Årby Norra bygget

Första dagen 31.01.2022

Nu är det igång sedan 31.01.2022!

En bild om dagen som tas ca kl 10.

Följ den spännande förändringen dag för dag via

https://arby2023.blogspot.com/

Jazz på Ebelingmuseet 30/10 kl 13.00

Jazz och en del estnisk musik!
 

Estniska Föreningen fyller 75 år 2021

25 September 2021 uppmärksammar vi att ESKILSTUNA EESTI SELTS (EES) fyller 75 år. 

Föreningen bildades den 26 januari 1946, dagen efter Baltutlämningen. En händelse som betraktas som en skamfläck i svensk historia och skapat djupa sår i förtroendet till Sverige.

Trotts att det var förbjudet för utlänningar att bilda föreningar så gjorde esterna det ändå. Först 68 år senare, 2013 registrerades Eskilstuna Estniska föreningen officiellt.

     Konstnär Leida Rives.

Föreningen anordnar en utställning på Ebelingmuseet med temanamn Naised (kvinnor). Enbart estniska kvinnliga artister verksamma i Sverige visas.

Utställningen öppnar 25 september men någon större folksamling blir det inte. Kommunens regler runt corona 19 gäller, dvs. att öppettider hålls men några aktiviteter där en större samling människor kan uppstå får inte annonseras eller anordnas. Kan enligt  det klassiska uttrycket "Meddelas endast på detta sätt".

Givetvis händer det mer efter att pandemins regler lättas upp!

Nåväl: Utslälda verk är av artisterna

Agaate Veeber 1901 Tallinn

Karin Luts 1904  Viljandimaa

Nancy Nömmeots 1933 Kärdla

Luule Sova 1920 Viljandi

Jutta M Klein 1933 Estland

Marje Taska 1955 Tallinn

Kristiina Kauri 1943 Tartu

Leida Rives Elfven 1915 Tartu

Pille Haamer Florell 1932 Estland

Veronika Keerdoja 1904 Otepä

Maire-Helve Männik 1922 Tartu

Reet Lindeberg 1950 Estland

Silvia Leitu 1912 Tartu

Maire Ilon Vikland 1930 Tartu

Mari Simmulson 1911 S:T  Petersburg

Ruth Tulving 1930 Tallinn

Leida Org 1907 Tartu

Marja Jaanivald 1926 Tartu

Lenna Vasur 1941 Estland

Imbi Rahumaa 1947 Estland

Lea Vahur Lundin 1960 Estland

Linda Nurk 1975 Estland

Meelya Klimson  1987 Otepää

EESTI SELTS / ESTNISKA FÖRENINGEN

Det allra första mötet hölls den 26 januari 1946. Dagen innan hade svenska regeringen verkställt utlämnandet av 165 balter till Sovjet, baltutlämningen. När esterna kom till Sverige, de flesta 1944 så trodde och hoppades alla på att återvända så snart som möjligt när kriget var slut, men så blev det inte. Efter en ny ockupation av Sovjet 1944 så försvann denna önskan.

l början fick esterna ett strängt förbud om att organisera sig i föreningslivet och verka för något politiskt. Den Estniska föreningen startades i strid mot lagstiftningen och kom fram till 1960-talet, då lagstiftningen mjukas upp att i praktiken vara illegal. Först efter 67 år av verksamhet 2012, normaliserades föreningen helt.

Den 26/1-1946 kl. 20.00 i dåvarande frimurarhotellet på Kungsgatan 28 samlades 18 ester. Det var följande manliga personer. Paul Rei, Rudolf Tandre, Heinrich Hallrnan, Elmar Puss, Mati Vaher, Erich Öhr, August Ambros, Nikolai Köivutalu, Friedrich Schmidt, Herman Saar, Johannes Päll, Eino Vernik, Voldernar Jaaniste, Hans Lepik, Ferdinand Karja, Anton Koppel, Juhan Piiskop och Enn Maripuu.

Mötet utsågs en preliminär tremannastyrelse med Paul Rei som ordförande, Enn Maripuu som sekreterare och Juhan Piiskop som ledamot. På mötet röstades det enhälligt om att bilda en estnisk förening i Eskilstuna för att bibehålla sin kultur, språk och intressen samt att verka för att Estland skulle få tillbaka sin självständighet. Frågan om Estlands självständighet var starkt politisk och föreningen bröt mot tidens lagstiftning. Föreningen kom att vara oregistrerad i 66 år fram till 2012.

Välis Eesti 17/3-1946

Nästa möte blev den 3 mars 1946 även då på frimurarhotellet, Kungsgatan 28, 34 personer medverkade. Då valdes en styrelse med 5 personer. Det beslutades att var lördag kl 19 var det clubträff på Frimurarhotellet. Att en kör under Herr P. Rei ledning, en dansgrupp under herr A. Ilver´s ledning samt en kurs i engelska under fru Raidma startas.

Till ordförande valdes Mihkel Juris (6 år). Under det första året hölls inte mindre än 28 st styrelsemöten.

Genom åren har därefter följande ordföranden varit. Eduard Karjel (19 år), Lembit Aring (1 år), Lembit Pella (30 år) och nuvarande Mati Nömm.

I början hyrdes lokal i Frimurarhotellet, Nyfors och på Rademachergatan. Föreningen första egna lokal kom att ligga på Nygatan 11, fastigheten till vänster, Stadshuset till höger. Nygatan 11 revs 1969 och tvingade föreningen till en flytt.

Lokal hyrdes på Västra Storgatan. Sedan mitten av 1990-talet finns föreningen i lokal på Kungsvägen. Folkets Hus på Nygatan samt Stadshuset användes vid större möten.

Föreningen bedrev en intensiv mötes-verksamhet. Föreningen har genom åren haft många aktiviteter, körsång, sångfester, folkdans, orkester, kurser och utställningar, volleyboll, basket, scouting, teater, bridge, studiecirklar, samkväm med olika fester och pensionärsverksamhet. Vid mindre samkväm bedrevs verksamheten i den egna lokal. Vid större tillställningar hyrdes Torsharg, Motorstadion, NTO-lokalen, Folkets hus, Tennishallen, Sporthallen, kyrkan eller Stadshusets festvåning. Vid sommarfesten hyrdes Solvik i Torshälla. Estniska föreningen har även haft nära samarbeten med andra estniska- och invandrarorganisationer.

Den estniska komplementärskolan är lika gammal som föreningen. Den upphörde på 1980-talet mest på grund av att hemspråksundervisningen infördes.

Eskilstuna Eesti Täienduskool Estniska skolan

En estnisk komplementärskola (Norra Skolan) för bevarande av språk- och kultur bedrevs i Eskilstuna fram till 1988. Komplementärskola bedrevs även i Hällby. 

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet. Allide Reinart undervisade barnen i Holmens skola och senare i en källarlokalvid hamnen.

Under en kortare period har hemspråksundervisning givits i den kommunala skolan. Estniska föreningen har länge, och med flera lärare undervisat i estniska i form av studiecirkeln.

I Torshälla samlades föräldrarna kring en skola som drevs den fram till slutet av 1960-talet.

Under en kortare period har hemspråks-undervisning i estniska givits i den kommunala skolan.

Estniska föreningen har länge, och med många lärare verksamma, bedrivit undervisning i estniska i form av studiecirklar.

Biden från skolavslutning 1954.

Det är även ett faktum att församlingen Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Eskilstuna skulle fyllt 75 år. Församlingen avvecklades dock innan dess 2019.

Estniska Evangeliskt Lutherska Kyrkan.

Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELK). Estland har varit lutherskt alltsedan reformationen på 1520- talet. Tsar Alexander III genomförde en förryskningskampanj 1881. Tsaren inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delen av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisninginsspråk. En del av befolkningen konverterade då till den ryskortodoxa kyrkan.

Den estniska evangelisktlutherska kyrkan i sin nuvarande form bildades 1917.

Till skillnad från Sverige har Estland aldrig haft någon statskyrka utan EELK har alltid varit folkets kyrka. Den Estniska Evangeliskt Lutherska i Sverige uppstod samma stund som den första prästen anlände som flykting och kyrkans arbete började. Till en början skedde arbetet parallellt med svenska präster när dessa besökte sjuka och vid begravningar. I Västmanland fanns flera flyktingläger. på KFUM Lövudden påbörjades gudstjänster. Från Estland hade även Ärkebiskop Juhan Kõpp flytt. Tillsammans med Ärkebiskop Erling Eidem  började de i december 1944 viga exilprästerna för tjänst i Sverige. Totalt var det nio präster som invigdes, varav sex som flytt från Estland.

Erling Eidem

DN 29 Dec 1944. Skriver att ett "Baltisk kyrkoorganisation med nio präster" inrättats.                                  

          

Uppgiften är att

- anordna ett baltiskt kyrkosekretariat

- anknutet till diakonistyrelsen

- uppdelad på tre byråer, en estnisk, en lettisk o en litauisk, var o en med en infödd präst som föreståndare

Juhan Kõpp 

- samt en svensk präst för korrespondens med Senska kyrkliga o andra myndigheter.

- 9 baltiska präster skulle anställas varav 6 estniska.

- 40.000 kr från statens flyktinganslag för finansiering, under en tid av ett eller högst ett o halvt år.

I Sverige upprättades 1945 inom E.E.L.K. tre pastorat. I det Norra pastoratet ingick bland flera orter Sundsvall, Härnösand, Gävle, Uppsala, Västerås, Ockelbo, Rättvik, Vikarbyn, Olofsfors, Ängelsberg, Kumla Örebro, Åkers Styckebruk, och Eskilstuna.

I juli 1946 tappar E.E.L.K. stödet från den Svenska statskyrkan och blir en självständig kyrka.

E.E.L.K. i exil och EELK i Estland är sedan 200? en gemensam kyrka, EELK.

Eesti Evangeelne Luterlik Kirik Välis-Eesti Piiskopkond                                                                                                                                       

                                                                                                                                      

Församlingen E.E.L.K. i Eskilstuna bildades 14 juli 1946.

Den första gudstjänsten i Eskilstuna hölls 24 juni 1945 av KFUM på Solvik, Torshälla. I Klosters kyrka hölls predikan 22 september 1945.

Estniska församlingen bildades 14 juli 1946. Först hölls en gudstjänst i Klosters kyrka följt av ett högtidligt möte i Stadshuset i Eskilstuna där det valdes ett styrande råd.

Vid gudstjänsten  insamlades 13 kronor och 42 öre i kollekt samt vid det efterföljande församlingsmötet 5 kr och 68 öre.

Kollekten genomgången av revisor A.P. den 30 juli 1946.

Församlingens  samt norra stiftets präst från 1945 var Richard Koolmeister. Förutom Eskilstuna, ingick församlingarna i Örebro, Kumla och Västerås i Koolmeisters arbete. 1953-1955 var Koolmeister E.E.L.K. Rootsi praostkonna abipraost, och 1955 - 1981 E.E.L.K. Rootsi praostkonna praost.

Församlingens första 25  år firades i Ansgars kyrkan den 31 oktober 1971. 25 a. juubeli Jumalateenistusest on lühike artikel "Eesti Kirik" US 1971/ nr.10-12.l.210.

 

"Fors Kyrkoblad"  -on ka info allikas. Nimetavad Eesti Jumalateenistusi. Kas muud

mis arhiivi töösse puutub nendes kirikulehtedes leidub -ei tea. Nimetan kuna allikate all seda ega teisi kiriklike ega KFUMi lehti ei leidnud.

Arkivet saknar de två första protokollböckerna.  Första kända protokoll är från 20 augusti 1953. Kassaböcker och verifikat är bevarade där kollekt och kvitton kan visa församlingens verksamhet.

I augusti 2016 firades församlingens 70-årsdag med gudstjänst i Fors Kyrka samtidigt firade 25-årsdagen av Republiken Estlands återupprättande. Samtliga stiftets präster och församlingar deltog.

Församlingens digitaliserade handlingar kan ses  här.

En rättssäker vindkraftsprövning

Sedan 2009 kan kommuner genom en bestämmelse i miljöbalken stoppa nya vindkraftsetableringar, utan att beslutet behöver motiveras och utan att det finns några krav på vad besluten  grundar sig på. Det har vid ett maktskifte kunnat bli  politiskt tvärstopp i långt framskridna planer. Investeringar som ska göras med minst 25 års framförhållning ska inte omkullkastas av nya majoriteter eller populistiska partier.

I fallet Kafjärden som började planeras 2007 (se tidigare inlägg) var i sig kommunen positiv medan andra grupper överklagade i flera instanser. Till sist visade sig att projektet fick ett godkännande. Efter en process som varat i 14 år ansågs projektet föråldrat och bjuds ut till försäljning.
De långa processerna beror bland annat på att vid en förfrågan om etablering av vindkraft är det vanligt att kommunerna prövar samma frågor som sedan ska prövas ännu en gång av den myndighet som beslutar om tillstånd enligt miljöbalken. Därtill kommer alla överklaganden.
Processerna inom kommunen tar flera år och negativa beslut kommer ofta så sent att både vindkraftsprojektören och berörda myndigheter hunnit lägga ned mycket stora utredning- och planeringsresurser helt i onödan. Därtill kommer att kommunen enligt tidigare regler kan återta ett positivt besked precis när som helst. Så blir det inte framleddes.

Om kommunen fattar ett positivt besked som när som helst återtas innebär det en betydande rättsosäkerhet.  Politiskt och i klimatkrisen så ökar samhällets fokus på energi och elektrifiering. Kommuner runt om i landet tar olika initiativ för att främja och stötta och branschen räknar med en kraftigt ökad elanvändning och det är redan elbrist i söder. Detta kräver att nya projekt för energiproduktion eller energiintensiva industriprojekt är förutsägbara, rättssäkra och mer effektiva. Redan nu befaras stor elbrist inom fyra år när fossilfritt stål i norr kommer i produktion. Brist på el leder onekligen till högre priser.
Bestämmelsen om kommunal tillstyrkan (veto) har inte på något sätt förenklat processerna.

Utredningen ”En rättssäker vindkraftsprövning” föreslår få ett helt nytt regelverk som säkerställer kommunernas inflytande och som är mer rättssäkert och förutsebart vid en vindkraftetablering.
Förslagen är resursbesparande för myndigheter och för vindkraftsprojektörer, utan att kommunerna tappar sitt inflytande över vindkraftsplaneringen.

Förslagen är resursbesparande för myndigheter och för vindkraftsprojektörer, utan att kommunerna mister sitt inflytande över vindkraftsplaneringen.

Kommunen ska pröva om en vindkraftpark utgör lämplig markanvändning, inte hur den påverkar naturmiljön.

Kommunens beslut ska komma tidigare i processen. Utredningen föreslår därför att kommunens beslut ska komma  tidigare och alltid innan ansökan om tillstånd lämnas in till tillståndsmyndigheten.

Kommunens översiktsplan ska visa den långsiktiga och övergripande planeringen av mark- och vattenanvändningen i kommunen. För att stärka förutsägbarheten föreslår därför utredningen att kommunerna, som huvudregel, alltid ska tillstyrka vindkraft som är förenlig med vad kommunen angett i  översiktsplanen.   Kommunen behåller möjligheten att inte planera för vindkraft eller att ange begränsningar i höjden.

Rättssäkerheten stärks genom att besluten blir bindande och överklagandemöjligheterna utökas.  Om ansökan för tillstånd enligt miljöbalken lämnas in inom fem år. Utredningen föreslår också en stärkt överklagandemöjlighet för alla som berörs av beslutet.

Utredningen har inte haft som mål eller uppdrag att öka vindkraftsutbyggnaden i landet.

Vad har vi att vänta i Kafjärden? Ingen bygger 100 m höga torn idag utan det handlar om mellan 200-300m höjd. Det kan bli 3-4 vindkraftverk som tillsamman kommer att producera mer el än de tio som  inte byggs. 

Varför skulle inte denna utveckling kunna ske? Alla utredningar är klara. Det är bara för den nya ägaren att lämna in en ny ansökan!

PS: Byggstart för färdigställande av vindparken har anmälts påbörjas under 2023. Tillståndsprocecerna har då rimligen möt alla besvär som inlämnats.

Skyttemusikkåren 150 år

En CD utgiven Jubileumsgåva 1861-1996. Skyttemusiken 150 år. nu är det 2021 och verksamheten fortsätter!

 

Carl Gustafs Stads Frivilliga Skytteförenings Musikkår bildades 1861, samma år som skytteföreningen bildades. Många starka personligheter har satt sin prägel på verksamheten och vice versa. "Valsarn" Blomkvist var en beryktad batterichef inom skytteföreningen, som gärna tog till tjuvknep för att ordna krut till kanonen när hans eget var slut. "Dunder" Hedberg var en av Musikkårens första trumslagare och en av dem som slog takten, när kåren marscherade i täten för skyttarna och deras familjer på väg till skytte banan. Ganska snart togs kårens musikaliska begåvning i anspråk även till andra av Eskilstunas högtidligheter. Som när järnvägen invigdes 1877 och 1895 under överinseende av Oscar II eller på många av de baler som gavs på stadshuset. Men det som de flesta i första hand förknippas med skyttemusikkåren är ändå Reveljmarschen. Första söndagen i maj, varje år sedan 1861, marscherar kåren och många av eskilstunaborna en dryg mil runt på stadens gator. Den som inte är vaken innan blir det snart, när ekot från trumslagarna och de djupa bastonerna från blåsarna slår emellan husväggarna. Då förstår man varför "Dunder" fick heta just det.

REVELJEN
Den första söndagen i maj går skyttemusikkåren traditionsenligt reveljmarschen.
En tradition som levat ända sedan starten 1861 och som
många eskilstunabor gjort till sin egen att följa.

KONSERTER
varje vår och höst ger skyttemusikkåren konserter, där marschmusiken
får ge plats för andra musikinfluenser, från musikaler till stycken av de
klassiska mästarna. Utöver dessa konserter spelar kåren också på
många av de olika evenemang som Eskilstuna är så begåvat med.

NATIONALDAGEN
Eskilstunas officiella firande av Nationaldagen innebär självklart ett
deltagande av Skyttemusikkåren, som ser till att vår stolta, svenska
fana går i topp på ett hedervärt sätt.

TURNÉER
Nästan varje år åker skyttemusikkåren på turné ut i Europa. Ett
mycket uppskattat inslag på tyska ölfester, stadsevenemang eller, som
framsidesbilden visar, hos greve Lennart Bernadotte på Mainau. 

CD spellista 14 stycken.

Svensk Signalmarsch
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

An lrish Suite For Band
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Showstoppers
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Mot Solliden Ur Skansensvit
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Eskilstuna Skyttemusikkårs Marsch
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Guld Och Silver
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Mentego Bay
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Södermanlands Regementes Marsch
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Berceuse Och Prelude
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Oisney Around The World
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Des Grossen Kurfursten Reitermarsch
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Tango Jalousie
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Woody Herman l Concert
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Radetsky-Marsch
Eskilstuna - Skyttemusikkåren

Vindkraft på Långgrund

 En tanke !

Går det ej att bygga vindkraft på ett ställe så försök på ett annat.

Inte heller på långgrund i havet verkar det gå att bygga. Nyköpings moderatstyrda kommun  har alt klart. De säger nej innan remisstiden startat.

Hemska tanke,
om de två hålen blir tomma på el? En situation som vi riskerar att hamna i 2022.

Konst av begagnade vindturbiner.

Östermalms Svagdricksbryggeri Eskilstuna

 

Bryggeriet var ett svagdricksbryggeri upptaget i industrikalendern 1947 under rubriken skattebefriade bryggerier, livsmedel.  På sin tid gav bryggeriet ut adventskalendrar, det var en tid då svagdricka var den vanligaste drycken till måltiden, fat läsken lockade säkert barnen. 

Bryggeriet tillverkade ett antal produkter före uppköp av PRIPP i mitten av 1960-talet.

Den sista tillverkningen som pågick till början av 1970-talet bestod enbart av svagdricka under namn av Östermalms  bryggeri Eskilstuna (ÖBE).

 

 

Vindkraft, Kafjärden

 

Vindkraft på Kafjärden

De som försöker bygga vindkraftverk på Kafjärden. heter Enwind. Företaget har sökt bygglov hos Eskilstuna kommun.

 Hur ser den trassliga ordergången ut i den byråkratiska hanteringen? 2003 påbörjades hanteringen med vindmätning.

• 2007: Bygglovsansökan för vindkraftverk inkom till Eskilstuna kommun från ett vindkraftsföretag.
• 2007/2008: Stadsbyggnadsnämnden beviljade bygglov för byggnation av vindkraftverk.
• 2010 Byggnation påbörjades, men fick avbrytas bland annat på grund av arkeologiska utgrävningar.
• 2012: Tidsfristen för bygglovet var på väg att gå ut 2013. Ansökan om bygglov prövades på nytt och stadsbyggnadsnämnden beviljade bygglov.
• 2016: Byggloven överklagades till Länsstyrelsen.
• 2016 juni: Länsstyrelsen beslutar om inhibition, vilket i praktiken betyder byggstopp, till dess att Länsstyrelsen har granskat ärendet och fattat beslut om överklagandet ska godkännas eller ej.
• 2016, 24 augusti: Länsstyrelsen upphävde stadsbyggnadsnämndens bygglovsbeslut från 2012. Länsstyrelsen bedömde att beslutet inte tillkommit i laga ordning, det vill säga att den formella handläggningsprocessen inte helt följt gällande lagstiftning.
• 2016, 30 augusti. Stadsbyggnadsnämnden har beslutat att bevilja bygglov för nio vindkraftverk och nio transformatorer.
• 2019, 13 februari. Mark- och miljödomstolen har i sin dom ändrat länsstyrelsens beslut och fastställt stadsbyggnadsnämndens beslut den 30 augusti 2016 att ge bygglov för nio vindkraftverk med transformatorstationer.
• 2019, 5 september. Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast. Länsstyrelsen upphäver beslutet med hänvisning till miljö- och djuraspekter.
  

Framför allt hänvisar länsjuristen till att ljudet från vindkraftsparken (40 decibel) skulle innebära störningar för fågelarten ortolansparven.
Sparvens sång skulle inte höras
Det är en typ av sparv som minskat allra mest i Sverige under de senaste decennierna och målet är att arten ska häcka på Sofiebergsåsen, skriver länsstyrelsen i sitt beslut.
Men med ljudet från vindkraftverken, bara 400 meter från skyddsområdet, kommer arten inte att trivas.
”Arten är i behov av en tyst miljö för att dess sång ska kunna höras”, står det i beslutet. Tyvärr är det så att de klagandes huskatter utgör ett större hot mot sparven än vindkraften.

 Denna dag har ännu inga vindkraftsnurror synts. Däremot går åsikterna isär om miljöprövning och bygglov. Det har genomförts en inventering av fåglar i området. Ett verk skadar uppskattningsvis två fåglar om året medan tamkatterna tar miljoner fåglar. Om tamkatternas inverkan på fågelbeståndet har ingen undersökning krävts. Buller och skuggbildning har hävdats. Veterligen bor ingen så nära att de drabbas av detta.

Det är i förlängningen underligt att Eskilstuna kommun enligt upphandling tvingas köpa vindkraftverk i Sollefteå: Är det okej att äga vindkraft 500 KM utanför kommunen? För i Eskilstuna finns inget vindkraftverk. 

Sedan 2003 har förnybar elproduktion i Sverige främjats genom elcertifikatsystemet, ett marknadsbaserat stödsystem för att öka förnybar elproduktion. Sedan 2012 har Sverige och Norge en gemensam elcertifikatsmarknad, med mål om 28,4 TWh ökad elproduktion till 2020. I Sverige finns också mål att öka den förnybara elproduktionen med ytterligare 18 TWh till 2030.

Investeringstakten i vindkraft gör att det gemensamma målet med Norge redan är uppnått och att målet för 2030 beräknas nås nio år i förtid. Genom att målet nås i förtid kommer priset på elcertifikat sjunka till 0 och redan idag klarar sig vindkraftsinvesteringar på marknadsmässiga grunder utan stöd.

Amazon etablerar serverhall i Eskilstuna. Hoppsan räcker strömmen till för mer. Nej inte hur som helst. Vi är för framtida välstånd och tillväxt nödgade att producera mer lokalt. Då duger det inte med 0 vindkraft. En del fastighetsägare har satt upp solpaneler. Betalda på ca 5 år med subventioner och lever i 25  år med god vinst för investeraren. Ingen effekt skatt på 35.3 öre ingen nätavgift (i Eskilstuna är 2020 elnätskostnaden 54,60 öre inklusive moms per kilowattimme) för en egna konsumtionen, lågt betalt för det som förs till nätet.  Så varför tveka.

Vad gör vi 2021 när målet för 2030 är uppnått? Givetvis fortsätter en utbyggnad nu när den fått fart och är lönsam. 

När ser vi verken i Kafjärden på plats?

I april 2021 medlar de Kinesiska ägarna att de ger upp. Vinparken anses helt omodern tekniskt. 

Nu väntar vi på en ny projektplan med dubbelt så höga verk! 

Ingen tror väl att el-omställningen sker utan mer produktion av el!

Baltiska staterna 100 år

Estland, Lettland, Litauen har under tiden efter att första världskriget stillestånd inträffat utsatts 

för krigshandlingar både från den blivande sovjetstaten och från balttyskar/Tyskland.  Länderna förde

för 100 år sedan en frihetskamp som sluta med självständighet 1920 med freden i Tartu.

Andra världskriget medförde att länderna efter tre ockupationer  omväxlande var del av sovjet, Tyskland och sovjet. Under hela perioden kom flyktingar att lämna länderna. Det uppskattas att till ESKILSTUNA kom under 1940 talet 2000 ester 200 letter och 50 från litauer. Förutom andra flyktinggrupper blev esterna ett dominerande inslag i den monistiska svenska kulturen. Samhället hade svårt att ta till sig gruppen trotts att den kulturellt och religiöst var likartad den svenska.

Svensk kungar hade tidigare härjat i Estland och Livland (1/2 tillföll Estland 1/2 Lettland) och efterlämnat sig folkbokföring och skolsystem. De balter som kom var till stora delar högutbildade till en grad som stark stod i kontrast till utbildningsnivån i Sverige. Detta ansågs som ett problem då det var föga värt att sända ut professorer att hugga ved som var en enkel syssla många flyktingar tilldelades.

Historien var dock att Balterna var arbetsamma och bidrog på ett utmärkt sätt till den svenska nationen.

Det är detta år 75 år sedan den stora flykten inträffade mellan september och oktober 1944. Skälet för många att fly var att "de var rädda för ryssen". Skräcken för vad de fått uppleva 1939 till 1941 under den första sovjetiska ockupation var att riskera livet för en flykt över havet i urusla småbåtar var bättre än att stanna. Det kom ca 600 båtar till Sverige. Båtarna konfiskerades av Sverige och sändes åter till sovjet.

Sovjet ställde krav att tidigare sovjetmedborgare skulle återsändas. I de svenska lägren tilläts Stalins utsända att propagera bland flyktingarna att återvända. Idag kallas sådant spioneri men värderingarna var 1944 annorlunda. Sveriges Riksdag tog beslut under kommunisternas högljudda brandtal att Balterna skulle sändas åter till sovjet. Ett beslut som aldrig verkställdes efter den opinion som 1945 efter baltutlämningen växte sig stark. Riksdagsbeslutet lede till en vidare flykt för många balter. En betydande del av esterna i Torshälla och Eskilstuna flydde vidare. Ett känt exempel är minsveparen Walnut http://walnutship1948.ca/ byggd för 18 mans besättning men ombyggd i Göteborg för 347 flyktingar med slutstation Halifax i Kanada.

Esterna  och balterna har under 2017 till 2020 anledning att minnas det som hände 100 år tillbaka i tiden och i september 2019 uppmärksamma att det är 75 år sedan den stora flykten.

Om flyktingbåtar finna att läsa  https://www.facebook.com/groups/2167414400178142/

Musikcaféet

1974 var året då det  hela drog igång. Några entusiaster åkte till Uppsala med fler fungerande

ISBN: 978-91-7699-537-2

musikinrättningar.

Historien om Musikforum är en berättelse som i fler led motarbetats av samhället samtidigt som företeelse de helger det var konserter på Caféet var glaskrossen på stan minimal.

Caféet kom att ligga i lokaler på Kriebsensgatan 13 där KFUM fram till slutet av 1960-talet drivit en musikklubb med närmar 1000 medlemmar. När denna upphörde blev det ett stort vakuum där unga människor till en billig kostnad kunde fördriva tiden.

Musikforum arbetade i mångt i motvind. Inte enbart av den anledningen att det var så mycket vänsterfolk inblandat och att drömmarna tidvis var helt skild från den verklighet som var. Men var det inte motvinden som höll ihop medlemmarna.

Ove Wahlqvist har 2017 givit ut en deckare om Mordet på Musikkaféet. Den titeln är dubbelbottnad. Det var ett politiskt mord på Kaféet beskrivet i som en hallucination framkallat av det rådande systemet. Efter 6 år av borgerligt styre på 1970-talet var landets ekonomi krasslig. Samtidigt hade marknadskrafterna släppts lösa på ett sätt som ingen anade konsekvenserna av. Vi ser idag hur den ena samhällsfunktionen utarmas av marknadsaktörer, sämre samtidigt som det blir dyrare. Det var minskade bidrag och förre entusiaster som till sist tog livet av Musikforum.

  

Det känns välbekant när staden geografi används i berättelsen. Personerna kan för den som var med kännas igen trotts dribblande med omskrivningar av namnen.

Wahlqvist  tidigare alster:
Räcker denna sekund ( dikter)
Det sinnliga bh\stallet (dikter)
Mannen som döpte midnatten till Elsa (noveller)

SVENSK GRUVHANTERING

Gruvhanteringen har en lång tradition från järnåldern. En utveckling från myrmalmen på sjöbottnar till den storindustriella brytning av malmer i berg.

Tidigt på 1200-talet slog man sig tillsammans i s. k. bergslag för att bryta och förädla skilda malmmineral. Privilegiebrev för bergslag från 1200- och 1300-talen, utfärdade av konungarna och vittnar om hanteringens utbredning  och om det intresse som visades denna näringsgren.

Silverproduktionen i Sala gruva under 1200-talet gav statsmakten inkomster liksom  kopparutvinningen från Falu gruva. Under mitten och slutet av 1600-talet spelade gruvorna en betydande roll under vår stormaktstid. Under 1700-talet intog Sverige en framträdande plats i världens järnförsörjning. Järnhanteringen i Sverige utgjorde under stormaktstiden ca 33% av hela världsproduktionen.

Det är sällan tanken går till att Sörmland är en del av Bergslagen. Dock finns ett tjugotal större gruvor inom länet och en mångfald av mindre gruvor. Mindre gruvhålen finns bl.a i Skjulsta, Viptorp  och i Torshälla. Dokumentationen kring gruvdriften är betydande fast de mindre gruvdrifterna kan ha glömts bort. Lista över gruvor i Sörmland.

Med malm menas i allmänhet ett sådant naturligt mineralaggregat, ur vilken en tung metall kan utvinnas. Järnmalmerna i Sverige består till huvuddelen av magnetit, en järn-syreförening med 72,4% järn i det rena mineralet, och järnglans eller blodsten, en järn-syreförening med 70 % järn. Sveriges andel i världens järnmalmsproduktion  är nu ca 5 %. Under det att Sverige år 1750 producerade 150 000 ton järnmalm, uppgick produktionen för år 1957 till i runt tal 20 miljoner ton och år 2015 25 miljoner ton, främst från mellansvenska gruvor. Exporten utgjorde 1957 ca 17,5 miljoner ton. Numera är det underjordsbrytningen i Kiruna som står för merparten av produktionen. 2015 av världsproduktionen av järnmalm passande nog 2015 miljoner ton.

Förutom järnmalmerna finns i Sverige ett flertal andra malmer,  varav sulfidmalmsgruppen är den viktigaste. Huvudmetallerna koppar, zink och bly förekommer  i form av föreningar med svavel, och till gruppen räknas även den tekniskt viktiga svavelkisen liksom guld och silver, av vilka guldet mest följer koppar medan silvret följer bly och zink. Så gott som all producerad zinkmalm exporteras.  Kopparkonsumtionen i Sverige utgjorde 1956 ca 70 000 ton. Av denna kvantitet importerades 52 000 ton, medan restkvantiteten levererades från Smältverket i Rönnskär av huvudsakligen svenska malmer.

Fossila bränslen i form av stenkol bröts i Skåne från mitten av 1700-talet fram till 1950 i en mängd av ca 300 000 ton per år. När järnvägen elektrifierades minskade behoven. Vid lergodstillverkning i Höganäs utvanns fram till 1976 årligen ca.12 000 ton kol som biprodukt

Gruvornas ovanjordsanläggning markeras av uppfordringsbyggnaden, oftast torn med höjder upp till 70 a 100 m över marken, samt anslutna anläggningar för malmens mekaniska rening, s. k. sovring och anrikning. Det lösbrutna berget förs först till krossverket.

Beroende av malmens renhet och art förs den krossade malmen därefter antingen till en första sovring med avskiljande av det grövre ofyndiga berget, gråberget, eller går den för vidare nedkrossning med styckemalm som slutprodukt eller malning i kul- eller stångkvarnar i ett anrikningsverk, där berget efter passerande av för varje malmtyp speciell anrikning renas till den mullformiga produkten slig. Vid sovring och anrikning av järnmalm får densamma passera roterande trummor med elektromagneter, som attraherar den magnetiskt lätt påverkbara magnetiten. Blodstenen kan till en viss del attraheras av starkmagnetiska apparater men separeras till sin huvuddel från gråbergskornen genom våtmekanisk sovring och anrikning, där den rena malmens högre specifika vikt möjliggör ett avskiljande av det ofyndiga godset. För uttagande av de i sulfidmalmerna ofta fint insprängda fyndiga mineralkornen används efter nedmalning flotationsmetoden, en flytprocess, där oljor och kemikalier tillsätts under skumbildning.

Enligt uppgift utgjorde Sveriges tillgångar av järnmalm år 1944 ca 220 miljoner ton i Mellansverige och ca 2 000 miljoner ton i norra Sverige. Till dessa mängder kommer en icke obetydlig del titanhaltiga järnmalmer.

Bild från 1600-talets Fors

På 1600-talet kom färgen
Grått var den naturliga färgen fram till 1600-talet. Omålade timmerhus med tak av brädor eller träspån var legio för allmoge. Kyrkor och herrgårdar hade gråstensmurar. Grått som de material man tagit direkt från platsen, men för den skull inte enfärgat. Timrets färg kunde variera mellan tjärat brunsvart, gyllene kådrikt och torrt silverglänsande. Stenen skiftade i gult och rött, vitt och svart. Så såg Sverige ut under den tidigare historien.

Högreståndets gråstensbyggnader skulle uttrycka makt och började putsas och målas redan under medeltiden, medan de grå trähusen dominerade i städerna långt in på 1700-talet och på landsbygden fram till 1800-talets mitt.

Bilden av 1600-talets Fors var allt annat än färgglad.

Det exklusiva röda
Rött började som teglets färg. Ett exklusivt byggnadsmaterial, som från början bara användes till kyrkor, slott och riktigt påkostade privathus i städerna. Helst skulle teglet vara starkt rött med jämn färg, men verklighetens tegel levde sällan upp till de kraven. Då kunde man förbättra intrycket genom att måla hela tegelfasaden med rödfärg och återställa tegelkaraktären med ett linjerat "fogmönster" i vitt.

Mot de röda murarna stod ljusare detaljer: vitmålade nischer på medeltidskyrkorna, och hörnkedjor och fönsteromfattningar i gråaktig sandsten på vasatidens renässanspalats. 1672 stod Riddarhuset i Stockholm färdigt, och med sina rödfärgade tegelmurar och grå antikinspirerade sandstensdetaljer blev det en förebild för adelns sätesgårdar runt om i landet.

De var långt ifrån alltid byggda av tegel, men för att markera sin status målade man dem röda – som teglet – med stengråa detaljer och fönster gula som oljad ek. Som pigment använde man främst rödfärgspulver från Falu koppargruva, och bindemedlet var tjära eller, slamfärger, klister gjort på råg- eller vetemjöl. Den röda adelsgården blev till ett utropstecken på den grå landsbygden, långt från vår  föreställning om rött som allmogens färg.

Staden fick färg
Under 1700-talet omvandlades städerna från timmergrå till röda, ofta på initiativ av de styrande för att framhäva ortens välstånd genom att rödmåla boningshusen. Småningom kom uthus och ladugårdar bli rödfärgade. Först på 1800-tale blev rödfärgningen allmän. Nationalromantiska arkitekter lansera- de den röda stugan som en symbol för det typiskt svenska. Under resans gång hade förebildernas grå detaljer gjorts allt ljusare och till slut blivit till den röda stugans lika typiska vita knutar.

Verkighetsbild?

Vilken ståndpunkt ska intas mot ett tegeltak på en tvättstuga  som för övrigt är omålad?

Lustigbacke med torn och Brunsbacken framträder i sin nakenhet. Tunafors markeras med röda byggnader. Bilden beskriver ån före den av Rademacher  på 1660-talet företagna dämningen vid Strömsholmen som dränkte gårdar och de fem holmar som antyds på bilden. Kyrkogården intill Forskyrka kom delvis att läggas under vatten. Då likt nu var det att väga tillväxt mot naturen, och tillväxten segrade.

TORSHÄLLA ÅR 1903.

1903 var ett vanligt sättet att resa att göra det på Mälaren. Skulle man från Stockholm ta sig ut till den fina värden som Köping och Arboga blir resan en passage av lantliga idyller. När resenärerna passerat det välkända Sundbyholm, märks från båten en tornspira utformad i trappgavel stil som i söder höjer sig över skogsbrynet. Väl framme i Torshälla möts du av en samling hus, tätt hopgyttrade kring det åldriga templet. Samhället som breder ut sig mellan berg, kullar och lummigt lövverk är en av vårt lands mindre städer, som varken låter tala om sig som någon hälsobringande brunnsinrättning eller livligt fabrikssamhälle. Fredligt och stilla ligger den lilla staden där, en knapp fjärdedels mil genom Torshälla ström till Mälaren.

Torshälla är en av vårt lands äldsta orter fylld av sägner och minnen från svunnen tid ända från den tid båtar kunde passera staden upp för ån innan fallen blev hinder. Här samlades redan under hednatid Rekarneslättens invånare till offergillen och fester. Till Tors ära brann bålen på de berg runt vilka staden är byggd, och där drakskepp var förtöjda nere vid stranden. Platsen kallades då Torshaergh, Tors offerplats.

Vid gryningen av en annan tid kom biskop St.Eskil till trakten och började förkunna Vite Krists lära. Han bodde i grannbyn Tuna och Torshaergh blev med säkerhet en av de platser som blev utsatta för hans missionsarbete. Folket i Rekarnetrakten hade i alla tider varit kända som ett styvsint och obändigt folk, och den fromma predikantens verksamhet lär varit ganska ansträngande, tills han slutligen led martyrdöden nära Strängnäs. Enligt sägen skall han blivit begraven i sin klosterkyrka i Tuna.

För kristendomens ljus vek småningom hedendomens och försoningens lära besegrade

Asa-tron. Men av gammal vana samlades allmogen fortfarande vid det gamla offerstället,

fast nu under psalmsång hylla den nye guden. Kyrka byggdes i bit för bit på offerplatsen och Torsilia blev centralort för den omgivande fruktbara slätten. Så fick Torsilia eller Torshälla stadsprivilegier 1317 av kung Birger Magnusson, och bekräftades sedan av de efterföljande regenterna.

I tvisterna under unionstiden syns Torshälla ej spelat någon framstående roll. Under

striderna mellan Karl Knutsson och Erik Puke efter Engelbrekts död intogs staden av den förre, och den djärve riksföreståndaren aktade ej för att med våld bryta sig in i kyrkan och bortröva borgarnas där förvarade egendom. Sägnerna berätta, att i Torshälla skulle funnits ett stort kloster med ofantliga rikedomar, men hur det förhållit sig är osäkert.

Karl IX fick som hertigdöme av sin fader Södermanland, Närke och Värmland, och gästade som hertig flera gånger Torshälla. Redan då hade Eskilstuna nått en viss betydelse, och på dess slott Eskilstuna hus, det av kungen beslagtagna klostret Tuna, bodde den stränge hertigen långa tider. Han förnyade och bekräftade 1593 Torshälla stads privilegier.

Erik Dahlberg har i sitt verk, Suecia antiqva givit oss en bild av det dåvarande Torshälla.

Men den store tecknaren har säkerligen här liksom vid flera andra tillfällen låtit sin fantasi spela in, ty inga andra underrättelser ger vid handen, att staden varit så rik och utsträckt som Dahlbergs teckning framställer den. Enligt uppgifter skall staden 1665 blott haft 280 innevånare och nu 1903 har den något över 1800.

På 1600-talet fick den gemensam borgmästare med Eskilstuna, och borgmästaren bodde, i Torshälla. Detta förhållande bestod i över 100 år under ständig protest från den sydliga grannen. Under denna tid utmärktes Torshälla av livlig handel och köpenskap av de goda borgarna. Vittnesbörd om så väl den materiella som andliga odlingens utveckling under denna tid är de gillen och skrån som förekom. Ett av gillenas vapen blev stadsvapen, som föreställer St. Olof med riksäpple, krona och spira.

Efter kanalöppnandet 1860 ställdes Torshälla i skuggan av sin grannstad Eskilstuna vid kanalens slut. Där höras maskinernas dån, och där stiger stenkolsröken tjock och svart ur skorstenarna, vittnande om ett rastlöst arbete i nyttans och konkurrensens tjänst. Med förakt ser den framåtskridande staden ner på sin anspråkslösa granne i norr. Men då ditt öra blir trött av det rasslande ljudet från verkstäderna och dina lungor kvävs av gatornas damm, res då i sommarkvällen upp till Holmberget, ty i aftonbelysning bör Torshälla ses.

Vid solens sista strålar färgas den gamla kyrkan i purpurglans och lägger ett medeltida skimmer över staden som minner om fordom tid med dess tidigare släktled, som trampat de krokiga gatorna och bebott de låga trähusen. Bland de äldsta byggnaderna kan nämnas kyrkan byggd redan på 1200-talet. De äldre delen är uppförd av gråsten och de nyare av tegel. Själva kyrkan är vitrappad med ett röt listverk av tegelsten utmed takfoten. Tornet var förr 254 fot högt, byggt i trä, och syntes långt ute på Mälaren som ett sjömärke för seglarna, men i juni 1873 slog åskan ned i tornet och kyrkan torn och tak brann upp. Nuvarande torn är uppfört i samma stil som på de danska och skånska kyrkorna. Själva kyrkans byggnadsstil är den götiska, utom i koret, där den närmar sig den romanska. På korets väggar finns målningar, som i så många andra gamla kyrkor, vilka senare överkalkats. Själva kyrkan är rymlig och stor och skulle efter restaurering kunna bli en av stiftets pärlor.

Altartavlan, föreställer Kristus i örtagården, men är inte målad av någon mästare. Flera porträtt finnas av framstående kyrkoherdar, däribland av den kraftfulle prosten Olof Strandberg, som med stor duglighet verkade i Torshälla stads och landsförsamling under en tid av över 30 år i slutet af 1700-talet. Kyrkan ligger vid Östra torget. Under vintern är torget utmärkt som kälkbacke och används också för detta ändamålet flitigt av stadens uppväxande ungdom. Med knapp nöd lyckas en åkande ta sig ned till den nedanför liggande gatan och uppför är det hart när omöjligt att gå. Men det gör ingenting. Torshällaborna är stolta, ty de ha ett torg som är originellt.

Vid torget ligger rådhuset, ett gammalt trähus i obestämd färg. Uppe på vinden var fordom finkan inrymd, men sedan det hänt, att där inlogerade personer, gripna av frihetskänsla, praktiserat sig ut genom en lucka i taket, blev av stadens styrelse beslutat, att en ny ”tidsenlig” finka skulle uppföras.

Själva staden är trång och liten. Visserligen härjades den av en stor eldsvåda 1798, men uppbyggandet gick efter ungefär samma plan som förut. Där finnas egentligen blott två gator, Stora och Lilla gatan, men ingen av dem är vidare storartad. Gatstenarna synas vara flera hundra år gamla, så knaggliga och ojämna är de. Vid Stora gatan ligger dock en fabrik, Holmens stora mekaniska verkstad, som sysselsätter ett par hundra arbetare.

Staden genomflytes av Eskilstunaån (Närje å). Ån grenar sig i tre armar: en, kallad Nybyån eller Gravån, grävd under Karl IX:s tid byggdes 1596-1610 (Sveriges första kanal), en, som går mitt genom staden och där bildar flera fall, efter fallen kallad Torshälla ström och en slutligen, en som går öster om staden. Alla tre förenas sedan åter med varandra norr om staden. Stränderna utgöras i själva staden av bergiga höjder och kullar, klädda i rik grönska, som ger hela platsen ett lummigt och lugnt utseende. Nere vid stora bron, som leder över ån, ligger ett litet hus, numera mejeri, som utpekas som den Liljans krog, där Bellman besjöng ”Bergströmskans porträtt”. Där flödade förr helt andra dryck än de oskyldiga, som nu på samma plats erbjudes allmänheten.

Florapaviljongen

Staden har ett nyuppfört ståtlig folkskola, som stolt från sin höjd bredvid kyrkan dominerar stadens horisont. Och inte nog med det, uppe på Holmberget finns en utsikt över hela staden. Låt blicken dröja vid templet därborta, vars spira avtecknar sig så skarpt mot aftonhimlen. På den gamla kyrkogården bredvid kyrkan sover gångna släkten sin sista sömn. Tiders barn trampar på deras gravar, nyare tankar och idéer tränga hit, men alltjämt vilar en prägel av ålderdomlig frid och ro över de låga byggnaderna. De små täpporna med sin rikedom på syrener och äppelblom kontrasterar mot de nötta gatstenarna. En och annan nybyggd villa tittar fram bland träden och vittnar om den moderna tiden, men den skär inte mot de äldre, de visar blott, att nytt och gammalt kan trivas samman.

Skymning faller så tung över kullar och dalar, över slätten därute med sina avmejade skördefält och gröna ängar. Nu rings helgfrid över nejden. Efter en bortdöende klockton från stadens tre kyrkor är allt åter tyst, på gator och torg och tyst i naturen. I en sådan kvällsstund kan du ta farväl av den lilla Torshälla stad. Tidigt på morgonen kan resenären vid slussen kliva upp på ångbåten från Eskilstuna för återfärd till Stockholm.

Det korta besöket är över men det vackra minnet består.