Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

 Kan konstateras att 1860 var Torshälla s befolkning 806 personer Eskilstunas 4.396.  
Sedan dess har befolkningen på 150 år växt betydligt. Dels beroende på sammanslagning med landskommuner och dels på befolkningsökning. Fram till 1920-talet och även senare var det vanligt med stora familjer och halvdussinet barn var vanligt. De skulle ju någonstans få plats.


Utdrag ur

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

LANDSHÖFDINGE EMBETETS UTI SÖDERMANLANDS LÄN
UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE FÖR ÅREN 1856-1860.

Södermanlands län. Städerne Eskilstuna, Thorshälla,

Eskilstuna, fristad, belägen på ömse sidor om den efter staden uppkallade ån, 3/4-dels mil från dess utlopp i Mälaren, 81/2 mil från Nyköping och 111/4-dels mil från Stockholm, hade vid periodens slut 4,396 mantalsskrifne personer, så att folkmängden sedan 1855 ökats med 287 personer. Orsaken till denna tillökning lärer hufvudsakligen tillskrifvas öfvervägande inflyttningar, emedan dödligheten i förhållande till folkmängden är ganska betydlig, föranledd dels af osunda bostäder, der flera arbetare sammanhopas, dels ock från. smidesarbetames begifvenhet på starka drycker. 

Enligt stadens privilegier äro alla innevånare, som idka tillverkning af smidesmanufaktur-arbeten eller handel dermed, befriade från erläggande af mantalspenningar, och denna omständighet utgör förklaringsgrunden dertill, att af stadens hela befolkning 3,325 personer år 1860 upptagits såsom från mantalspenningar frie.
Staden har 264 bebyggda och 38 obebyggda tomter, uppskattade till 905,776 R:dr, och 51 tunnland åker, i värde upptagen till 7,650 R:dr R:mt.

Jern- och stålförädlingen utgör stadens förnämsta näringsgren och dermed sysselsättes företrädesvis handeln, som dock äfven i öfrigt idkas med fördel, och tillförseln af landtmannavaror är icke obetydlig. Afsättningen af smidesmanufaktur-arbeten har äfven den tid, denna berättelse omfattar, varit ganska fördelaktig.
Den mest framstående fabriken inom staden är Direktören och Riddaren Munktells mekaniska verkstad, som år 1860 sysselsatte 112 arbetare och sedermera blifvit mycket utvidgad. Ångmachiner af alla slag jemte flera andra machiner tillverkas härstädes till fördel för jordbruket och näringarne.

Hösten 1860 öppnades den genom ett bolag med understöd af statsanslag till belopp af 150,000 R:dr
R:mt byggda kanal med slussar, hvarigenom både ångfartyg och seglande fartyg numera kunna komma fram till staden, derinvid en stor och rymlig hamn blifvit på stadens bekostnad anlagd.
I den Tekniska söndags- och aftonskola, som i September månad 1859 började sin nuvarande verksamhet, meddelas af fem lärare undervisning i mathematik, teknologi, kemi, kemisk teknologi, linearritning, frihandsteckning, modellering samt träsnideri, m. m. Läroanstalten synes motsvara sin bestämmelse och begagnas flitigt af i staden varande arbetare.

Fattigvården anses vara särdeles betungande, men ehuru fattigpersonalen, som 1860 utgjorde 103 personer, som åtnjöto full försörjning, och 76 personer, som erhöllo bidrag till sitt uppehälle, således var något större, än understödstagarnes antal i Nyköping samma år, uppgingo likväl fattigvårdsutgifterna endast till 6,495 R:dr R:mt, eller ungefärligen tvåtredjedelar af fattigvårdens kostnader i sistnämnde stad.

Sjukvården ombesörjes af tvenne i staden stationerade läkare, af hvilka den ena är provinsialläkare och den andre stads- och lasarettsläkare.

Thorshälla, äfven belägen vid Eskilstuna å 1/4-dels mil från dess utlopp, 91/8-dels mil från Nyköping samt 111/2 mil landväg och 12 mil sjöväg från Stockholm, hade vid periodens slut 806 innevånare, eller 123 personer mera än 1855. Med 90 bebyggda och 13 obebyggda tomter har staden 655 tunnland åker och äng, åsatte 93/8-dels mantal, och jordbruket utgör här en väsentlig näring, hvaremot de egentliga stadsmannanäringarne äro fortfarande ganska obetydliga. 

Fattigvårdens inkomster för sista året af femårsperioden äro upptagne till 1,074 R:dr R:mt, men för utgifterna lemnar tabellen ingen redogörelse. Sedan ortens provinsialläkare flyttat till Eskilstuna, finnes i staden ingen läkare stationerad.

Fotograf Harald Bäckstrand

Fotograf Harald Bäckstrands bilder dokumenterar 40 år om Torshälla

Harald Valdemar Bäckstrand (1901-09-26-1995) startade i Ringarum som självlärd fotograf. Han kom till Torshälla 1943 och drev under några år ateljén i Ringarum parallellt. Han var Torshällas fotograf fram till 1971.  Bäckstrand har varit elev hos Lindelövs atelje i Norrköping samt genomgått kurser vid Hantverksinstitutet
i Stockholm.

Bäckstrands butik, Svarvaren 3, 1944

En permanenta utställning på Ebelingmuseet- Bäckstrands- samlingen, visar fotografen Harald Bäckstrands livsverk. Där visas bilder på allt från bröllop till industrier. Museet visar ett urval bilder samt Haralds kamerautrustning.

Bäckstrand var noga med att dokumentera årtal och platser där bilden tagits.

Byggnadsarbetare högt uppe på Torshälla kyrkas speciella kyrkotak.

Året är 1946. En gengasdriven buss stannar till vid busstationen i Torshälla, som då inrymdes i gamla stadskällaren.

Tidpunkten är 1940-talet, bilden svartvit. Fyra Torshällabor står utanför en tobaksaffär och pratar. Löpsedlarna berättar att Raoul Wallenberg har mördats. Ett tidsdokument som berättar mer än ord om hur det var förr.

Harald Bäckstrand har lämnat efter sig närmare 30000 negativ som hans familj donerat till kommunen. Villkoret för donationen har varit att ett kommundrivet museum byggs upp i Torshälla och att allmänheten ska kunna se alstren. Vem som helst ska kunna låna bilder.

Byxtorget Brogatan

Med förhoppning att samlingen blir ett fotomuseum. Det handlar om närmare ett halvt sekel i Torshälla som Harald Bäckstrand skildrat genom bilder av personer, stadsmiljöer och arbetsplatser. Mellan åren 1943 och 1971 var Bäckstrand verksam i staden. Han for runt och dokumenterade allt som hände i bygden. Många av Bäckstrands bilder har annars funnits med i lokaltidningarna då han anlitades för uppdrag av dem. För framtida historieskrivare är Harald Bäckstrands bilder ett unikt material.

Vid fyllda 70 år slutade Harald Bäckstrand med sin fotofirma i hörnet Brogatan Eskilstunavägen. Vist är vi många som haft vägarna förbi det företaget.

Böcker med Bäckstrands bilder:

Metallarna i Torshälla : ett hundraårsminne : 1899-1999 / författare: Leif Persson ; redaktör: Roland Schultz ; [bilder: Georg Nyström och Harald Bäckstrand] ISBN 91-630-8087-7.

En invandrargrupp stiger fram

Sorgemarsch 12 juni 1949

Utställning på Eskilstuna stadsmuseum 

7 september 2013 till 19 januari 2014 www.eskilstuna.se/museer

Näitus "Teine vaatus"

Eskilstuna Eesti Seltsi Arhiivigrupi näitus "Teine vaatus", "Andra akten" on avatud Eskilstuna linnamuuseumis

7. septembri 2013-19. jaanuar 2014.

Affischen till Andra akten är en bild tagen vid Sorgemarschen den 12 juni 1949. Vid marschen samverkade åtta Estniska-, Lettiska- och Litauiska föreningar.

Manifestationen var en påminnelse om ”skjussningarna” som ägde rum efter Sovjets ockupation av länder efter avtalet i Molotov Ribbentrop pakten i augusti 1939.

Skjutsningarna, eller deportationerna inleddes i Estland den 14 juni 1941 och 1-3 juli på de estniska öarna, tio-tusentals ester Skjusades i boskapsvagnar i stekande värme till Sibirien.

Nu stiger en för många dold historia fram. De baltiska invandrarna har levt i Sverige med drömmen om att en gång få återvända. Sovjet och Tyskland styckade Europa och små länder blev fördelade. Alliansen mot Tyskland lovade att de tidigare fria länderna skulle återfå sin frihet. Så blev det inte. Istället kom de att under en tid helt dominera som den största gruppen bland invandrarna i Eskilstuna och Torshälla.

1944 konstaterades att det fanns utlänningar från 30 länder i Stockholm. 2013 kan Eskilstuna uppvisa  att det finns utlänningar från mer än 110 länder i staden. Fast nu ska de benämnas flyktingar eller invandrare.

Varför fly?

Efter en Tysk ockupation blev det från september 1944 en förnyade Sovjetiska ockupationen. Vis av erfarenheten från den tidigare flydde människor. Esterna kom flyende över havet utan att begära om lov! De svenska myndigheterna talade om ”masstillströmning”. Båtflyktingarna möttes av många frivilliga hjälporganisationer.

Det officiella mötet blev avlusning, läkarundersökning, polisiärt förhör och fotografering. Sedan följde 14 dagar karantän följt av arbetsplacering där arbete fanns i Sverige. För andra blev det längre lägervistelser. De asylsökande kom att spridas över hela landet med koncentration på industriorter. Eskilstuna och Torshälla hade ett stort behov av arbetskraft.

Bostäder var det ont om och man fick bo där det gick och sedan söka bättre. Situationen i Torshälla med små omoderna bostäder var särskilt svår. Att bo i gamla torp eller sommarstugor utan både vatten och el var inte ovanligt. För många gällde det att skrapa ihop medel till att köpa en bostad.

Flyktingarna var inte de första från Estland och Livland.  Personer som, Klas Horn  som 1622–1624 var ståthållare över Eskilstuna och Reinhold Rademacher som  omkring år 1654  jämte ett femtiotal smidesskickliga kom till Eskilstuna kan nämnas.  Även under 1800-talet kom  flyktingar som flydde livegenskapen.

Under 1940-talet kom ca 2000 ester, estlandssvenskar och ingermanländare att flytta  till Eskilstuna och Torshälla. Estniska krigsflyktingar var den tidigaste och största invandrargruppen och de kom utan att ansöka om tillstånd. Esternas intåg i samhället betraktas som ”En lycklig syntes”, möjligen för att arbete fanns för alla som kunde arbeta.  Esterna tog sig med tiden in i det svenska samhället och blev en del av Sverige.

För några var Eskilstuna en tillfällig plats medan det för andra blev en permanent bosättning. Oron var stor om en utlämning av alla Baltflyktingar till Sovjet.  Efter Baltutlämningen 1946 flydde många vidare till Amerika. Torshälla tömdes på ester och många från Eskilstuna flydde utan tillstånd vidare, oftast i båtar inköpta som flyktförsäkring från Sverige.  Många som beviljats laglig inresa till Kanada klarade inte att få ihop till att bekosta resan och de blev kvar i Sverige.

Sverige hade liten erfarenhet av invandring. Lagstiftningen var tydlig och sträng. När esterna försökte ta sig in i de svenska föreningarna ville dessa ha en övergripande kontroll av verksamheten med svenska ledare. Snabbt konstaterades att svenska och estniska är två olikartade språk och verksamheterna fick estnisktalande ledare.

Vilka föreningsaktiviteter samlades de nyanlända kring?

Villkoren för utlänningar att bedriva föreningsverksamhet var vid tiden reglerade och asylsökande som ägnade sig åt politiska aktiviteter kunde mista asylrätten.

Flyktingarna förväntade sig att tiden i Sverige skulle bli kort.

Barnen skulle lära sig estniska och Estlands historia. Kulturföreningar skapades med sång dans och teater. Idrotterna Basket och Volleyboll utövades och introduceras i Sverige. Scoutrörelsen utvecklades med målet att fostra barnen i en nationell  stolthet.

Med tiden insåg esterna att löftena från segrarmakterna var utan värde och att återvända inte var möjligt. Arbetet för ett fritt Estland fortsatte i olika organisationer som Röda korset och Hjälpcentralen för politiska fångar.

Kring 200 olika föreningar skapades i Sverige, många med aktivitet i Eskilstuna

Utställningen innehåller följande moment

De första föreningsbildningarna

KFUM:s gästmedlemmar,  EESTI NMKÜ.

Estniska föreningen EESTI SELTS

Den Lutherska församlingen E.E.L.K.

Estlands långa historia.

Mötet med fackföreningsrörelsen

En berättelse

Fråga?

Vilka bestående avtryck har 1940-talets baltiska invandrare lämnat i Eskilstuna och Torshälla?

Besökaren uppmanas att reflektera över dagens flyktingmottagande och dåtidens ”tidvis motsträviga”

som ägde rum under 1940-talet. 

Assimilering, integration eller utanförskap?

Eskilstunaesternas arkiv finns tillgänglig på internet, www.leht.se/ees3

Arkivet digitaliserar olika föreningars handlingar och publicerar dem på internet.

Arkivet ska med tiden bli flerspråkigt med Svenska och Estniska som huvudspråk.

Torshällas bro med anor

Bron över Torshälla ström har en lång historia. Nu ska den gamla bron från 1880-talet rivas och ersättas med en modern bro i betong. Brogatan förbi Stadskällaren ned mot bron  sänktes 1848. Bygget av den nya bron över strömmen vid Torshälla beslutas år 1877. Den 12 juni 1880 gillas den plan som fastställts för den nya bron i Torshälla av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. Den 12 juli 1881 öppnades bron för trafik. 

Hur många är det som minns den skrämmande bron från barndomen? Träbeläggningen var hal i regnet och det skakade betänkligt när bilarna for över bron. 

Efter att bron i omgångar reparerats och förstärkts  blir det nu efter en tid då bron rivs och en ny bro byggs.

 

1600-talets dröm! Ur Suecia antiqua et hodierna.

Kyrkotornet byggdes 1612 brann ner 1873.

Kyrkan efter renovering 1880-talet.

1900, C A Nilssons järnhandel ej färdigbyggd. Ali Anderssons vindverk står på Oxbacken

Kring 1910, C A Nilssons  färdigställda järnhandel med pampig kölbåge i gaveln

Efter 1933 då kraftverket byggdes.

1920-tal

1930-tal tegelhus i byxhörnet.

Stadskällaren efter 1937 när hotelldelen byggts till. Bron med träbeläggning.

1942 Liljans krog

Före 1955 Bellmanspilen till höger

Före 1955

1955 innan Liljans krog rivs. Foto Einar Nordvall.

Översikt 2005C

2012 en vinterbild

20/12 2012 Vinterbild

2013 Rivningen påbörjad.

2013 från Husberget

2013 ankare framför Stadskällaren

2013

2013

2013 från Stadskällaren.

Bron efter 1939 före 1946. Bil med gengasdrift svänger av bron.
Brostolparna på kan sommartid ses framför rådhuset där de gör tjänst som avspärrning.
Brostolpe framför Liljans krog

Allsvensk Samling 1934 N:o 15-16

Riksföreningen Sverigekontakt är en ideell organisation med ursprungligt ändamål att hjälpa svenskar och svenskättlingar i utlandet att bevara kontakten med Sverige, det svenska språket och kulturen.

Verksamhet är numera framför allt inriktad på att främja det svenska språket i världen. En viktig del är vårt stöd till svenskundervisningen vid finska högstadieskolor och gymnasier. Föreningen har också många kontakter med gymnasier och vuxenundervisning i   hela världen. Medlemsskolor beställer läroböcker till låga priser genom föreningen. Sverigekontakt skickar barn- och ungdomsböcker till de svenska skolorna i utlandet med antingen heltids- eller kompletterande undervisning. Föreningen arrangerar föreläsningar, seminarier och kurser utomlands kring det svenska språket och kulturen. En eller ett par gånger om året arrangeras svenskkurser på olika nivåer i Sverige. 

Riksföreningen Sverigekontakt

Aktiviteterna inkluderar även forskning gällande emigrationen genom Göteborg - framför allt till USA. Den forskningen börjar även inriktas mot dem som återvände till Sverige. Dessutom ingår i  vård av svenska minnesplatser, t.ex. den i Lützen över Gustav II Adolf.

Föreningen har H.M. Konung Carl XVI Gustaf som beskyddare.

Allsvensk samling : tidning / utgiven af Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet 1914-1944.

Allsvensk samling : en tidning för all världens svenskar / utgiven af Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet 1945-1971

Allsvensk samling 1934 N:o 15-16. Sörmlandsnummer
Beskriver Eskilstuna i storslagna ord som
"SVERIGES SHEFFIELD"

På Lill-Jans  krog i TORSHÄLLA var UIla Winblad serveringsflicka och i denna stad skrev Carl Mikael Bellman sin  bekanta dikt ''Storm och böljor tystna re'n".