssekreterare Backe betonade uppriktigt i sitt tal i mars 1943 att man inte kan vänta till krigets slut med att kolonisera Ostland med tyska bönder och arbetare utan detta måste börja redan nu. Och nazisternas huvudorgan "Völkischer Beobachter" skriver den 30 januari 1943, med cynisk uppriktighet: "En gång - då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historisk uppgift. Med den samlade makten av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält, för att väcka till liv möjligheter, vilka här en gång spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och slutgiltigt."" (sid 77, Estland fritt och ockuperat, Arvo Horm, Tidens förlag 1944)

Antalet människor i Sverige år 1980 med rötter i Estland beräknas vara omkring 35 000. Av dessa är 15 300 födda i Estland, 14 000 tillhör den första och drygt 6 000 den andra sverigefödda generationen. Efter Estlands nya självständighet 1991  har återigen en viss invandring skett. År 2000 var antalet invandrare från Estland 10 253.

Det kulturella avståndet mellan det estniska och svensk samhället är kort.  Sverigeesternas sociala anpassning och integrering i Sverige har på det stora har förlöpt väl. Så väl att gruppen mer eller mindre försvunnit.

Organisationssträvanden

Sovjetisk trupp i Tallinn sep.1944

Då den stora flyktingvågen från Estland nådde Sverige under september - oktober 1944, verkade redan ett antal estniska föreningar i landet. Äldst var Stockholms Estniska förening som grundades under mellankrigstiden och som hade varit knuten till den estniska legationen i Stockholm.

Det estniska organisationslivet i Sverige har ca 200 olika sammanslutningar. En betydande del är lokala föreningar på ett tjugotal orter. En annan kategori utgörs av intresseorganisationer som samlar medlemmar från olika delar av landet. Hit hör föreningar för olika yrkeskategorier. Slutligen finns centralorganisationer. De viktigaste av dessa är Estniska kommittén och Sverigeesternas förbund.

Under senare år har Estniska kommittén utvecklats till ett förbund av ett drygt fyrtiotal medlemsorganisationer. Man har omkring 1 100 direktanslutna och 4 000 kollektivanslutna (via någon till Estniska kommittén ansluten organisation) medlemmar.

Sedan 1973 utdelar Estniska kommittén ett årligt kulturpris och utgav tidningen Teataja (Nyhetsförmedlaren) fram till 2002.

Immigrant-institutets kultur-, förtjänst- och forskarpriser har gått till flera ester under årens gång. Bl.a. Käbi Laretei, Bernard Kangro, Rudolf Jalakas, Els Oksaar, Ilon Wikland och Valev Uibopuu.

Immigrant-institutet har också publicerat på svenska det estniska nationalepos Kalevipoeg skriven av Kreutzwald 1839 i översättning av Alex Milits.

Till Eskilstuna och Torshälla kom huvuddelen av estländarna mellan 1944 och 1945. De blev ett betydande inslag i industrin. För många var dock inte livet i Sverige särskilt tryggt i det "sovjetvänliga landet" utan de arbetade hårt för att få ihop till pengar för att fortsätta resan till Amerika. Under 1940-talet andra hälft och åren kring Ungernrevolten skedde den stora vidaremigrationen. Huvuddelen av esterna bosatta i Torshälla emigrerade. Från lägren i Tyskland kom ett stort antal ester till Sverige fram till mitten av 1950-talet.

Estniska föreningen  i Eskilstuna (EES) bildades, utan tillstånd i strid mot svensk lagstiftning som förbjöd utlänningar att bilda föreningar, av 18 personer som den  26 februari 1946  valde en interimsstyrelse. Mötet skedde på Frimurarehotellet Kungsgatan 28 i Eskilstuna under en stark oro och med osäkerhet efter den genomförda Baltutlämningen.

Det föreningsbildande mötet hölls på Frimurarehotellet den 3 mars 1946 med 39 personer närvarande. Föreningen hade då 64 medlemmar registrerade. Stadgarna antogs och riksdagsledamoten Mihkel Jüris valdes till ordförande. Esterna i Eskilstuna / Torshälla var som flest ca 1 000.

Eesti Päevaleht, (EPL) Estniska Dagbladet, opolitisk tidning på estniska som började som sida i Stockholms-Tidningen och gavs ut under åren 1945-1948. och sedan blev en edition av denna. När Stockholms-Tidningen 1956  blev socialdemokratisk flyttade den estniska avdelningen till Eskilstuna-Kuriren.  Detta medförde att Eskilstuna-Kuriren och den estniska bilagan fick prenumeranter över hela Sverige och i utlandet. 

Estniska dagbladet blev 1959 en självständig tvådagarstidning där layout och tryck fortsatte hos Eskilstuna-Kuriren fram till början av 2000-talet.

För att reda ut vad som hände under de tre ockupationerna av de Baltiska staterna har kommissioner bildats i berörda stater.

Länkar

Ambasaden


Flykt 1944

Sverigeesternas förbund
Författare från Estland i Sverige
Estniska tidskrifter i Sverige
Ordbok Estniska  Svenska 
Hur Sverige förlorade Estland och Livland 
Estlands ockupationsmuseum

Sofi Oksanen talar om varför människor i väst inte förstår historien i öst.

Oxelösund

Historia

År 1533 uppmanar Gustav Vasa landsbönderna i skärgården att utvisa den rätta leden, så att han inte skall nödgas "draga utomskärs på den stora havsvågen" med sina små barn. Om kungen därvid även hade skärgården kring Oxelösund, som han besökte Flera gånger, i tankarna utsägs inte, men år 1545 visar han ett speciellt intresse för den genom att hos hövidsmannen på Nyköpingshus, Johan Turesson (Tre Rosor), begära goda styrmän, dvs. lotsar, som kunde styra hans skepp i den skärgården. Detta torde vara den äldsta antydan om lokala lotsar i skärgården utanför Nyköping.
När kungen år 1555 bekräftar Nyköpings borgares privilegier å vissa öar utanför Oxelösund, ställs det villkoret, att staden skall hålla en långlots för sträckan Stockholm - Kalmar. Men vid nästa privilegiebekräftelse, Erik XIV:des av år 1562, är det återigen en lokalkännare som begärs, en styrman, "som våre sluper och galleyder bådhe åther och fram om samme öyer och holmer styre kann, nhär som helst the commandes warde".
Dessa upprepade påstötningar om lotsar i Oxelösundsskärgården tyder på, att det ansågs angeläget att säkra tillgången på lotsar där. Det behöver däremot knappast innebära, att lotsar inte fanns där. Istället var det förmodligen så, att de skärgårdsbor, som åtog sig lotsningar, inte fyllde kungens krav på kompetens och villighet. Flera faktorer pekar mot att lotsar fanns i Oxelösundsskärgården under medeltiden för, som det hette, ledsagning i den stora genomgående inomskärsleden.

I vilken mån Gustav Vasas och Erik XIV:s önskemål om styrmän tillgodosågs vet vi inte, men i en lotstaxa från 1642 fastställes priset för lotsningar till och från Oxelösund, vilket tyder på en redan stadgad lotsplats. Bakgrunden till taxans tillkomst synes också ge skäl för antagandet, att Oxelö kronohemman hade karaktär av styrmanshemman. Säkrandet av lotsar åt kronofartyg var det som huvudsakligen hade intresserat myndigheterna. Men på 1660-talet signalerar en del åtgärder ett mer civilt inriktat lotsväsende. När amiralitetskollegium som ett led i denna strävan 1667 börjar meddela vissa skärgårdsbönder tillstånd att lotsa, nämns också sådana vid Oxelösund.


Oxelö expanderade under 1800-talets två första decennier och 1820 fastställdes dess personalstyrka till ålderman, 3 mästerlotsar och 5 secunda (ordinarie) lotsar. I Oxelösund hölls dock styrkan konstant. Oxelösundslotsarna bodde vid nuvarande G:a Oxelösund och lotsade antagligen uteslutande i skärgårdslederna. De vid Oxelö, Hummelvik och Brevik bosatta Oxelölotsarna svarade i första hand för Hävringeuppassningen.

1869 en övningseskader på Alöfjärden.
Träsnitt av P. W. Cedergren.

Med anläggningsarbetena för järnväg och hamn på 1870-talet började några oroliga år för lotsarna. Den mark de disponerade vid Brevik behövde nu järnvägen. Men innan avflyttning kunde ske, uppstod åtskilliga tråkigheter. I en skrivelse talar de om oro och osäkerhet, om hur arbetare tränger sig in i deras hem, när de själva är ute på Hävringe. Om hur deras jord grävs upp, stängsel bryts ner, järnvägen dras fram över åkrar och gårdsplaner, nätgårdar rivs upp mm. De är t. o. m. ängsliga för att husen skall rivas och familjerna bli husvilla medan de ligger på Hävringe. Järnvägsbolaget ålades senare av expropriationsnämnden att utge ersättning till lotsarna för olägenheter, obehag, förlorat fiske och mistad jord.

I november 1878 flyttade lotsarna till Sandviken och därmed var lotsplatsen i sin helhet återförd till sin, troligen ursprungliga kärnpunkt, till Oxelösundet. I samband med järnvägsbolagets köp av marken från Stjärnholms slott övertog det också lotshållningsskyldigheten och därmed var den nästan exakt tvåhundraåriga samhörigheten mellan Stjärnholmsgodset och Oxelösundslotsarna upplöst.

Oxelösund var definitivt en av landets ledande lotsplatser, huvudinfarten för två efter svenska förhållanden stora hamnar och med ett par mindre inom sitt område. Mellan åren 1900 0ch 1905 hade Oxelösunds lottsarna minst 1,104 och högst 1,443 lotsningar under vart och ett av periodens fem år. Från gångna seklers koggar och holkar, flöjter och jakter, slupar och galeaser lotsades nu ångfartyg av järn eller stål, istället för att huvudsakligen betjäna sjöfarten på inomskärsleden, skärgårdens urgamla kungsväg. Lottsningarna gick nu så gott som uteslutande mellan Hävringe och innanförliggande hamnar. 

Badortsepoken i Oxelösund varade i stort sett från slutet av 1800-talet. Ett varmbadhus till höger uppfördes 1886 i Badhusviken. Där erbjöds även  tång- och gyttjebad, som ansågs vara hälsobringande. Varmbadhuset revs 1915. Det växande järnverket störde societeten men även nykterhetsrörelsen bidrog med att få begränsningar i utminuteringen vilket ledde till att intresset för varmbadhuset och badhotellet avtog. Kallbadhuset, till vänster,  byggdes 1896. Det  var öppet från juni till augusti. En badbiljett kostade 20 öre. Många sim- och hopptävlingar arrangerades kring badet. Kallbadhuset drevs in på 1930-talet i kommunal regi och revs 1946.

Klocktorn

Klocktornet på badhusets framsida, ritat av Eskilstunaarkitekten Emil Befwe, finns bevarat på Nyköpings hamnkontor.


Ur SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK. ÅREN 1901-1905 för SÖDERMANLANDS LÄN finns följande att läsa. Oxelösunds brunns- och badhotell har sommartid tillstånd till "utskänkning och utminutering af brännvin och andra spritdrycker". Järnvägshotellen i  Oxelösund hade permanent tillstånd för utskänkning. I Oxelösunds Municipalsamhälle finns för tillverkningsåren 1903-06 ett skattepliktigt maltdrycksbryggeri registrerat hos Länsstyrelsen. Efter sekelskiftet öppnadrs fasta veckatorgdagar  i Oxelösund. Ett epidemisjukhus för landstingets räkning finns antecknat i Oxelösund.  Folkmängden anges till 2,102 personer 1905.   
"Byggnadsverksamheten har varit liflig.
Ofver 30 boningshus hafva under perioden blifvit uppförda. Bland nybyggnader märkas ett större folkskolehus, goodtemplarnesordenshus, järnvägshotellet, tullstation, brandredskapshus och samhällets varmbadhus, alla dessa byggnader af sten. Arbetena med iordningsställande af gator och vägar inom samhället påbörjades under nästföregående femårsperiod och hafva fortsatts under åren 1901 -1905. Vattenledningens utvidgande har förut i denna berättelse omnämnts. Kostnaderna för samhällets såväl vatten- som afloppsledningar äfvensom för gatornas grusning och för planteringar kring Järnvägstorget hafva bekostats af Oxelösund-Flen-Västmanlands järnvägsaktiebolag, som äger större delen af samhällets område. Gatorna belysas med elektriska båglampor, till hvilka ström hyres från järnvägsbolagets elektricitetsverk. Renhållningen ombesörjes genom entreprenör. Veterinär besiktigar saluförda matvaror, hälsopolis är anställd och kontroll har anordnats öfver mjölkhandeln."

På 1800-talet var Oxelösund inte mer än ett litet fiskeläger. Förändringen började på 1870-talet när järnvägsbolaget OFWJ köpt marken på Oxelö halvö från Stjärnholms slott, i syfte att bygga en hamn för utskeppning av järn, stål och malm från Bergslagen. Ett tidigare försök att bygga en järnvägsansluten utskeppningshamn i Vänern (Hult) hade misslyckats. 1913 togs beslutet att bygga Sveriges första koksblästermasugn i själva Oxelösund, och dra ner malmen från Bergslagen dit. Koks görs av stenkol, och stenkol som duger till koksproduktion saknas i Sverige, de små fyndigheterna av skånsk stenkol som finns är odugliga.

Konsten att tillverka järn är så gammal att ingen vet exakt hur den uppstod. Processen är i grund och botten likadan idag som den var då. Järnmalm upphettas tillsammans med något kolhaltigt ämne och luft, varvid järnoxiderna i malmen reduceras till järn och rinner ner på botten av processkärlet. Den mest primitiva processen är den så kallade gropugnen, helt enkelt en lerklädd grop som fylld med malm, lite kalk och träkol, och där man använder någon form av blåsbälg. När järnet reducerats och i smält form runnit ner på botten, låt man kolet brinna ut, och när ugnen svalnat hämtade man ut järnklumpen.

Oxelösund fick 1913 Sveriges första masugn som drevs med koks istället för träkol. Det hade gjorts experiment med elektriska bågljusmasugnar, som använde ytterst lite träkol som reduktionsmedel, men dåtidens elpriser var så höga att tekniken var meningslös. Idag finns två koksblästerugnar i staden, samt ytterligare två likadana i Luleå. Det är de enda masugnar som finns i Sverige idag efter att  Domnarvet och Degerfors har lagt ner sina. 

Oxelösunds Järnverk 1930 med masugnen och de tre Cowper-tornen (förvärmning) syns strax till vänster om mitten, där den stora rökplymen börjar. Huset direkt i anslutning till masugnen kallas rådstugan, det är här inne man tappar ugnen på flytande tackjärn och flytande slagg. Förmodligen i järnvägsvagnar, det är spår in.

Notera den enorma gasklockan lite till höger om mitten. Det är här man samlar upp gasen från koksproduktionen och från masugnen. Gasen räcker inte bara för egna behov på bruket, Oxelösunds alla hushåll har lokalproducerad stadsgas också. Det ljusa huset i bildens vänsterkant är där kompressorerna till blästerluften står. Det går kraftiga rör över till masugnen och Cowpertornen.

Näckrosdam

Folkets Hus

Järnvägsorget

Oxelösund är i juridisk mening en av Sveriges sista städer, orten erhöll stadsprivilegier 1950. En ny stad byggdes upp i mitten på 50-talet, till stor del bekostad av Gränges. Satsningarna uppgick till över en miljard kronor. Oxelösunds centrum är unikt och starkt 50-talistiskt i sin arkitektur. Näckrosdammen 1953 i nuvarande Järnvägsparken som tidigare var Oxelösunds torg. Folkets Hus vid järnvägstorget.

1955 köpte Grängeskoncernen upp hela Oxelösunds Järnverk. 1957-1961 byggdes Järnverket ut med  en omfattande ståltillverkning på området samt valsverk för grovplåt ända ner till 4 mm.  För att få plats med detta kompletta från-malm-till-plåt-verk revs över hälften av Oxelösunds samhälle, som då hade 5.200 invånare. 

Grängeskoncernen köpte även några rederier för att få full kontroll över stenkol- och koksimporten från Europa. TGO, (Trafikbolaget Grängesberg-Oxelösund)  som rederiverksamheten låg under, hade ett dussin båtar. TGOJ var privatägt av Grängeskoncernen långt in på 80-talet, då SJ exproprierade bolaget. Järnvägsnät var på 310 km, elektrifierat och SJ-kompatibelt, som förband Oxelösund, Nyköping, Flen, Eskilstuna, Västerås, Köping, Lindesberg, Ludvika och Grängesberg. Malm är mycket tungt. Notera hur små de treaxliga järnvägsvagnarna är. Maximalt axeltryck på järnvägar är 20 ton, så en sådan liten vagn vägde fullastad 60 ton. Spåren är idag Banverkets, TGOJ lever kvar som dotterbolag under Green Cargo. Transporterna var bara en biverksamhet i form av transportservice inom Grängeskoncernen.

Under 1970-talets stålkris slogs Oxelösunds järnverk AB (ingick i Gränges)  och Norrbottens Järnverk ihop och bildade stommen i SSAB, Svenskt Stål AB. 

Skiss processer stålverk.

1927 beslöt styrelsen för Järnverket att bygga ett fönsterglasverk för att tillvarata den högvärdiga överskottsgasen från koksverket. Det var den främsta orsaken. Ett annat skäl var att glasdragningsmaskinerna vid denna tidpunkt var förhållandevis långt utvecklade och befunnits väl användbara för avlösning av ett uråldrigt och tungt arbete som blåsning av fönsterglas var. Arbetskraften till glasverket kom från Värmland, Småland, Norge och Finland där det fanns yrkeskunskap. Glasbruket stod klart på försommaren 1928 och det lades ner 1979-06-29.

Uppkomsten av Centrifugalrör: Till de problem som avspärrningen under andra världskriget gav upphov till hörde att tillgången på rör till vatten och avlopp var tämligen begränsad i vårt land. Någon inhemsk rörtillverkning av betydelse fanns inte och bristen blev svårare för varje år som gick. Detta låg bakom tillkomsten av AB Centrifugalrör.
Med erfarenhet av andra världskrigets importstopp var den dåvarande samlingsregeringen mycket positiv till en planerad inhemsk rörtillverkning och lovade det nybildade bolaget en viss garanterad avsättning. I maj 1945 kom anläggningsarbetet för det blivande rörgjuteriet igång.

Förläggningen till Oxelösund och i omedelbar närhet av Järnverket berodde på avsikten att använda flytande järn från verkets masugn. Så blev emellertid inte fallet, utan en konventionell kupolugn anskaffades. Efter ett års byggnadstid var anläggningen klar för provdrift och det första röret göts den 9 maj 1947. Redan på hösten samma år inköptes företaget av KF, HSB och Svenska Riksbyggen. KF:s och HSB:s andelar överläts senare till ett KF-ägt dotterbolag. Organisatoriskt innebar detta att företaget knöts till Gustavsbergsgruppen.
Av arbetsstyrkan vid 1948 års utgång, uppgående till 208 man, hade en kärntrupp om 25 man rekryterats, framför allt från Forsbacka. Återstoden kom till största delen från omgivande kommuner och hade ingen tidigare anknytning till järnhantering. Företaget uppförde ett antal fastigheter i egen regi som under 1970-talet förvärvades av Oxelösundsbostäder, nuvarande Kustbostäder. Centrifugalrör lades ner i oktober 1992.

Femörehuvud fyr

Före 1900 hade det inte anlagts något permanent försvar på Femörelandet. Under första världskrigets beredskapsår byggdes två infanteriskansar vid hamninloppet till Oxelösund. Under andra världskriget byggdes en rad värn och artillerianläggningar. Oxelösund var redan vid andra världskriget en strategiskt viktig hamn men saknade ett bra försvar. 

Oxelösund blev en av de få småorter som 1965 begåvats med en motorväg. Inte för industrins behov utan för de militära behoven. Vägen var tänkt som led för militära transporter fram till hamnen.  Mellan åren 1960-1975 byggdes i det kalla krigets skugga och oro för en invasion från Sovjet 30 batterier längs Sveriges kust. Tillsammans med batterierna vid Kungshamn och Arkösund täcktes hela Bråvikens inlopp. Det nu nedlagda kustartilleribatteriet OD, populärt benämnt ”Femörefortet”, byggdes 1963. Fortet har en area på 3300 m² och var självförsörjande med kök, vattenframställning och vid behov kraftförsörjning under minst 30 dagar. Filter för luftintagen skulle göra att anläggningen säker för mindre kärnvapendetonationer och kemiska angrepp.

Fortet som krävde 70 personers bemanning blev omodernt men användes fram till 1998 och var beslutat att rivas 2003. Oxelösunds kommun köpte Femörefortet för femtio kronor och fem öre i juni 2004. Fortet drivs av Föreningen Femörefortet som ett museum. 

Oxelösundsfilmer 1958 - 1968.
Del 1,  Del 2,  Del 3.
 
Stadsvandring i Oxelösund i tio delar. Del 1, 

Orsaken utanförskap

Första maj 2012 med konfrontation och kollektivt utövade våldsamheter mellan polis och demonstranter är inget nytt. I Eskilstuna hände det även 1937. 

Under höstmarknaden oktober 1937 ledde polisens ingripande gentemot alkoholförtäringen vid stadens tivoliplats, med anhållandet av en ung berusad grovarbetare som den utlösande faktorn, till stora och högljudda demonstrationer på Fristadstorget.
Senare samma kväll gjordes vidare försök från demonstranternas sida att med våld frita alla höstmarknadens anhållna fyllerister genom att storma polisstationen. Endast polisens försvar av ingången hindrade den uppretade folksamlingen från att tränga in. När sedan poliskommissarie Hugo Hofvander knuffades omkull och blev allvarligt skadad under ett försök att tala folksamlingen tillrätta svarade polisen med att göra chock med dragna sablar över Fristadstorget och skingrade på så sätt demonstrationerna med 5.000 personer utanför häktet i stadshuset. Det var vidare kollektivt utförda våldsamheter som det politiska ledaretablissemanget i den socialdemokratiskt styrda industristaden hade mycket svårt att förklara, eller bortförklara på annat sätt än att det varit marknadsbesökare från den omgivande landsbygden och tillresta ungdomsligister från Stockholm som agerat våldsamt, inte stadens egen skötsamt disciplinerade arbetarbefolkning.
I tidningarna gjordes en stor poäng av den inflyttning från landsbygd till stad som ägt rum under mellankrigstidens högkonjunktur, och hur dessa inflyttade bönder inte lärt sig att hantera alkohol på ett lika ansvarsfullt sätt som stadens inhemska arbetarbefolkning. Invandrade landsbygdsbor, marknadsbesökare från den omgivande landsbygden, och tillresta så kallade ungdomsligister från Stockholm utmålades således i tidningarna och i politiska uttalanden som de huvudsakliga våldsverkarna. Det senare trots att alla utom en av dem som efteråt i Eskilstuna rådhusrätt åtalades och dömdes till böter eller fängelse för delaktighet i de inträffade kollektivt utövade våldsamheterna var arbetare från staden.41
Inte desto mindre är det tydligt att den svenska arbetarhistoriska forskningen, i den mån våldsamma konflikter över huvud taget har uppmärksammats, allt som oftast tenderat att skriva in sig i teleologin.42
Det senare gäller i allra högsta grad den i inledningen omnämnda forskningen kring arbetarkultur – från 1840-talets ”egensinniga” hantverkare till 1940-talets ”skötsamma” arbetare – som alltsedan slutet av 1980- och början av 1990-talet kommit att dominera den kulturhistoriskt inriktade arbetarhistoriska forskningen i Sverige.43
41 Stefan Nyzell, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: Reflektioner kring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av sociala protester i mellankrigstidens Sverige”, Nils Andersson, Lars Berggren & Mats Greiff, Sociala konflikter och kulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004, s 76-99. Se även: Stefan Nyzell, Egensinnets stad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937, opublicerat manuskript.
42 Se exempelvis: Cederqvist, 1980; Johansson, 1982; Andræ, 1998.
43 Se exempelvis Magnusson, 1988; Ambjörnsson, 1998; Franzén, 1992; Skarin-Frykman, 1990; Horgby, 1993; Lindqvist, 1994; Billing & Stigendal,
Källa: Stefan Nyzell
”Striden ägde rum i Malmö” Möllevångskravallerna 1926. En studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige 1994.
Historiskt var det fram till första världskriget fri invandring till Sverige. Något som Socialdemokraterna i Malmö 1904 uppmärksammade och krävde "Sverige åt svenskarna", slagord som andra grupper återanvänt. När det var svårt för Sverige att försörja sin egen befolkning och en betydande utvandring ägde rum var det helt legitimt för arbetarrörelsen, trotts en minimal invandring, skriva pettitioner och ställa krav på "Sverige åt svenskarna".
Vad ska personer kallas om de i dag skulle använda Per Albin Hanssons uttalande ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”. Från ett tal vid ett socialdemokratiskt valmöte 1924.

Som alla andra stater i Europa införde också Sverige från mitten av 30-talet en rad nya lagar som gällde flyktingar. I en lag från 1937 påstås det att man inte hade rätt att neka ta emot en utlänning som på politiska grunder flytt till Sverige och inte heller fick man utlämna honom till land där han inte var säkrad mot utlämning. Kompletteringar av lagen följde år 1939 och 1940. Lagen som inrättades 1943 medförde beslutet att man fick placera flyktingar i läger då han misstänktes för att bedriva politisk verksamhet som kunde vara skadlig för riket (SOU 1943: 36, se Kangro 1976: 43). Detta hade skett före massinvasionen av baltiska flyktingar i september 1944.
Den svenska regeringen utsattes för prövningar vid mottagandet av flyktingar när judiska flyktingarna kom från Hitlers Tyskland. Sverige införde inskränkningar eftersom man fruktade en stor invasion (Svanberg och Tyden 1997: 40).
Frånsett regeringens humana och förstående politik gentemot flyktingar i allmänhet, förorsakade Sveriges egen situation störningar genom det nära grannskapet till diktaturen i öster samt de jure erkännanden av Sovjetunionens anektering av baltstaterna. Som en logisk följd räknades de före detta baltiska medborgare som lämnat sina hemländer efter den 5 augusti 1940, som medborgare i Sovjetunionen (Kangro 1976:43 f.).
I vänsterpressen framställdes baltflyktingarna ofta som konkurrenter om arbetstillfällen. Baltflyktingarna som begrepp bestod av en heterogen grupp av ester, svenskar, ingermanländare, letter, finnar, ryssar och tyskar. Egentligen var arbetsmarknadsmässiga omständigheter i Sverige goda eftersom man hade undgått lindrigast i Europa från krigets härjningar (Kangro 1976:52). Det rådde brist på arbetskraft i skogsbruket och lantbruksarbetet. Med tanke på det att de estniska flyktingarna utgjorde en akademiskt utbildad arbetskraft (i motsats till vad man allmänt tror) (Reinans 1993:143) var inlemmandet av esterna i det svenska näringslivet gynnsam för Sverige. Det uppstod inga nämnvärda problem med baltflyktingar trots att svårigheter inte saknades när en så stor gupp människor med små eller inga kunskaper i svenska (förutom svenskarna), skulle vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Detta berodde dels på flyktinggruppens arbetsvilliga inställning, dels på det gynnsamma läget på arbetsmarknaden. Trots allt fanns det en kategori flyktingar som vållade problem - de intellektuella (Kangro 1976: 55).

De politiska ledningarna i Baltikum hade försökt att genom kompromisser skaffa sig en framtid i Sovjets närhet. Man hade tvingats upplåta baser, men snart visade det sig att de fungerade som den trojanska hästen. Alla avtal bröts, och under militärt hot och bevakade av soldater tvingades parlamenten att ”ansöka” om ländernas upptagande i Sovjetunionen. 
Omedelbart efter anslutningen 1940 inleddes arresteringar som drabbade politiker, affärsmän, militärer och välbärgade bönder. 7.000 människor arresterades i denna våg uppåt 2.000 sköts omgående, huvuddelen dog i fångenskap.

Boskapsvagnar till Gulag

Snart fick de anslutna folken erfara vad det innebar att höra till Sovjet. Natten till 14 juni 1941 greps i Estland 11.000 män, kvinnor och barn. Från Lettland deporterades 15.000, från Litauen 30.000. Aktionen hade varit omöjlig utan inhemska angivare. Här faller en mörk skugga över de lokala kommunistiska partierna. De gripna fördes i förseglade boskapsvagnar bort till Sibirien. Bland historiska dokument från den tiden finns en fraktsedel från det estniska järnvägen. Som ”varans namn” anges: Människor. Flertalet återkom aldrig.  

Vid årsskiftet 1944/45 fanns det i Sverige, förutom de 30.000 balterna, kvar drygt 1.500 av 4.000 sovjetryska flyktingar, därav närmare 1.100 ingermanländare. Moskva ville på egen hand söka upp och bearbeta var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Regeringen fortsatte sitt flyktingpolitiska balansnummer och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med en namn och adresslista på ungefär hälften (784 personer) av de kvarvarande flyktingarna.
Med svenska regeringens goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige 1945 och bearbetade de flyktingar som ”listats” av den svenska regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.
Erik Bexelius på Statens utlänningskommission undertecknade en skrivelse, där det bl.a. heter: ”… försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet få under inga omständigheter förekomma…” Den gången kunde man veta i stort sett allt som fanns att veta om Gulag. För den som upplevt 14 juni 1941 måste Bexelius skrivelse framstått som  cynism.

Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder sökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Ryssarna drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro att de var tvungna att återvända till Sovjet.

De sovjetiska övertrampen fick regeringen att protestera och kräva bättring. Men det var för sent. Resultatet av den ambulerande sovjetiska övertalningskampanjen blev att närmare en fjärdedel av de på listan medtagna flyktingarna valde att resa åter.

De återvändandes öde blev okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil.

Mer än hälften av de 4.000 sovjetryska flyktingarna skickades tillbaka. De blev offer för en flyktingpolitik som i skuggan av den nya stormaktsdiktaturen i öster underordnades utrikes kompromisspolitik; en påminnelse om att världskriget förvisso slutade med totalt nederlag för nazismen, men bara en halv seger för demokratin. Kriget hade förvandlat Stalins totalitära kommuniststat till en supermakt som inte kunde behandlas hur som helst. 

Källa: Kenth Olsson, historiker och författare.
Flykten från den osäkra tillvaron under 1940-talet och 1950-talet i Sverige med oro om utvisning går vidare för Balterna. Nu tilläts inte människor åka reguljärt till USA eller Kanada. Den som ej fick visum reste med egna båtar och kom då att bli mottagna som flyktingar från Sverige.  1948 lämnade en grupp Sverige och flera grupper kom att följa därefter, Minsveparen Walnut inredd för en besättning på 18 personer tog 347 personer till Kanada. Ett flertal Ester som arbetat i Eskilstuna fortsatte fly med båtar mot Amerika, en familj reste i en mindre öppen motorbåt över Atlanten.
På 1950- och 60-talet återvände nästan 20.000 människor till Estland från lägren i Gulag dit de hade förts mellan 1941 - 1953. De levde med sina minnen och berättelser mitt ibland oss. Det fanns och finns många människor som upplevt Stalins fångläger.  Källa: Toomas Hiio, Ordförande Estlands internationella historiekommission.
Fortfarande på 1960-talet talades om Sverige som ett land med en homogen befolkning. 

”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”
Tage Erlander 1965, f d svensk statsminister och socialdemokrat.”

Sveriges utrikesminister Sten Andersson (S) visade på en betydande brist på historiekunskap när han i Tallinn 1991 gjorde ett skandalöst uttalande då han förnekade att Estland var ockuperat. Lyckligtvis återfick Estland, efter tre ockupationer, sin självständighet efter 52 år av ockupation den 21 augusti 1991.

Sovjets välkomst, Viborg 1944

1998 tog Estlands president Lennart Meri initiativet till en internationell kommission för att undersöka brott mot mänskligheten (www.historycommission.ee), som under ordförandeskap av den finländske diplomaten Max Jakobson skulle tränga bakom myterna. Rapporter om de tre ockupationerna av Estland 1941-1944. Även Finland har en historiekommission för att få fram sanningen bakom tidigare tabu-frågor som utlämningen av 55.000 ingermanlänningar till Sovjet och judar till Tyskland samt den stora dödligheten bland de sovjetiska krigsfångarna. 
Förintelsen har fått stor uppmärksamhet medan Sovjets större förbrytelser förringas. Det är ju segraren som skriver historien och då blir mord i kommunismens namn rumsrena medan förlorarna tyskarnas dåd blir noggrant rannsakade. Sovjet/Ryssland och kommunismen har ännu inte erkänt sina dåd utan dagens ledare i Ryssland fortsätter förneka det uppenbara. Redan innan Sofi Oksanen givit ut sin bok Utrensning 2008/10 som beskriver det Sovjetiska förtrycket i Estland, kom det protester från Ryssland med motivering att boken var antirysk.
En historisk bakgrund till flykten hjälper till att tolka och möjligt förstå betydelsen av vad metaforer kunde innehålla vad det gäller framställningen av bilden av baltflyktingarna i media. Efter att skaror av flyktingar kommit till Eskilstuna under 1940-talet var de lokala tongångarna grundade på argument som att de tar våra jobb, förstör ackorden begår brott. Lösningen var enkel, sänd hem dem. Dvs Sverige var till för svenskar. Då är det viktigt att hålla i minnet att invandringen under några år på 1940-talet var en rännil av vad som sker vart år sedan 1950-talet.
När det gällde föreningsrätten för invandrare fick de inte bilda föreningar utan tillstånd. För en del innebar det att det bildades sektioner inom befintliga föreningar där KFUM, IOGT och frikyrkor kan nämnas. Denna lagstiftning upphävdes inte förrän sent in på 1960-talet. Fackföreningar med sin röda flagga var för många svårt att känna gemenskap med. Dock om flertalet förstå nyttan med att ansluta sig.

Sverige ska vara mångkulturellt. När balter och finnar kom till Eskilstuna var de en lätt identifierbar grupp. De hade i stor utsträckning samma traditioner som svenskarna men talande ett annat språk. Ändå blev de hårt åtgångna av den svenska majoriteten. Ett tecken var när Alar Kuutmann, som representerar Mångkultur i Sörmland, på konferensen Erkänd december 2004 i ett anförande hävdade att det var en personlig revansch för medlemmarna i den  finskättade i gruppen Kent när de nått framgång. Som invandrare är man tvungen att lyckas.
Första maj 2012 ägde Svenskarnas Partis demonstration rum i Eskilstuna under rubriker av kravaller. Kravallerna vid detta tillfälle utlöstes inte av demonstranter med tillstånd utan av motdemonstranter med skiftande bakgrund och motiv. Begrepp som tillresta Stockholmare, ungdomsligister, yrkesdemonstranter och allmänna vänsterlegister används. Grupperingar som hävdar svenskarnas rätt kallas extremer då de står för försvaret av det tidigare omhuldade folkhemmet.
Eskilstuna har 2012 över 100 kulturer och språk. Det är inte längre möjligt att ha en klar bild av invandrare. Talet om det växande utanförskapet är lätt att förstå utifrån detta. Ingen behärskar 100 språk eller förstår 100 kulturer! Det är i detta sammanhang viktigt att se skillnaden mellan vad en person tänker och vad man får yttra. Sverige har på något sätt blivit landet där flyktingfrågan inte får yppas och den som gör det är med automatik att betrakta som rasist.

108 år efter att det krävdes att Sverige skulle vara till för svenskarna är det inte längre tillåtet att hävda att Sverige är ett land för svenskar utan det ska vara ett land som gått från lokala fyllekravaller till ett land för mångkultur och utanförskap.

Utan utanförskap kan det inte finnas politik.
Without alienation, there can be no politics.
Arthur Miller (1915-2003)