AB. Bievatten, Bie. 1917 - 1948?
Enstaberga Bryggeri AB. 1935-1945
Oxelösunds Vattenfabrik,1904-1948? Wiktor Nilsson,
Nya vattendomar kommer radikalt att förändra landskapsbilden. Blir förändringarna för kostsamma och leder till att dammar rivs när det inte längre finns intäkter eller motiv till att bevara eller underhålla damerna. På många platser kommer vattenspeglar att försvinna. Borttagande av dammar kan även påverka grundvatten nivån. Elproduktionen har hindrat fiskvandring i drygt 100 år. Vandringsvägar tillgängliggörs med omlöp, vilket medför mindre mängd vatten för elproduktion.
I Eskilstunaån finns en potential att utnyttja vattenresursen på 8.000KW. Totalt är utnyttjandet 4.400KW installerad generatoreffekt. Vattenkraftverken i turordning Skogstorp generatoreffekt 1200 KW fallhöjd 5,2m, Tunafors generatoreffekt 1700 KW fallhöjd 5,3m, Faktorieholmarna generatoreffekt 355 KW fallhöjd 2,1m, Nyby generatoreffekt 400 KW fallhöjd 6,5m, Kvarnfallet generatoreffekt 700 KW fallhöjd 5,3m.
Andra strömmar och fall Hyndevad, Skjulsta och Holmen är inte utbyggda för elproduktion då fallhöjden är för låga för att utnyttjas. Men i historiska berättelser har på dessa ställen utnyttjas. På Holmen i Torshälla och i Skjulsta har vattenkraften utnyttjas med vattenhjul som kan i dokument härledas tillbaka till Gustaf II tid på 1600-talet. Hyndevad och konflikter med Närkebönder inte att glömma.
Hur ska vi se på ny elproduktion för den framtid med accelererade klimatförändringar som vi nu lever i. Visserligen finns det människor som förnekar förändringarna av klimatet. Konstateras kan att det inunder industrialiseringen och fossilenergi utnyttjandet har temperaturen stigit. Påverkan är större desto längre mot polerna. Isstormen i USA kan förklarats av att jetströmmarna blir svagare och att den arktiska kylan kan nå längre söderut. Det är inget som hindrar att vi i Sverige kan få uppleva samma fenomen som isstormarna i USA. Rapporter som kom är att att vi är på väg att komma lösningen på fusionskraftens lösning allt närmare. Varför har vi så svårt att utnyttjades fussinskraftverk som redan vrid i drift i miljarder år, Solen via solpaneler, vilket många villaägare upptäckt, samt från vindkraft som samma ägare kan motarbeta.
En annan soldriven källa är bioenergi. Eskilstuna kraftvärmeverk hade ursprungligen en Powerformer generator på 42.000KW senare utbytt. Totalt producerar 2018 de olika kraftslagen ca 25% av Eskilstunas elbehov inom kommunen
Det kan var svårt att se skogen för alla träd som skymmer utsikten. Att utnyttja de flödande källorna har mött samma öde trotts att vi nu har kunskapen att utvinna energi utan att fördärva klimatet. Framtiden måste bygga på att vi inte längre ser förstörd natur som ökat välstånd i form av ekonomisk tillväxt. Som alltid finns det ett motstånd till förändringar. Det kan visa sig i enskilda individer, kommunala beslut om att solpaneler inte får sättas upp på tak eller att vindkraft stoppas. Den största potentialen för utbyggnad är den havsbaserade vindkraften. Även där är motståndet stort då argument som fri horisont kommer in. I Skåne är nej till vind kraft betydande trotts att det är där som elproduktion saknas. De höga elpriserna har vi som tack för främst högerstyrda kommuners nej till vindkraft.
Under 2024 kommer vi att uppleva att vindkraft etableras i kommunen. Det är Duvhällen Vindpark och vindparken i Kafjärden.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Elpanelerna har en liten men växande andel av elproduktionen följt av vattenkraften i Eskilstunaån och bioenergin från Kraftvärmeverket. Från 2024 kommer vindkraften att utgöra den största andelen av producerad el-energi i kommunen. Andelen producerad El inom kommunen kommer 2024 kraftigt öka. Om vinden är bra kan en fördubbling av lokalt producera el uppnås.
En ny tid av industriell utveckling når Eskilstuna. Tidigare industristad har förvandlats till en plats för logistik. Runt omkring i staden växer de upp. Slaget om Kjula handlar om flyg eller lager. Det ser ut att bli en fördel för lager. Senaste utvecklingen sker i Folkesta där ett villaområde samt ett betydande område längs Europavägen exploateras. Kombiterminal samt lager arbetstillfällen som handlar om logistik.
Den nya tiden med nya landmärken reser sig upp i luften. De gamla koleldade skorstenarna lyser idag med sin frånvaro och ersättas av jättar med vingar. Kafjärden kommer att under 2023 förses med vindmöllor med en installerad effekt på 32,4 MW som ger en årsproduktion 0,089 TWh från de 9 vindkraftverk som där reser sig. Produktionen motsvarar 0.06 % av Sveriges EL-produktion. Verken är i jämförelse med Eskilstuna ån en kraftig ökning av lokal el produktionen.
Vindkraftverken kommer att stå där efter närmare 20 år av juridiska processer för att hindra bygget. Det säger ändå något om rättssäkerheten i Sverige. Det går så här i efterhand att konstatera att bygger blev under uppskjutandet p.g.a. protester högre än de ursprungliga planerna. Ett öde som drabbar all projekt in i den framtid vi med tvång är tvungna att vänja oss vid. Signaler ges dock att denna ordning inte kan bestå utan ledtiderna med tvång behöver kortas om vi ska klar omställningen och inte utplåna naturen och slutligen oss själva i en allt mer accelererande klimatförändring.
Kafjärden Källa: https://www.cloudberry.no/en/about/projects?type=wind |
Vindkraften i Kafjärden kan jämföras med Eskilstuna ån som helt utbyggd kan ge 9 MW generatoreffekt. Idag är halva generator effekten installerad i ån. En gång var fallen vid Skogstorp, Tunafors, Strömsholmen, Holmen, Nyby och Kvarnfallet tillsammans med kol grunden för energin till den industriella epoken, som Reinhold Rademacher inledde, nu är planen skriande behov av mer EL. Utbyggnaden av ån medförde att många fiskar som beskriv i historiska dokument blev utrotade.
En annan utveckling är solceller. Solcellsanläggningen på Coops lager beräknas täcka cirka 50 procent av den årliga elanvändning i anläggningen. En solcellsanläggning ger en säker tillgången på förnybar el och minska Coops klimatavtryck. En 6,1 MW (38 000 kvm) solcellsanläggning av återvunnet kisel på Coops varuterminal i Kjula. Driftsättning planeras till årsskiftet 2022/2023.
På Ö&B.s tak i Valhalla ses en klar solcellsanläggning. För företagen handlar överlevnad om att nu ta rätt beslut inför framtiden. Att sätta solcellspaneler på taket kan aldrig vara fel vare sig det gäller industrin eller privat.
Eskilstuna bryggeri köps 1961 upp av göteborgarna. Ölkriget inleds med Eskilstunaaffären och slutar med bildandet av Pripps. Eskilstuna nedlagd av Pripps 1973.
När Pripp & Lyckholm köpte Eskilstuna Bryggeri (De bryggerienheter som ingick i Eskilstuna Bryggeri AB var: Eskilstuna Bryggeri, Strängnäs Bryggeri, Lindesbergs Ångbryggeri, Köpings Bryggeri.) innebar det en regelrätt krigsförklaring mot Stockholms Bryggerier – och snart var ölkriget i full gång. Författare: Peter Sandberg.
Efter femtio år av kartellsamarbete hade den svenska bryggeriindustrin vid mitten av 1950-talet påbörjat en omfattande strukturomvandling. De tidigare skyddade försäljningsområdena som bryggarkartellen Bryggeriidkareförbundet hade organiserat upphörde vid årsskiftet 1956.
Bryggeriidkareförbundets upplösning var ett uttryck för de institutionella förändringar som skedde i Sverige under efterkrigstiden, förändringar som tog sig uttryck i en framväxande konkurrenslagstiftning. Det övergripande syftet var att öka konkurrensen inom det svenska näringslivet och på så sätt skapa effektivare branschstrukturer. Denna utveckling styrdes av statsmakten, arbetarrörelsen och delar av det svenska näringslivet. De tre regionala blocken Efter krigsslutet bestod fortfarande bryggeriindustrin av 138 skattepliktiga bryggerier, där flera bryggerier tillhörde olika koncernbildningar runt om i landet. De koncerner som hade de största marknadsandelarna var AB Stockholms Bryggerier (StB) med ca 40 % av marknaden och AB Pripp & Lyckholm (P & L) i Göteborg med en marknadsandel på ca 14 % år 1948.
Under mellankrigstiden hade de genom bryggeriförvärv successivt ökat sin regionala dominans, men på grund av strikta försäljningsregleringar och kartellens preventiva inverkan på regional konkurrens, hade expansionen i stort sett begränsats till Mälaregionen och Västsverige. De två koncernbildningarna i Skåne, Skånebryggerier och Malmö Förenande Bryggerier, hade en näst intill total regional dominans, medan Sveabryggerier kontrollerade marknaderna i Värmland, Dalsland och delar av Dalarna. I Linköping var Nya Centralbryggeriets marknad främst inriktad på Östergötland och det angränsande Småland, men bryggeriet hade inte uppnått någon total dominans på sin hemmamarknad. Vid sidan av dessa koncerner fanns det ett stort antal fristående bryggerier, som med mycket få undantag var organiserade i Bryggeriidkareförbundet fram till upplösningen vid mitten av 1950-talet.
Efter krigsslutet startade koncernbryggeriernas expansion på allvar. StB förvärvade bryggerier i Västerås och Nyköping samt fick en stark ställning i östra Småland och Blekinge. Under andra halvan av 1950-talet köpte Stockholmskoncernen ytterligare bryggerier i Småland, Östergötland (där det viktigaste var Nya Centralbryggeriet i Linköping) och i Askersund. Göteborgskoncernen inriktade sig på Värmland, Dalsland och Dalarna när man år 1951 köpte Sveabryggerier. Samtidigt försökte man stärka sin relativt svaga ställning i Västergötland, vilket man för tillfället inte lyckades med. Strategiskt
viktiga förvärv gjordes även i Jönköping och Örebro.
I Skåne hade de två nämnda koncernerna redan delat upp marknaden mellan sig, och 1959 valde man slutligen att fusionera under det gemensamma namnet Malmö Förenade Bryggerier. De tre regionala blocken hade redan under sent 1940-tal inlett ett samarbete för att stärka den svenska ölexporten genom det gemensamma försäljningsbolaget Swedish Beer Export Co. AB.
Tillsammans skulle de lansera exportölet Three Towns (TT), en satsning som inte gav några större resultat. Någon konkurrens mellan de tre blocken förekom inte, och när motboken avskaffades 1955 och starköl åter gick att köpa hos Nya Systembolaget var det Three Towns som skulle bli det gemensamma rikstäckande varumärket.
Ökad konkurrens mellan Stockholm och Göteborg Under 1950-talets avregleringar hade flera bryggerier som inte hade kopplingar till kartellen tagit sig in på marknaden, viktigast av dessa var Kooperativa förbundets Wårby Bryggeri, Förbundsbryggerierna Kopparbergs bryggeri och Förbundsbryggerierna Södra Sverige i Skruv (senare Banco bryggerier), samt Tingsryds Bryggeri. Även om de i detta skede inte utgjorde något större hot mot de större koncernerna var de viktiga för den rikstäckande konkurrens som på sikt ökade. Även koncernerna i Stockholm och Göteborg hade i mindre skala börjat söka sig in på varandras marknader.
De regionala områdesindelningar som kartellen tidigare stipulerat hade i stor utsträckning övertagits av de tre blocken. Även om justeringar gjordes, hade eventuella förvärv godkänts av samtliga berörda parter. Vad som utmanade denna koncensus var P & L:s expansion, då företaget 1961 köpte Malmökoncernen och Eskilstuna Bryggeri. För StB:s del var detta en obehaglig överraskning och den dåvarande vd:n Bertil Elmfeldt uttryckte sin oro: P & L:s förvärv av bryggerierna i Eskilstuna och Skåne skapade en förtroendekris, som kom att medföra en serie olika konsekvenser, vars följder ännu ej kan övverblickas.
Göteborgskoncernens stärkta ställning i Skåne var inte den främsta faktorn bakom nämnda förtroendekris, utan det var köpet av bryggeriet i Eskilstuna som sågs som ett svek från StB:s sida. Eskilstuna bryggeri låg mitt i deras ”naturliga försäljningsområde” och därför sågs intrånget som ytterst
allvarligt. I de diskussioner som tidigare hade förts mellan parterna om en uppdelning av hela den svenska marknaden, hade Norrland och inte minst bryggeriet i Eskilstuna hört till StB:s basområde. Än värre var att produktionen i Eskilstuna var betydande och uppgick till ca 85 000 hl (ca 10 % av P & L-koncernens totala tillverkning). Att ”Eskilstunaaffären” var startskottet på den ökade konkurrensen mellan Göteborg och Stockholm råder det knappast något tvivel om. Frågan är bara vilka konsekvenser den fick. Genom expansionen under tidigt 1960-tal hade P & L nått en stärkt marknadsposition som i stort sett motsvarade Stockholmskoncernens marknadsandel. StB hade år 1961 totalt 27,5 % av marknaden, medan P & L hade 28,5 %. Tillsammans hade de ca 56 % av marknaden. Det var alltså Göteborgskoncernen som hade expanderat mest om man jämför med marknadssituationen under sent 40-tal. Förde båda koncernerna hade expansionen handlat om att få tillgång till redan existerande marknader, och man hade inte från något håll genomfört några genomgripande strukturrationaliseringar
genom nedläggningar av produktionsenheter.
Effektiviseringar av distributionen och säljorganisationerna hade dock påbörjats i samband med detaljhandelns omfattande strukturomvandling under perioden. En viss konkurrens hade uppstått när P & L hade börjat sälja sitt premiumöl Pripps Special på Stockolmsmarknaden, detta då den s.k. varggruppen hade intensifierat sin fösäljningsverksamhet. StB var inte sena med att ta upp konkurrensen, vilken tidigare begränsat sig till en viss försäljning av bl.a. S:t Erik.
Den viktigaste motåtgärden från Stockholmskoncernens sida var dock de bryggeriförvärv som gjordes under 1961–1962, då man köpte koncernen Lidköpings Bryggeri AB och Arboga Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var strategiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro.
Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var strategiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro. Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets ett närmare samarbete hade ökat fortsatte dock konkurrensen på varandras försäljningsområden.
Bildandet av Pripps En vattendelare i förhandlingarna mellan koncernerna var tillsättandet av en oberoende utredning ledd av Ulf af Trolle. Under sommaren 1963 ledde detta fram till förhandlingar mellan parterna, och de samarbetsalternativ som presenterades var antingen ett gemensamt försäljningsbolag, ett totalt samgående genom fusion eller fortsatt konkurrens. Om parterna valde ökat samarbete var fusionsalternativetenligt af Trolles det enda realistiska, då detta på sikt gav de största stordriftsfördelarna inom produktion, distribution och marknadsföring. En annan viktig faktor var att en fusion skulle stärka konkurrenskraften på den europeiska marknaden genom ökade exportsatsningar, samtidigt som man bättre skulle kunna möta en förväntad konkurrensökning från utlandet. Under förhandlingarna under sensommaren 1963 stod det klart att man från båda sidor hade valt fusionsalternativet och att man skulle utse en kommitté för dess genomförande.
Av naturliga skäl rådde stor sekretess kring den planerade fusionen och först den 28 november 1963 var överenskommelsen formellt ratificerad. I januari 1964 antogs det nya namnet Pripp – Bryggerierna AB, med direktionen placerad i Stockholm och styrelsens säte i Göteborg. Den viktigaste förutsättningen för framtida strukturrationaliseringar var nu uppnådd. Peter Sandberg är fil.dr i ekonomisk historia, verksam som forskare vid Ekonomisk- historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Vid sidan av fortsatt bryggerihistoriskt intresse bedriver han även presshistorisk forskning.
Artikeln bygger på författarens framlagda doktorsavhandling
Kartellen som sprängdes
– Svensk bryggeriindustri underinstitutionell och strukturell omvandling
1945–1975.
Hela avhandling av Peter Sandberg 2006 kan laddas ner på https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/2516
Tabell 8.3 Tillverkningsenheter nedlagda av Pripps 1968 – 1975
Region 1 Hässleholm(1968), Växjö (1970), Kalmar (1971), Ystad (1972), Karlskrona (1973), Hälsingborg (1975).
Region 2 Åmål (1972), Lidköping (1973).
Källa: SIND 1976:6, s. 141.
Företaget grundades i slutet av 1800-talet som snickerifabrik av en fabrikör Westman men övergick senare till tillverkning av järnmanufakturvaror. Efter att ha gått genom flera händer och tidvis legat nere övertogs rörelsen 1912 av fabrikör Axel Björn. Tillverkningen omfattade då huvudsakligen handverktyg för järn- och träbearbetning. Fabrikör Björn drev rörelsen till 1918, då han överlät den till S. Ekstein och K. Andersson. Den sistnämnde avled kort tid därefter, och Ekstein fortsatte rörelsen under firmanamnet Verktygsbolaget.
År 1932 ombildades bolaget under namn Järnindustriaktiebolaget Tool. Verksamheten pågick endast några månader. Efter ett års stillestånd övertogs fabriken 1933 av f:a Eminentverktyg, Brandstad och Monteen. Brandstad och Monteen drev rörelsen tillsammans till 1948, då ingenjör Malte Brandstad övertog hela rörelsen, som nu bedrivs under f:a Eminentverktyg, Malte Brandstad.
År 1933 sysselsattes endast ett par man, men sedan har antalet
anställda ökats och är nu 130 man. Verkstadslokalerna var trånga och
otidsenliga men har 1943 och 1946 om- och tillbyggts så att de nu är
helt moderna och försedda med tidsenliga omklädnings- och duschrum samt
lunchrum.
Fabrikationen omfattar en mångfald olika artiklar inom
järnmanufakturbranchen, såsom snickeriverktyg, skruvnycklar, bilverktyg,
hushållsartiklar samt ett flertal pressade, svarvade, frästa,
förnicklade och kadmierade massartiklar för olika ändamål.
Ingenjör Malte Brandstad är född 1894. Han genomgick Malmö Tekniska
Elementarskola 1914-17 samt i samband med en studieresa i U.S.A. flera
olika kurser vid Dartmouth college därstädes. Efter anställningar vid
A.-B. Penta-verken i Skövde, Nydqvist & Holm A.-B. i Trollhättan,
samt ELGE-verken A.-B., Linköping blev han 1925 chef för Ödeshög Mek.
Verkstads Nya A.B. och flyttade därifrån till Torshälla 1933. Brandstad
är ordf. i Torshälla Stads Industrikommitté, vice ordf. i
byggnadsnämnden, inspektör fr yrkesskolan m.m.
Eminent, Kiosk, Bensin, Monark, 1950 tal |
Sedan den svenska nedrustning ha Kjula flygplats varit en gökunge i Eskilstuna. Dur och onödig enligt många. När militären anlade flygfältet var inte kostnaderna det begränsande utan hotet från öst. Hotet kvarstår och flygflottiljer har återuppstått. Att en återmilitarisering av Kjula ska ske är inte troligt.
Vad göra då?
Flyget är den mest energikrävande formen av transportarbete och för kommunen en förlustaffär. Vi konstaterar att det nu byggs järnvägsspår till logistikparken i Kjula och att företag i sin kommunikation med kunden betonar miljömedvetandet. En rimligare användning av området är att flygfältet får ge plats åt fler lager då mer mark behövs Nyetableringar ger arbetstillfällen och hur många arbetstillfällen ger flygplatsen?
Det skulle rimligen bli en betydande vinst att avveckla Kjula flygplats och använda de medlen som frigörs till kommunens kärnverksamhet. Åtminstone är det vad alla politiker som innehar någon form av sunt förnuft skulle säga.
Processen för vindkraft är lång. en förberedande åtgärd är att se till att produktionen når nätet. Redan 2018 fick Vattenfall Eldistribution AB tillstånd att, ansluta Duvhällen Vindpark AB med en nätkonsession för en ny 132 kV ledning för att kunna ansluta vindkraftparken till 132 kV ledningen vid Lindhult, ca 7 km norr om Duvhällen. Således var det fösta steget taget.
Cloudberry Clean Energy bygger Duvhällen (60 MW) och Kafjärden (18-40 MW) i Eskilstuna.
Duvhällen vindkraftpark ligger nordost om Hjälmaren. Duvhällen kommer att ha 10 vindkraftverk med en installerad effekt på upp till 56 MW och få en förväntad årsnormalproduktion på upp till 165GWh. Byggstart är planerad till 2022 och vindkraftparken beräknas tas i drift under fjärde kvartalet 2023.
Bolaget har köpt vindkraftparken vid Kafjärden söder om Eskilstuna. Nu ser det, efter långa turer, ut att bli vindkraftverk på platsen.
Redan 2019 gavs tillstånd till nio vindkraftverk i Kafjärden. På de redan nio färdiga betongfundamenten, kan nya ägaren nu uppföra färre men högre verk. Tidigare kinesiska ägare stupade på att 100 m höga verk inte längre var i produktion och verken under den tidsmässigt utdragna planen blivit omodern.
För att bibehålla vår konkurrenskraft och i slutändan vårt välstånd och planerna med energiomställningen får vi hoppas att detta är inledningen på en ny samhällsomvandling där alla kommuner tar ett ansvar.
Förhoppningen är att kommunen kommer få någon form av långsiktig ersättning för energiproduktionen inom kommungränsen.