Det är en förvandling som ter sig särskilt märklig för dem som minns Väsbyholm från storhetstiden. Det gör inte minst åkare Erik Thunberg, Torshälla, som var förvaltare åt August Stålberg de sista elva åren han ägde Väsbyholm.
Väsbyholms historia går tillbaka till den tiden då Johanniterna hade slagit sig ner vid Mälaren. Wäsby frälse var under den katolska tiden kloster och blev indraget till kronan under Gustav Wasa. På 1600
talet tog Drottning Kristina över och förlänade Wäsby Slott till en av sina gunstlingar. Det var Bielke oech senare gick det i arv till släkten Sparre och Gyllenacker. Bengt Gyllenacker slog samman Wäsby med 3 omkringliggande gårdar och gjorde därmed ett säteri av det hela
På 1800-talet blev det slut på adelsväldet då notarien G.H. Hebbe tog över slottet 1864. Han hade ingen förståelse för det gamla gråstenshuset, som då utgjorde huvudbyggnaden. Han rev stora delar och
uppförde corps de logie i typisk Södermanländsk herrgårdsstil på grunden och nedre delen av gråstenslottet, vars metertjocka murar fortfarande står kvar i gårdsdelen av byggnaden. Egendomen ägdes därefter en kort period av agronom Berglund, som även var knuten till Munktells Verkstad. Han lade ner stora summor på den stora invallningen, som vid en svar vårflod 1890-92 genombröts, och varav ännu vallar och pålverk finns kvar. Godsägaren G.H. Santesson tog över 1898. Han var den siste private ägaren till både säteriet och herrgårdsvillan. Men det blev endast för en kart period innan han flydde för utvecklingen, och sålde till den driftige August Stålberg, chef för det nybildade AB Mälarbaden. Han hade för avsikt att göra om Mälarbaden till badort för framgångsrikt industri folk i den då blomstrande fabriksstaden Eskilstuna.
Han drog en järnväg till hamnen för att transportera både gods och resande. Behovet av bra förbindelser var stort, det hör till historien att landsvägen till Mälarbaden spärrades på flera ställen av grindar till beteshagar. Det irriterade bland annat Disponent Berdz, som var chef för Öbergs. Däremot var det en god inkomstkälla för grindöppnande barn. Samtidigt med att järnvägen byggdes, anlades en badanläggning i Badhusviken och på höjden vid nuvarande Sixten Nilssons väg byggdes en restaurang, av vilken det efter en brand inte finns några rester kvar.
Bolaget behövde kapital och därför köpte August Stålberg Väsbyholm, som blev hans sommarbostad. Den avstyckades från gårdsbyggnaderna och säteriet som senare inköptes av Oscar Svärd. Säteriet och de manga kringliggande trädgårdsmästerierna sysselsatte mycket folk. Det var en gammal sedvänja att det skulle dansas på Väsbyholms loge om somrarna, berättar Thunberg. En gång höll ungdomarna på att tutta på logen. Han rapporterade och Eskilstunakungen Stålberg som var en rättrådig man byggde en dansbana på vilken dansen var i full gång redan efter ett par veckor. Ett par somrar senare tyckte han dock att det blev för stökigt och jazzmusiken gillade han inte. Det blev slut på dansandet och dansbanan byggdes om till hönshus. Huruvida tuppens galande och hönornas kacklande var bättre musik för Stålberg förtäljer inte historien.
Så här skrev man då i Torshälla tidning.
TRÅDFABRIK BLEV SISTA ANHALT I ETT SÄTERIS ANRIKA HISTORIA.
Deltagarna i stormaktstidens glada fester och djärva jaktpartier runt stränderna skulle troligen gapa av föraning, om de såg den utveckling det gamla fina herresätet gatt till mötes. Väsbyholms öde är verkligen egendomligt eller om man sa vill, tragiskt.
Jaktgudinnor och fauner på de vackra taktapeterna blickar idag ned på maskiner för trådisolering efter att dessförinnan bland annat ha stiftat bekantskap med (av Stalin tillåtna Estlandssvenska emigranter och då kallat Mälarbadens Herrgårdspensinat Redaktörens anmärkning) människospillror från Hitlers koncentrationsläger under kriget 1939-1945. Den tid då blåblodiga ädlingar tog promenader i de idylliska omgivningarna förefaller oändligt avlägsen.
Därefter blev det nya ägare, Mattsons Mekaniska Verkstad som byggde samman herresätet med en fabrikslokal. Fruktträdgården mot Mälbyviken såldes till byggmästare Göte Eriksson. Efter Mattsson
köpte Bernhard Zens anläggningen och verkstaden byggdes till ytterligare som det ser ut idag.
Även den stora herrgårdsvillan hade behov av folk. På vinden finns ännu kvar 3 tjänstebostäder för som de kallades på den tiden, pigor. Ett av rummen var större och vårbostad för en husföreståndarinna.
I rummen finns kakelugnar och utanför i hallen en torrtoalett samt tvättho med rinnande vatten. Det är intressant att se hur taket är uppbyggt med handhuggna bjälkar. Ett fint hantverk i avsaknad av de maskiner dagens snickare har till sitt förfogande.
År 1984 blev ombyggnaden av herrgårdsvillan klar och i den ryms nu 3 lägenheter.
Det som återstod av det gamla är bevarat. Tyvärr kunde man inte behålla den gamla pampiga trappan, som ifrån hallen ledde upp till andra våningen. Det yttre är kvar som när det byggdes 1865.
Hroar de la Cour
Paul Hroar Dornonville de la Cour, i Kristiania, var en svensk industriledare.
Paul Hroar Dornonville de la Cour tillhörde den franskbördiga danska släkten la Cours svenska gren. Han var direktör i AB Arbogamaskiner från 1945, AB Scania verktyg i Helsingborg från 1956 och AB C A Carlson & Co i Arboga från 1961. Han blev styrelseledamot iSkandinaviska bankens avdelningskontor i Arboga 1951 och ordförande där 1958. Källa Wikipedia
